Samerna ett urfolk i Sverige

En Propagandaskrift av svenska myndigheter


Samerna är rättskrävare mot svenska staten – ej supplikanter.

Som rättskrävande urfolk är samerna unika gentemot alla andra grupper – det finns ingen annan som har den ställningen. Tornedalsfinnarna fick behålla sina hemman. De förtrycktes språkligt liksom samerna, men ej territoriellt.

Samernas värdegrund är rätten till land och vatten enligt Samernas Samepolitiska Program antaget 1968, fortfarande gällande.

1977 erkände riksdagen att samerna är ett eget folk i sitt eget land. Detta riksdagens ställningstagande måste alltid stå som fundament för alla uttalanden och åtgärder när det gäller samerna och deras land och vatten – mot en tyvärr ständigt anakronistisk hegemonisk byråkrati och juristmakt. Sverige är grundat på territorierna till två folk, samerna och svenskarna.

Gustav Vasa erkände i två brev 1551 samebyarnas äganderätt till land och vatten och hela Vasaätten fortsatte denna politik med bl.a. Kristinas generella skattemannarättsprejudikat 1646, som HD försummat 1981. Gustav III erkände med riksdagen 1789 skattemannarätten som äganderätt. Det skulle behövts ett uttryckligt undantag för att lappskatten ej skulle räknats med. Denna starka rättsställning bekräftades av HD 1868 (Carleson, Cramér m.fl.).

Först 1884–1886 (Knut Olivecronas åsiktsbyte och en ny HD-attityd) skedde en nedvärdering, som många byråkrater m.fl. tror varit rådande av gammalt – en felaktig ojuridisk "kunskapsnivå".

"Nutiden får aldrig bli norm, när vi skall utvärdera historien, ty det leder just till den positivistiska tron på det vetenskapliga framsteget, där slutmålet är dagens kunskapsnivå."

Detta citat från Tore Frängsmyr i Kultur 7, SvD 2004-12-21, har sin parallell hos samebyråkraterna, hegemoniskt, vilka ej inser den höga svenska värderingen av samerna ännu under Gustav III, och i HD 1868, utan tror att 1884 års vulgärdarwinistiska nedvärdering "lappkast" i HD, åsiktsbytet, rått sedan Hedenhös kontinuerligt i vårt land. För dem blir ett återförande till den starka, dokumentariskt ännu gällande, ställningen av 1751–1752–1789–1868 otänkbar, ty i deras begreppsvärld har den styrkan aldrig funnits, de överväldigande dokumenten till trots. Detta är okunnighetens "positivism", som godkänner sentida antisamitisk, i lag helt oacceptabel kolonialistisk nedvärdering, en nyhet av 1884–1886 (vulgärdarwinism, otänkbar före 1860, genomslag 1884).

Redan i företalet till skriften "Samer – ett urfolk (bör det heta) i Sverige" av 2004, ett resultat av FN:s urfolksdekad 1994–2004, nedan kallad "skriften", kommer en helt annan syn fram där samerna klarat sin särprägel genom de influenser de fått från andra folk.

Det faktum att samerna maximalt undanträngts utan reell kompensation förtigs.

Samerna har aldrig fört krig och har utsatts för en kraftfull kolonialism. I tusen år har samerna ensamma förvaltat områden så väl, att de utsetts till nationalparker 1909 och senare. Nybyggen hotade ej fjällen som gruva, tung motoriserad turism och vattenmagasin på 1900-talet. Dessa fakta förträngs i företalet. Hegemonin understryks i stället genom regeringens nationella (svensknationella) sameinformationssatsning 20 miljoner kronor "som drivs av Jordbruksdepartementet". Det förklaras ej varför samerna ej själva fått medel att informera om sig, särskilt i de tättbebyggda delarna av Sverige, där befolkningen är välvilligt inställd och klarsynt nog att genomskåda svensknationella bastioner som Nordiska Museet och Skansen. Världsmuseet får ett jojkrum? I Vinterstierna I 2000 och II 2004, 700 sidor, redogörs för 20 sammanträden med stor samevänlig publik bl.a. på Utrikespolitiska Institutet.

