Dens Samiska Budkaveln
Öppet brev till regenringen


Till regeringen




Den samiska Budkavlen har genom personliga kontakter och ömsesidig korrespondens verksamt bidragit till statsrådet Annika Åhnbergs ursäkt på regeringens vägnar till samerna för grundlagsstridiga tvångsförflyttningar 1919–1939 av nordsamer. Verkningarna av dessa förflyttningar är fortfarande starkt märkbara, splittrande inom den svenska samegruppen, liksom biskop Bergqvists hälsovådliga, underhaltiga och splittrande (icke-renskötare var utestängda) nomadskola 1913–1941. Sveriges samepolitik, som statsrådet Åhnberg – regeringen – bad samerna om ursäkt för, ledde till/förutsatte splittring bland samerna själva. Detta har kommit till uttryck i sametingets arbete genom svårigheten att förena grupper, som regeringsåtgärder splittrat, "staten härskar genom att splittra". Samegrupper, som genom missriktad lagstiftning fått större rätt till land och vatten än andra, som utdrivits ur samebyarna, har av staten bringats i motsättning till de utdrivna, som bortdefinierats som samer. Brain drain och inavel hotar.

I grannlandet Norge har en helt annan samepolitik förts, där alla samer räknats som samer utan juridisk definitionsmässig tvångsassimilering (Norge har dock haft en stark, nu övergiven, assimileringssträvan kring sekelskiftet 1900, då både Norge och på skilda sätt Sverige diskriminerade samerna-samekulturen).

Fil. dr. Ulf Mörkenstam har i ett föredrag i Stockholm i april 2002 redogjort för "bortdefinieringen" av samerna i svensk samelagstiftning. Enligt dr Mörkenstam har de svenska samerna aldrig i modern tid fått själva bestämma vem som är same och heller aldrig – i motsättning till ålänningar, färingar och grönländare – fått någon – om aldrig så blygsam – autonomi (t.ex. att själva bestämma om sin redan 1328 och 1543 garanterade rätt till jakt och fiske). Dr Mörkenstams teser är publicerade i Röda Korsets bok Svenska Värderingar 2002 (bil.).

Samefolket i Sverige bör behandlas med traditionell respekt (före 1884), som den enhet det är, med mycket större kraft än Rennäringspolitiska Kommittén gjort i SOU 2001:101. I SOU 1999:25 görs kardinalfelet att ILO 169 ej skulle gälla samerna som folk, utan blott renskötseln, alltså det ovan angivna härska genom att splittra, divide et impera.

Denna skrivelse är avsedd som ett remissyttrande över just SOU 2001:101.

Budkavlen stod som arrangör till Samedag VIII i Stockholm den 23–24 april 2002, där bland andra Ulf Mörkenstam, Tomas Cramér, Nils Johan Päiviö och Sigrid Stångberg talade. Ett viktigt tema var von oben-inställningen efter 1884 från svensk sida och nedvärderingen av samerna i lagstiftningen 1886 och senare, särskilt 1928 med falsariet lapprivilegium i stället för samernas civilrätt grundad på ursprunglig ockupation av mark av samegrupper, (även små familjegrupper, universitates, occupatio per universitatem 1751 rätt tolkat).

En utmärkt slående och belysande parallell till denna samelagstiftning med missbruk av politisk makt och av nedvärdering är 1899 års Åkarpslag, promulgerad av Ludvig Annerstedt, denne har även utövat inflytande på samelagstiftningen.

Om Åkarpslagen skriver juris professorn Nils Stjernberg i Nordisk Familjebok 1922, den s.k. Uggleupplagan:

