Monografin om Skattefjällsmålet


En ytterst initierad skildring av samekampen inför de svenska domstolarna utkom 1997, nämligen fil dr Tom G Svensson: The Sami and Their Land, Novus Forlag, Oslo (ISBN 82.7099.272.0), 213 sidor. Utgivare är Instituttet for sammenlignende kulturforskning som även utgav Erik Solem: Lappiske Rettsstudier, Oslo 1933, ett ledande verk, baserat på Solems egen erfarenhet i Finnmark som domare, liksom dr Svensson baserar sitt verk på egen primärforskning som observatör bl a vid de tre svenska domstolarna i Skattefjällsmålet 1966-1981, fört skriftligen och muntligen av Tomas Cramér.

Dr Svenssons bok är initierad och behandlar en stor dispositiv civilrättegång (Sveriges största) på ett ”anglosachiskt” sätt som är ytterst ovanligt i Sverige, men en del kan diskuteras. Svensson undervärderar nog betydelsen vid Svenska Samernas Riksförbunds (SSR) landsmöte 1981 av 1968 års samepolitiska program, framkommet genom styrelsebeslut, resolutioner av SSR:s landsmöten och andra åtgärder av främst Israel Ruong och Tomas Cramér 1962-1968, och sammanfattat av landsmöte 1968 med protokoll och beslut i Östersund.

1968 års program framhöll nödvändigheten av att ställa staten, den främsta parten-exploatören, mot väggen i rättegångar av stor, principiell och signifikativ betydelse. Vidare uttryckte programmet, även här återgående på tidigare resolutioner, vikten av att den icke-renskötande, i lappmarken boende samebefolkningen fick vissa erkända rättigheter, t ex till jakt och fiske, vilka rättigheter utan ersättning fråntagits dem 1928, under falskt påstående att rätten var av privilegiekaraktär (privilegium odiosum), ej en verklig rätt.

Den stora framgången i HD i dess omfattande dom 1981 i Skattefjällsmålet var att urminnes hävd, en civilrättslig grund, erkändes liksom skett i Norges Höjesterett 1968 i Altevatnmålet. Det var alltså slut med falsariet lapp-privilegium som låg till grund för 1928-1971 års lag. Falsariet har aldrig varit gällande juridiskt. Under ”rättsfiguren” lapp-privilegium skulle all intressekamp vara omöjlig.

Fortsatta rättegångar, i internationella fora (Strasbourg-Genève) förutsatte Cramérs kompetens och expertis (flerårig erfarenhet från Svea Hovrätt, flerårig erfarenhet från Kammarkollegiet). Detta ogillades av ett läger inom SSR:s högre kretsar (här kallat LT).

Rätten för icke-renskötare var bl a politiskt nödvändig. I riksdagen, som till slut har avgörandet, är det närmast omöjligt att få gehör för en renskötargrupp på 2 000-2 500 personer inklusive kvinnor och barn. Går denna grupp altruistiskt samman med icke-renskötande samer i norr (ca 8 000 i brist på folkräkning) blir numerären åtskilligt större (10 000) och rakkniven som delar samerna rättsligt kommer bort (Israel Ruongs innersta patos).

Detta nödvändiga samgående utmanade ett helt annat läger inom SSR:s styrelse (här kallat LP), som ville ha strängt rättighetsmonopol för enbart renskötarna i samebyarna utan utvidgning. Detta är även en fråga om rätten till skadeersättningar för lokala icke-renskötare vid statens och andras exploatering av sameområden i norr.

Läger LT – LP piskade upp en stämning mot fortsatt, internationell rättegång, som kunnat rädda samisk kontroll över jakträtten (och fiskerätten, se Anders Åhréns företal till Cramér-Prawitz’ verk 1970), som dock senare efter 15 förlorade år försöktes i Strasbourg, men misslyckades p g a missgrepp i det juridiska hantverket (liksom f ö även målet om vinterbetesrätt i Härjedalen misslyckades med bl a stora skulder som följd).

Kampen mot det klarsynta, aldrig avskaffade 1968 års samepolitiska program fördes av läger LT – LP 1981 med personlig hetta och Ruong, Anders Åhrén m fl sändes fram med debattinlägg som stred mot dessa ledares mångåriga samepolitiska kamp, se åter Anders Åhréns förord till Cramér-Prawitz 1970. Läger LT – LP hade föga gemensamt mer än varje lägers skilda och motsatta sekterism, mot signifikativa rättegångar med organisationsstöd och kompetens, rättegångar närmast gillat av LP, respektive mot alla rättigheter för icke-renskötare, icke-renskötares rätt närmast gillat av LT.