Det finns dock samer – särskilt kvinnliga – som har pondus och skulle ha skött denna information med utgångspunkt från Samernas Samepolitiska Program, antaget 1968. Kristina Lasko fick dock nej på sin anslagsbegäran. Vad samerna själva under ledning av Gustaf Park och Israel Ruong åstadkommit sedan 1918 är ju det väsentliga, ej vad motparten Jordbruksdepartementet åstadkommit. Den falska privilegiesynen i 1928 års lag, enligt vilken bl.a. med lappby skulle hållas årsmöte under ledning av lappfogde eller landsfiskal och med denne ordförandes makt över protokollet, råder alltjämt något modifierad. FN:s organ i Genève har starkt kritiserat Sverige med anledning av svenska obligatoriska rapporter och Svenska FN-förbundet har i en stor artikel i DN, "Persson förskönar integrationspolitiken", angripit regeringens beskrivning inför förhör i FN:s rasdiskrimineringskommitté 2004-02-25 (Aleksander Gabelic). FN-dekaden 1994–2004 i Sverige har helt förbigått denna FN-kritik av landet, vilket blir svårt att förklara för FN.

Thomas Hammarberg har vitsordat det självklara, att ILO 169 är en konvention för ett folk, samerna som folk, Norges åsikt, ej för renskötsel och renskötande samer enbart, ohållbar svensk departemental åsikt, förnekad av Thomas Hammarberg m.fl. Hegemonin har gjort att Heurgrens utredning hamnat helt snett angående samefolket. Hela utredningsapparaten har genomgående blivit missledd och missriktad. Det rätta är att som Norge ratificera ILO 169 genast, och sedan anpassa lagar m.m. Vid nuvarande oförsvarliga dröjsmål skapas fullbordade fakta till samernas skada, t.ex. beträffande jakt och fiske (skattlagda till samerna 1646 och 1841, NJA 1962, sid 392) på en tid då skatten juridiskt gav skattemannarätt.

Inför Sveriges kung och drottning den 6 december 2004 uttalade professor Ole Henrik Magga att Sveriges kungar alltid varit de som beflitat sig om samernas rätt till land och vatten allt sedan Gustaf Vasas brev 1526, 1543 jakträtt, skattemannarätt, lappgräns, 1551 samebyars äganderätt till land och vatten. Vasaätten och Gustav III 1789 fortsatte.

I "skriften" har Magga talat om socialdarwinismens stora betydelse, som helt förnekades av HD 1981 i den föråldrade domen i Skattefjällsmålet. Det är uppenbart att en dom, en lag, som vilar på rasistisk nedvärdering, Haeckels vulgärdarwinism enligt professor Gunnar Eriksson, ej kan upprätthållas. 1886 års och följande lagar är ej lag om vem som äger fjällen, det har aldrig utretts. Fastighetsverkets förvaltning vilar enbart på administrativ instruktion utan något juridiskt värde.

Under hegemoniskt tryck har Magga i "skriften" ej talat om Gustav Vasa etc. som han fritt gjorde inför kung och drottning 2004-12-06 på Slottet. På sid 9 i "skriften" talas om gemensam kamp för markrätt.

På sid 14 i "skriften" skriver docent Lennart Lundmark. Han skrev vida bättre i Ordfront 2001, se essän Hegemoni, där Ordfront avtryckts. Gunnar Dahlberg gav 1941 ut del II av The Race Biology of the Swedish Mountain Lapps, så han var ej så oskyldig som Lennart Lundmark påstår på sid 15.

På sid 32 i "skriften" återfinns en osignerad inkompetent artikel om samernas markrätt. Här måste nu hänvisas till att samebyarna äger sin mark pga. samebyns ockupation, occupatio per universitatem, universitas = sameby, som är ett laga fång. Staten har ej lagfart, ej åtkomsthandlingar, ej laga fång, ej sedvanerätt. Se Vinterstierna II, sid 30 ff och sid 377 ff.

Bevisbördan, "skriften" sid 33 nedtill, åvilar normalt käranden (600 bönder, av vilka många ej bebor platsen). Just vid urminnes hävd åvilar dock bevisbördan den som åberopar urminnes hävd. Jörgen Bohlin gjorde ett grovt fel genom att ej åberopa skattläggning 1646 för djurskjutning, som förutsätter fritt vinterbete för ren som det ännu är för älg, och ej heller åberopa ockupation m.m. (se Vinterstierna II sid 377 ff.) Då skulle bevisbördan fördelats på annat sätt. Staten kunde och borde då som självpåstådd ägare ha inkallats att försvara samernas nödvändiga vinterbetesrätt enligt 1841 års avvittring, se Vinterstierna I sid 109 ff. Den föråldrade Skattefjällsdomen av 1981 borde Bohlin ha bestritt på avgörande punkter (obs. att domen ej förklarar staten som ägare).