"Åkarpslagen plägar man benämna ett på grund af en motion af led. i Andra kammaren Per Pehrsson i Åkarp (se denne) 1899 gjordt tillägg till den allmänna straffbestämmelsen för rättsstridigt tvång (se d.o.) i Straffl. 15:22, genom hvilket tillägg straff infördes jämväl för försök till dylikt brott, dock endast för så vidt fråga är om försök att 'tvinga någon till deltagande i arbetsinställelse eller hindra någon att återgå till arbetet eller att öfvertaga erbjudet arbete'. Genom den ensidighet, som utmärkte nämnda lagändring, så väl som på grund af förhållandena vid dess tillkomst i öfrigt, har densamma otvifvelaktigt i icke ringa mån bidragit till att rubba den aktning för lagen, som tidigare utmärkt det svenska rättssamhället. I stället för att straffbelägga försök till rättsstridigt tvång öfver hufvud, tog förevarande lagstiftning endast sikte på vissa slags försök till rättsstridigt tvingande och därvid endast på sådana, som ur det då politiskt maktegande arbetsgifvarintressets synpunkt voro särskildt betänkliga. Försök att rättsstridigt hindra någon att deltaga i arbetsinställelse eller att rättsstridigt tvinga någon att återgå till arbetet eller att öfvertaga erbjudet arbete straffbelades sålunda icke. Redan därigenom fick lagen i sin affattning en tydlig karaktär af klasslagstiftning. Än betänkligare var emellertid, att straffet för de sålunda straffbelagda försöken sattes lika högt som straffet för fullbordadt tvingande, ehuru eljest straffet för försök enligt Straffl. så godt som undantagslöst är lindrigare än straffet för fullbordadt brott. Särskildt odiöst blef detta afsteg från eljest vedertagen grundsats på grund däraf, att genom försökets likställande med det fullbordade brottet i förevarande fall tillika skapades en vidsträcktare häktningsbefogenhet vid dylika försök, än eljest hade behöft bli fallet. Det ensidiga intresse, som nämnda lagstiftning tjänade, markerades än tydligare därigenom att, medan rättsstridigt tvång enligt 15:22 eljest kan åtalas af allmän åklagare, endast om målseganden anger det till åtal, redan förut genom ändringar 1893 och 1897 i Straffl. 15:24 fastslagits, att det fullbordade tvingandet utan vidare skulle hemfalla under allmänt åtal, därest gärningen afsåg att 'tvinga någon till deltagande i arbetsinställelse eller hindra någon att återgå till arbetet eller öfvertaga erbjudet arbete' samt denna regel nu äfven utsträcktes till det straffbara försöket. Den af riksdagen antagna lagen sanktionerades af konungen trots afstyrkande af samtliga Högsta domstolens i förslagets granskning deltagande ledamöter. Flera förslag om dess upphäfvande eller ändring blefvo under den följande tiden af riksdagen afslagna. Först 1914, efter Världskrigets utbrott, vidtogs däri den ändringen, att straffmaximum vid försök nedsattes till 2 års fängelse, medan detsamma i fråga om det fullbordade brottet alltjämt är 2 års straffarbete. Till följd af denna ändring har ock häktningsbefogenheten i fråga om försök blifvit väsentligen inskränkt." N. S-g.

Åkarpslagen vilade alltså, som renbeteslagarna, på politiskt maktmissbruk av ekonomiska skäl, och kan väl kallas kleptokrati, och på nedvärdering av vanlottade arbetare/samer, som betogs rätten att försvara sig.

Lagar som vilar på diskriminerande nedvärdering bör avskaffas, och så skedde med Åkarpslagen medan renbeteslagstiftningen består, fortfarande vilande på det 1981 av Högsta Domstolen bortdömda falsariet lapprivilegium.

En s.k. "fastighetsreglering", som skulle inneslutas i rennäringslagstiftningen kan givetvis ej göras gällande enär den vilar på nedvärdering och vulgärdarwinistiska rasläror utredda av professorn i idéhistoria i Umeå-Uppsala Gunnar Eriksson i Cramér: Samernas Vita Bok (SVB).

I Kammarkollegium (på den tiden expert på äldre jordrätt) hävdade kammarrådet Åke Bohman att samernas rätt till land och vatten var en rätt av säreget slag, en rätt sui generis. Bohman var sekreterare i den svensk-norska renbeteskommissionen och blev stor kännare av 1751 års kodicill som garanttext för den lappiska nationens konservation, och som påbjuden för svenska domstolar genom Svea Hovrätts på riksdagsbeslut om kodicillen grundade universal 1752 (lapprätten, bestående enbart av samer, vilka fick egen jurisdiktion och neutralitet i krig, internationell emancipation). Bohman kände den äldre jordrätten på ett helt annat sätt än Hans-Åke Wängberg, som trädde in efter Bohmans förtida död. Wängberg ägde ej de insikter, som fanns och trots ändrad inriktning ännu består i Kammarkollegium men saknas i Högsta Domstolen, som därför alltid (dock trots yrkande ej i Skattefjällsmålet) hörde kollegiet och oftast följde dettas mening om äldre jordrätt.

