Blodbok


Samernas framgångar 1977 i riksdagen var resultatet av 1968 års samepolitiska program och ett intensivt arbete med de politiska riksdagspartierna, som imponerades av samernas enighet och förenade vilja, som först nu frigjorts helt från lappfogdeväldet och lokala förtryckande instanser. Från Lykselehåll hördes likväl missljud i riksdagen 1977. Dessa missljud visade sig ha djup partipolitisk förankring. En vittring spreds, som förmärktes i höga instanser och på landsmötet 1981.

Samerna hade genom sin enighet av riksdagen fått en ställning som ett folk i sitt eget land. Detta måste politiskt reduceras och framför allt ej få bekräftas i Strasbourg. Detta var den skickligt spridda vittringens innebörd. Partiintresset flätade skickligt ihop helt skilda intressen på 1981 års landsmöte i Östersund, och hindrade en hänvändelse till Strasbourg, som efter all sannolikhet hade hindrat Per Unckel från att som utbildningsminister på samernas bekostnad skörda röster från jägare och fiskare 1992. Unckel mötte 1992 i december ej något partipolitiskt motstånd, alla partier vårdade främst sina tilltänkta röster i norr, och detta färgar partiernas samepolitik mot hela väljarkåren i landet, som ju är mycket större än de tre samelänens befolkning.

Därför måste informationen under yttrandefrihet gå ut i hela landet om samernas rätt till land och vatten.

En hel del grova missförstånd beträffande samernas historiska förhållanden har jag klarat upp i boken Vinterstierna [http://home.swipnet.se/vinterstierna], ca 400 sidor, del 30 av Cramér: Samernas vita bok (SVB) 1966-2003, 30 volymer, riksarkivets bibliotek. Volymen Blodbok utkommer 2003. Samernas historia är ytterst intressant, särskilt kring de välbelästa förhandlarna och stora juristerna 1751-1752 och 1868, 1871, 1873, ursprunglig ockupation av herrelöst land av sameby- familjegrupp med äganderättsverkan i jämlikhet, occupatio per universitatem (universitas = skrå, liten grupp).

Efter en antisamitisk nedvärdering 1884-1950, som ej kan tillerkännas rättsverkan, kommer återuppresningen genom SSR 1950-1980 (Altevatn i Höysterett 1968).

Den Samiska Budkaveln kritiserar starkt regeringens förhalningspolitik mot samerna, ett folk i fyra länder utan en egen stat. I Sverige undviks nödvändiga avgöranden genom ständigt nya utredningar. Härigenom förringas medvetet samernas rätt till land och vatten genom innötning av olagligheter.

Samerna har aldrig själva fått bestämma vem som är same (definitionen) eller fått den minsta autonomi (jämför Åland, Färöarna, Grönland). Utrensningen av samerna sköts i Sverige skickligt utan blod. Rättsfallet NJA 1962 s392 visar att lappskatten från 1646 och senare för jakt och fiske fortfarande har gällande verkan trots grundskatternas avskrivning. Fri jakt och fritt fiske på skattefjällen och andra sameområden är alltså olagligt enligt svensk fastighetsrätt [H.D. 1981 försummade den förblivande verkan av 1841 års avvittring och skattläggning, eller dolde den i en dunkel fraseologi (professor Tom G. Svensson)] och dessutom stridande mot konventionen ILO 169, som i art. 13 och följande ger en rätt av säreget slag, oberoende av dokument och lagfart, en rätt för hela samefolket sui generis. Vidare utredning av denna olaglighet tjänar endast till förhalning och skapande av fait accompli, fullbordade olagliga fakta, som genom innötning skadar samerna, en redan från början ojämlik part.