I landsmötet 1981 i Östersund lyckades LT – LP domptera landsmötet till en stämning av ombytlighet, och för politiska förhandlingar med motparten staten utan ens ett hot om eventuella rättsliga åtgärder. Denna strategi var givetvis dömd från början, och detta insågs av klarsynta (Per Idivuoma, PI, John-Paul Persson m fl). Strategin har misslyckats, och Ruong-Cramérs pionjärinsats 1962-1968 med det första samepolitiska programmet, som sagt aldrig avskaffat, har ej lett till efterföljd i sametinget tillkommet efter val 1993, som saknar dels program och därmed parlamentaristisk stadga och dels regeringsblock/motblock, en, kanske beklagligtvis, nödvändig parlamentaristisk struktur för att kunna interagera med riksparlamentariker/riksdagen och göra sig förstådd, givetvis utan att rikspartier skulle ställa kandidater i sametingsval. Utan program och majoritetsblock har sametinget nu en helt marginaliserad ställning och samevalets låga rösttal visar detta. En ordförande måste skaffa sig ett strukturerat underlag för att tagas på allvar.

Vid 1981 års landsmöte eftersträvade Cramér ingalunda att man skulle gå till Strasbourg 1981 med villkoret att 1982 års landsmöte ånyo skulle överväga frågan och eventuellt återkalla det internationella målet. Cramér ansåg nämligen att nära 100% organisationsstöd jämte rätt juridisk kompetens var oeftergivliga förutsättningar för en påfrestande Strasbourg-rättegång, och dessa 100% stöd förelåg uppenbarligen ej.

Särskilt läger LT kunde befaras operera i ryggen på ett ombud i kamp med staten i internationell rättegång, detta läger hade rikspolitisk förbindelse. Märk hur den för Skattefjällsmålet utnämnde chefsdomaren i Jämtbygdens tingsrätt Einar Holm före rättegångens början uppvaktade Cramér och försökte få målet återkallat som chanslöst – staten nekar sig ingenting.

Ett klart beslut att gå till Strasbourg 1981 hade LT motvilligt måst foga sig i. Ett mål i Strasbourg 1981 med villkor om konfirmation/återkallelse vid 1982 års landsmöte hade öppnat för fortsatta intriger med rikspolitisk inblandning under mellantiden. Cramér var övertygad om att ett beslut utan villkor 1981 att gå till Strasbourg var nödvändigt, ett villkorligt beslut var helt oacceptabelt. När PI på eget bevåg vid 1981 års SSR:s landsmöte ställde frågan om möjligheten av ett villkorligt beslut 1981 vid landsmötet kunde Cramér ej svara annat än helt objektivt som jurist; Cramér var hos SSR ämbetsman, korrekt, men ej vald till någon post, alltså ej samepolitiker med egen åsikt (först senare, hos minoritetspartiet LSS 1982-1997, var Cramér vald samepolitiker, jourhavande styrelseledamot och sameombudsman, 1997 hedersledamot av LSS, som följer 1968 års samepolitiska program).

1981 var det frågan om ett stort samepolitiskt avgörande på landsmötet, Cramér var då ämbetsman, ej samepolitiker.

I rollen som ombud med fullmakt för praktiskt taget alla samebyar och ett stort antal enskilda samer var Cramér i advokatrollen, korrekt, med delvis andra förpliktelser som juridisk rådgivare och exekutor, med bl a den av dr Svensson belysta forensiska retoriken som instrument, som förutsätter justitieråd med öppenhet och bildning, vilket sameombudsmannen äger förutsätta. Just här har en klimatändring skett i HD mellan huvudförhandlingen och domen. Cramér har analyserat denna roll i HD och underrätterna i företalet till The Nordens Biskops-Arnö Sami Volume 1995, ett verk som innehåller en modern framställning av samernas historia på engelska (350 sidor).

Cramér hade i rollen som ombud med rättegångsfullmakt ett särskilt ansvar mot klienten och för klienten, ett ansvar som skilde sig från rollen som ämbetsman hos SSR:s styrelse och landsmötet med deras samepolitiska uppgift, programbunden men direktionsgivande. Före 1982 var Cramér ej samepolitiker.

Vad samerna verkligen behövde och behöver är en effektiv station i Stockholm med nätverk i regering, riksdag och media, och möjlighet till signifikativa rättegångar med organisationsstöd med gott juridiskt hantverk (brast i Strasbourg angående fri skottlossning i fjällen och i Härjedalen) och kompetens. Då kan budskapet tränga fram till politikerskrået och journalistskrået, som är tätt lierade i många frågor, och kan öppna för samerna eller tabuera och stänga för dem.