I Kammarkollegium ansågs ej renbeteslag-rennäringslag vara "lag om vem som äger fjällen". Syftet med lagen var alls ej att lösa denna fråga utan ursprungligen att lösa vinterbetesfrågan, utan att man då kände till arkivmaterialet, t.ex. 1646 skattläggning, eller ens gjorde seriösa försök i arkiven eller nyttiggjorde ev. arkivkunskap. Det är ej heller 1981 så dömt att staten äger Skattefjällen, JK vågade ej genstämma och yrka äganderätt för staten i Skattefjällsmålet i medvetande om att 1683 års skogspåbud ej duger som fångeshandling och att annan sådan ej finns. JK, den i ämnet väl insatte Hans Stark, erkände tvärtom i en förlikning 1988 giltigheten av avvittringsutslagen enligt 1841 års fördarwinistiska avvittring, vilka utslag vunnit laga kraft med skattläggning vilande på 1646 års principiella skattläggning för djurskjutning och för själva fjällen som territorier viktiga för riksgränsen i en nyvunnen provins liksom norrut lappskatten vann malmfälten åt Sverige 1751. Samernas rätt sui generis bör ses som en ytterst stark mark- och vattenrätt med stor omfattning enligt JK 1988 – ILO 169. Sui generis-principen uppbär ILO 169, av 1989. Den är ej prövad, alltså ej underkänd, av HD 1981. Vid förberedelsen i HD, trots yrkande därom ej protokollförd, blev det klart att HD skulle genast underkänna en dylik princip. HD var endast beredd att göra en konventionell prövning av typ konventionell fastighetsrätt. Vid samma förberedelse i HD framförde JK (Gustaf Knös att maktprincipen borde avgöra målet till kronans förmån (Hägerström-tankegång, se Staffan Källström i Svenska Värderingar, Carlssons förlag 2002, s. 27-34). Trots yrkande därom protokollfördes ej heller detta. Det hade varit oklokt att yrka erkännande av samernas rätt sui generis med säker utsikt att få yrkandet ogillat. Rätten sui generis är alltså ej prövad, ej ogillad. Kronans påstådda äganderätt är ej heller (för att ej få den avslagen) yrkad, ej bifallen, i det dispositiva Skattefjällsmålet. Ny forskning har nu öppnat ögonen för rätten sui generis enligt bl.a. ILO 169, särskilt artikel 13 och följande.

Ett stundom hört argument mot samernas äganderätt eller rätt sui generis till Skattefjällen är att det är "så stora områden". Internationellt är detta fallet med många urbefolkningars områden, aboriginer i Australien, vilka vann Mabo-målet, folken i Norra Ryssland, inuiter, bushmän och pygméer m.fl. i Afrika, okrigiska liksom tibetanerna, indianer i USA ("the Indians got the mountain tops") och Sydamerika. Här måste juridiska vikter gälla mer än politiska. I Sverige är det fråga om köldöknar som de okrigiska samerna på plats kunnat ockupera och ensamma nyttja med sin överlägsna mångsidiga ökenteknik av (halv)nomadiskt slag, godkänd i konventionen ILO 169. Tack vare denna teknik har samerna i modern tid först 1903 (malmbanan), 1918 (Suorva) och 1919 (tvångsförflyttningarna), då själva fjällen utsattes för tunga hot och angrepp, behövt ett aktivt effektivt juridiskt försvar mot staten, vilket samerna fick först 1962. Tidigare drev (före 1884) staten en riksgränspolitik där samerna var statens avgörande argument mot andra stater (lappskatten). Samerna var ännu 1868–1871 ej blott ohotade av staten utan direkt inom staten tagna i försvar med sin äganderätt. – Vidare erkänner staten vidsträckta enskilda markinnehav av mycket värdefull mark (ej öknar), t.ex. stora tämligen nyskapade bolagsskogar i Norrland och annorstädes, adelssläkters stora innehav i många fall ytterst grundade på ockupation (t.ex. Hörningsholm-Bordsjö).

Det stöter på diskriminering att säga att sådana gamla eller nya stora innehav kan andra ha och kräva permanent respekt för även när det gäller nya användningssätt – men icke samerna. En sådan diskriminering torde strida mot Europa-konventionen 1950 med tilläggsprotokoll och mot 1966 års konvention om civila och politiska rättigheter, CCPR. Talan kan föras i Strasbourg respektive Genève (obs. Ivan Kitok-fallet). Även rasdiskrimineringskonventionen kan åberopas. Enligt lag ligger skattefjällen och marken ovan odlingsgränsen (utanför enskild mark) till samernas uteslutande begagnande och detta skall ej ändras utan jakt och fiske återföras; fisket är särskilt skattlagt åt samerna på skattefjäll enligt NJA 1962, s. 392.

