No Checks and Ballances in Sweden

Två svenska opolitiska test

1. Universitetens politisering
2. Domstolarnas politisering

Envoi — Tillägnan till Tomas Cramér: Harald Cramér och traditionen,
Stockholm 1997. Eget förlag


Ledmotivet är motstånd och sanningssökande på hög nivå, vilket ofta leder till tabuering och att gestalten ifråga ej anses "salongsfähig" (t ex Palme ./. Gustaf Petrén), ej får tala i viktiga sammanhang, refuseras av media etc. "Samarbetsvilliga" blir i stället välsedda salongslejon även när kunskaper saknas och ödesdigra misstag görs.

Vad samerna beträffar görs i Appendix påpekanden om det nödvändiga rättsliga fastställandet av samernas rätt till land och vatten, som Svenska Samernas Riksförbund (SSR) ej ville fullfölja 1981. Detta ledde till 15 förlorade år och när försöket efter dessa år gjordes i Strasbourg gick det om intet genom bristfälligt juridiskt hantverk.

Vidare påpekas bristen på handlingsprogram i sametinget särskilt när det gäller rättsutjämningen mellan renskötare och icke-renskötare (Israel Ruongs innersta patos).

Dessa två frågor upptogs i 1968 års samepolitiska program och är fortfarande de viktigaste men sametinget tövar och tvekar, "kommer ej till skott" i frågorna, saknar antaget handlingsprogram.

Professor Herman Lundborgs statliga institut för rasbiologi vid Upsala Universitet 1921 medförde att Knut Olivecronas förintelselinje beträffande samerna i HD 1884 fick ett omfattande stöd av viktiga kretsar i Sverige, av hög och låg. John Bauers "troll" (vanställda samer) bidrog. Bernhard Nordh, samernas Sigge Stark, förde i populära, populistiska mycket sålda böcker fram osann antisamisk propaganda som fortsatts i Svensk Jakt, Jan Guillou har vittnat därom.

Denna osanna breda propaganda tog fart omkring 1937, då "I Marsfjällets skugga" av Nordh kom ut. Propagandan hade akademisk förankring i statens rasbiologiska institut, som gav ut del II av The Racebiology of the Swedish Lapps 1941 (Gunnar Dahlberg), och har aldrig blivit genomlyst av någon sanningskommission. Skallmätningar på samebarn förekom i skolan och underbyggde rasidéer, som fick en folklig spridning som bl a kunnat avläsas som lapphat på insändarsidorna i norrlandspressen, i Svensk Jakt etc. Indianfrågan är givetvis den stora parallellen med likartat fogdevälde av kolonialofficerare och likartad kleptokrati-pauperisering och likartad brist på historiker-, politiker- och forskarintresse och undersökande journalistik. Statens sameutredningar och HD 1981 (som gjorde en starkt inskränkt formal-juridisk prövning av Skattefjällsmålet) har helt förbigått detta. Rasbiologin och vulgärdarwinismen, kolonialismen och lappfogdepropagandan och lappfogdeväldet är alltså ej rättsprövade. Konventionernas vidare syn beaktades ej i HD:s omotiverat snäva prövning där koloniala lagtexter i stort sett godtogs.

När s k "allmän uppfattning" av HD lagts till grund, har HD bortsett från statens propaganda bland samerna efter kodicillen-universalet 1751-52, ökande från 1870-1880, som med stor kolonial intensitet utgick från myndigheterna, landshövdingar som von Törne och John Philip Ericsson i Jämtland-Härjedalen och de båda Widmark i Norrbotten samt dessas fogdar (senare kring 1928, Johan Widén hjälpt av hushållskåtornas skola och rasbiologin).

Samiskt Forum anför den 28 augusti 1997 till statsrådet Margot Wallström:

(Tillägg inom [ ] är Tomas Cramérs.) Likaså har en strykning och en omredigering gjorts.

 

Till Statsrådet Margot Wallström

Socialdepartementet

Sterilieringslagstiftningen har sitt ursprung i Herman Lundborgs skapelse Rasbiologiska institutet i Uppsala för vilket han var chef 1921-1935. En huvudlinje för institutet var att i samarbete med professor K B Wiklund ge ut flera stora band om den lapska rasen och i dessa verk framställdes samerna som undermåliga underlägsna den ariska svenska rasen. Vid sidan av de rashygieniska aspekter som ledde till lagarna om tvångssterilisering spred således institutet en nedvärderande syn på samerna, en syn som satt djupa spår i den svenska samepolitiken.