Allt detta manövrerades bort av läger LT och läger LP i sekteristisk allians, med nuvarande samiska maktlöshet som oundviklig följd.

Läger PI, som p g a djupare kunskaper och samisk intuition insåg dessa förhållanden, lyckades ej få bukt med ombytlighetsvinden 1981, som underbyggts på olika sätt, genom nytt utslätat program (utan avskaffande av 1968 års program), flytt till Umeå, som ej är en sameort som Kiruna eller Jokkmokk, etc. Detta PI-läger har dock nu en stark förankring bland samerna, men kunskapsbrist och ledarbrist samt mediabrist hindrar utvecklingen liksom sametingets brist på principiellt och signifikativt program och starka tendens till sockenpolitik utan fixering av huvudmotståndaren.

Sockenpolitikern analyserar ej 1900-talets statliga samepauperisering – statens skuld till samerna – som huvudproblem att fokusera och lösa. Sockenpolitikern (parochial attitude) har en tendens att liknöjt ”gilla 1900-talets juridiska våldtäkt på samerna” utan att medtaga kodicillen 1751, Svea hovrätts universal 1752, som gör den riksdagsbeslutade kodicillen till svensk lag att tillämpa i svenska domstolar och i första instans av enbart samer i den samiska domstolen lapprätten, vidare E H Carleson – Victor Cramérs HD 1868 med samisk jämlikhet och J J Nordström i riksdagen 1871 med klar samisk äganderätt.

Häremot står då Knut Olivecronas HD 1884 som vill utplåna/assimilera samerna/samekulturen helt, och Ivar Afzelius 1912 som musealt/darwinistiskt vill till nöds bevara äkta nomader till priset av angrepp på deras rasegenskaper och deras civilrätt till fjällmark (tvångsförflyttningen) och Åke Holmbäck som ger samerna äganderätt 1920 och förnekar äganderätten 1922 (SOU 1922:10).

1900-talets nyckelord i svensk samepolitik är utarmning, pauperisering, statlig exploatering utan ersättning. Detta har alstrat en statens skuld som måste amorteras till samerna med rimlig ränta.

– Gruva – malmbanan till Narvik 1903 utan ersättning.

– Timmerskog – stark exploatering efter år 1900 utan ersättning.

– Sjöreglering – Suorva 1918 gav ingen ersättning, senare mycket låga ersättningar, särskilt om jämförelse görs med bönder – kommuner. Privilegium odiosum läggs till grund, ett falsarium. ”Viktiga” motparter till exploatören gynnas.

Fiske-utdömda ersättningar för all framtid har konfiskerats genom beskattning.

Jakt – fri skottlossning i fjällen 1992-1993 i strid med urminnes hävd och grundlagen. Ansvarigt ämbetsverk, Naturvårdsverket, kände till saken, skaffade sig ej remiss, ansåg troligen att ”bara vi blir av med lapparnas rätt till land och vatten kan vi senare ordna ripor och småvilt åt vara falkar och annat, som vi känner för”.

Tung och motoriserad turism – ingen eller obetydlig ersättning till samerna. Varg och andra rovdjur – i det slutande 1900-talet används det av media upphaussade vargintresset som ett vikarierande motiv för att åtkomma samernas rätt till land och vatten.

När HD erkänner samernas rätt till land och vatten grundad på urminnes hävd avses givetvis en lokaliserad rätt, som alltid bestått (oberoende av falsarier som lapp-privilegium, vilka rätteligen aldrig varit gällande). Domen 1981 i Skattefjällsmålet är konstaterande, ej konstituerande av urminnes hävd.

Grundlagens skydd gäller även på samma konstaterande sätt, liksom folkrättens skydd. Höjesterettsadvokaten Otto Jebens har sagt att endast äganderätten kan ge samerna erforderligt rättsskydd – så säger även konventionen ILO 169.

På tal om folkrätten och den lärde spanjoren Francisco de Vitoria nämner dr Svensson ej ett viktigt förhållande. Bland motiven till kodicillen 1751 åberopas utan protest professorn (i Lund och vid tyska universitetet) Samuel von Pufendorffs äganderättslära: Äganderätt kan förvärvas av en grupp människor, coetus hominum, genom kollektiv ockupation, occupatio per universitatem, alltså ej per fundos, ej genom gårdsbruk och uppodling, och detta är särskilt vanligt när det gäller vattendrag och icke odlingsbara berg, stagna et montes asperi.