Det är av stort intresse att taga del av artiklar i Biografiskt Lexikon om Eduard Carleson, Ivar Afzelius, Ludvig Annerstedt, Wilhelm Lundstedt och Knut Olivecrona (signifikativt för nedvärderingen av samerna är att Stig Jägerskiöld ej medtagit Olivecronas viktiga normerande välkända åsiktsbyte i samefrågan 1884, för nutidens jämställdhetspolitik så högst intressant).

Budkavlen har här utvecklat och ytterligare exemplifierat de tankar och synsätt, som Budkavlen och Samedagarna I–VIII under lång tid konsekvent framfört och delgivit regeringen. Budkavlen riktar stark kritik mot den bristande yttrandefriheten – bristande publiceringsmöjligheter (diplomatarium laponicum) – i samhället, och särskilt i gruppen för urbefolkningsdekaden (ordförande Peter Weiderud) som totalt saknat utrymme och intresse för Budkavlens budskap, aldrig själv organiserat konferenser där detta budskap fått fritt och motiverat framföras och debatteras med respekt, ej medverkat vid konferenser på hög nivå nyligen, Etnografiska museets och Budkavlens konferenser, eller deras finansiering, vilket yttrandefriheten enligt RF krävt. – Svenska kyrkan har haft samma attityd och ej velat tillstyrka en direkt ratifikation av ILO 169, vilket dels tytts som ett politiskt opportunt ställningstagande, dels ock lett till stark inomkyrklig kritik som stridande mot Matt. 25 in fine.

Det finns ett starkt behov att komma ifrån rådande ministerstyre i den samlade samefrågan – rörande alla landets samer – så att frågans sakliga aspekter bringas i centrum av ett ämbetsverk kunnigt i äldre ännu bestående jordrätt och folkrätt. I realiteten sköts nu denna fråga av byråkrater-rådgivare i Jordbruksdepartementet, vilka – då de saknar eget ansvar – ej kan kritiseras. På grund av ministerstyret måste kritiken riktas mot statsrådet, som måhända ej har tid med frågan utan lämnat densamma till underlydande, som sagt, utan eget ansvar. Saklig kritik mot statsrådet (obs. avgångna statsrådet Annika Åhnbergs ursäkt till samerna) för att ej följa upp blir alltför lätt uppfattad som en politisk kritik och hamnar följaktligen i en politisk låsning, där intet annat politiskt parti har – även om problemet inses – makt och intresse att dyrka upp låset, en nu allmänt gängse kritik mot ett förstelnat politiskt (och medialt) system.

Urbefolkningsåret 1993 blev globalt och i Sverige ett löjeväckande fallissemang, i Sverige under Hans Dau, en man som just verkat för att beröva samerna bestämmandet över jakt och fiske. FN instiftade då urbefolkningsdekaden 1994–2004 vars brist på yttrandefrihet i Sverige just beskrivits.

Budkavlen bifogar:

1. Bild av George Manuel och Johan Kuhmunen. DN sid 1 den 11 juni 1972 med kommentar.

2. Lappkodicillen 250 år den 18 oktober 2001.

3. Svenska samer fick aldrig rättvisa. DN den 31 december 2001.

4. Skrivelse till Per Fjellström den 1 februari 2002.

5. Vad skall ske efter hovrättsdom 2002-02-15 om vinterbete i Härjedalen?

6. Skrivelse till Martin Scheinin den 9 mars 2002.

7. Tillägg till skrivelse till Professor Martin Scheinin, Åbo den 9 mars 2002.

8. Tomas Cramér å Samedag VIII den 24 april 2002.

9. Tomas Cramérs kritik den 5 juni 1996 av urbefolkningsdelegationen, en kritik som är än mer relevant 2002. – I en PM 1995 redogör den mycket erfarne journalisten Per Fjellström för elva fall av medial nonchalans och försummelse när det gäller den svenska samefrågan. Många fler exempel härpå finns. Fjellström uttrycker sin förhoppning att Peter Weiderud m.fl. vid seminariet 1996-07-15 i Stockholm skall bryta det rådande tabut. Jag är av Fjellström bemyndigad att framföra att detta seminarium blev den stora besvikelse och det brott mot yttrandefriheten som framgår av min PM 1996-06-05. Fjellströms och andra samers förhoppningar att dekadens ledning skulle fullfölja FN:s uppdrag sveks och sviks alltjämt. Av opportunitetsskäl får jämställdheten, värdigheten och yttrandefriheten enligt RF och FN:s uppdrag stå tillvaka.