Samerna har enligt arkeologin nomadiserat efter skilda stråk och hållit vissa vinterbeten i träda. Sedvanerätten kan ej begränsas till blott årsvisst bruk (konventionell urminnes hävd, rätt sui generis till biologiskt betesbehov måste numera vägas in, vilket liksom lappskatten för djurskjutning lägger bevis bördan på käranden, samernas motpart, enär lappskatten förutsätter vinterbeten som en aldrig förlorad civilrätt). Skogstilldelning till andra av skog genom administrativt lantmäteri kunde enligt rättsfall (Lilla Hamnskär) ej borttaga civilrätt som redan fanns och var skattlagd, då vilande och alltjämnt vilande på skogen. Denna rätt på "bondskog" har staten att försvara, såsom självpåstådd ägare skyldig att tillhandahålla fjällen för renskötsel genom "lantmäteriservitut", med nödvändigt vinterbete.

Uppdraget gränsbestämning, i strid med nomadismen, till lagman Jan Alvö bör återkallas. Hans utredning kan ej ge några för ILO 169 relevanta svar, lika litet som landshövding Heurgrens utredning gjort, begränsad till renskötarna och rennäringslagstiftningen. Uppdraget tjänar blott till förhalning och skapande av för samerna menliga fullbordade fakta, som redan sagt innötning av olagligheter. Alvös uppdrag tjänar enbart samernas motparter och Budkaveln yrkar att uppdraget återkallas. ILO 169 och folkrätten åsyftar ju just att eliminera återstående rester av kolonialism och kleptokrati (märk att samerna respekterar privat mark så långt privat rätt sträcker sig enligt avvittringen).

Alvö-uppdraget kan hur som helst inte begränsas av domar som fällts i mål som vanskötts av ombud Jörgen Bohlin, som i dispositvit mål förlorat i två instanser "Svegmålet" (jämför ett förlorat mål i Strasbourg) försummat att åberopa relevanta grunder. En meningsfull utredning måste kunna ta del av och bedöma allt relevant stoff, med remiss till kunnig instans (kammarkollegium).

Hänsyn måste tagas till att fri rättegång berövats samerna efter de framgångar skattefjällsmålet 1981 medförde (som ledde till att riksdagen ej tog ut tilldömd rättegångskostnad).

Samerna har i brist på fri rättegång stora rättegångsskulder, som orsakat att vissa ytterligare vinterbetstvister gått till tredskodom. Sådana domar kan ej hindra en seriös utredning att på allvar pröva frågan om rätt till vinterbete p.g.a. relevanta grunder (sedvanerätt, lappskatt) som ej hindras av lagar vilande på nedvärdering (1884, 1886).

På grund av H.D:s klart tillkännagivna avsikt att blott pröva "gällande svensk fastighetsrätt" i skattefjällsmålet (dispositivt) yrkades klokt nog ej sui-generis-rätt i målet. När sådan rätt nu med än större tydlighet gäller enligt folkrätten, har frågan därom kommit i ett nytt läge. Skall då Sverige syssla med förhalande utredningar om innebörden av en föråldrad och missuppfattad rättsåskådning, som rätterligen ändock ej kan blockera folkrättens genomförande (se Norge, Danmark m.fl.).

Professor Kjell-Åke Modéer saknar kunskaper i samejuridik och är ett exempel på den av Budkaveln med kraft påtalade informations- och faktaresistensen i fråga om samernas rätt till land och vatten. Modéer bör ej anlitas angående samefrågor och sådan rätt. Budkaveln anför jäv mot Kjell-Åke Modéer. Modéer har ej velat sätta sig in i den invecklade samerätten och har avstyrkt fondanslag till forskning om denna (sådana anslag har Gustav VI Adolfs fond givit). Modéer står som sagt för den svenska faktaresistensen mot nytänkande av typ Källström-Lindgren-Mörkenstam i frågan om samernas rätt till land och vatten. Modéer har forskat om helt andra saker. Blott en professorstitel är en för svag merit för påstådd expertis i den komplexa samefrågan om rätt till land och vatten. Mörkenstam har framhållit att 1968 års samepolitiska program har samma inriktning som Mörkenstams teser.

Det framgår av skattefjällsmålet att lappmarkserfarenhet är ett viktigt element för domare- rättshistoriker, se tingsrättens dom i dess helhet. Varken Alvö eller Modéer har någon sådan erfarenhet.

