Samisk forskning og forskningsetikk

(Oslo 2002, De nasjonale forskningetiske komiteer, ISBN 82-7682-039-5)

Cramér: (V.g. ursäkta språkliga inadvertenser.)


I sin artikel i Festskrift till Carsten Smith 2002 framhåller f.d. justitierådet Bertil Bengtsson, som var referent och ensam reservant i det kända Skattefjällsmålet 1966–1981 (med 6 månaders huvudförhandling i HD) att sameforskningen i Norge är mycket mera djupgående och seriös än den är i Sverige.

Den här anmälda boken är ett gott exempel på Bengtssons tes. Detta har troligen att göra med hägerströmianismens fortsatt starka ställning i Sverige, ej minst i domarkåren och HD. I Norge finns och fanns motsvarande tankar inom rättsfilosofin, men motvägdes och motvägs av andra rättsfilosofiska tankar (Arne Næss m.fl.). Att hägerströmianismen har så stark ställning fortfarande i t.ex. svenska domstolar, särskilt HD, bärs ej upp av rättsfilosofiska skäl – Hägerström blev fackligt kritiserad av Hedenius och andra ganska snabbt – utan har politiska grunder och sammanhang med hur justitieråden utses (utan någon oberoende sakkunnig prövning), och förses med extra inkomster, vilket pressar ned lönenivån för hela domarkåren. De justitieråd som arbetat träget i statsdepartementen som rättschefer eller motsvarande har vant sig av med att reservera sig för egen åsikt, som man gör i en hovrätt men självklart ej i ett departement. Dessa departementsmän sätter sin prägel på HD, dess allmänna linje och stora följsamhet, som präglar även icke-ex-departement-justitieråd (möjligen något mindre nu än på 1970-talet och 1981). Docenten Staffan Källström har utrett detta i Svenska Värderingar? Att ifrågasätta det invanda, Carlssons förlag 2002, som är den svenska motsvarigheten till den här kommenterade norska "etikboken". I Norge sker denna uppgörelse under uttryckligt åberopande av etiken och dess relevans för samefrågor, i en officiell publikation. I Sverige måste det ske inofficiellt. Med tanke på UD:s underlåtenhet att, trots åläggande, översätta och sprida den ampra kritik Sverige fått på sin samepolitik av två bestämmande FN-kommittéer i Genève, se min artikel i Samefolket 5/2003, här bilagd och Jordbruksdepartementets helt avvisande inlägg här den 10 juni 2003 å Utrikespolitiska Institutet (ett inlägg som genom tekniska brister ej bandades) lär det dröja innan etik och moral i samefrågan, vulgärdarwinistisk nedvärdering av samerna i lagen etc. officiellt upptas i Sverige. Enligt Bertil Bengtsson är detta icke-fakta. Trots sekteristiska drag, Finnemissionens inställning är nog ej helt död, är debattklimatet friare i Norge, högre i tak.

Förhållandena var helt annorlunda när vi i Sverige hade konsultativa statsråd i själva regeringen (Dag Hammarskjöld!), motsvarande nutidens rättschefer men med självklar rätt till egen åsikt, vilken de ej hade anledning att av karriärskäl dölja och så småningom förtränga. Detta har fått en ödesdiger verkan i HD när folkrätten så snabbt utvecklas till urbefolkningarnas (i Sverige samernas) fördel, vilket riksdagen trots sitt motstånd måste acceptera under EU:s tryck, konventionernas tryck inklusive ILO 169, men där HD lätt blir en konservatismens högborg med föråldrade departementsåsikter som "herrschende Meinung". För den just skildrade föråldrade svenska åsiktsriktningen är en utredning om samisk forskning och forskningsetik närmast begreppsmässigt otänkbar. Har ej Hägerstöm sagt att etik och moral totalt saknar värde i juridiken, där enbart lagstiftarens produkter positivt gäller, oavsett om de mot grundlagen bygger på vulgärdarwinistisk nedvärdering, olikhet inför lagen och civilrätten mellan hög och låg, etnisk diskriminering och frånvaro av ersättning vid tillgrepp av rätt såsom särskilt kameralt skattlagd jakträtt 1646 och dito fiskerätt enligt lagakraftvunna utslag likmätigt 1841 års brev om bestämmande av säkra gränser för lappallmogens (kollektiv) renbetestrakter (tidig avvittring, väl att skilja från senare avvittring).