På sidorna 34–35 i "skriften" talas om svenska samers rätt i Norge. Se Vinterstierna II sid 98–106 och essän Hegemoni.

På sid 62–63 i "skriften" konstaterar Lars-Anders Baer (LAB) med rätta att samernas motpart är staten. När LAB talar om Altakonflikten i Norge noterar han ej att samernas seger i  Altevatndomen i Høyesterett 1968 var isbrytaren som gjorde samernas motstånd möjligt. Detta framgår klart av Varfjell-Stifjell-domen 1979 i Høyesterett.

Man måste även notera segern i tingsrätten i Skattefjällsmålet och HD:s förnekande i sin dom i målet av den vulgärdarwinistiska nedvärderingen av samerna i 1886 års och följande lagar, som därför rätteligen ej kan gälla mer i frågor om rätt till land och vatten för samerna än om det vore tyska judelagar (före Kristallnatten 1938). Det är fråga om näringsrättsliga lagar utan äganderättsverkan, äganderätten var ej utredd, har aldrig av staten utretts, se Vinterstierna I–II. Lagarna vilar från 1886 och framåt på kolonialistisk hegemoni, antaganden av närmast religiös karaktär, obevisade och obevisbara.

I "skriftens" litteraturförteckning saknar man Samernas Vita Bok (SVB), 30 volymer till största delen utgivna av samernas egen folkrörelse under professor Israel Ruong m.fl.

Vidare saknas Ulf Mörkenstams avhandling och Åsa Nilsson Dahlströms stora avhandling om samernas stora svårigheter med ett överpublicerat överfinansierat rovdjursskydd, när staten vill förvandla ett befintligt kulturområde till vildmark. Kulturantropologiska institutionen, Uppsala Universitet (530 sidor, engelska).

Dessa brister gör "skriften" till blott ett uttryck för den brist på insikt som präglar den svenska djupt inpräglade hegemonin i samefrågan.

Får vi behålla fri forskning och fria universitet kommer den absoluta innehållslösheten i FN-dekaden i Sverige, som ej avkastat en enda seriös text, att ytterligare klarläggas. Intet positivt uttalades, men två negativa  markeringar.

Ingen ratifikation av ILO 169 trots skarpa löften. Inga skäl anförda, politikerna tar ej till sig fakta.

Intet stöd till sydsamiskan som är principiellt och vetenskapligt intressant.

"Skriften" framstår som ett resultat av Jordbruksdepartementets usurperande och monopoliserande av den samerna tillkommande rätten att informera svenskarna om samerna, opinionsbildningsfrihet och yttrandefrihet, tvärtom censur av vad samerna åberopat till idag, t.ex. Vinterstierna I–II. Samernas egen folkrörelse och dess publikationer och resolutioner under självständighetstiden under Gustaf Park, Israel Ruong, Nikolaus Stenberg m.fl. 1918–1990 under statligt motstånd (före ämbetsverket Sametinget utan eget ämbetsområde och utan pondus) tabueras och censureras i vad som närmast är en reklambroschyr med en sådans ytlighet och brist på substans. Det måste noga redovisas hur informationsmedlen fördelats och använts, och vad FN-dekadens ordförande och verksamhet kostat, som ej avkastat något som helst resultat utöver denna missvisande propagandaskrift, efter tio förlorade år. Hur skall FN reagera när sanningen kommer fram om dess dekad? En slarvig reklambroschyr som följer tidens mediala löpsedelsschablon och som utelämnar det väsentliga, samerna själva och deras historia och folkrörelse, som framgångsrikt kämpat mot oerhört starkt statligt motstånd ända sedan 1917–1918 (Norge-Sverige). 1918 fotograferades landsmötet, som hållits i ett missionshus, under Gustaf Park på Rådhusets trappa i Östersund. Genom Skattefjällsmålet, där LAB senare var ytterst aktiv och förde talan, kom samerna in i själva Rådhuset och vann där i en lappmarkskunnig tingsrätt. Dess dom refereras ej fullständigt i NJA utan där hänvisas till SVB, som är helt utesluten i "skriftens" monopolisering och censur. SVB är den enda som har ett fullständigt återgivande av framgångsdomen för samerna men den censureras bort i "skriften". SVB är lätt tillgänglig i Riksarkivets bibliotek och tillställdes alla samebyar. FN:s dekad återger ej FN:s egen kritik av Sverige, som FN anbefallt till spridning. Peter Weiderud och Ann-Christine Nykvist, som båda utvecklade retorik utan reellt innehåll 2004-12-06- -07 måste svara för detta.

