Resonerande Litteraturlista

Urval ur litteraturen om samernas värdegrund


Ännu i Backmans ledande lagsamling 1855 finns Kodicillen med. Den bevakades av HD 1868 i enlighet med dess förarbeten, Samuel von Pufendorff, Grotius, Hielmstierne och Stampe, Klinckowström och Mangelsen m.fl., och den underliggande samhällssynen, liksom av civilministern Axel Bergström i riksdagen 1873 (ang. avvittringsstadgan norr om Jämtland).

            På initiativ av landshövding Erik Viktor Almqvist i Västerbotten kom odlingsgränsen till 1873 som gräns för ett för samernas uteslutande bruk förbehållet land med avsikten att enligt Vasa-tradition ägas av samerna, vilka redan fått offra stora områden. Detta förringas ej av att slapphet rådde vid bevakandet av samernas rätt. Odlingsgränsen bekräftades av avvittringen och utgör en begränsande del av denna. Det varken fanns eller finns något avvittringsanspråk på fjällen som enligt Knäredsfreden 1613 tillhörde samerna, var sameby med vinterbetesrätten som en förblivande ockuperad permanent civilrättslig adpertinens, vilken avvittringen såsom administrativ ej kunde rubba (det kända rättsfallet Lilla Hamnskär). Lappmarksplakaten 1673 och 1695 gav nybyggen en koncession från Kronan på samemarken med samernas tillstånd. Koncessionen då och senare eliminerade ej vinterbetesrätten, som bestod. Den var och är en civilrättslig samebyarnas adpertinens under skattemannarätten även på gamla skattehemman. Om skattläggnings verkan se NJA 1962 s. 392.

            Hegemonin från 1751 går tillbaka till Vasa-härskarna sedan 1526, 1543 och 1551 för samernas del med Knäreds-freden 1613, Brömsebro-freden 1645 och drottning Kristinas skattemannarätt av 1646 som typexempel för samerna på "Vasasynen" som delades av Axel Oxenstierna som legifer Laponiæ, lagman över Lappland inklusive Jämtland-Härjedalens lappmark.

            Denna hegemoni härskade 1789 då Gustaf III endast 38 år efter Kodicillen stärkte skattemannarätten till äganderätt, det skulle behövts ett särskilt undantag för att ej lappskatten skulle ansetts innesluten i denna förmån för de lägre stånden av en kung med markanta Norge- och finländska intressen, en kung som ville följa Gustav Vasa i spåren, särskilt vid intressen gentemot Ryssland, där ockupation, samernas laga fång och besittning till sin ägda jord var alldeles särskilt betydelsefull.

Urval ur litteraturen om samernas värdegrund, samernas rätt till land och vatten vis-à-vis staten, samernas direkta motpart.

Samernas samepolitiska program 1968 i Protokoll från Svenska Samernas Riksförbunds (SSR) urtima landsmöte i Östersund den 3–5 oktober 1968, sid. 1–68 (prot. sid. 1–138 med bil. 1–5 i en volym, vari programmet är bil. 2).

Beach, Hugh: Reindeer – Herd Management in Transition. Uppsala . Studies in Cultural Anthropology 3. Uppsala 1981, 542 sid.

Contributions to circumpolar studies. Uppsala 1986 (Hugh Beach, Nancy Weeks, Ingvar Svanberg, Leif Lindin) 182 sid.

Klockhoff, Axel: Uppkomsten av det svenska anspråket på flyttningsfrihet för lapparna (lappbyarna, lappmenigheterna, är bärare av rätten till betesdistrikt även i Jämtland sid. 197). Stockholm 1919.

            Beaktades ej av Holmbäck 1922 i SOU 1922:10, jfr Holmbäck 1920 i Uppsala Universitets Årsskrift (äganderätt för samerna).

Samernas Vita Bok (SVB), volym 13. Riksarkivets bibliotek. Viktigt förord av Nikolaus Stenberg 1979. Klockhoff framstående jordrättsexpert tryckt 1979 av Tomas Cramér. 286 sid.

            Beaktades ej av HD i 1981 års dom.

Mogren, Mikael: Den romantiska kyrkan. Föreställningar om den ideala kyrkan på jorden inom nya skolan till och med 1817. Skellefteå 2003. 272 sid.

Sverige tiger om samerna. Svensk Kyrkotidning nr 1–2/2005.

Mörkenstam, Ulf: Bilden av den andre i svensk samepolitik. I: Svenska Värderingar. Carlssons bokförlag, Stockholm 2002. 22 sid.

Nilsson Dahlström, Åsa: Negotiating Wilderness in a Cultural Landscape. Uppsala 2003. 534 sid.

            Nedgörande kritik av Sveriges rovdjurspolitik, Naturvårdsverkets och TV-medias ensidiga rovdjurspropaganda, där samerna som motpart nästan aldrig får komma till tals, utan propagandan bestämmer politiken i Sverige liksom i EU. Lobbyingresurserna finns endast hos rovdjursvännerna och ensidiga media.

Runblom, Harald: Majoritet och minoritet i Östersjöområdet. Ett historiskt perspektiv. Borås 1995. 166 sid.

Svensson, Tom G.: Ethnicity and mobilization in Sami politics. Stockholm 1976. 277 sid.

            SSR:s uppryckning efter 1960 från avhumaniseringen.

The Sami and Their Land. The Sami vs. The Swedish Crown. A study of the legal struggle for improved land rights in The Taxed Mountain Case. Oslo 1997. 213 sid., illustrerad. SSR:s rättskamp, beslutad av landsmötet.

Cramér, Tomas: Samernas Vita Bok, (SVB), 31 volymer, 1966–2006. (Riksarkivets bibliotek). Uppsatser av Tomas Cramér och av professorerna Gerhard Hafström, Knut Bergsland, Gunnar Eriksson, Magnus Mörner och Tom G. Svensson (Cramérs team) m.fl. Brev. Aktstycken.

Right of the Same to Land and Water. In: Laponica, essays presented to fil.dr. Israel Ruong May 26, 1963 , 7 sid.

            Denna uppsats bröt mot den härskande hegemonin på ett avgörande sätt, som prisades av professor Björn Collinder. Detta redan 1963.

Retten til land og vatn. I: Lina R. Homme: Nordisk Nykolonialisme. Samiske problem i dag. Orion Debatt. Det Norske Samlaget. Oslo 1969. 32 sid.

            Här fortsätter brottet mot hegemonin tillsammans med professor Wilhelm Aubert m.fl. (som blev hårt attackerad av hegemonin). Baksidestext på vol. Nordisk Nykolonialisme:

   "Samane i Norden er ein undertrykt minoritet. Vi har tvinga på dei vårt språk, vår kultur og vår historie. Samane blir diskriminerte i vårt samfunn. I ei tid da koloniveldet har rakna i andre verdsdelar, fører dei nordiske landa framleis ein kolonialistisk politikk overfor samane.

     Detta er skarpe utfall, og dei kjem fram på grunnlag av saklege opplysningar i denne boka, som er skriven av norske og svenske vitskapsfolk med grundig kjennskap til forholda i sameland."

Cramér, Tomas och Prawitz, Gunnar: Studier i renbeteslagstiftning. Norstedt, Stockholm 1970.

            Innehåller ett viktigt förord av Anders Åhrén med bl.a. referens till det betydelsefulla rättsfallet NJA 1962 s. 392: Samerna äger fiskerätten pga. skattläggning liksom jakträtten pga. skattläggning 1646 under drottning Kristina i fortsättande av alla Vasa-regenternas starkt samepositiva politik. Förhållandet till Norge behandlas utförligt i kapitel VI.

Viktiga bilagor, t.ex. 1751 års kodicill.

Cramér, Tomas: Han schal eder holla viid Sverigis lagh och goda gambla sidvennior. Uppsats i Samefolket nr 6 1979, i SVB, vol. 12, Riksarkivets bibliotek. 44 sid.

            Viktigt förord av Nikolaus Stenberg, september 1979.

Jämlikheten satt ur spel. Högsta Domstolens dom i Skattefjällsmålet. I: Harry Järv Radix 1981 nr 2, 21 sid., illustrerad.

All men are created equal – even in Jämtland? I: Gustaf Petrén, Rättsfonden: The Sami National Minority in Sweden . Uppsala 1982. 12 sid.

            Denna volym, 252 sid., utgavs även i USA. Märk däri professor Gunnar Eriksson: Darwinism and Sami Legislation, 12 sid., en ytterst värdefull uppsats, som professor Bertil Bengtsson i klar strid mot fair play (professor Ove Brings begrepp) sökt undertrycka och förringa genom att ej referera densamma i offentliga utredningar och senast i Samerätt, Norstedt juridik. En översikt, närmast ett kompendium, Solna 2004.

            Bertil Bengtsson eliminerar härigenom ett ytterst viktigt, avgörande element i den vetenskapliga utforskningen av Sveriges idéutveckling – stora idéförändring hegemoniskiftet i samefrågan – kring 1884–1886, ja, redan begynnande 1868, då de högsta juristerna ännu slog vakt om rättsprinciperna för samerna på ett beundransvärt sätt, som senare – bl.a. av Bertil Bengtsson – övergivits i t.ex. de trots yrkanden oprotokollerade förberedelsesammanträdena i HD ("ej i officiella akten" i Skattefjälls-målet enligt HD:s dagboksblad). Som referent eliminerade Bertil Bengtsson då i strid med fair play från prövning de redan då relevanta uppfattningarna om urfolks rätt som en rätt sui generis (exempelvis kammarrådet Åke Bohmans uppfattning vis-à-vis Norge, Bohman var Sveriges främste kameralist – expert på äldre jordrätt, en efterträdare till Klockhoff – Prawitz). Åke Bohman ansåg det klart att renbeteslag-rennäringslag ingalunda är lag om vem som äger fjällen i Sverige (outrett). Resten av målet, sex månader, muntliga förhandlingar, i HD tog samerna upp på band (nu i Riksarkivet). Så borde skett även vid förberedelsen i HD, men samerna L-A Baer – Cramér överrumplades. Det var knappast rättsenligt att neka protokollföring som begärts, ej heller var det fair play, blameless conduct eller Rule of Law.