Påvisande av att den norska "kulturella" förnorskningen av norska samer har en ännu värre parallell i den svenska försvenskningen av icke-renskötande svenska samer genom att de brutalt blev helt utdefinierade 1928 är en etisk fråga som är o-existent i hägerströmianens svenska värld i Sverige. Detta är en fråga som ligger i förlängningen av Altevatnmålet 1968 och Skattefjällsmålet 1981. Frågan observeras i den norska här behandlade "etikboken" men är närmast o-existent i Sverige, där t.o.m. Gunnar Sträng kördes över i fråga om etnisk folkräkning av samerna, som Genève nu kräver. Den svenska regeringen tycker sig här ha skapat önskade och önskvärda fullbordade fakta.

Den bestående utdefinieringen gäller som sagt de icke-renskötande. Mot denna utdefiniering protesterade SSR 1968 i det Samepolitiska Programmet och vid Tärnamomötet och i Porjusmanifestet på 1970-talet. Krafter som ville behaga regeringen drev SSR bort från denna etiska allsamiska linje, det var mycket enklare att göra SSR till en fackförening för renskötare utan någon skarp forskningskrävande rättskamp ens för dessa, farväl till ork och tåga och välplanerade processer på relevanta grunder och utan formfel. Keep smiling. Vad de renskötande fjällsamerna beträffar stängdes de in i biskop Bergqvists nomadskola av 1913 med hälsofarliga förläggningar och lägre bildningsmål än i folkskolan. Detta skapade boklösa hem, brain drain och inavel. Endast fjällsamebarn hade tillträde till nomadskolan.

Ändock är en svensk officiell juridisk utredning om svensk sameforskningsetik, trots EU-medlemskapet som framtvingar åtlydnad av konventioner inklusive ILO 169, fortfarande av konservativa hägerströmianska skäl tyvärr ytterst avlägsen, närmast otänkbar. EU-trycket erkänns dock av Bertil Bengtsson, Sveriges riksdag kan ej i längden, trots de starka antisamitiska mångtaliga lobbygrupperna och egen motvilja, behålla Sveriges jumboposition i urfolkspolitiken.

Genom mångtaliga sameutredningar med dubiösa, på olika sätt för uppgiften o-ägnade, utredningspersoner, enstaka undantag finns som Ingemar Eliasson, med styrande direktiv målar staten upp falska kulisser, bakom vilka döljs viljan att skapa fullbordade fakta som pga. den mycket långa tidsutdräkten (jakt- och fiskerätten togs från samerna olagligt 1992 av Per Unckel och riksdagen) gör restitution – realistisk ersättning alltmer avlägsen trots konventionerna inklusive ILO 169. Staten bedriver, till skillnad från Norge och Danmark, beträffande ILO 169 en mångårig uppskovspolitik med flera förhoppningar, varav en är att trötta ut samerna som i tidsavsnittet saknar ledare med ork och tåga och – delvis intuitiv – kunskap som akademikern Gustaf Park, och en annan som sagt är att skapa fullbordade fakta som blir svåra att rätta till/lämna adekvat ersättning för. Den rätta linjen är den norska, ratificering genast av 1989 års ILO 169, vilket medlemskapet i ILO kräver. Hindret har ju bestått i att Sverige, till skillnad från Norge, brutalt 1928 utdefinierat majoriteten av samerna från all samisk rätt, vilket SOU 1999:25 bemödade sig att dölja. Hägerströmianerna med sin begränsning till "positiv rätt", även om den är antisamitiskt grundad, och sitt förnekande av etik och moral och folkrätt (W. Lundstedt) betraktade professor Gunnar Erikssons utredning om vulgärdarwinismen som o-existent och förgriplig.

Staten förutsätter en numera helt obefogad grundlös tilltro till det statliga utredningsväsendet, som detta allmänt förtjänade på de konsultativa statsrådens tid då objektiviteten och grundlagen satt i högsätet (efter Gustaf von Düben 1872 och Knut Olivecronas politiska åsiktsbyte och genomslag i HD 1884 har det dock ej funnits någon objektivitet i de svenska utredningarna för samernas del).