Den svenska synen på samerna var eljest positiv sedan gammalt. Gustav Vasa och Vasaätten drev en samevänlig linje främst genom Axel Oxenstierna, lagman över Lappland [Legifer Laponiae]. Samma linje drev fram en emancipation av samerna i kodillen av 1751 och 1752 genom Svea hovrätts på kungl befallning utfärdade universal med erkännande av samernas egen domstol som skulle tillämpa kodicillen som lag.

En total omsvängning av den svenska samepolitiken kom på 1880-talet. 1884 bytte Högsta domstolen från Carleson-Cramérs egalitetslinje [1868] (samt J J Nordströms linje i riksdagen om sameäganderätt [till land och vatten] 1871) till Knut Olivecronas utplåningslinje.

Lundborgs verksamhet ledde till en allmän acceptans av en rashygienisk politik som även fick konsekvenser i form av en negativ samepolitik. Som exempel kan nämnas tvångsförflyttningarna som gjordes utan domstolsprövning 1922-1939, exploateringar av land och vatten, klyvningen 1928 då majoriteten samer fråntogs sina samiska rättigheter under sken av att renskötseln var ett privilegium, konfiskationen [utan ersättning] 1992 av jakt- och fiskerätten i fjällområdena. Det är en politik som lett till 1900-talets pauperisering av samerna, vad man kunde kalla svensk kolonial indianpolitik. Jag hänvisar till bifogade Appendix i Tomas Cramérs skrift Harald Cramér och traditionen, 1997.

Det är inte möjligt att tillsätta en utredning om steriliseringarna av svenska medborgare utan att i samma utredning belysa den helt parallella svenska indianpolitiken mot samerna med skallmätningar etc och därmed sammanhängande antisamisk politik. En politik som har sitt upphov och sitt opinionsgenomslag hos den inflytelserike professor Lundborg och det statliga rasbiologiska institutet vid Uppsala universitet.

Steriliseringarna har inte i högre grad intresserat historikerna. De har typiskt nog aktualiserats av en framstående journalist, Maciej Zaremba, som funnit ett rakt spår och fått ett stort opnionsgenomslag. Men detta får inte begränsa det arbete som en seriös sanningskommision skall bedriva om skadeverkningarna av rasbiologiska institutets verksamhet. Även de uppenbara skadeverkningarna för samerna måste belysas. De lämnades helt åt sidan i den omfattande samerättsutredningen på 1980-talet. I direktiven styrdes denna utredning från en undersökning av rättsutveckligen steg för steg från Gustav Vasa [1526, 1543, 1551] fram till omslaget 1884 och följt av det rasbiologiska genomslaget genom Lundborgs forskning som inleddes mot 1800-talets slut.

Direktiven för utredningen om steriliseringarna måste även inrymma samefrågan.

Stockholm den 28 augusti 1997

Per Fjellström

Föreningen Samiskt Forum i Stor-Stockholm

Täppgränd 115, 121 33 Enskededalen, 08-648 63 92

Litteratur:

The Racebiology of the Swedish Lapps. With the collaboration of the staff of the institute and K B Wiklund. Ed by H Lundborg and S Wahlund, Uppsala-Stockholm, Jena 1934-41. Folio. Illustrated. The Swedish Institute for Racebiology.

Gunnar Broberg och Mattias Tydén: Oönskade i folkhemmet, 1991.

Gunnar Broberg: Statlig Rasforskning. En historik över Rasbiologiska institutet, 1995.

Bilaga:

Appendix (sid 86-97) i Tomas Cramérs skrift Harald Cramér och traditionen, 1997.

Så långt Samiskt Forum. Märk att, som nyss nämnts, Del II av The Racebiology gavs ut av Rasbiologiska institutet i Upsala så sent som 1941 (av Gunnar Dahlberg) Den lapprasistiska traditionen bestod alltså även sedan institutet vid Upsala Universitet fått ny ledning (jfr Bertil Lundmans verksamhet).

Den som bäst sammanfattat vad ett urfolk behöver för sin kultur är påven Johannes XXIII som 1964 framförde följande ord, som citerades av påven Johannes Paulus II i en bulla vid världsfredsdagen den 1 januari 1989:

"'From the 19th century a certain political trend has spread and taken hold in all parts of the world according to which people of the same extraction wish to be independent and to set themselves up as a nation apart. But since, for various reasons, this cannot always be achieved, it follows that ethnic minorities are often included within the national borders of a different ethnic group, and this leads to quite complex problems' (Encyclical Pacem in Terris, III)."