            Trots Cramérs påpekande tog Gustaf Petrén tyvärr ej upp rättegångskostnadsavsnittet i HD:s dom 1981 i den engelska översättningen, som även i övrigt bör granskas. Detta avsnitt visar att HD var helt oförstående gentemot inflytandet i tiden alltifrån 1884 i HD (Knut Olivecrona m.fl.) av socialdarwinismen, ett inflytande som nu allmänt vitsordas och bevisas av professor Gunnar Eriksson i hans på ett världsspråk tryckta uppsats i Rättsfondens bok 1982, se ovan, som summerar hans tryckta yttrande och hans vittnesmål. HD går rentav till hegemoniska personangrepp i rättegångskostnadsavsnittet.

            Konventionen ILO 169 tar upp sui generis-rätten för samerna, ej blott renskötarna, och den gäller så enligt allmän folkrätt. I Norge har ratifikationen av ILO 169 lett till vittgående inflytande för Sametinget – under framstående ledare som släppts fram – och samiska instanser och Sverige kan ej bli oberört därav. Vad sametingen eller mer legitima sameföreträdare, helt fria från motparten staten, kan komma överens om måste få en ytterst stark relevans. Den svenska skickliga kolonialismen har ju manipulerat sametinget till ett statligt ämbetsverk utan förvaltningsområde – kommunal beskattningsrätt. Det finns intet ämbetsverk med totalansvar för hela samefrågan, alla samer enligt ILO 169 och folkrätten, utan detta åvilar ministrar – ministerstyre. Annika Åhnberg visade blameless conduct, Rule of Law och fair play. I brist på klart förvaltningsområde är Sametinget underkastat snart sagt vilka politiska förändringar och diktat som helst som kan passa och ekonomiskt framtvingas – i realiteten ett bestående lappfogdevälde som utnyttjar samernas splittring i maktbrist. Bristen på makt – ingen makt – och på egen ekonomi – ingen sådan – har resulterat i klanstrider i Sametinget som fyller tidningen Samefolket i stället för uppföljning av 1968 års samepolitiska program. Vilken tilltro kan sättas till ämbetsverket Sametinget?

            Samebyns – universitas – ursprungliga ägande genom ockupation enligt von Pufendorff, Grotius, Hielmstierne och Stampe samt Klockhoff bär fortfarande juridiskt upp 1751 års kodicill, som har samma kraft som själva gränstraktaten, och godkändes av riksdagen efter kungl. proposition, gäller fortfarande som lag.

            Vad rättsvärnaren Gustaf Petrén ville med volymen The Sami National Minority in Sweden, 1982, var just att via ett världsspråk och kanske främst med professor Gunnar Erikssons artikel med dess internationella idéinnehåll komma ur den svensk-provinsiella hegemonin hos landshövdingarna Ragnar Lassinantti och Georg Andersson – så olika företrädarna Karl Bergström och Almqvist. Samma ändrade, nya hegemoni finns ju – i numera straffbart skick enligt 16:8 och 16:9 Brottsbalken – hos Knut Olivecrona "folkslag" 1884 med medhåll i HD och eftersläpande – som även framgår av Gunnar Erikssons och Peter Nobels framställningar – hos Bertil Bengtsson, Hamdahl och Bengt Göransson. Detta måste ju tas på allvar i forskningen om samernas folkrörelse efter 1960. Sistnämnda år var samernas läge ytterst nedpressat i avhumanisering, de var portförbjudna på Kirunas främsta hotell och Kirunas lapphärbärge var i beklagligt skick. På SSR:s landsmöten satt landshövdingen och lappfogdarna på första bänk. Självförtroendet var lågt hos samerna i både Sverige och Norge, men detta ändrade sig när det norska Altevatn-målet visade att samerna kunde få rätt vid domstol, 1965 och 1968. Detta bestyrktes av Varfjell-Stifjell-domen 1979. 1989 kom sedan konventionen ILO 169 som bestyrkte den rätt sui generis, som Kammarkollegiet – förkastande privilegietanken (privilegium odiosum) – sedan länge ansett att samerna åtnjöt med laga fång ockupation av menigheten lappby (universitas) och med neutralitet i krig enligt den på, som sagt, von Pufendorff, Grotius, Hielmstierne och Stampe vilande 1751 års kodicill, efter proposition antagen av riksdagen och bekräftad vad gäller samernas egen domstol, lapprätten, som skulle döma enligt Kodicillen, genom Svea hovrätts universal 1752 på kunglig befallning. I Kammarkollegiet var det kammarråden – ej utifrån kommande generaldirektörer – som innehade kompetensen på djupet som ämbetsmän med rätt till eget votum. Den äldre jordrätt som kammarråden eminent behärskade och utrett i böcker – Klockhoff, Bergström – lärde man sig ej i den allmänna domarutbildningen eller i HD och detta består.

            Dessa ämnen är närmare utförda vid tjugo seminarier/föredrag, redovisade i Samernas Vita Bok, volym 30, innehållande Vinterstierna I 2000 och II 2004, tillhopa 755 sid. Dessa seminarier utgör en fortsättning på seminarier, ordnade av den svenska avdelningen av brittiska MRG, Minority Rights Group, en NGO av äkta typ, ej en SIDA-styrd eller eljest statsstyrd GONGO.

            Det är alltså ej så, att blott det oredovisade ministeriella materialet för de 20 Mkr, som distribuerats – ej till samer eller sameting – av fyra departement, nått de mer talrikt befolkade delarna av landet. De föredrag som redovisas i Vinterstierna I–II har nått kvalificerade kretsar, som framgår av innehållsförteckningarna. Hela idén med ministeriell ensidig opinionsbildning enligt ovan – från ovan – och genom exempelvis regeringsorganet "ämbetsverket" Forum för levande historia och skriften Samer har ju klandrats av Konstitutionsutskottet och inför Diskrimineringsombudsmannen samt i debatten. Den fria opinionsbildningen har alltså starkt motarbetats av den ministeriella i strid mot konstitutionen, t.ex. 1:1, 1:2 och 2:18 samt BrB 16:8 och 16:9.

            Utan penningmedel och trots statligt motstånd har en effektiv seminarieverksamhet bedrivits som nått betydelsefulla kretsar i de tättbefolkade delarna av landet, där väljare, som bör ha inflytande på dessa principiellt viktiga ras- och etniska frågor (16:8 Br B) och ej fjärmas från dessa, bor. Se Vinterstierna I, sid. 103, ett utmärkt uttalande av påven som belyser frågans internationalitet och vikten av fair-juste aktion t.ex. i EU för ett autoktont urfolk i fyra länder varav två i EU. Se i övrigt innehållsförteckningarna, till vilka redan hänvisats, och det mångfaldiga innehållet. Brevet från Anna Lindh visar vilket intresse hon ägnade samefrågan.

Grandien, Bo: Rönndruvans glöd, nygöticistiskt i tanke, konst och miljö under 1800-talet, 394 sid. Nordiska museets handlingar 1987.

            Märk sid. 67 ff om den alltmer uppmärksammade professor Sven Nilsson i Lund (Stenristarna i TV 2005-06-17–06-27 med nya synpunkter på Sven Nilsson och bronsålderskulturen med hällristningarna). Nordiska Museet som nationalistisk bastion liksom Skansen framträder klart i boken.

            Sid. 161 Mårten Eskil Vinge 1872 Tors strid med jättarna med begynnande (nybegynnande) rastänkande mot lapparna (jfr fosforisterna). Tors strid är nyligen ostentativt framtagen av stockholmsmuseer på 2000-talet i politisk hegemonisk överkommunikation.

            Sid. 330 Gustaf Retzius, Darwin, Hans Hildebrand.

            Den göticistiska självförhävelsen är nog ej död. Den fortlever i Paul Lappalainens strukturella rasism och i nationella bastioner som Nordiska Museet och Skansen, stora anslagsmottagare ur sameministerns 20 Mkr. Nodiska Museet vill ej ha sin sameutställning moderniserad med plats för samernas folkrörelse, Gustaf Park och Israel Ruong, Nikolaus Stenberg samt exploateringen av samernas områden utan del i vinsten, kolonialismen mot vårt och Europas enda urfolk. Samerna som sagt ett folk i fyra länder, varav två i EU, men utan egen stat. Egen stat för samerna är geopolitiskt svårt, men t.ex. tornedalsfinnarna har ett stöd i Finland, existerande stat, rent faktiskt.

            I stället vill Nordiska Museet, i strid med fair play, parallellställa inkommensurabla grupper, samerna med icke-koloniserade icke-urfolk i Sverige, varigenom samernas egenart och rättsanspråk suddas ut.

            De övriga grupperna är naturligtvis värda all respekt, men de önskar säkert ej själva bidraga till att de koloniserade samernas värdegrund, rätten till land och vatten, fördunklas genom en obefogad, måhända politiskt önskad sammanföring med icke-kommensurabla icke-koloniserade grupper, för vilka rätten till land och vatten i Sverige som urfolk enligt folkrätten ej föreligger (t.ex. artikel 27 i FN:s konvention 1966 om mänskliga rättigheter). Märk att denna tradition är djupt rotad, den flitige och nyttige Ernst Manker var helt isolerad på Nordiska Museet till skillnad från på Etnografiska Museet, som han kom ifrån. Mankers kartmaterial är ytterst viktigt.

SOU 2005:41. Bortom Vi och Dom. Teoretiska reflektioner om makt, integration och strukturell diskriminering.

            Professor Massoud Kamali sid. 58: "Den strukturella/institutionella diskrimineringen sker oavsett organisationers, institutioners och individernas avsikter och åsikter. Det är de drabbade 'andra' som känner av sådan diskriminering, medan majoriteten av de privilegierade grupperna som gynnas av en sådan samhällsorganisering och institutionellt sammanhang inte har anledning att vilja ändra på ett system som gynnar dem. Detta lägger grunden för en [sic] omfattande förnekande som genomsyrar många makthavare, politiker, journalister, arbetsgivare, samhällsplanerare och vetenskapsmän och -kvinnor. Förnekandet är en del av den strukturella/ institutionella diskrimineringen."

            Detta är ju blott en annan formulering av Cramérs Hegemoni, som alltså bekräftas i denna färska SOU av regeringens speciellt utsedde utredare professor Massoud Kamali. Jfr dr Ulf Mörkenstam ovan.