Mot denna bakgrund av svenska misstag beträffande t.ex. occupatio per universitatem (universitas betyder här sameby, stor eller liten) och av svenska falskheter som privilegium odiosum (lapprivilegium är ett svenskt konstruerat falsifikat av 1928 varpå rennäringslagen fortfarande vilar) är det ytterst intressant att Norges forskningsetiska Komiteer i sin publikation 2, 2002 gripit sig an med ett ämne och tagit grepp, som Sverige med sin enormt starka hägerströmtradition (en sorts sekterist-religiös barnatro) aldrig tar upp (etik och moral är juridiskt o-existent; folkrätten som bygger därpå med sin starka urfolksrätt – starkare än normal minoritetsrätt – kommer dock med EU:s hjälp att tvinga svenska riksdagen till reell efterföljd trots utredningskulisserna och deras syfte: fullbordade fakta till samernas skada under den långa "utredningstiden"). EU och dess omhuldande av de internationella rasdiskriminerings- och mänskliga rättighetskonventionerna CERD och CCPR, barnkonventionen m.fl.; kommer riksdagen ej att i längden kunna undgå. Det nuvarande förtigandet av de bestämmande Genèvekommittéernas ampra kritik av Sverige – se Samefolket nr 5/2003 s. 14–15 – kan regeringen och UD ej mot dessa kommittéers krav upprätthålla (vid krav från samer att få ut texterna på svenska hänvisar UD till Genèves hemsida – engelsk text). Det rätta hade naturligtvis varit att ratificera ILO 169 samtidigt med Norge, men Sveriges skräck för att den nyssnämnda brutala utdefinieringen av samernas majoritet 1913 (nomadskolan) och 1928 (det ännu bestående falsariet "lapprivilegium") skulle blottas låg i vägen. Norge hade ju alltid erkänt urfolket samerna som en enhet (nu i Norge 45.000) som skulle förnorskas, medan Sverige juridiskt utdefinierat samernas etniska majoritet med enastående brutalitet, av Sveriges 25.000 samer är en mycket stor etnisk härstamningsmässig majoritet, även de lappmarksboende, utdefinierad i strid mot ILO 169, vilket SOU 1999:25 som sagt gör allt för att dölja; Genève kräver som nämnt etnisk folkräkning i Sverige.

Nu till texten i den norska etiska sameforskningsboken, publ. 2/2002 där även jurister medverkar. Motsvarigheten i Sverige: Svenska Värderingar? Att ifrågasätta det invanda, Stockholm 2002, Carlssons förlag, är sponsrad av Röda Korset, har kungligt förord men har ej kunnat få med någon jurist ur etablissemanget – domarkåren i Sverige, klarsynen fattas där. Boken har mycket stor saklig tyngd men är ej en officiell utredning som den norska. Det kan här av utrymmesskäl ej bli fråga om referat och närmare sakgranskning av den norska "etikbokens" olika artiklar. Jag måste inrikta mig på de principiella frågorna, vad som i ont och i gott skiljer Norge från Sverige i sameforskningen och samefrågan – juridiken.

Det som är bra för samerna i Norge i forskning och i juridik (t.ex. ILO 169) borde förenas med motsvarande företeelser i Sverige till samernas bästa (t.ex. tingsrättens från grundlagsstridig nedvärdering fria, på lappmarkserfarenhet grundade dom i Skattefjällsmålet). Samerna är offer för politiska trätor 1905 Sverige-Norge (oskyldiga offer). Här borde upplysningsmännens fria etiska syn med samernas neutralitet i krig (underförstått mot våld och tvångsförflyttningar) i kodicillen återkallas till liv och tillämpning och forskningsrancuner mot etiska föregångare och aktivistiska rättegångar inställa.

Kirsti Strøm Bull inledde sin sameforskning runt 1995. Hon visar ej någon uppskattning av eller ens kännedom om den forskning som drevs runt professor Wilhelm Aubert, med ytterst stark etisk prägel och kanske just därför mot nästan krampaktigt motstånd i Norge, och bl.a. avkastade boken Nordisk Nykolonialisme, samiska problem idag (red. Lina R. Homme). Det Norske Samlaget, Oslo 1969 (Orion) med juridiskt bidrag av Cramér, och i övrigt av Aubert, Nils Jernsletten, Anton Hoëm, Lina Homme och Per Otnes, vilken även skrivit en särskild bok i ämnet.