Påven Johannes Paulus II fortsätter:

"The right to exist can be undermined also in more subtle ways. Certain peoples, especially those identified as native or indigenous, have always maintained a special relationship to their land, a relationship connected with the group's very identity as a people having their own tribal, cultural and religious traditions. When such indigenous peoples are deprived of their land they lose a vital element of their way of life and actually run the risk of disappearing as a people.


From the Vatican, 8 December 1988."

Sverige har alltid traditionellt varit stolt över sina samer. Gustav Vasa erkänner samernas äganderätt till land och vatten 1551 (två brev) och 1543 erkänner han lappgränsen och uttryckligen samernas jakträtt, som bönderna förbjuds att kränka, samerna tillförsäkras alltså monopol på jakträtten, liksom drotsen gjort 1328, men i än eftertryckligare ordalag och knutet till lappskatten. Redan 1526 ger Gustav Vasa samerna rätt att hållas vid Sveriges lag. 1646 ges samerna i Jämtland-Härjedalen skattebrev med samma rättigheter (djurskjutning = jaktmonopol). Axel Oxenstierna var då återinsatt lagman där, se Aubert i NJA II 1874. Vasaarvet hölls levande som HD själv konstaterat beträffande samernas starka rätt i norr; det var denna tradition som gällt i Jämtland under lång ockupation och nu 1646 uttryckligen befästes.

Schefferus Laponia 1673 behandlar samerna positivt, initiativet kom från Magnus Gabriel de la Gardie, rikskansler. Däremellan ligger åtskilliga beslut till samernas värn av Vasaättens kungar.

1751 drev Sverige (Klinckowström och Kanslikollegium) igenom en internationell emancipation (byggd på den gamla svenska sameemancipationen — jfr USA:s negrer och Rysslands livegna 1861-62) för samerna med egen rättskipning, kodicillen som lag, erkänd av Svea Hovrätt på kungl befallning 1752 efter riksdagens antagande av kodicillen på kungl proposition. Ingen transformationsdoktrin för traktater fanns då. En sådan doktrin (dubiös) kom först på 1920-talet, stegvis. Det kan även noteras att Carl Linnæus disputerade i Holland iförd samedräkt samt att Johan Fredrik Höckert vann guldmedalj på Paris-salongen 1855 med Lappmässa i Lövmock, en sympatiserande sameskildring.

1884 kom omslaget i HD med Knut Olivecronas vulgärdarwinistiska förintelseprogram som sedan brett ut sig.

Den självständige ämbetsdomaren-ämbetsmannen

De konsultativa juriststatsråden slog vakt om lagen. "Rättscheferna" i nutiden dras in i de politiska departementsleden.

HD rekryteras nu från departementskretsarna, från maktens politiker-jurister, dess attityder påverkas av upphöjandet av mäktiga organisationer i domarsäte (t ex AD) och av skiljedomskretsarna av mycket rika parter som kan bekosta dyra palatslokaler och höga arvoden (avdragsgillt vid beskattningen av parterna). Advokater tas till HD från en hög finansiell sfär.

Sådant påverkar de höga domarna (HD-miljön) som tillsätts utan förslags- eller sakkunnigförfarande. Chanserna för den lille mannen utanför kretsarna och politiken, han som har rätt men ej får rätt — den fattige i domareden — hur stora är de när hans mål betecknas som oönskat mammutmål? HD begränsade 1981 som sagt sin målprövning hårt. Rasbiologin, tvångsförflyttningarna, 1928 års klyvning i icke-renskötare, som berövades sin rätt till land och vatten utan ersättning, resp renskötare, som genom klyvningen av staten drevs till svartsjuk rättsbevakning mot sina fränder, allt detta har icke rättsprövats. Det är en statens skuld till samerna liksom 1900-talets pauperisering. HD:s miljö har slagsida.