            Cramér, som belyser detta med exempel från domarkåren, skulle f.ö. ha fullbordat sina studier i en avhandling beträffande de väsentliga punkterna om ej professor Kjell-Åke Modéer i Lund – där Cramér var Gerhard Hafströms och Kjell-Åke Modéers doktorand – utan angivna skäl hegemoniskt avbrutit en pågående lovande seminarieserie i Lund med de helt utan förvarning överraskande orden: Seminariet består nu av endast professorn och doktoranden. Detta omöjliggjorde ju fortsatt behandling av Cramérs uppsatser, varav en sänts ned i förväg just för detta plötsligt eliminerade seminarium i serien, med flera intresserade deltagare.

            Professor Modéer undgick ju genom detta förfarande att sätta sig in i den komplicerade samejuridiken och har förvånat genom att sedan helt utan fälterfarenhet uppträda som expert på denna som adjungerad i hovrätt (Härjedalsmålet om vinterbete). Sådan hegemonisk adjunktion är ju varken fair play av hovrätten (försummade "recherches") eller av Modéer. Det är ej blameless conduct.

Lindberg, Christer: Den gode och den onde vilden. Arkiv förlag 1998.

       Denna bok innehåller ett stort material som angår samefrågan i Norden och Sverige utan att direkt behandla samernas historia och nuvarande läge. Sid. 76–82 analyserar vulgärdarwinismen och Herbert Spencer – Marx – Engels etc. Professor Vine Deloria, uppvuxen på Pine Ridge indianreservat, ger en definition som är närmast identisk med hegemonibegreppet:

     "Oavsett vad indianerna har att säga om sitt ursprung, deras vandringar, upplevelser av fåglar, djur, land, vatten [kursiverat här], berg eller andra folk, så har alltid vetenskapsmännen definierat vad som anses vara trovärdiga mänskliga erfarenheter. De indianska förklaringsmodellerna ställs alltid åt sidan såsom vidskepligheter."

            Denna dehumanisering gäller även de svenska samerna.

            Jämför samerna under självständighetstiden under Gustaf Park, Israel Ruong med 1968 års samepolitiska program och flera rättegångar, SSR:s protokoll för årliga landsmöten efter 1960 med juridiska diskussioner och beslut, samt den svenska juristkårens hegemoniska motpartsattityd. Knut Olivecrona, Åke Holmbäck 1920/1922, Hamdahl, Bertil Bengtsson 2004 m.fl. En politisk lobby 1981 skapade den nuvarande splittrande maktbristen med spelrum för Knut Olivecronas kolonialism på nytt och juridiska misslyckanden (vinterbete, enorma rättegångskostnader utan tidigare motsvarighet).

            Sid. 94–102 i Lindbergs bok avhandlar museets dubiösa roll när det gäller urfolk och socialdarwinismen.

            På sid. 83–85 behandlar Lindberg bl.a. den storsvenska Stockholmsutställningen 1897.

Det finns alltså mycket att hämta ur publicerad litteratur, märk att Vinterstierna I och II från början varit tillgängliga på nätet: www.vinterstierna.org

            Sameministerns informationskampanj har departementet ej kunnat redovisa enligt Christer Duke (20 Mkr skattemedel). Enligt inkomna uppgifter har den ej just omfattat mer än hur man kokar renkött och väver band, samernas värdegrund rätten till land och vatten och 1968 års antagna samepolitiska program har undvikits, inga texter har gjorts tillgängliga från den ministeriella kampanjen (fyra departement) under ledning av sameministern (med pengarna). Om Jordbruksdepartementet – Kolonialdepartementet – varit självt tillfreds med de nu förskingrade 20 Mkr:s användning för sameinformation borde ju en fyllig redovisning vara ett klart statsintresse. Frånvaron härav väcker berättigade tvivel och krav på statsrevision från politiskt oberoende organ. 20 Mkr är i samesammanhang ett högst betydande belopp. Sameministern har offentligt på fråga av engagerade sameungdomar yttrat att samefrågan vore ett "särintresse". Sameministern är den högsta representanten för samernas klara motpart, staten.

            Samerna och staten står mot varandra som motparter, men sameministern är skyldig enligt grundlag och brottsbalk och folkrätt att visa aktning för en rasligt och etniskt bestämd motpart, där motpartsförhållandet är civilrättsligt, gällande jordfrågor.

            En åklagare är skyldig att i brottmål korrekt tillvarataga vad som talar till den misstänktes bästa, ej tiga ihjäl något, men är ej skyldig att hysa aktning för denne.

            Här ligger en avgörande skillnad mellan den civila motparten sameministern, skyldig att hysa-visa aktning och naturligtvis att tillvarataga även vad som talar till samernas bästa och åklagaren, som ej behöver hysa aktning, blott vara korrekt.

            En sameminister, som offentligt agerar, hävdar och säger, att den civila samefrågan av henne betraktas som ett "särintresse", som hon ej behöver undersöka, offentliggöra, synliggöra och tillvarataga, har gjort ett grovt fel mot BrB 16:8 och 16:9, som skyddar sameindividen och samebyn, processparter i civilmål, mot bl.a. rasdiskriminering. Det är avhumaniserande att anse samer inkapabla att förvalta Laponia med hänsynstagande till alla berörda intressen. Så såg kolonialmakterna på Angola m.fl. områden.

            För att taga ett lättförstått exempel: Jan Ersa mot Per Persa (Fröding) civilrättsligt i en jordfråga är jämställda parter. Jan Ersa, som kanske är mäktigare-rikare, kan ej säga att Per Persas talan är ett särintresse. Att då säga "särintresse" är att klart gå emot den enormt viktiga civila jämställdheten i rättsstaten. Tingsrätten i Skattefjälls-målet iakttog detta med stor noggrannhet, visade blameless conduct, Rule of Law och fair play, fair trial, grundad på en verklig kännedom om förhållandena, som överrätterna saknade. Ingen adjungering, exempelvis av Hugh Beach, med stor fälterfarenhet, i överrätt. Den dubiösa förberedelsen utan protokoll, trots yrkande därom, och ej intagen i den officiella akten.

            Grundlagar och brottsbalken kräver aktning för en rasligt och etniskt bestämd motpart, ett ytterligt starkt krav på fair play utan juridiska finter och undandöljanden. Professor Gunnar Eriksson, kammarrådet Axel Klockhoff och justitierådet Knut Olivecrona får ej ihjältigas, vilket både sameministern Nykvist – ej Annika Åhnberg – och justitierådet Bertil Bengtsson gjort (Bengtsson: Samerätt 2004).

            I. Om den för oss självklara konstitutionella fair play råder kan även den lille mannen i allmänhet och särskilt den lille i BrB 16:8 och 16:9  definierade mannen i kraft av den civila juridiska jämställdheten vinna en rättegång – som det gick i tingsrätten i Skattefjälls-målet, där jämställdheten visades aktning, ej missaktning, civilrättslig jämställdhet enligt RB.

            II. I en förhandlingssituation är det maktresurserna som avgör utan jämställdhet. Då mätes utan Rule of Law och fair play genom rå maktutövning, "maktprincipen" i en politik där samernas röster saknar betydelse och det behövliga legala skyddet är icke-existerande nationellt medan folkrättskyddet nonchaleras. Termen "särintresse" visar på attityd II missaktning i strid med BrB 16:8, 16:9.

            SSR gjorde ett oerhört och naivt misstag när SSR 1981 ej garderade sin enda maktresurs, samebyars och civila sameindividers jämställda civila rättegång och möjligheterna därtill samt alla förhandlingsmöjligheter av reellt slag. SSR visade motparten att SSR ej ville kämpa, vilket ledde till förlust 1992–1993 i fråga om rätten till jakt och fiske. Vad mer? Märk här att den samiska befolkningen (rennäringslagens rättsinnehavare) ej är juridisk person, ej kan kära eller svara i domstol, vilket sameindividen och samebyn ensamma kan, ej ämbetsverket Sametinget. Urminnes hävd förutsätter gränser vilka samebyn men ej befolkningen har. Sådan hävd är nyligen lagstadgad och inrymmer, förutsatt att detta uttryckligen påyrkas, alla de grunder som anges i Vinterstierna II sid. 383, varvid bevisbördan för t.ex. adpertinens ej hänför sig till hemmansnummer.

            Den råa makten tillsätter eviga hegemoniska onödiga utredningar som hindras att utreda vad som aldrig utretts sedan äganderätten tillföll samebyn, menigheten, universitas, genom ockupation av infertil mark, occupatio per universitatem, erkänd av riksdagen i alltjämt gällande lagar som laga fång 1751 internationellt och av riksdagen (lapprätten skulle tillämpa Kodicillen) 1789 nationellt, grundat på skattläggning bl.a. 1646 och 1841 och andra jordrättsliga grunder, rätt sui generis enligt Kammarkollegiet, en rätt av säreget slag, numera erkänd av ILO 169 och allmän folkrätt och ej ändrad genom en blott näringsrättslig rennäringslagstiftning 1886 och senare med det 1981 bortdömda falsariet lapprivilegium som grund. Av domare bör krävas Rule of Law, fair play och med ett nu bortglömt uttryck oförvitlig vandel i ämbetet och utom detta, t.ex. i författarskap. Blameless conduct för domare och ministrar är dock ej bortglömt. Lapprivilegium är en intrigskapad efterlikning av "lappmarksprivilegium" som var beteckningen på nybyggarens koncession på samemarken enligt lappmarksplakaten, där samernas godkännande krävdes. Samerna var ju där från början, innan någon "privilegiegivare" alls fanns, förste ockupant, samemenigheten, samebyn (universitas). Samerna har aldrig haft eller godkänt falsariet privilegium odiosum, bortdömt av HD 1981, skapat för avhumanisering liksom förbudet för judar att äga fast egendom i Gustaf III:s judeprivilegium (första tillåtelsen för judar att alls komma in i Sverige).

Följande kan ifrågasättas beträffande samerättegångarna.