Cramérs bidrag i denna bok vilar på juridisk forskning inom Kammarkollegiet från 1954 (den svenska dåvarande myndigheten för historisk samejuridik), och som sameombudsman från 1962 (till 1997) med den banbrytande segern i Altevatnmålet 1965 och 1968 (där Norge och Sverige bestritt all samisk civilrätt – jfr Varfjell 1979).

Strøm Bull, s. 88–98 fick av Carsten Smith lära sig att Norge grundats på territorerna till två folk norrmän och samer (märk här att kvänerna ej är med).

Detta var naturligtvis ej något som Smith då konstruerat själv utan grundade sig på studier av litteratur, ej blott norsk-nationell sådan av Peder Kjerschow m.fl., märk 1904 års norska betänkande med dennes antisamitiska uttalanden där samerna bl.a. ska förvägras tillgång till domstol (Lantbruksdepartementet ska slutligt avgöra land- och vattenfrågor för samerna). Smith hade säkerligen kunskap om Karl Nickul (skolter), Tegengren (Kemi), Israel Ruong (Torne), Hultblad (Lule), Göthe (Ume), Solem, Terje Wold, Tönnesen, Jacob Sundberg, Hugh Beach, Tom G. Svensson, Cramér (Torne lappmark med Altevatn 1963–1968 samt Jämtland med Skattefjällsmålet 1966–1981 med ett pärlband av professorer, publicerat och bandat; Jämtland-Härjedalen blev officiellt svenskt först 1645 i Brömsebrofreden), andra onämnda.

Carsten Smith är ej offer för den norska ensidigheten hos Strøm Bull, Erik Niemi och Henry Minde.

Carsten Smiths uttalanden å s. 90 om rätt att utöva kultur gäller hela samefolket i Norden. Smith gör ej undantag för den svenska icke-renskötande gruppen (som Sverige brutalt gör, se SOU 1999:25).

Cramér har även publicerat Studier i renbeteslagstiftning 1970 (med jordrättsexperten dr Gunnar Prawitz), Norstedt, Stockholm, som innehåller ett särskilt kapitel av Cramér om förhållandena med Norge (Kap. VI). Cramér påpekar här att unionsfejderna gjorde samerna impopulära i Norge, enär Sverige sin plikt likmätigt tog sina medborgares rätt tillvara i dessa diplomatiska fejder. Samerna kom oförskyllt i kläm. Detta blev ännu värre när Albert Ehrensvärd som svensk utrikesminister på Kjerschows krav, mot de partipolitiska motståndarna Hjalmar Hammarskjöld och landshövding Karl Bergström, gick med på grundlagsstridiga tvångsförflyttningar av nordsamer, möte med norske utrikesministern Irgens i Kjerschows närvaro i Göteborg 1912 (Karl Staaffs regering). Det var alltså en inomsvensk partikamp, det gällde att komma åt partipolitiska motståndare på samernas bekostnad, etiken häri var greve Ehrensvärd likgiltig, en hög ande som översatte subtil fransk poesi. "Ehuru liberal var Albert Ehrensvärd dock ej någon folklig man" (Biografiskt lexikon). Detta ledde (trängsel) till utdefinieringen av de svenska icke-renskötande samerna 1928 genom liberalen Johan Widén (falsariet lapprivilegium).

Det fordras en omfattande beläsenhet för att bedöma dessa saker och den saknas tyvärr ofta hos såväl de berörda (samer) som hos de beslutande (politiker under lobby-inflytande) och hos journalistgruppen, som ofta eller nästan alltid har hand om initiativet i samhället. Det är därför nödvändigt att lyssna till exempelvis professorerna Hugh Beach, Tom G. Svensson och Gudmundur Alfredsson med stor uppmärksamhet. Detta har ju också i högsta grad med "unionsjubileet" Sverige-Norge 2005 att göra. Albert Ehrensvärd och hans medhjälpare 1912 talmannen i första kammaren och presidenten i Svea hovrätt Ivar Afzelius var båda tidspräglade intelligensaristokrater utan den förståelse för lappmarksförhållanden och enkelt naturnära liv som fanns så markant vid 1700-talets mitt (kodicillen med förarbeten) då all sjöfart var vindberoende och all landtransport hade levande dragare, samerna hade ett betydande kommunikationsmonopol. Samernas äganderätt genom ockupation (av sameby – universitas), genom kameral skattläggning och på dessa rättsinstitut grundad besittning var och är en civilrätt till land och vatten lika väl som de gamla vidsträckta adelsgodsen (fertil mark) som består och respekteras genom CCPR och Europakonventionen 1950.