Altevatndomen 1968 stadfäste samernas civilrätt som alders tids bruk i Höyesterett (HR) på ett kraftfullt sätt. 1904 års norska samebetänkande ville förbjuda samerna att gå till domstol med fastighetsrätten. Detta skulle gälla norska och svenska samer. Denna idé underkändes 1968 av HR. HD:s dom i Skattefjällsmålet 1981 är blek och frasfylld i jämförelse och betecknades omedelbart av samerna som en tjänstemannadom, ej en dom av domare-ämbetsmän på fri och hög nivå (jämför Tom G Svensson 1997).

Makten och penningen saknar känsla för den lille mannen utan förbindelser och för hans civilrätt och civilmål mot den rika staten eller annan om land och vatten, som måste hävdas och föras utan hjälp av "fri rättegång", som är en självklar rättighet för brottslingar. Är detta en rimlig avvägning eller bör staten ta på sig kostnaden när det gäller juridiskt klarläggande av en urbefolknings land- och vattenrätt? Staten tog kostnaden för båda parter i Skattefjällsmålet men senare har makten och penningen berövat samerna "fri rättegång" — ändrat rättens praktiska förutsättningar!

Cramér gav samerna 1962-1997 professionell juridisk hjälp, med bl a sin betydande processvana och mångåriga erfarenhet från Svea Hovrätt och Kammarkollegium, på samernas egen enträgna begäran (I Ruong, T Östergren).

Sameombudsmannens (SO) verksamhet var diametralt motsatt lappfogdarnas (kolonialtjänstemännens). Åsiktsbildningen — informationen från SO bland samerna var omfattande, alltifrån 1962, muntlig vid resor och styrelsesammanträden, utsända kanslibrev och Vita Böcker, utförliga landsmötesprotokoll och styrelseresolutioner. Reseprogrammet var omfattande, kunskapsbrist avhjälptes och desinformation belystes, se Riksarkivet och andra arkiv. Många samer, som hade gått i biskop Bergquists apartheidskola av 1913 med lägre bildningsmål, förbud att bo i rum (de hälsovådliga hushållskåtorna) och förmåga att skapa "boklösa hem", var desorienterade om rättsförhållanden och rättigheter. Replik till SO: "Det förstår vi ju nu, när Du förklarar rätten, men vi har varit så inneslutna i lappfogdesystemet, lappfogdens uppgifter om vår brist på egen civilrätt, lappfogden är ju enligt lag ordförande på våra viktigaste sammanträden, att vi ej förstått vilken rätt vi har, att justera egna protokoll och få ut egna handlingar och själva bevaka egna rättigheter". De "boklösa hemmen" utgör en brist som länge släpar efter även hos ett begåvat folk.

Upplysningsarbetet förutsatte ingående kunskaper från de allmänna domstolarna men dessutom och särskilt från det dåvarande Kammarkollegium om äldre jordförhållanden. De senare kunskaperna, i stort sett främmande för den allmänna domarutbildningen och domarkåren, har lagts till grund för domar genom remissutlåtanden från Kammarkollegium. HD vägrade begärd remiss till Kammarkollegium i Skattefjällsmålet. Vid en remiss är det antagligt att kollegiet skulle framfört de ståndpunkter, som JK (Hans Stark) lade till grund i överenskommelsen med samerna 1988-1989. Denna överenskommelse, jämte verkningarna av skattläggningen 1646 för djurskjutning samt 250 års erläggande av lappskatten, kunde ha nyttjats i målet om vinterbete i Härjedalen, om tillräckliga kunskaper funnits. Avvittringen erkändes av JK, men försummades grovt av HD.

Altevatndomen 1968 i Høyesterett, grundad på Cramérs forskning, var en seger för samernas egen civilrätt över den av Peder Kjerschow m fl hävdade doktrinen att samerna ej ägde gå till domstol med fastighetsrätten. Varfjell-Stifjelldomen 1979 betygar den principiella nyhet som detta var i Norge. På norskt håll erkännes detta ej så gärna (nationalistiska skäl även på norskt samehåll?) utan målet om Alta älv skjutes i förgrunden ehuru detta rent juridiskt sett är ett mål av ringare betydelse, dock politiskt viktigt. De norska renbetesförhandlarna framhärdade i Kjerschows linje, att de svenska samebyarnas rätt till renbete, jakt och fiske i Norge var en rätt för svenska staten, grundad på konventioner enbart och ej på civilrätt. Altevatndomen omöjliggjorde denna norska hållning, men detta faktum ville Norge ej helt och fullt erkänna. Även Sverige (Sträng m fl) hade stora svårigheter med att övervinna fogdetänkandet och erkänna domen. Detta visade sig senare i Skattefjällsmålet. Såväl samebyn som enskilda samer godtogs av Høyesterett som parter med rätt till ersättning. Konventionen av 1972 skall nu omförhandlas.