Yrkande

I SOU 1999:25 och SOU 2001:101 förekommer en mycket svår tabubeläggning av det omfattande materialet i Samernas Vita Bok (SVB) 1966–2002 och i Samedag I–[VIII], ett material av kända professorer och vetenskapsmän, erfarna män, bl.a. dr Peter Nobel, med stora insikter praktiskt och teoretiskt. Detta tabu måste regeringen korrigera, då det strider mot RF, motsatsen till yttrandefrihet, likavärde, frihet och värdighet, rätt och plikt att taga del av andras yttranden, informationsfrihet.

Regeringen kan ej skylla på Högsta Domstolens diskutabla konventionella dom 1981 i Skattefjällsmålet när det gäller historiska och/eller idéhistoriska förhållanden. Om sådant kan HD ej döma med förpliktande verkan. Det har sagts att "om HD skulle döma så att Gotlands kyrkor byggts av protestanter, så är de likväl byggda (ca 90) av katoliker". I kap 2 i SOU 2001:101 förbigår Bertil Bengtsson schablonmässigt helt Gunnar Erikssons utredning om inverkan på renbeteslagstiftningen av vulgärdarwinismen och Knut Olivecronas dithörande för framtiden normerande åsiktsförändring och nedvärdering 1884. HD har visserligen underskattat Gunnar Eriksson, men detta är ej en materia som HD kan döma om med någon förpliktande verkan, varför Erikssons åsiktsriktning, som ökat i auktoritet sedan ILO 169 tillkommit för urbefolkningar som sådana, som folk, ej som utövare av visst yrke, och nedvärderingsfaktorer alltmer uppmärksammas (jämställdhetskrav för olika grupper) bör utförligt redovisas, vilket regeringen har att kraftfullt tillse, i enlighet med sin ursäkt till samerna, och enligt RF.

Stoppa den etablerade anti-samitismen i folkhemmet.

Finansiera ytterligare samerättegångar i Sverige enligt Bertil Bengtssons rekommendation i Kautokeino vid kodicillens 250-årsjubileum och enligt det nedan anförda.

Som framgår av Cramérs analys (Cramér var hovrättsfiskal och tjänstgjorde i åtta år som kammaradvokatfiskal) är vinterbetet i Härjedalen grundat på skattläggning för djurskjutning och alltså på en kameral civilrätt å skogar, som senare – efter 1841 – gavs i administrativ avvittring till nybyggen och hemman av kronan, som ej kunde överlåta skogen med bättre rätt än kronan hade den, alltså fortfarande med den biologiska ren-vinterbetesrätten (uråldrig) i behåll liksom älgens bete.

Denna och därmed sammanhängande juridiska grunder kan och bör framföras i ett redan befintligt mål mot samerna i tingsrätten och detta är en betydande fördel även för kronan, som eljest måste på något sätt förvärva vinterbetesrätten. Det är givetvis billigare för kronan att få rätten erkänd i ett mål som redan är anhängigt.

Det är givetvis ett oeftergivligt krav enligt RF 7:2 att vetenskapliga instanser som Raoul Wallenberginstitutet i Lund och Kulturantropologiska institutet i Uppsala blir utförligt hörda som officiella remissinstanser, och justitierådet Bengtsson har påpekat en liknande partisk ensidighet när det gällde utremitterandet av SOU 199:25. Detta är en uppgift för regeringen som sådan att se till enligt RF, kan ej lämnas till dagens jordbruksdepartement. Regeringen har även att tillse att yttrandefriheten släpps fram enligt RF liksom likställigheten och jämlikheten, som ej får smusslas bort av ett departement som partiskt domineras av samerna motstående intressen med maktens tung-lobby på många fält (märk de antisamitistiska insändarna som nu åter införs i media).

Kammarkollegiet bör höras allmänt som remissinstans men även av ett speciellt skäl, nämligen den kamerala civilrätten till vinterbete i Jämtland-Härjedalen.

Den av dr Mörkenstam bevisade ojämlikheten, underordningen av samerna, skall rättas genom att sametinget som ett eget landsting kommunalt förvaltar jakt och fiske samt ekoturism å samernas områden med ensamrätt.

Porjus den 14 juli 2002

DEN SAMISKA BUDKAVLEN


Lars J. Nutti (Sirkas)



Alexander Pittja (Sörkaitum)



Zoe Pittja (Sörkaitum)


- Innehåll -

Copryright 1966 till dags dato Tomas Cramér. Senast uppdaterad Friday, August 01, 2003. Sidan laddad gånger. Webmaster Carl Cramér.