Kung Karl Johan tog bort Norge från det danska enväldet och godkände i Norge en mer demokratisk författning än Sverige hade då. Samerna hade ingen skuld, intet inflytande 1905, 1912 eller i 1919 års renbeteskonvention som i tysto vilade på tvångsförflyttningar. Dessa gick i sin tur i mycket tillbaka på gränsspärrningen Finland-Norge 1852 (amtmann Harris lyssnade ej på samerna men utrikesminister Stierneld lyssnade på Harris).

Kjerschows tes att samerna saknade civilrätt återgick hos staterna 1960 när de bestred att samerna hade egen civilrättslig talan, vilket dock för Sveriges del framgick av 1873 års brev om ombud för "de svenske lapper i Troms og Nordland fylker", som länsstyrelsen i Norrbotten årligen åberopade vid förordnandet av en norsk advokat utan att på Cramérs begäran kunna förete kungabrevet av 1873; av Kammarkollegiets exemplar framgick att lapparna skulle ge advokaten fullmakt i varje särskilt fall men detta tillämpades ej, länsstyrelsen ansåg att rätten var en rätt för staten, samma förhållande på norsk sida. Altevatnmålet avsåg att bryta, och bröt, Kjerschows uppfattning genom Højesterett som gav de svenska samerna den av staterna helt förnekade civilrätten – det var den rätten det processades om i målet – ej blott en ersättningsrätt i vattenmål.

Advokaten Andreas Arntzen, som förlorat målet för Lantbruksdepartementet i Højesterett (Vassdagsvesenet med advokaten Lous vägrade fullfölja), blev sedan juridisk norsk sekreterare i den följande renbeteskommissionen, han ville politiskt ta tillbaka vad han förlorat juridiskt, medan de svenska samerna vägrades juridiskt biträde av Björn Dalan eller Cramér, som de begärde. Detta ledde till att Nikolaus Kuhmunen gav upp de krav som Per Idivuoma var den ende att hävda i kommissionen. När det talas om etik bör redovisningen av vad som hänt vara fullständig, de statliga utredningarna är långt ifrån alltid förenliga med de verkliga dokumentens sanning. Personer som Arntzen och Albert Ehrensvärd ville rekompensera personliga eller politiska lidna nederlag på bekostnad av en part som ej fick föra talan adekvat.

Civilministern Axel Bergström uttalade 1873 i riksdagen att det ej kunde komma ifråga att genom lagstiftning reducera samernas lagliga rätt. Detta skedde när principerna i 1873 års avvittringsstadga riksdagsbehandlades, gällande Västerbottens och Norrbottens lappmarker, där nybyggarna skulle få gränser, vilket ej innebar att staten blev ägare till den icke avvittrade övriga marken. Vid tillämpningen av 1873 års stadga gränsbestämdes ej samernas områden men Axel Bergströms ord gällde och Carleson 1868 och Nordström 1871 var i gott minne. Likväl var 1841 års bestämmande av säkra gränser för lappallmogens i Jämtlands län renbetestrakter, som enligt förarbetena skulle skilja mellan Kronans, nybyggarnas och samernas marker, ett bestyrkande av samernas ockupation, skattläggning 1646 lika med bondhemman jämte djurskjutning, skattläggning av fisket, besittning och hävd till bestämda jordeboksförda fastigheter något helt annat än 1873 års avvittring, trots att Åke Holmbäck sökte blanda bort korten i SOU 1922:10, där han ändrade mening från 1920. Utan isbrytaren Altevatnmålet och utan Skattefjällsmålet, i vilka samerna hävdat sin civilrätt, hade samernas möjligheter att nu vinna framgång med stöd av en radikalt förbättrad folkrätt varit små. Altevatnmålet startade 1963, 80 år efter "fellesloven" och Skattefjällsmålet 1966.