            Det var en generaldirektörsintrig att lämna Skattefjälls-målet, som tillhörde Kammarkollegiet, till JK, där en medlem av domarkåren (Gustaf Knös), naturligt hegemonisk, liksom HD:s medlemmar utan fälterfarenhet av samerna norr om Västmanland-Värmland, kan fungera som advokat för staten, unikt för JK, advokaten blir automatiskt betraktad som jämlik av kårandan, domarna. Under den trots yrkande oprotokollerade "förberedelsen" i HD avslöjade JK:s representant sin hegemoni genom att åberopa att "maktprincipen" skulle avgöra målet. Detta föranledde samerna att ånyo begära protokoll, där denna hegemoni och åberopade ojämlikhet mellan parterna, "maktprincipen", skulle noteras, men Bertil Bengtsson, ensam "domare" vid denna "förberedelse", avslog på nytt protokoll. JK bestred alltså öppet parternas jämställdhet i civilmål, men förstod, att detta kunde ej ske, när samerna hade bandupptagning av hela huvudförhandlingen (Riksarkivet). "Maktprincipen", politisk, stannade dock i minnet hos envar. Gustaf Knös var i övrigt korrekt och måste haft direktiv om den inkorrekta "maktprincipen", avhumanisering och kolonial arrogans, som Kammarkollegiet aldrig skulle hävdat.

            Med intrigen eliminerades de sakkunniga i äldre jordrätt, kammaradvokatfiskalerna och kammarråden, många med fälterfarenhet från de stora vattenmålen i norr med deras dehumaniserande nedvärdering av samerna och samernas rättsliga intressen, väl tillvaratagna historiskt av Vasaätten och Gustaf III och av Axel Oxenstierna som legifer Laponiæ. Ämbetsmännen i Kammarkollegiet var icke-hegemoniska till skillnad från utifrån kommande generaldirektörer, men dessa ämbetsmän eliminerades från Skattefjälls-målet. HD avslog yrkad remiss till Kammarkollegiet. Sådan remiss skedde eljest alltid i fall om äldre jordrätt, just för att HD är medveten om bristande sakkunskap. Vid en remiss skulle de kunniga ämbetsmännen ej kunna undvikas och de skulle fått taga ställning till Cramérs professorsteam i processen, med bl.a. Gunnar Eriksson, som påpekat avhumaniseringen och nedvärderingen. JK förlitade sig ej på sakkunniga utan blott på hegemonin.

            Bertil Bengtsson, starkt hegemonisk, var jävig genom elimineringen av professor Gunnar Eriksson och kammarråden, genom den styrda trots upprepade yrkanden oprotokollerade "förberedelsen" i HD, ledd av Bengtsson ensam, en "förberedelse" ej intagen i den officiella akten, var den finns är oklart. Vid denna förberedelse eliminerades samernas rätt sui generis. Det förklarades auktoritativt att samernas rätt sui generis ej skulle bedömas, utan blott vanlig svensk civilrätt, såsom urminnes hävd enligt 1734 års lag. Parallellen sameallmänning för sameby ./. häradsallmänning, som påyrkades, togs ej med i domen, där det mot kammarrådet Klockhoff och professor Tom G. Svensson och utan yrkande från JK i det dispositiva målet grundlöst påstods att samebyar ej existerat före 1886 års blott näringsrättsliga lag i Jämtlands lappmark. Måhända – en hypotes – sökte ej Bengtsson få någon annan domare (Ehrner?) med på Bengtssons votum med karaktär av överslätande alibi. Votumet av två skulle ju haft en annan kraft. Votumet åberopar paragrafen 11:14 i RF. Bengtsson har fortsatt att envist eliminera professor Gunnar Eriksson, som ämbetsmännen i Kammarkollegiet vid remiss säkerligen lagt stor vikt vid med sin historiskt initierade, ohegemoniska kunskap i rättshistoria.

            Samernas styrka är deras av gammalt av Sverige, av Vasaätten och av Gustaf III 1789 i efterföljd av Kodicillen 1751, erkända autentiska lokala levande liv. Detta liv genererade skattemannarätt, grundad på byområdets betesresurser och på samtliga lokala resurser av betydelse, som endast kunde nyttjas med samernas teknik. Vinterbetet är en nödvändig juridisk appertinens till byområdet, ett appendix som är föga belastande. Renens vinterbiotop är hundraårig skog, äldre skog. Älgen däremot vinterbetar i föryngringsskogen. Vis-à-vis renskötseln måste sentida skoglig monokultur visa definitiv juridisk rättslig hänsyn. Nybyggen grundar sig på statlig koncession, lappmarksplakat etc., där staten ej avsåg eller kunde eliminera det biologiskt bestående vinterbetet. När dessa nybyggen avvittrats enligt 1873 års stadga, bestod vinterbetesrätten enligt civilministern Axel Bergströms deklaration i riksdagen under avvittringsdebatten. Jordbruket som sådant är på stark reträtt här. En kolonialistisk, antisamitisk näringsrättslig lag som övertolkas äganderättsligt i en nästan religiös materialistisk iver kan åsidosättas med stöd av RF 11:14 (uppenbart fall).

            Skattefjälls-målet ägde fri rättegång för de enskilda sameindividerna som parter och vållade ej några bestående rättegångskostnadsskulder för samerna, men rättegångskostnadskapitlet i HD:s dom är avslöjande hegemoniskt och har personliga utfall (ej medtaget i NJA eller, trots påpekande, i Gustaf Petréns bok, Rättsfonden). Detta kapitel är ej medtaget i NJA!

            Kjell-Åke Modéer var jävig i Härjedalsmålet om vinterbete i hovrätten genom hegemoni och brist på verkligt inträngande i den komplicerade samejuridiken. Genom Jörgen Bohlins ensidiga svaga uppläggning av talan hade detta jäv dock måhända ingen avgörande betydelse. Staten hade ju också efter det imponerande Skattefjälls-målet eliminerat samernas möjlighet till fri rättegång, som naturligtvis måste återställas om fair trial skall gälla i civilmål, med jämställdhet. Bohlin har vållat samerna obetalda rättegångskostnader, enligt uppgift 17 Mkr. Härjedals-målet fick ej prövningstillstånd av HD då det varken processuellt eller utredningsmässigt var ett lämpligt prejudikatmål. En svidande kritik av Jörgen Bohlin! Dessutom ifrågasätter ju HD här domens prejudikatverkan, då alla grunder ej prövats. HD:s uttalande gör det ytterst tveksamt om vinterbetesdomarna alls är verkställbara, då de vilar på att alla grunder ej prövats pga. ombudens försummelser.

            Politiskt fanns en stor rädsla för att Skattefjälls-målet skulle tas till Europadomstolen, där enda möjligheten för samerna var att åberopa Bengtssons ensamma votum, som dock gällde de viktiga frågorna om jakt och fiskerätt. Här sattes in en politisk kraftig lobbying mot de naiva samerna, som gjorde sig av med sitt enda maktmedel (jfr LO:s kamp för maktmedel).

            Professorn i internationell rätt Ove Bring använde i rättegångssammanhang i radio uttrycket fair play, besläktat med blameless conduct, fair trial och Rule of Law.

            I artikeln i SvD 2005-07-29 "Annan delar Hammarskjölds moraliska patos" talar Bring om rights beyond borders, att människor skall kunna skyddas, t.ex. ett folk i fyra länder, varav två länder i EU, över nationella gränser, med internationell moral, se ILO 169 och allmän folkrätt.

            Bring talar om det äkta mötet i mänskliga relationer, som sameminister Åhnberg men ej Nykvist visat, rights beyond borders innefattar även individers suveränitet, med rättsbildad hjälp, och förutsätter äkta möte i dialog med dem, ej ihjältigande av akademiska auktoriteter (Gunnar Eriksson m.fl.), acknowledged authorities.

            Det gäller nu att i civil jämlikhet studera och diskutera den här angivna litteraturen själv, hegemonin, fälterfarenheten, ej att som Nykvist och Bengtsson idka ihjältigande.

            I initierade kretsar har intrigerandet från statens sida i Skattefjälls-målet länge varit känt. Kjell-Åke Modéer inställde för doktoranden Cramér den lovande seminarieserien vid Lunds universitet, när han förstod att han för fortsättningen skulle bli tvungen att sätta sig in i den komplicerade samejuridiken och ej minst i vad som styrde Skattefjälls-målet, bl.a. bortkopplandet av den statliga djupare sakkunskapen i jordrättsliga frågor, ledamöter – kammarråd som ofta själva eller via föredragning av advokatfiskaler, i vattenmål fått viktig fälterfarenhet om samerna, självsyn av avhumaniseringen (Modéer är specialist på svensk-tysk rätt i gammal tid, i svenska besittningar). Skattefjälls-målet skulle enligt Modéer ej få behandlas av doktoranden, vilket bl.a. innebar förbud mot de viktigaste rättsliga samefrågorna.

            När nu Bertil Bengtsson 2004 i Samerätt, en "översikt" uppträder som en ren statsagent och angriper ILO 169 och tiger om professor Gunnar Eriksson och den alltmer observerade vulgärdarwinismen med nedvärderingen av samerna i 1886 års och senare näringslagstiftning är tiden kommen att erinra om blameless conduct hos domare och innehavare av ämbeten, fair play, fair trial och Rule of Law. Det gäller en rasligt och etniskt definierad grupp, som har rätt till neutralitet i krig (1751) och då med desto större skäl, i fred, även måste behandlas med aktning och respekt.

            Samer som folk i infertila områden har aldrig i historien fört krig. Svenska samer har blott, i Norge 1963–1968, Altevatn, och i Sverige 1966–1981, Skattefjäll, använt strikt legala medel, med ett högt kvalificerat unikt team, Cramérs professorsteam, utan motsvarighet på motsidan i rättskampen mot motparten staten, vilken tvärtom tillbakahållit sin eminenta svenska sakkunskap, kammarråden. Taleberättigade är enskilda samer och samebyar, med rätt till rättsligt, rättsbildat kvalificerat bistånd, med fri rättegång som i Skattefjälls-målet, med vinterbetet som ett i skattemannarätten ingående, förutsatt och oavskiljbart appendix. Statens förfarande att passivt åse hur samerna drabbats av tredskodomar och inkompetenta ombud gör att vinterbetet måste fortsätta, enär skattemannarätten för sameby, menighet enligt § 77 i 1809 års grundlag, består oaktat grundskatternas avskrivning, som ej avsåg förlust av bestående civilrätt. Beträffande menighet se Svenska Akademiens Ordbok och Prismas Svensk Ordbok (Sture Allén). Intet kan stödas på kolonialistiska lagar, varom se närmare nedan. Genom bl.a. statens ursäkt till samerna har staten åtagit sig ansvar härför. Verkställande av tredskodomar etc. är illegitimt, även i form av att utkräva ersättning av samerna.