Skallmätning var obligatorisk i nomadskolan. Inlärd hjälplöshet förmedlades av lappfogdarna i alla samhälleliga frågor före, men särskilt efter 1928 års lag, som klöv sameminoriteten med hjälp av falsifikatet lapp-privilegium (privilegium odiosum). 1886-1898 erkändes urminnes hävd för samerna uttryckligen, men kolonialismen krävde ett nytt ogrundat påfund (legal device). Lagen förringade de icke-renskötande och konfiskerade deras rätt, och satte lappfogden högst och främst (Johan Widén), med utpräglat fogdevälde, som det var farligt och ruinerande att trotsa, med risk för uteslutning ur lappbyn etc (rättsfallet Ivan Kitok i Genève). Negativ särbehandling kräver positiv särbehandling nu.

Redan 1886 års lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige vilade på falska förutsättningar med förringande av lappskattelandet och lappskatten i en godtycklig utredning. 1886-1898 var det dock uttryckligen, som nyss sagts, samernas urminnes hävd lagstiftarna räknade med, privilegium odiosum kommer först i lagen 1928, i förarbetena.

Inräknat doktorandstudierna är det för Cramér 40 verksamma år i samefrågan. Professorernas bristande intresse för samefrågan och samejuridiken, berömliga undantag Knut Bergsland, Gerhard Hafström, Gunnar Eriksson och Jacob Sundberg, och för att lägga ned erforderlig möda på att sätta sig in i de komplicerade sammanhangen, vars utredande var markerat politiskt oönskat (kända muntliga direktiv till statliga utredande politiker-jurister) omöjliggjorde en juridisk-idéhistorisk avhandling om vulgärdarwinismens inflytande (det utan konkurrens intressantaste ämnet), se bl a Peter Englunds Brev från nollpunkten 1996 och Olof Hägerstrand i SvD Under strecket 1997-09-20 om Mike Hawkins: Social darwinism in European and American thought 1860-1945. Rättshistorikerna höll sig till de gamla etablerade osanningar, varom historikerna enat sig och där höga politiker-jurister slöt upp på den rika statens sida. Domareden säger att domaren skall i alla domar rätt göra, ej mindre den fattige än den rike, och döma efter lag, varmed givetvis avses grundlag och traktat äldre än den dubiösa transformationsdoktrinen samt folkrätten i övrigt. Rennäringslagen och motsvarande norska lagar är ej lagar om vem som äger fjällen, äganderättsfrågor skall ej i en rättsstat lösas genom lagstiftning. Uttryck i en lagtext som "kronomark" eller "statens grund" är ej rättsgrundande, äganderättsfrågor skall lösas domstolsvägen, av jurist-jurister "in the due process of law". Viktigt är att fasthålla, att staten ej vågade yrka statens äganderätt till skattefjällen i Skattefjällsmålet. Staten var väl medveten om att någon grund som tål prövning för sådan äganderätt ej finns. Det är alltså ej så dömt, att staten skulle äga skattefjällen. Däremot gäller överenskommelsen mellan samerna och JK 1988-12-09 och 1989-02-01:


Statens myndigheter torde anse att staten äger skattefjällen och de stöds häri av politiskt grundlöst prat, även från politiker-jurister. I så fall (om staten äger) är staten bunden att använda fjällen för renskötsel, enär detta följer av avvittringens "säkra gränser för lappallmogens renbetestrakter" samt skattläggningen för renbete och fiske, en skattläggning som visat sin styrka i moderna rättsfall, t ex NJA 1962 s 392. Staten måste då i rättegång försvara den nödvändiga vinterbetesrätten. Försummar staten detta, får staten förvärva nödvändig vinterbetesrätt utan att belasta samerna härför.