Axel Bergströms son Karl Bergström, landshövding i Norrbotten, var 1905–1912 troligen den ende deltagaren som hade levande kontakt med samerna och mot sådan bakgrund tog vara på deras intressen i linjen Carleson–Nordström–Axel Bergström 1868–1871–1873 fortsatt av Hjalmar Hammarskjöld–Karl Bergström 1905 som sveks av de politiska inomsvenska motståndarna Karl Staaff och Albert Ehrensvärd 1912 med bistånd av den svenske skiljemannen i 1909 års norsk-svenska skiljedomstol (Matzen – Gram de övriga), Ivar Afzelius som 1912 förordade den grundlagsstridiga tvångsförflyttningen av nordsamer.

Ehuru Peder Kjerschow varit av Sverige utsedd till ombud för "de svenske lapper i Troms og Nordland fylker" och då kritiserat norska myndigheter för dålig behandling av samerna, är det mindre troligt att han i arbetet med 1904 års norska betänkande konsulterat några samer. Han var väl en av de talrika åsiktsbytarna till samefientlighet i samefrågan Knut Olivecrona, Ivar Afzelius, Åke Holmbäck m.fl., alla av politiska skäl, samt den kunnige kameralisten kammarrådet Åke Bohman, avliden som sekreterare i den svensk-norska renbeteskommissionen, som efter direktkontakt med samerna i fält tvärtom bytte åsikt till samernas fördel och övergick till att ansluta till kollegan Cramérs forskningsresultat. Cramér valde aktiv rättskamp framför att från t.f. kammarråd bli ordinarie, framför akademisk karriär. Utan aktiv rättskamp i rätt tid, 80 år efter den nedvärderande lagstiftningen, analyserad av professor Gunnar Eriksson, hade samernas rätt till land och vatten förvissnat under statligt tryck. Bohman efterträddes av Hans-Åke Wängberg, en vattenrättsjurist utan forskningsintresse som på skämt sade: Jag hade aldrig sett en lapp eller en ren, men Danmarks alla lyxhotell kände jag utan och innan, det var där kommissionen sammanträdde. Kommissionsmedlemmen Per Idivuoma, nykterist, kunde även berätta interiörer därifrån, allt av etiskt intresse.

Till skillnad från Carsten Smith har Kirsti Strøm Bull kommit sent till sameproblemen och den med dem förenade etiken. Att erkänna föregångare som Wilhelm Aubert med hans etiska krets, med dess juridiska sakkunskap, Knut Bergsland, Gerhard Hafström, Tom G. Svensson och Gunnar Eriksson m.fl. är god etik. Genom den tidiga avvittringen (1841) är samernas rätt till land och vatten bäst befäst med säkra gränser i Jämtlands län, byggande på den enhetliga samiska äganderätten i Sverige ända sedan Gustv Vasa 1526, 1543 och 1551. Bertil Bengtsson har en tendens att framhålla Korpijaakko och Strøm Bull för att kasta en skugga på lappmarkskännaren professor Knut Bergsland m.fl.

Audhild Schancke skriver s. 99–133 intressant om skelettfrågor. Hon nämner s. 101 Alette Schreiners skallmätningar i Hellemotbotn i Tysfjorden 1932. Som besökare på plats läste jag hennes otroligt rasistiska antisamitiska skildring därifrån, ett exempel på att man måste gå till själva dokumenten.

Den av Bertil Bengtsson med stor kraft radikalt förnekade vulgärdarwinismen med nedvärderingen tillmäts av Schancke en avgörande roll s. 103. Jag har ovan talat om etik och moral i samefrågan som o-existent för den svenske politiske juridiske hägerströmianen, s. 105 säger Schancke "Samisk fortid var et icke-tema i norsk historieskrivning" (syftar på Yngvar Nielsen). Hennes fortsättning om rasläran i Norge och Halvdan Bryn är ytterst läsvärd. Parallellen med professor Herman Lundborgs professur och Institut för rasbiologi vid Upsala Universitet 1922 under beskydd av vulgärdarwinisten K. B. Wiklund med stort inflytande är uppenbar men utförs ej av Schancke. Norska forskare har skarp blick i "Sameetikboken" som är officiell, men har påtagligt svårt att blicka utanför Norges (sentida 1751) gränser, vilket sameetiken kräver.