"Skriften" utger sig vara utgiven av Regeringskansliet och Sametinget. Här är det märk väl endast Sametinget som statligt ämbetsverk utan eget förvaltningsområde och helt beroende av statliga anslag som talar.

I civil värdighet behåller de valda medlemmarna Samernas Samepolitiska Program av 1968 såsom program. Peter Nobel uttalar 2004 stark skepsis mot förstatligandet av ett valt sameting. Det saknas anledning att antaga att LAB skulle ha ändrat åsikt från 1968 års program och från de sex månader då han förde talan (hans röst på bandet i Riksarkivet) i HD i Skattefjällsmålet, med yrkande om äganderätt till land och vatten, jakt och fiske m.m. LAB kommenterade i Samefolket 1981 års HD-dom: En dom av tjänstemän, ej dom av domare. De svenska samerna har endast använt legala medel. I Norge användes i Altakonflikten illegala medel, som ledde till martyrium i form av kroppsskada och landsflykt, samt till bestraffning i domstol efter åtal. De legala medlen respekteras ej, Altevatn-seger 1963–1968, tingsrätten i Skattefjällsmålet, ofullständigt refererad i NJA som hänvisar till SVB, HD:s dom 1981 grundad på vulgärdarwinistisk nedvärdering, se dess kapitel om rättegångskostnad, ej refererat i NJA. Det får väl därför ses som satir ej främmande för hans eleganta skrivsätt, när LAB endast hänvisar ("skriften" sid 62–63) till Altakonfliktens illegala sidor som kreativa och förenklar historien om samernas självstyre. Själva Altaälv-målet förlorades ju i domstolarna, till skillnad från Altevatnmålet 1968.

LAB och jag själv kritiserar givetvis på intet sätt de norska samerna, som följde den isbrytande Altevatndomen 1968 och dessutom tog till metoder som polismakten slog ner. Ej heller  kritiseras den norska allmänheten/media, som reagerade positivt, för samerna, på samma sätt som publiken vid de 20 sammanträdena som redovisas i Vinterstierna I–II 2000–2004. Vad som däremot skarpt kritiseras är ju de svenska politikerna, som ej kan taga till sig den legala rättskamp samerna fört i målen om Altevatn 1963–1968 och Skattefjäll 1966–1981 där det i NJA läggs i skugga, att domen vilar på vulgärdarwinism och där tingsrättens välvilliga rättvisande dom ej refereras i sin helhet, utan hänvisning sker till SVB, som "skriften" lika litet hänvisar till som till samefolkets egen tidning – Samefolket, och SSR:s landsmötesprotokoll från självständighetstiden. "Skriften" lägger samernas egna insatser, deras folkrörelse obemärkta i sin reklamstyrda propaganda. Tidningen Samefolket var länge ytterst värdefull, "skriften" borde ha hänvisat till den även om den på senare år vimlat av till stor del sanningslös partipolitisk propaganda.

De svenska samebyarna äger en civilrätt, även i Norge, som de norska domstolarna erkänner. Sverige måste därför finansiera en rättegång som samebyarna för vid norsk domstol om rätten till land och vätten, en parallell till Altevatnmålet 1963–1968. Sametingen i Norge och Sverige har liksom samebyarna begärt rättslig prövning. Det ankommer på svenska staten att återställa den fria rättegång som samerna ägde i Skattefjällsmålet och låta den gälla även i Norge och vid internationell domstol. Med tanke på den svenska kolonialismen, värst under 1900-talet, då den – vatten, gruva, tung turism – nådde själva hjärtlandet fjällen, samernas eget land i högsta potens (riksdagen 1977); som klarlagts i SVB är detta ett minikrav.

"Skriften" Samer visar i högsta grad missaktning för samerna genom antydan att de, trots det kraftiga reella undanträngandet, överlevt genom influenser från andra folk, genom undertryckandet av FN-kommittéernas starka kritik av Sverige, som Sverige varit skyldigt att sprida (se Anna Lindhs brev i Vinterstierna II) genom undertryckandet av bl.a. SVB, 30 vol. och Samefolket etc. (se ovan). Missaktning är straffbart som hets mot folkgrupp och rasdiskriminering BrB 16:8 och 16:9.

Blockhusudden den 24 januari 2005

Tomas Cramér


– Innehåll –

Copryright 1966 till dags dato Tomas Cramér. Senast uppdaterad Thursday, March 23, 2006. Webmaster Carl Cramér.