Avvittringens genomförande skedde utan kännedom om skattebreven av 1646 och om lappskattens natur och på ett för samerna kränkande sätt, då skattefjällen miste 1/4 — 1/5 av sin tidigare areal. Lappskatten, som erlagts under lång tid före 1646, och sedan 1646 års skattläggning, har skapat en kameral civilrätt till vinterbete, som är äldre än nybyggenas avvittringsgränser från mitten av 1800-talet. En sådan civilrätt är nu visad, och den kunde nya nybyggesavvittringsgränser (1800-tal) ej avklippa. Skattefjället läggs uttryckligen till skatt och detta innebär skattemannarätt, mer behövs ej. Avvittringen var ett administrativt förfarande som ej kunde avklippa bestående civilrätt (rättsfallen Lilla Hamnskär, Torringen). Här har samernas advokater och SSR gjort grova misstag och försummat att i tid söka kompetenta råd och anvisningar.

Staten kan givetvis i enlighet med konventionen ILO 169 och avvittringen av skattefjällen avstå från dessa och bekräfta samernas äganderätt till dem, men då givetvis försedda med erforderlig vinterbetesrätt, som det åligger staten att för framtiden anskaffa och säkra. Lagarna av 1886 och senare kan ej åberopas häremot. De är koloniala till sin natur och skapade och försvarade av politiker-jurister på ett sätt, som är diskvalificerande. Det koloniala arvet måste klarläggas stegvis kronologiskt, så att osanningar som inneburit falskt vittnesbörd till samernas skada blottas och korrigeras. Ovan har nämnts en del namn. Här skall nu endast erinras om Åke Holmbäcks volte-face från samisk markäganderätt, i Upsala Universitets Årsskrift 1920, till (under påverkan av K B Wiklund, som stod nära Herman Lundborg) motsatsen 1922 (SOU 1922:10 med stark antisamisk tendens, som fick genomslag i vattenrättsskipningen och annan rättsskipning).

Det har stundom sagts att det fattas litteratur om samerätten. Hänvisas kan då till Vem Är Det (Tomas Cramérs arbeten med utlåtanden av bl a de förut nämnda Bergsland, Hafström, Eriksson och Sundberg samt den framstående jordrättsspecialisten jur dr Gunnar Prawitz, alla anmodade av Cramér) och akademiska avhandlingar av docent Hugh Beach och Dr Tom G Svensson samt Svenssons arbete av 1997 The Sami and their land, se s 92 om Einar Holm och s 95 om Bertil Bengtsson. De nämnda avhandlingarna har helt förbigåtts av utredande politiker-jurister, som tagit lätt på sin uppgift och följt politiska muntliga direktiv i stället för att stegvis följa rättsutvecklingen från och med Gustav Vasas och Vasaätten samevänliga, av etablissemanget nu opportunistiskt förnekade rättsliga linje.

Elementär faktakontroll har underlåtits, se härom The Nordens Biskops-Arnö Sami Volume 1995, som ger en framställning på engelska av rättsutvecklingen för samerna på ca 350 sidor. Det finns alltså god litteratur för den som vill sätta sig in i ämnet, same eller svensk eller annan som behärskar engelska.

Denna tillägnan fördjupar och utvecklar tankarna i Appendix på ett sätt som skulle alltför mycket tyngt den allra första bokutgåvan. Vissa upprepningar har blivit nödvändiga. — Samernas Vita Bok överlämnades av SSR:s ordförande och Tomas Cramér till Carl XVI Gustat vid en audiens.

Renbetet i Norge

Vid renbetesförhandlingarna med Norge, som efter många år ledde till en konvention 1972 (nu under omförhandling), hävdade Norge Peder Kjerschows uppfattning av 1904 att de svenska samebyarnas och samernas rätt i Norge var en rätt för svenska staten, byggd på konvention. Jag forskade i samernas rätt sedan 1954 och trodde ej på denna statliga teori, som hyllades även i Sverige och startade därför det banbrytande Altevatnmålet 1963, som vi vann 1965 och slutligen i Høyesterett (HR) 1968. Detta betydde en total omvälvning i rättssynen i Sverige och än mer i Norge, där samerna varit under ett än värre fogdevälde. De sameting, som Norge och Sverige fått, är ett resultat av denna dom och detta bekräftas av Varfjell-Stifjelldomen i HR 1979. Processen om Alta älv fick stor betydelse genom samernas politiska aktioner, men juridiskt är det Altevatn som innebär omvälvningen.