––––––––––––––––––––––

Samebyns ledare uppfattades av Vasaätten och senare som Konge i lappfiellerne, samerna värderades högt (Gustav Vasa 1526, 1543 och 1551 konsekvent ända till drottning Kristinas generella skattemannaprejudikat 1646 för lappmarken, Finnmarken på båda sidor om Kölen ovanför Norge och Sverige, och Gustaf III 1789).

            Kolonialism, internationellt inspirerad avhumanisering av kolonibefolkning är nya tankar av 1884–1886 i HD av åsiktsbytare med Knut Olivecrona i spetsen, föregången av kolonialisten Gustaf von Düben 1872 i Svensk Tidskrift med hetsig kolonialistisk polemik mot höga företrädare för samernas sak (hegemoniskifte från 1868–1871).

            Avhumanisering står även landshövdingarna i Norrbotten P. H. Widmark och H. A. Widmark (denne som utredare, lagstiftare och avvittringsverkställare en skicklig kolonialistisk intrigör, som även skrev i von Dübens samebok 1873) samt R. Lassinantti för, ävensom Johan Widén, stärkaren av lappfogdeväldet 1928, och Olof Bergqvist, nomadskolkåtemannen, alla viktiga aktörer mot samerna.

            Som åsiktsbytare följs Knut Olivecrona 1884 av Ivar Afzelius 1912, Åke Holmbäck 1920 ./. 1922.

            Avhumaniseringen och dess tvilling kolonialismen mot samerna i Sverige belyses av nyare litteratur som kastar ljus över den förkastliga nya svenska hegemonin av 1884. En hegemoni som svenska politiker har så svårt att komma ur, se Roger Kvists uppsats 1995 Det rasistiska arvet i svensk samepolitik, samt den reellt helt förändrade sameministerattityden efter Annika Åhnbergs seriöst menade ursäkt till samerna för just avhumaniseringen och kolonialismen, grundlagsstridiga tvångsförflyttningar 1923–1939, ämnen som samerna för henne demonstrerat och utrett. Annika Åhnberg visade en nu försvunnen lyssnande attityd och respekt för fakta, återhumanisering temporärt.

När det gäller den indelning i sekler tidräkningen ger är det av stort intresse att konstatera att Stig Strömholm i Saint-Simon, Atlantis 2005, sid. 13 ff, realistiskt ser 1500-talet som i hegemoni Spaniens, 1600-talet som Frankrikes, 1700-talet som Englands och 1800-talet som Tysklands samt 1900-talet som USA:s. 1800-talet i denna mening måste räcka minst till det djupt symboliska (mot samerna riktade) Rasbiologiska Institutets verksamhetstid 1922–1941 för Sveriges del. Hegemonin omfattar betraktelsesätt.

            I sina nyanserade resonemang sid. 12–22 talar Strömholm på sid. 20 om den "fridsbevarande kungamakten" i Frankrike som vann "det enkla folkets tålmodiga lojalitet". Strömholms värdefulla detaljresonemang måste här förbigås.

            Tanken går dock till de svenska fredskungarna Gustav Vasa, Karl XI och Bernadotterna, som ofta uppmärksammas mindre än krigskungarna i Sverige på olika krigståg.

            I vårt sammanhang, hegemonibytet efter 1868 och den antisamitiska svenska kolonialismen i svenska samelagar, näringspolitiska lagar, med början 1886–1928, är det av särskilt intresse att notera att Strömholm, som nyss nämnts, i ett internationellt sammanhang "ger 1800-talet åt det verksamma Tyskland", dock enat först 1871.

            Kolonialkonferensen i Berlin 1884–1885, där även Sverige-Norge deltog, och senare operationer, fördelade Afrika på olika europeiska kolonialmakter varvid det senkomna Tyskland erhöll Sydvästafrika där en utpräglad kolonialistregim vidtog (Angola-Portugal, Kongo-Belgien var då förebilder internationellt där även svenskar arbetade, Möller, Pagels, Gleerup m.fl., se den ytterst upplysande Nordisk Familjeboks tredje upplaga 1923 art. Afrika sid. 214–239, om stora svenska insatser sid. 234, 238 – en helt prokolonialistisk framställning). Sverige hade även kolonial verksamhet i Afrika, se a.a. Afrikanska kompaniet (Karlsborg m.m.).

            I Kolonialismens Svarta Bok, 2003 på franska, på svenska 2005 (Leopard) klargör ett antal högt kvalificerade vetenskapsmän hur kolonialismen blev en djupgripande fascination just vid denna tid, 1870–1880-tal, i det tyskdominerade Europa. Det blev något som djupt trängde in i människornas sinnen och vulgärdarwinismen skänkte en eftersökt "högre" "vetenskaplig" legitimation för denna besatthet i tiden, med stark och programmatisk nedvärdering i lagsystemet av urfolken hos gamla och nya kolonialfolk.

            Sverige som ett sedan 1815 fredligt land i union kunde ej konkurrera på den koloniala världsmarknaden, men hade i norr ett territoriellt urfolk, över allt skattlagt under Vasaätten, som kunde kolonialistiskt i strid mot skattemannarätten undanträngas efter tysk och internationell hänsynslös modell, varom närmare nedan.

            På grund av samernas fredlighet kunde undanträngandet ske utan blodsutgjutelse i deras skattlagda områden. 1646 års skattemannarätt med djurskjutning, given av drottning Kristina i Jämtlands lappmark, är att se som ett prejudikat för hela det svenska sameområdet, för samemenighet (universitas 1751). Lappskatten togs upp i jordeboken och var klart av skatte jordnatur med vissa drag av frälse (t.ex. jakträtten efter klövvilt – som bönderna ej ägde i äldre tid – och fiskerätten, vilka skattlades till samerna 1646 och 1841).

            Kammarrådet Axel Klockhoff är den som utrett jordnaturerna allmänt och jordebokens betydelse ända sedan Gustav Vasa i verket Danviks hospital, dess rättsliga ställning (Uppsala 1935, 437 sid. jämte 230 sid. bilagor) och per 1965 hade alla kammarråden anslutit sig till Klockhoffs mening. Vad beträffar samernas marker menar Klockhoff i en särskild utredning på offentligt uppdrag 1919, 286 sid., tryckt av Tomas Cramér i Samernas Vita Bok, volym 13, Stockholm 1979 (äldre bet. V2) sid. 197, att det är samemenigheterna, var och en för sig (universitas) även i Jämtland, som äger sitt land, gränsbestämt och skilt från Kronan och enskilda genom säkra gränser för lappallmogen 1841, respektive genom odlingsgränsen 1873. På sid. 196 talar Klockhoff särskilt om Vapstbyn och Ranbyn och om lappskattelandens tillfälliga natur.

            Justitiekanslern bestred ej heller i Skattefjälls-målet att samemenigheten (universitas), som Klockhoff säger, består sedan gammalt och kunde göra anspråk på äganderätten till de åt lappallmogen gränsbestämda fjällen. HD:s överraskande inkast, att samemenighet ej existerade i Jämtland före 1886 års koloniallag, strider mot expertinlaga och är otillåtligt i ett dispositivt mål, enär JK ej gjort något sådant gällande, för Jämtlands lappmark, och domstol är bunden av parternas yrkanden, inkastet saknar betydelse norr om Jämtland. När samebyarna, menigheterna, var och en (universitas), lappallmogen, enligt 1841 års brev genom lagakraftvunna avvittringsutslag fått fasta gränser är det oacceptabelt att HD gör gällande att urminnes hävden ej skulle täcka allt inom de fastställda gränserna, avhumaniserande synsätt. JK gjorde ej heller gällande annat än att samerna enligt sitt yrkande äger jakt- och fiskerätten, skattlagd åt dem. Även detta har försvunnit i HD:s fraseologi (professor Tom G. Svenssons term). Renbeteslagarna är rätteligen blott näringslagar som ej föregåtts av äganderättsutredning utan byggt på kolonialistiska bestående fördomar.

            Referenten Bertil Bengtsson hade säkerligen noga studerat tingsrättens genomtänkta dom före de båda lagstridigt (trots yrkanden om protokoll) oprotokollerade förberedelsesammanträdena i HD (ej i officiella akten enligt HD:s dagboksblad) och måhända redan där sett en möjlighet att ej gå den politiska makten emot utan göra omförmälda inkast utan yrkande. Bandupptagning finns i Riksarkivet av hela huvudförhandlingen som varade sex månader. Som svarande i målen om vinterbete är det ej samerna som har bevisbördan t.ex. när det gäller samebyns laga fång till året-runt-mark och vinterbete som nödvändigt appendix, oavskiljbart, ockupation (occupatio per universitatem).

            Hovrättens dom blev ju hegemonisk och försumbar, sedan presidenten von Schultz avlidit under pågående huvudförhandling där.

            Svante Bergströms vittnesinsats blev ytterst hegemonisk i det han pläderade för "gängse tolkning" utan någon analys av nedvärderingen, avhumaniseringen, och kolonialismen och detsamma gäller Mauritz Bäärnhielm.

            I Dick Harrison: Gud vill det, nordiska korsfarare under medeltiden, Ordfront 2005, 574 sid. heter det på sid. 9: "De nordiska korstågen har varit bortglömda… De har lika litet passat in i den lutherska nationalstatens självbild som i det socialdemokratiska folkhemmet. De har varit anatema för såväl patriotiska högermän som vänsterradikala pacifister, såväl konservativa nationalromantiker som ilskna förnyare av alla de slag." Harrison fortsätter: "Tidigare generationers nordbor relegerade korstågen till historiska fotnoter och där har vi låtit dem förbli."