Pufendorffs uttalanden åberopades i HD men lämnades utan rätt beaktande i domen, liksom uttalanden av den norske professorn Aubert om införandet av svensk rätt i Jämtland-Härjedalen i NJA II. Dessa uttalanden är emellertid mycket viktiga och kan åberopas i pågående rättegång mot Sverige i Genève, om enigt organisationsstöd och kompetens kan uppbådas.

Det var Cramérs förslag i Hotagens sameby att Hotagen skulle vilkora sitt beslut att gå till internationell domstol i Strasbourg – med ett helt acceptabelt mål/projekt förordat av juris professor Jacob Sundberg och av ambassadör Love Kellberg – med SSR:s godkännande och stöd.

Kraftigt enigt organisationsstöd samt kompetens och enhetlig målsättning vid framställande av yrkanden är krav för en internationell rättegång om samernas ensamrätt till jakt och fiske och ensamkontroll däröver, gärna i form av att sametinget blir ett samiskt landsting, som genom en särskild juridisk person ensamförvaltar och upplåter. Då anknyter samerna till en redan befintlig kommunal modell.

Under HD:s långa överläggning har nog en hel del telefonkontakter förekommit. HD:s felaktiga yttranden om samebyarnas gamla menighetsrätt – ett Cramér-argument som tjänat ut när det lyckats att få målet upp i högsta instans (hur intressant och givande argumentet, föga belyst i litteraturen, än är) – och särskilt om den ytterst viktiga, alltmer uppmärksammade vulgärdarwinismen, ger domen i HD en speciell karaktär av att HD vill skaka av sig den olustkänsla, som samernas starka argumentation skapat. Denna argumentation är svår att bemöta (ej verkligt bemött), när avvittringen annars med hänsyn till gränser behandlas så gynnsamt. Ingen bonde behöver särskilt styrka rätten att äga särskilda delar av ägoväldet inom avvittringsgränserna för tilldelat område. 1841 talas om säkra gränser för lappallmogens renbetestrakter, som skattlades för renbete och fiske. Vandringsfisken får ej hindras att vandra, renen ej heller. Skattläggningen för renbete och fiske förutsätter att detta gamla förhållande består, liksom det gjort sedan 1646 års skattebrev för samer och dansk-norsk tid.

Olika skisser (drafter) har pusslats ihop på ett sätt som ej alltid hänger ihop och där viktiga anförda element, svåra att bemöta, i stället fått falla ut. Politiker-juristen har varit verksam – se Estonia, Palme, Bofors, Thesis (mannen på fyren som talat sanning under ed i domstol). Tingsrätten var mer jurist-jurist-betonad trots Einar Holms inledande försök hos Cramér att få bort målet. Se om nedbrytandet av den självständige ämbetsmannen-domaren i Sverige Torsten Nothin: Från Branting till Erlander, och Erlanders memoarer om Hägerströms inflytande.

En hel del i domen i HD känner man ej igen från den långa huvudförhandlingen (6 månader, där Cramér fick bära en stor börda då HD hindrade medarbetaren Lars Anders Baer i samedräkt att avlösa vid den ytterst omfattande muntliga framställningen. Baer fick också klander för att han dristat sig låna NJA II med Auberts uppsats från HD:s bibliotek).

Staten är givetvis helt medveten om den stora betydelsen av skråandan och kårandan inom den högre domarkåren. När målet om skattefjällen med deras avvittringsbestämda gränser flyttades från Kammarkollegiet till JK bidrog, som dr Svensson konstaterat, att det varit en nackdel för Kronan att få en initierad diskussion i HD om samernas kamerala skatterätt – civilrätt samt om kodicillen 1751 och om Svea Hovrätts universal 1752 om lapprätten, som skulle tillämpa kodicillen som svensk lag, mellan initierade i rättshistorien, kammaradvokatfiskalen Cramér och en senare kammaradvokatfiskal. JK kunde ställa sig på en Hägerström-positivistisk ståndpunkt och vara okunnig om den i målet betydelsefulla äldre kameralrätten och rättshistorien, där HD efter remissförfarande brukat följa kollegiet i ett stort antal rättsfall. Tolkningen av skattebreven för samer 1646 är ett sådant typfall. En kronoföreträdare ur den högre domarkåren skulle kårmässigt vara jämställd med justitieråden, på samma plan, vilket utöver det nyss anförda skulle ha en självständig betydelse, kronoaktören med sin ”moderna, på lag grundade” kronotolkning, av kolonialistisk art, befann sig på ett med domstolsledamöter delat ”fint”, ”modernt” plan.