I Schanckes ytterst läsvärda framställning nämns s. 122 Arbetsgruppen för urfolk under FN:s människorättighetskommission WGIP, som nyligen har etablerat ett permanent forum under professor Ole Henrik Magga. Under nämnda kommission sorterar även de förut nämnda rasdiskriminerings- och MR-kommittéerna, som även är klagoinstanser, som kan avgöra mål när inhemska rättsinstanser "uttömts", vilket för samernas del i Sverige är omöjligt pga. brist på fri rättegång och stora rättegångsskulder pga. bristfälligt skötta mål (vinterbete i Härjedalen, försummelse att uttömma inhemska rättsmedel i Strasbourg-mål) och pga. 11:14 RF, som hindrar fri domstolsprövning i Sverige, men som sagt saknar motsvarighet i Genève-Strasbourg, om samerna mot alla odds skulle hinna dit.

Ytterst viktig är noten s. 127 om ILO 169, där d) "opplevelse av undertrykkelse, marginalisering, frarövelse, utelukkelse eller diskriminering, uansett om disse forhold fortsatt er til stede", anses relevant för rätt, t.ex. till land och vatten. Det rör sig ju i ILO 169 om en rätt sui generis för ett folk, ej en näring.

HD prövade i det dispositiva Skattefjällsmålet ej någon rätt sui generis, ej heller rätt enligt mom. d). Dessa grunder kan samerna alltså åberopa utan hinder av 1981 års HD-dom. Målet individualiseras genom grunden som åberopas, ej genom fastigheten. Det är ej så dömt, att staten äger skattefjällen (yrkande därom fanns ej).

En viktig omständighet är givetvis, att de dock av HD prövade, yrkade rättsgrunderna av HD missbedömts, ockupation av sameby liten eller stor (occupatio per universitatem), kameral skattläggning med jordeboksredovisning under skattetitel, som senare olagligt ändrats i strid med 1789 års garantier för jordnaturs oföränderlighet, besittning, lagakraftvunna avvittringsutslag och antisamitisk nedvärdering i lagstiftningen (samernas ockupation skulle blott gälla vad de ursprungligen nyttjade, säsongvis mulbete, jakt, fiske, vilket ej gäller de vidsträckta fertila adelsgodsen eller bondhemman – likhet inför lagen – etnisk nedvärdering). Ändringen av jordeboksnaturen skedde utan samernas hörande och är uppenbarligen av medvetet antisamitisk natur som ohistoriskt vunnit anslutning i Sverige på 1880-talet, ett av många led vid den tiden i statens försök till tillgrepp av samernas gränsbestämda mark (Jämtland-Härjedalen). Jag anser att min av Gunnar Eriksson bestyrkta teori om vulgärdarwinism-nedvärdering nu fått allmänt erkännande. Min parallell samer-adel-ockupation-äganderätt kommer att erkännas av framtiden (rätt till skog och utmark).

Ragnvald Kallebergs uppsats Om vitenskapelig ydmykhet är ytterligt läsvärd. Man kan gott säga att detta gäller särskilt för det stora antalet kvarvarande svenska hägerströmianer, som aldrig präglats av någon som helst ödmjukhet. Det är här omöjligt att ens försöka referera Kallebergs intrikata, värdefulla framställning s.151–185.

Einar Niemi s. 22–44 har sitt stora intresse hos kvänerna, som enligt Carsten Smiths definition ej är bland de territorieägare, på vilkas territorier Norge (liksom Sverige) grundats (se 1776 års karta).

Mitt personliga intresse för samerna är till stor del grundat på den nedlåtande behandling (självsyn) de fick i vattendomstolarna på 1950- och 1960-talet, och av Vattenfall alltsedan 1918, och på att det är ett folk som aldrig fört krig (vilket ej hindrar att samiska värnpliktiga oftast är elitsoldater i nutiden). Samernas rätt till neutralitet i krig enligt 1751 års kodicill har givetvis ej tillkommit som en nyskapelse eller av en slump. Den är en hedersbevisning av upplysta män till en fredlig kultur med en rätt till land och vatten inom samiska gränser före 1751, civilrätt, som ej ska attackeras genom krig eller våldsamma påtryckningar eller lärd formaljuridik.