            Harrison visar därefter hur korstågsandan genomsyrade Sverige i grund med kulmen under S. Birgittas tid på 1300-talet, med en stark retorisk kraft, som framtvingade krigsåtgärder mot en annan kristen religion (den ryska kyrkan, bysantinsk före Bysans fall 1453 och med en hög andlig kristen nivå), jfr ännu befintlig bysantinsk högtstående målningsskrud från 1100-talet i Garde kyrka på södra Gotland. Detta har f.ö. sin parallell i det fjärde korståget 1204 som ledde till plundring av det kristna Konstantinopel-Bysans av kristna från väst, vilka även tog över makten där temporärt.

            Den gedigna skildringen av kolonialismen i Svarta Boken 2005 visar hur denna rörelse-tankeriktning genomsyrade Europas länder, England, Frankrike, Belgien och något senare Tyskland med en korstågsliknande kraft till stor del hämtad från vulgärdarwinismen (Haeckel) med dess nedvärdering av urfolken (en civilisatorisk illusion att kolonialmakter som Belgien skulle tillföra kultur).

            Professor Herman Lundborg och Rasbiologiska institutet vid Uppsala universitet 1922–1941 var ett uttryck för detta, denna korstågsanda med nazifärg, och Gustaf von Dübens artikel i Svensk Tidskrift 1872 och åsiktsbytaren Knut Olivecronas av HD uppskattade votum 1884 likaså. En närmare analys av Olivecronas votum visar tydlig kolonialism och rasism i strid mot nuvarande BrB 16:8 och 16:9. Nuvarande vinterbetesprocesser återgår på Olivecronas synsätt. ILO 169 godkänner nomadism och det gör numera även allmän folkrätt. På vintern drivs renarna mot havet, tills bete uppnås. Man kan då ej lägga sentida hemmansnummer i centrum. Renen har betat på detta sätt innan det fanns några hemmansnummer. Samernas skattemannarätt med nödvändigt appendix – vinterbete – har aldrig upphört.

            Tyskdominansen i Sverige varade länge och de nyss angivna data från 1872, 1884 och 1922 – Lundborg m.fl. – är vittnesbörd om detta, som professor Gunnar Eriksson angivit i Rättsfondens bok om Skattefjällsmålet på engelska 1982 sid. 89–101 The Sami in Sweden.

            En analys av åsiktsbytaren Knut Olivecronas votum i HD 1884 visar som sagt ej blott rasism mot den samiska folkstammen utan även en klar kolonialistpropaganda, exploatering utan ersättning till land- och vattenrättsinnehavarna, som vann anklang i den allmänna korstågsbetonade "innekänslan" i (nu förträngd men bestående) kolonialism i landet, ny hegemoni.

            Att kolonialismen hade denna ställning 1884-1886-1928 och 1992–1993, se Roger Kvists uppsats om rasismen mot samerna 1995, förnekas av samma krafter, som de Harrison påvisat förnekade 1300-talets korstågsanda.

            Justitieministern von Steyerns samevänliga ställningstagande 1886 och 1898 till samernas rätt till vinterbete, där rättsinstitutet urminnes hävd endast fördes fram för att underlätta accepten i riksdagen men ej var det centrala, blev i domstol hittills verkningslöst då alla grunder ej togs med. HD ansåg i Härjedals-målet att detta mål varken processuellt eller utredningsmässigt var ett lämpligt prejudikatmål.

            Vad som bristfälligt utretts i kommitté var ju just samernas rättsställning vis-à-vis de bofasta – ej äganderätten till fjäll.

            Genom lappallmogens rättsställning till skattefjällen enligt 1841 års brev och genom samernas motsvarande rättsställning ovan odlingsgränsen av 1873 är staten skyldig att tillhandahålla dessa områden för renskötsel med tillgodoseende av samernas skattemannarätt, samt att försvara den härför helt nödvändiga vinterbetesrätten, ett nödvändigt appendix oavskiljbart inneslutet i skattemannarätten. Skattemannarätten tillkommer samebyn enligt Klockhoff. Se om 1841 års brev förlikningsöverenskommelsen samerna ./. JK 1988–1989 i Vinterstierna I, sid. 109–110. Denna förlikning binder staten.

            Den koloniala svenska korstågsandan, så väl bestyrkt av Knut Olivecrona och hans HD och av professor Gunnar Eriksson m.fl., försöker Sverige att tiga ihjäl under ledning av Bertil Bengtsson, stödd av den svenska politiska och tjänstemannaförankrade hegemonin. En sådan kolonialistisk vedervärdighet har vi aldrig haft i landet, den måste utstampas, trampas ihjäl, förträngas genom ett systematiskt envetet förtigande. Bertil Bengtssons kompendium om renbetesrätten och svenska FN-dekadens 1994–2004 retoriska pappersblommor är utmärkta exempel på utstampningen. FN-dekaden utstampar ju även de egna FN-organens (Genève) vassa kritik mot Sverige. FN-organens kritik borde ju fått hedersplatsen i Dekadens nu innehållslösa slututtalande 2004. Har ledamöterna hållits okunniga om de mot Sverige-Norge-Finland ytterst kritiska FN-uttalandena? Det är ej allom givet att själv uppsöka dessa via dator, i den mån de finns översatta till svenska. FN önskar att de ges en vid publicitet av regeringen, vilket förutsätter en pappersupplaga för att effektivt nå samerna och media.

            I Kolonialismens Svarta Bok är det särskilt ainu i Japan och aborigines i Australien som erbjuder slående paralleller med samerna. Det rör sig i båda fallen om fredliga folk, som ej för organiserade krig, men som ej ska behandlas sämre pga. fredligheten, i en värld som har stort överskott på krig och våld inom stater.

            Pierre-François Souyri skriver på sid. 469–470 om ainu.

            Alastair Davidson skriver på sid. 80 och sid. 103 om Mabo.

            Jag har med beundran läst hela Mabo-domen, som är grundad på Common Law, rättsfall, som ger domstolarna en nödvändig frihet från politiskt tryck. I Australien har den politiska makten folkrättsvidrigt vägrat att till fullo erkänna Mabo-domen, som är frukten av en mans rättskamp.

            Mabo-domen kan jämställas med tingsrättens dom i Skattefjälls-målet, som i princip gav samerna rätt, och var grundad på orts- och folkkännedom. Här kom det politiska inflytandet in i HD. Märk att samerna omedelbart karaktäriserade HD:s dom 1981 som en tjänstemannadom – L. A. Baers kommentar i tidningen Samefolket. Baer hade medverkat i hela huvudförhandlingen. Den oprotokollerade förberedelsen, inkastet att sameby ej fanns i Jämtlands lappmark före 1886, vägran att se den kolonialistiska nedvärderingen, avhumaniseringen, som ännu består, bl.a. i vägran av självstyrelse, med kolonialofficerare i form av styrande lappfogdar med underofficerare, lapptillsyningsmän, avhumaniseringen av samerna är en parallell till tyska judarna före Kristallnatten 1938, vagheten beträffande äganderätten till jakt och fiske m.fl. egendomligheter i domen och handläggningen ("maktprincipen") vållar tvivel på självständigheten. Dessa tvivel består mot Bertil Bengtssons kompendium med förträngning av Knut Olivecrona och Gunnar Eriksson, dessa ytterst signifikativa gestalter.

            Jag har under åren flera gånger sagt, att om vi får behålla fria universitet, som min fader kraftigt kämpade för, fri ämbetsmannamässig juridisk forskning, kommer forskningen att än vidare klargöra samernas rätt till land och vatten gentemot nyss angivna motfaktorer. I SVB finns belägg för historiska fakta.

            Kolonialismens Svarta Bok har en imponerande innehållsförteckning som här biläggs. Boken jämte här angiven litteratur i övrigt kan summeras så, att kolonialismen i mitten av 1880-talet och långt fram i tiden även efter första världskriget var en starkt emotionell rörelse även i Sverige, närmast att jämföra med korstågsandan. Den fyllde människornas sinnen på samma sätt under ledning av tjänstemmanna- och den politiska "eliten". Det var rätt att ägna sig åt att exploatera kolonialfolkens områden med naturtillgångarna utan del i vinsten. Juridiken manipulerades i Nürnberg-anda, avhumanisering.

            Man kan ej bygga på antisamitiska näringslagar. Att dessa naturtillgångar tillhörde folken på plats var en föreställning som kraftigt undantrycktes med en korstågsmässig emotionell självklarhet. De svenska korstågen mot kristna har sin parallell i den ännu bestående vägran av självstyre och kolonialismen i landstölden från samerna och dessas nedvärdering – svenska medborgare. Detta uppfattas i Jordbruksdepartementet helt anakronistiskt som en säker vägvisare med "vetenskaplig" korstågsanda mot framtiden, där exploateringen "bör" ske med åsidosättande av de lokala folkens elementära intressen av att få dela, som främsta participant, avkastningen av sitt eget område, vilket är ståndpunkten i modern dynamisk folkrätt.

            Kolonialismens Svarta Bok visar just denna korstågsanda som var och är tillfinnandes i rikets bestämmande kretsar när det gäller Sveriges sameområden med oundgängliga adpertinenser.

            Idag tar Sverige officiellt helt avstånd från varje kolonialism, liksom FN gör, men tvingas erkänna, att dess samelagar fortfarande är av kolonialt slag och ej kan upprätthållas, lika litet som Tysklands Nürnberg-lagar från tiden före Kristallnatten. Den svenska kolonialismen har undvikit våld, har pga. samernas fredlighet ej behövt det och är fördenskull så mycket effektivare och långvarigare. Våldet har funnits men varit maskerat.

            Catherine Cogery-Vidrovitch: Antagandet om den vita rasens överlägsenhet och den svarta rasens underlägsenhet kan i sina resonemang väl tillämpas på samerna (sid. 732–781).

            Sverige har ju ej rättat till falsariet lapprivilegium, som lagen vilar på, trots att denna rättsfigur är bortdömd av HD 1981.

            Sverige har ej rättat till de stora brister som betänkandet SOU 1999:25 visat för renskötselns del, trots att lång tid gått.

            Ej heller har Sverige rättat till det fel som 1999 års betänkande uppvisar genom att feluppfatta konventionen ILO 169 som en konvention för renskötare ehuru den är en konvention för ett folk, den gäller ju 300 miljoner personer, av vilka blott någon promille är renskötare.