Slutligen måste den skarpa kritik Sverige nyligen fått för sin samepolitik av Rasdiskrimineringskommissionen och av Human Rights Committee, båda i Geneve, beaktas. Kritiken gäller näringsunderlaget, jakt och fiskerätt, samernas sista överlåtbara rättighet, vinterbete samt försummelsen att ratificiera ILO 169 m.m.

Dessa instanser förväntar sig en mycket fylligare rapport från Sverige i dessa frågor, då yttrandefriheten nödvändiggör att Budkavelns kritik utan censur redovisas in extenso av Sverige till Geneve.

Jag har tidigare anmärkt på att Lundmark ej redovisar litteratur och som slående exempel hänvisat till att Lundmark försummat professor Magnus Mörners med noter försedda redogörelse i Historisk Tidskrift för Mörners vittnesmål i H.D. i skattefjällsmålet. Denna Mörners artikel är särskilt apostroferad i redaktörens inledande nummerpresentation.

I Patrik Lanttos recension i Historisk Tidskrift 2002 av Mörkenstams avhandling konstateras socialdarvinismen som en självklarhet i den svenska samefrågan, ett förbisett faktum som först påpekats av Cramér och därefter underbyggts av professor Gunnar Eriksson i utförliga utredningar, särskilt om Ernst Haeckels roll i Sverige.

Vad gäller vulgärdarvinismen, darvinismen och socialdarvinismen kan slutligen hänvisas till André Pichon: La societé pure. De Darwin et Hitler, Flammarion Paris 2000, ISBN: 2-08212705-2, 458 sidor.

Det är nog utsiktslöst att som Lundmark försöka hävda att darvinismen i dess olika skepnader skulle saknat betydelse för den svenska samefrågan. Man talar ibland om att en fråga vinklas. Lundmarks bok är ett utmärkt exempel på denna metod.

SOU 1999:25 (Heurgren). Här görs det grundläggande misstaget att ILO 169 skulle vara en konvention - icke för urfolk i dess helhet - utan för en viss näring. Den av staten introducerade - särskilt 1928 men fortfarande - idén falsariet lapprivilegium läggs alltså till grund, trots att den strider mot själva grundtanken i ILO 169 - urfolkens enhet, länge framhållen och nu bekräftad av Mörkenstam 2002 i boken Svenska Värderingar.

SOU 2001:101

Här görs i kap 2 det grundläggande misstaget att ej redovisa professor Gunnar Eriksons utredningar och den till grund för rennäringslagstiftningen liggande ohållbara nedvärderingen av samerna av antisamitiskt slag, som gör att dessa lagar ej kan betraktas som någon hållbar fastighetsreglering lika litet som Gustav III:s judeprivilegium: Ej äga fast egendom.

Samerna kan åberopa ursprunglig ockupation av herrelös mark, i jämlikhetens namn kan denna ockupations förblivande civilrättsverkan (äganderätt) ej ifrågasättas. Den skedde av små kollektiv, familjegrupper, universitates, eventuellt av större kollektiv efter lokala förhållanden, bestyrkta av kungabrev och skattläggning, Tingevare, Siggevare med flera i Torne lappmark ner mot ishavskusten på Gustav Vasas tid.

Sverige hade en generell samepolitik främst för riksgränsens skull. Kunniga instanser har aldrig betraktat renäringslagstiftningen som någon "lag om vem som äger fjällen". Denna lagstiftning är helt av näringspolitisk natur, ej juridiskt genomarbetat för att lösa 1868, 1871, 1873 hävdade äganderättsfrågor. Förarbetena gällde sedvanerätten till vinterbete (där vi numera vet mer om lappskatten), där urminnes hävd sköts in av politiska skäl utan att vara det väsentliga. På grund av sin näringspolitiska efemära natur kom renbeteslagstiftningen aldrig in i lagboken.


- Innehåll -

Copryright 1966 till dags dato Tomas Cramér. Senast uppdaterad Friday, August 01, 2003. Sidan laddad gånger. Webmaster Carl Cramér.