Andra fredliga folk är tibetanerna, aboriginerna, bushmän, pygméer m.fl. I Mabo-målet vann urbefolkning i Australien en juridisk seger, efter folkmordet i Tasmanien. Tibetanerna kan under kommunismen ej föra någon rättegång och deras land har nyligen av grannlandet Indien förklarats tillhöra Kina, vilket kan medföra svåra problem i Tibet och för tibetanska flyktingorgan i Indien.

Samerna som fredligt folk, som aldrig velat bilda egen stat, förtjänar den respekt för sin rätt till land och vatten, som upplysningsmännen gav dem genom sin emancipation av rätten till land och vatten, som redan Gustav Vasa som sagt respekterade 1526, 1543 och 1551 och som neutralitetsrätten förutsätter. Skulle det vara möjligt att ta samernas land och vatten med våld eller genom infiltration, vore en neutralitetsregel, liksom regeln om självständig samisk rättskipning, Den Lappiske Nationens Conservation, blott en för upplysningsmännen helt otänkbar cynism. Rättvisetänkandet hos Hielmstierne och Stampe, Klinckowström m.fl. är oförenligt därmed. Jag är en stor beundrare av Finland och det finska folket med dess tapperhet och sisu, som ej minst Sverige utnyttjat efter Gustav Vasas långa fredsperiod internationellt. Finland har också visat dessa beundransvärda egenskaper i kampen mot kommunistisk aggression. Det speciella krav på rättsskydd, som ett icke-krigförande folk, urfolk, enligt min mening har, är dock ej något kvänerna kan stödja sig på, hur beundransvärda de än ter sig med sin enastående livsduglighet i ett hårt klimat. Deras expansion har dock skett på de fredliga samernas bekostnad. Min uppskattning av de fredliga folken – dessa folks attityder är dock vad som behövs i en värld med våldsam folkökning och stark tonvikt på krigiskt våld utan fredlig uppföljning – delas ej av svenska jurister, som ej kommit loss ur hägerströmianismens grepp (som Norge till stor del sluppit). Einar Niemis favorisering av kväner framför samer och hans tendens att eliminera forskningsmiljö Oslo–Uppsala–Stockholm–Lund (folkrätt) har slagit an i Sveriges konservativa miljöer. Niemi har ej med Hugh Beach, Tom G. Svensson, Gunnar Eriksson eller Cramér i sin litteraturlista. Utrymmet hindrar vidare granskning.

Etikboken är imponerande på en svensk, som tyvärr måste anse en officiell svensk motsvarighet ligga bortom horisonten.


Den som har fölt horisontens
evig vikende krets
har fattet frihetens vesen
aldrig å bli tilfreds
men altid å flytte dens grenser
vidare ut etsteds
Nordahl Grieg ur minnet

Norge har, trots vissa av norrmännen själva kritiserade sekteristiska drag, en höjd i debatten och i just norska Højesterett som Sverige saknar med sin obefintliga officiella sameetikdebatt och i HD. En domstol som utan ord avkänner den politiska vittringen, fakta och icke-fakta, en sak av största etiska intresse, ämbetsmännens självständighet och höga obyråkratiska etiska öppenhetsnivå och kritiska mod.

Den svenska riksdagens och dess partiers sameattityd är som hos Tegnér:

När de mäktige på jorden
Trampa en föraktad ätt
Och i Södern och i Norden
Styrkan överallt har rätt
När den svagare förtryckte
Än sin dolk i gördeln bär
I din egen barm du flykte
Och slut frid med Världen där
(Tegnér Fridsröster ur minnet)

Den svenske hägerströmianen bör lyssna till Gunnar Ekelöfs översättning i Valfrändskaper av sufisten Rumis dikt (ur minnet):

Hur länge skall vi som barn i jordiska kretsen
fylla vårt sköte med stoft och stenar och skärvor?
Kom låt oss fly från barndomen upp till de vuxnas fest
Se hur den jordiska infattningen har fångat dig!
Skär sönder säcken och höj ditt huvud fritt.

Kompletterad enligt manus. (Cramér är jurist, författare och journalist.)


– Innehåll –

Copryright 1966 till dags dato Tomas Cramér. Senast uppdaterad Friday, August 01, 2003. Sidan laddad gånger. Webmaster Carl Cramér.