            SOU 1999:25 uppvisar som nämnt på många sätt renskötselns koloniala underordning under alla motstående intressen, vilka alla är senare tillkomna. Denna koloniala situation har på intet sätt av staten åtgärdats. Man kan konstatera att lappfogdeväldet består i maskerad form som ministerstyre under en retorisk pappersmåne som ej belyser den svenske samiske medborgarens folkrättsliga rätt, borttagandet av hans fria rättegång etc.

            På grund av den svenska hegemonins starka obefogade rotfäste mot samerna i Sverige har det varit nödvändigt att här flera gånger upprepa satser, som framtiden kommer att bejaka i fri forskning. Folkrätten måste vara bestämmande om samiskt självstyre och avhumaniseringen av Knut Olivecronas och Johan Widéns märke måste bort.

            Här bifogas vissa sidor ur böckerna Kolonialismens Svarta Bok, The Sami National Minority in Sweden och Samernas Vita Bok (SVB), volym 13. Dessa sidor kan ge en viss föreställning om kunskapen i böckerna, som är mycket försummad i Sverige, vilket är till skada för de avhumaniserade kolonialiserade samerna. Beslutsfattarna och hela Sverige, media måste ta kännedom om denna litteratur.

            Nyligen har i Helsingfors lagts fram ett förslag till Nordisk Samekonvention.

            Art. 34 stadgar att långvarigt traditionellt brukande av land- eller vattenområden utgör grund för samernas individuella eller kollektiva äganderätt till dessa områden enligt de nationella eller internationella regler som gäller för brukande under lång tid (st. 1).

            Art. 35 ålägger staten att effektivt skydda samernas rätt och att ge samerna ekonomisk hjälp i mål vid domstol.

            Förslaget måste närmare genomgås men synes väl förenligt med det här ovan sagda.

            Det svenska sametinget måste dock ges en betydligt friare ställning för att kunna fylla tilltänkta uppgifter.

            Den svenska samerätten är sedan Gustav Vasa starkare än den norska, som släpar på arv från det danska förtrycket under långvarigt envälde – danskt ämbetsmannastyre. Då fanns ej egna norska institutioner som först tillkom under Karl Johan Bernadotte, universitet 1811, storting etc. Den enväldige kungen sålde samernas fjäll t.ex. 1666 till Jochum Irgens. I Sverige finns ej någon historisk-juridisk motsvarighet därtill, intet lagligt avvittringsanspråk på samernas fjäll ovan gränser av 1841 och 1873, menighetsockupation av sameby – universitas.

            Förslaget om nordisk Samekonvention och viss nyare litteratur har tillkommit till denna lista.

––––––––––––––––––––––

Alldeles nyligen har utkommit Bo G. Hall: Storsvensken som blev fredsfurste, Propius förlag, Stockholm 2005.

            Författaren är f.d. kommerseråd och boken behandlar statsministern Christian Lundeberg. Var denne och hans fru Anna bildade människor? Den frågan får knappast svar. Jämför Frödings skildring av värmländska miljöer i Ett gammalt förmak.

            Här kan endast några korta citat göras ur boken.

   "Samtidigt är det viktigt att understryka att dessa paternalistiska företagsledare inte förordade någon rättslös underklass, massfattigdom och arbetslöshet. Tvärtom såg de fördelar med att arbetarna blev delaktiga i skötseln av rikets angelägenheter. Elitens rädsla var dock stor för en alltför snabb och radikal samhällsomvandling som skulle kasta den traditionella sociala strukturen över bord och företagarna riskerade förlora såväl sociala privilegier som kontroll över sina företag. Många såg en stor fara i att arbetarna manipulerades av radikala agitatorer. Motdraget var att bemöta dem på sådant vis att kritiken framstod som obefogad.

   Detta alltså paternalistiskt grundade synsätt började emellertid luckras upp kring sekelskiftet. Genom industrialiseringen växte nya företagargrupper med andra affärsidéer fram och trängde tillbaka den gamla brukskulturen. Denna förändring ledde så småningom till bildandet av parts- och intresseorganisationer; något helt väsensfrämmande för den gamla samhörighetstanken." (s. 66–67)

Detta begrepp samhörighetstanke ligger säkerligen bakom Carleson – Cramér m.fl. i HD 1868, när de kraftigt stöder de svenska samerna, liksom bakom J. J. Nordströms sameförsvar i riksdagens första kammare 1871 och civilministern Axel Bergströms stöd för samerna i riksdagen 1873 (avvittringen norr om Jämtland).

            Politiska åsiktsbytare som Knut Olivecrona, Åke Holmbäck av 1922 (total förändring sedan 1920 för att möjliggöra tvångsförflyttarna), Ivar Afzelius 1912 m.fl. förrådde politiskt denna samhörighetstanke.

            Tyvärr ger Hall en helt felaktig bild av samefrågan, som han på sid. 127 påstår aldrig vållade några egentliga problem. Här ansluter Hall till en i Sverige vidd spridd myt om att territorialproblem och etniska problem ej förelåg 1905 vid skilsmässan.

            I själva verket slarvade svenskarna förbi denna fråga trots Johannes Hellners skryt i memoarerna. Samer och verkliga samekännare utan vulgärdarwinism var eliminerade. Sverige saknade energi i denna fråga och sinne för den gamla samhörighetskänslan från Gustav Vasa, Vasaätten, Kodicillen 1751 och Gustav III 1789. Kodicillen borde specificerats och konkretiserats 1905. 1912 beslöt utrikesministern Albert Ehrensvärd på Afzelius' tillstyrkan om grundlagsstridiga tvångsförflyttningar av svenska nordsamer inom Sverige (§ 16 i 1809 års regeringsform) och lovade samma år i Göteborg detta åt Norges utrikesminister Irgens (en ättling till kammartjänaren och samefjällköparen Jochum Irgens av 1666?).

            Samefrågan vansköttes 1905 av Sverige, som regelmässigt från sekelskiftet 1900 varit sämre påläst än Norge i frågan, undantag Axel Klockhoff och Love Kellberg samt Åke Bohman.

            I 1904 års norska betänkande ville utredaren Kjerschow förbjuda norska och svenska samer att gå till domstol med sina landproblem. Detta är ju antisamitism och avhumanisering.

            Sveriges försummelser 1905 ledde till ett resultatlöst  – men dokumentariskt intressant – skiljedomsförfarande i Danmark (Matzen – Afzelius – Gram) och till tvångsförflyttningarna. Genom det svenska slarvet 1905 är samefrågan nu det enda kvarstående olösta unionsproblemet med tydliga sviter från Kjerschow 1904, närstående Olivecrona 1884–1886 med den svenska näringsrättsliga avhumaniserade lagstiftningen, som likaså försummade t.ex. samernas äganderätt (outredd) ovan gränser av 1841 och 1873 och frånvaron av statligt avvittringsanspråk där (Mauritz Carlsson: Den värmländska avvittringsfrågan). Först den nordiska samekonventionen tar upp denna i Sverige outredda (= bortintrigerade, se "ämbetsverket Forum för levande historia") fråga. Men var finns möjligheten att ställa makthavarna till svars?

            Samernas röster i allmänna val till riksdagen saknar betydelse. Samerna måste besinna Christian Lundebergs ord: "Svaghet utåt, split och strid inåt är ett folks fördärv" (s. 172). Folkrätten måste tillvaratas med kunskap och pondus på centralt plan av samerna fria från statens garn (Olov J. Sikku i Samefolket 2005). Det är förkastligt att i TV säga nej till samarbete med ett stort parti för icke-renskötare, även om det gällde en mediaprovokation. Denna fråga borde ha med pondus avvisats som obehörig: Det är staten som är den gemensamma motparten, som korrekt och gemensamt, civilt jämlikt, måste bekämpas som på lappfogdetiden, som egentligen ännu varar i form av ministerstyrelse.

            Christian Lundeberg framhöll i fortsättningen med rätta vikten av träget allvarsarbete.

            C. J. Gardell under strecket i Svenska Dagbladet 2005-11-22 i artikeln Valsegern viktigare än att behålla Norge: Vem brydde sig egentligen om ett par hundra fattiga samefamiljer?

            Denna avhumaniserande inställning hade segrat i 1884 års då moderna koloniala åsiktsbyte i HD. Tidigare – före det avhumaniserande hegemonibytet och åsiktsbytet 1884 – var det tvärtom. Se ovan 1868 (HD), 1871 (J. J. Nordström) och 1873 (Axel Bergström), de båda senare i riksdagen. Bergströms ord gäller fortfarande vid tolkning av 1873 års avvittring och dess lagakraftvunna utslag. Dessa kunde dock ej någonsin – såsom administrativa – eliminera äldre civilrättslig rätt baserad på äldre rätt, skattlagd överallt av Kronan före, under och efter Gustav Vasa, med fullt statligt ansvar för att de skattlagda fick åtnjuta vad de betalt skatt för inklusive nödvändiga appendices. Det gäller här att samerna, för genomförandet av 1919 års konvention med Norge – vulgärdarwinisten professor K. B. Wiklund, presidenterna Ivar Afzelius och Marks von Württemberg m.fl. – underkastats grundlagsstridiga tvångsförflyttningar 1920–1939 och nu 2005 skulle mista ett vinterbete som är ett nödvändigt, förutsatt appendix till skattemannarätten enligt jordeboken, äldre – 1526, 1543, 1551 med föregångare – än de nuvarande hemmansnumren. Dessa nummer bör ej à la Knut Olivecronas avhumaniserande kolonialism och antisamitism sättas i centrum. Nomadismen enligt folkrätten, ILO 169 etc., söker sig i riktning mot kusten tills den finner bete för sina djur, en uråldrig form för mänsklig existens – ej hemmansnummer – skyddad av en humanism enligt både Hjalmar (han var mot tvångsförflyttningarna i Karlstad) och Dag Hammarskjöld. Detta måste uttryckligen yrkas i första instans. Vi har nu fått en ny urminnes hävd i rennäringslagen. Denna hävd kan ej bäras av den samiska befolkningen, som saknar gränser och ej är juridisk person, ej kan föra talan. Samebyn – menighet – universitas är rättsägare enligt Axel Klockhoff, liksom givetvis den enskilde samen. Lappskattelandet däremot varierar enligt Klockhoff. Samebyn är rätt företrädare för sitt område inom gränser med en hävd som ej är på utgående men syftar på framtiden. För denna urminnes hävd gäller ej automatiskt äldre bevisbörderegler. Medlemskapet i samebyn skall på lämpligt sätt öppnas för samer framdeles. När yrkanden framställs enligt Vinterstierna II s. 383 är bevisbördan att bedöma på vanligt sätt. Dessa yrkanden bör för att täcka göras alternativt.