Samerna däremot var och fick känna sig vara oönskade, ”barbarernas fräcka intåg på Forum” med domaredens jämställdhet och den underförstådda erinran om edsplikten som misshaglig klubba. Vidare med alldeles för stora oacceptabelt väl underbyggda verkliga kunskaper om t ex vulgärdarwinismen i lagstiftningen. Detta angrepp borde tillbakavisas och det skedde, långt efter huvudförhandlingen, på det sätt Cramér diskuterat på 40 sidor i Samernas Vita Bok.

En detalj är ej helt betydelselös: Var förhandlingsdag åt den formellt ytterst moderate JK-företrädaren lunch på samma statsrestaurant som justitieråden, ett matställe otillgängligt för samerna och deras ombud, som ej var statsanställda. Detta var ett sätt att understryka den ”fina” samhörigheten, även om matstället var enkelt. Enligt uppgift av JK-företrädaren åt de dock ej vid samma bord – men de tillhörde samma ”fina” Riddarholmskrets – ty där låg detta enda matställe. Tanklöshet eller symbolik?

Allmänt klagar advokater över att behöva ha JK till motpart i kronomål: JK har tillsyn över domstolen och över advokaten och kan – ensam – ha en medlem av domarkåren som sitt ombud med möjligt camaderie under en superkorrekt fasad.

1918 års Lapparnas Landsmöte samlades i Missionshuset i Östersund. Trots Gustaf Parks modiga, kunniga kamp var samerna dock då kvar på supplikantstadiet. Deltagarna fotograferades 1918 på rådhustrappan. Först i och genom Skattefjällsmålet togs samerna emot och förde talan i själva rådhussalen, en förändring av största betydelse. En stor kännare av sameförhållanden, Iwan Lundberg, har sagt att samerna tidigare behandlats godtyckligt av myndigheterna utan att ha något att sätta emot. Nu uppstod en ny jämlikhet och samerna måste tas på allvar på ett nytt sätt (som dock också hade sina ofullkomligheter, vilket ovan framgått).

När Skattefjällsmålet inleddes var statens och lagstiftningens ståndpunkt att samerna hade blott ett lapp-privilegium, som kunde återkallas. Återkallelse gjordes även 1928-1971 av icke-renskötande samers rätt till jakt och fiske m m. Samernas civilrätt enligt urminnes hävd är något helt annat än ett privilegium (odiosum) och kan enligt HD och forskningen gott vara/är en äganderätt. Utan Skattefjällsmålet hade samernas rätt helt försvunnit (detta var på väg) och något svenskt sameting hade aldrig kommit till stånd (L A Baer).

Dr Svenssons verk av 1997 är ett viktigt korrektiv mot P G Kvenangens missledande bok Samernas historia 1996 (Sameskolstyrelsen) som missförstår den grundläggande juridiken och betydelsen av att samepolitiken av samerna själva (landsmötet) programsattes 1968 (I Ruong med professionellt juridiskt stöd sedan 1962). 1900-talets systematiska utarmning av samerna, pauperiseringen, förbises helt av Kvenangen, som saknar perspektiv på den långsiktiga samefrågan. Under Vasaätten och Axel Oxenstierna hade samerna en högperiod, som motsvaras av deras internationella emancipation 1751-1752, som ännu består 1868-1871. Påbud 1683 gäller ej.

Efter framgångarna i Altevatn 1968 och Skattefjäll 1981 (civilrätt, ej privilegium odiosum) är samerna nu efter 15 förlorade år och misslyckandena i Strasbourg 1996 och i Härjedalen (vinterbetet) åter tillbaka i supplikantstadiet med för alla fri skottlossning utan samisk kontroll i samernas urgamla kärnområde. Grundlagsskydd för samerna, som strängt upprätthålls av jurist-jurister i HD, är enda räddningen, med internationell kontroll.

Genom Cramérs initiativ var Anders Åhrén med fru närvarande vid kungens bröllop, vilket uppmärksammades i media liksom samernas medverkan, tyvärr endast under ett år, i Stockholms 1:a majtåg, även detta Cramérs initiativ. Samerna borde givetvis medverka i dräkt på Nationaldagen i Stockholm. Drottningen har uppträtt i samedräkt, vilket samerna bör nyttja publicitetsmässigt. Det gäller för samerna att nyttja de stora medierna utan sockenperspektiv.


– Innehåll –

Copryright 1966 till dags dato Tomas Cramér. Senast uppdaterad måndag 28 februari 2000. Sidan laddad gånger. Webmaster Carl Cramér.