Jämlikt ett svenskt kungl. brev 1873 (Kammarkollegiets samlingar av kungl. brev) skulle förordnas en norsk advokat som ombud för de 'svenske lapper' i Troms och Nordland. Denne advokat skulle få agera i tvister endast efter lapparnas (lappens) fullmakt. Under lappfogde Hedbäcks tid förordnade länsstyrelsen i Norrbottens län sådan advokat utan att påpeka fullmaktsföreskrifter. Länsstyrelsen uppfattade felaktigt den norske advokaten som sitt eget ombud och ansåg att all svensk samisk rätt i Norge var en rätt för svenska staten, samer och samebyar hade ej någon egen rätt, vilket ju stred mot 1873 års brev och av Høyesterett på Cramér – Dalans talan avvisades 1968. När Tomas Cramér efterlyste hos Hedbäck 1873 års kungl. brev, som länsstyrelsen årligen åberopat, skrev Hedbäck till svar att brevet ej kunde återfinnas, och att det kunde synas egendomligt att ett brev, som årligen åberopats, ej kunde företes. Cramér sände Hedbäck en avskrift av brevet.

            Peder Kjerschow var sådant norskt lappombud och kritiserade i den egenskapen de norska myndigheterna för deras beteende mot de svenska samerna. Kjerschow ville senare, 1904, i det norska betänkandet "bruna boken" förbjuda såväl svenska som norska samer att gå till domstol med landfrågor, var alltså liksom Knut Olivecrona en kolonialistisk åsiktsbytare, som likaså övergått till avhumanisering av samerna. Man ville ju besätta Troms fylke med en 'nasjonalt pålitelig norsk bondebefolkning', som man till stor del hämtade från Gudbrandsdalen, medan svenska nordsamer mot grundlagen tvångsförflyttades söderut, nu ända till Härjedalen.

            von Steyerns hänvisning till urminnes hävd har missförståtts och det är nu Olivecronas linje, ojämlikhet, avhumanisering, som svenska regeringen driver mot Sametinget.

            Eventuella försök att få betalningsföreläggande mot samer för skadeståndsbelopp för "felaktigt vinterbete" bör bemötas med bestridande, varvid målet återgår till tingsrätten. Där kan då alla tidigare försummade rättsgrunder andragas, skattläggning, skattemannarätt med nödvändigt appendix, avvittring, jordebok etc. och de processuella och utredningsmässiga brister HD konstaterat i Härjedals-målet, avhjälpas. Ytterst kan då saken, allsidigt prövad på rätta grunder gå till internationell instans, där den svenska hegemonin ej råder.

            Avhumaniseringen sedan 1884–1886 och försummandet av appendix etc. är ju nu ytterst nära att leda till en svensk oblodig Kristallnatt. Avskaffas allt vinterbete är ju renskötseln, samekulturens centrum, omöjlig. Att då vara tvungen att via bestridande vid domstol av skadeståndskrav vara tvungen till ny process med yrkanden och grunder, som i nu aktuella processer enligt HD försummats, med en passiv klandervärd sameminister är oerhört. Regeringen tycks gärna se att tiden bara går utan nödvändiga reformer, med fullbordade fakta utan återvändo. SO 1962–1997 var en medborgarombudsman, ej en statlig handplockad överhetsman.

            Beträffande skoglig monokultur är att tillägga att fientlighet mot lövträden, hormoslyrsprutning etc., nog bidragit till stormfällning i norr och söder (Gudrun-stormen) i monokulturskogen, med den misslyckade contortatallen och andra forstvetenskapliga missgrepp, ej föryngringsbara kalhyggen i höjdlägen, hyggesplogning som skadar renbetet etc.

            Här må tilläggas, även i detta sammanhang, att Sverige i Knäredsfreden 1613 fick behålla fjällsamebyarna, och det var detta som gjorde, enligt den danske förhandlaren general Mangelsen, och den svenske överste Klinckowström, bildade och kunniga män, att Sverige överhuvudtaget fick malmfälten 1751, då samerna ansågs som ägare och innehavare av skattemannarätt i jordeboken i Sverige (de hade ej betalat skatt till Danmark). Ingen annan hade någon besittning, några dokument, till malmfälten som samerna ägde genom laga fång occupatio per universitatem. Universitas = sameby = menighet = sameallmänning enligt lagutskottet 1982.

            Det är då häpnadsväckande att samebyn Laevas ej skulle ha en stor, avgörande roll vid nu aktuell flyttning av Kiruna. En sådan roll måste kraftigt påyrkas.

            Genom ombudsförsummelser, som sagt, är de meddelade domarna enligt HD givna utan att rätten till vinterbete bedömts juridiskt allsidigt. De är därför ej exigibla, och fri rättegång (= Skattefjälls-målet) måste återinföras, vilket även förslaget till nordisk samekonvention förordar, liksom folkrätten. 1928 års lag gav ej samerna rätt att själva hålla samebyns årsmöte på samiska, utan lappfogden måste vara ordförande med makten över protokollet utan samiska justeringsmän. Samerna fick ej ens se protokollet under Hedbäck, Malmström och Ritzén, vilka själva kunde bestämma. Denna ordning tillkom på förslag av Johan Widén, se förordet till hans förslag till lag. Samerna kunde alltså år efter år yrka på t.ex. ett stängsel utan att yrkandet protokollfördes, varigenom samerna ej kunde styrka vad de yrkat, de blev "historielösa", t.ex. Norr-Kaitum. En av Sameombudsmannens viktiga uppgifter blev att med bandspelarens hjälp skapa historia, se SSR:s protokoll och arkiv, LSS' protokoll och arkiv.

På Norstedts förlag utkom 1887–1888 Tre år i Kongo av officerarna hos Leopold II av Belgien Peter Möller, Georg Pagels och Edvard Gleerup. Dessa tre svenskar skildrar sina brutala insatser på 847 sidor i en pretentiöst upplagd bok med ambitiösa register. Boken vittnar om hur deras ämne och kolonialismen – avhumaniseringen – var helt accepterade i det Sverige som verkställde näringslagstiftningen i Sverige mot samerna 1886, men kan ej göra denna lagstiftning till något som gäller äganderätten till fjällen (outrett till nutiden). Blodsutgjutelse behövdes ej mot de fredliga samerna. Som nämnt intygar Nordisk familjeboks tredje upplaga, art. Afrika (1923) samma prokolonialistiska hållning och nämner med beröm flera namn utöver dem, Möller – Pagels – Gleerup, som även nämns.

            1923 ligger ju nära Rasbiologiska institutet och Johan Widéns förslag som ledde till 1928 års starkt kolonialistiska svenska renbeteslag med lappfogdarna som allsmäktiga kolonialofficerare. – Det är nödvändigt att Alvå-utredningen studerar detta och Samernas Vita Boks alla 31 volymer (Riksarkivets bibliotek) med deras rika material från fältet, ej blott svenskt myndighetsmaterial.

När Sameombudsmannen SO förde talan i Høyesterett (dom 1968) och svenska HD (dom 1981) var det med fullmakt från praktiskt talat alla samebyar och ett stort antal enskilda samer. Det finns intet skäl att anta att dessa byar, rättighetsbärare med talerätt, på något sätt ändrat åsikt eller frångått 1968 års samepolitiska program, som fastslår att staten är motparten. I Samernas Vita Bok, SVB, är deras ståndpunkter fastslagna och redovisade, alltså vad samerna själva rättsgiltigt gjort gällande för sin del som parter. Den samiska befolkningen och ämbetsverket Sametinget saknar talerätt, liksom SSR. Tjänstemannadomen i HD 1981 har byarna ej godtagit och den har starkt och välbelagt kritiserats.

            När Lars Rumar för Alvå-utredningen om det omöjliga begreppet "gränser" gjort arkivutredningar har detta ej gällt samebyarnas egna ståndpunkter och historieskrivning i SVB, lätt tillgängliga i Riksarkivets bibliotek och tillkomna genom egen befullmäktigad expertis (erfarenhet från Svea hovrätt och Kammarkollegium). SSR:s landsmöte har gillat dessa ståndpunkter intagna i rättegångar som landsmötet själv startat genom sitt stöd till byarna under självständighetstiden.

            Det synes vara en genomgående tendens att helt bortse från vad samerna själva gjort och vad av dem anlitade professorer etc. uttalat. Betydelsefulla slutsatser om vinterbetet kan dragas om t.ex. Rumar forskat i detta material och samrått med denna expertis, tagit del av denna litteratur (Skattefjälls-målet gällde ej vinterbetet men rätten ovan oomtvistliga gränser av 1841 och 1873 har stor betydelse för vinterbetet).

            Lilla Hamnskär-målet, NJA 1956 s. 161, ger en bra belysning av förhållandena i Kammarkollegiet, som helt naturligt fått detta mål på remiss, som yrkades och borde ha skett med Skattefjälls-målet. Här stod alltså den fiskaliske generaldirektören Dahlgren från Finansdepartementet (som velat bli president i Kammarrätten – men där måste då, jfr senare fall, statsrådet Quensel parkeras) mot kammarråden Per Gavelius och Åke Bohman (då förste arkivarie). Kammarrådens större sakkunskap vägledde HD. Resultatet blev att avvittringen ej kunde bryta en bestående civilrätt, även om denna rätt ej förbehållits i avvittringsutslaget. Förhållandet är detsamma för vinterbetet som nödvändigt appendix till den skattemannarätt varmed samebyn innehade och innehar sin mark ovan säkra bestående gränser av 1841 respektive 1873.

Listan kompletterad


– Innehåll –

Copryright 1966 till dags dato Tomas Cramér. Senast uppdaterad Thursday, March 23, 2006. Webmaster Carl Cramér.