Under förhandlingarna med Norge kunde jag som samernas befullmäktigade ombud ha tvingat Sverige att på ett mycket mera totalt sätt acceptera Altevatndomens förkastande av den tidigare "helstatliga synen på rättsförhållandet", med privilegium odiosum, omyndighet och rättslöshet och kraftigt föra fram denna syn till norsk acceptans. Här fanns det dock bland de svenska samerna en tveksamhet — i vissa fall feghet — som kontrasterade mot Per Idivuomas (PI) modiga uppträdande. Norrmännen hotade med trakasserier (t ex nationalparksbildningar med olika förbud) varför det verkligen krävdes mod av de närmast berörda för att hävda civilrätten. Detta mod ägde PI och han gjorde en stark reservation i renbeteskommissionen under dansken Svenningsen.

Hade PI fått råda skulle t ex ersättningsfrågorna för mistade både norska och svenska områden lösts på ett för samerna vida bättre sätt, där den mistade civilrätten respekterats fullt ut. Detta skulle fått en avgörande preventiv verkan vid alla senare ingrepp och då garanterat full ersättning. Lennart Persson gjorde mot bättre vetande en ytterst svag och negativ ersättningsutredning varpå han blev justitieråd i HD.

Eliel Steen gjorde en liknande karriär som "betes- och renskötselsakkunnig" och han är ej ensam. Docent Åke Holmbäck ……

Där jurist-juristen hellre skulle avsagt sig ett uppdrag som han ej fick utföra på ett juridiskt och rättshistoriskt försvarligt sätt, har karriären och avancemanget vägt över tillsammans med lojaliteten med makten mot den lille mannen (domaredens fattige).

Även andra sameutredare än här nämnda kommer i åtanke. Ett mönster ……

När allt kommer till allt var de svenska samerna i en fruktansvärd kris åren efter 1960. Det var Ragnar Lassinanttis och lappfogdeväldets tid (traditionen, Hedbäck, Malmström, Ritzén), utredd av Cramér i ett föredrag i Minority Rights Group i Upsala (kommande Cramér: Samernas Vita Bok, vol 28).

För Lassinantti var samernas rätt till land och vatten ett indragbart statligt privilegium odiosum och rätten till norska områden en rätt enbart för svenska staten. Länsstyrelsen i Norrbotten utfärdade fullmakt för en norsk advokat att föra de svenska samernas privata talan vid norsk domstol i Altevatnmålet utan att alls kontakta dessa samer själva. De ansågs som statens hjon.

För denna statliga syn var en samernas egen rätt till land och vatten otänkbar. Lassinantti i riksdagen: När den starkare kulturen möter den svagare, blir det den svagare som dukar under, och jag tror ej att samerna kommer att besparas detta öde.

Altevatnmålet 1963-1968 slutade med full seger för samerna och hindrade deras juridiska undergång genom att bestyrka civilrätten grundad på alders tids bruk. Tyvärr var alla svenska samer ej i besittning av Per Idivuomas mod att fortsätta rättskampen eller ens att besinna 1900-talets pauperiseringshistoria och förtryck. (Kvenangen och samiska läger bakom honom.) Staten å sin sida kunde räkna med bistånd av höga politiker-jurister.

Dessa svenska samiska läger framtvingade ett återkallande av en Könkämä samebys rättegång mot norska staten i Norge, där klart sikte togs på att föra målet om ersättning för mistade områden till Strasbourg, med de folkrättsliga reglerna "due process of law and just compensation" (korrekt domstolsprocess och riktig ersättning). Nämnda svenska läger hade rikspolitisk förankring. I målet blev det dock en förhandling och Jens Evensen, norsk chefsförhandlare, avgav ett vittnesmål, där han ville förbjuda samerna att föra den anhängiggjorda talan av civilrättslig art med hänsyn till att förhandlingsresultatet länderna emellan skulle vara slutligt avgörande, alltså ett klart återfall i den av Peder Kjerschow förfäktade linjen med domstolsförbud angående samernas civilrätt.


Samerna fick ej trots tydlig vidhållen begäran in sin man i Lennart af Klintbergs eller Hans-Åke Wängbergs sameutredningar.

Vederbörande statsråd ville ej godtaga samernas rättshistoria sedan Gustav Vasa 1526, 1543 och 1551, sedan Vasaättens åtgärder för samerna, innebärande dessas emancipation, som blev internationell genom kodicillen 1751 och Svea hovrätts på kungabrev grundade universal 1752. Universalet stadfäste den av riksdagen på kungl proposition godkända kodicillen för judiciell tillämpning.

På detta sätt kom Anders Persson Blind in i af Klintbergs utredning sedan Per Idivuoma och Lars Utsi sagt nej. Därmed blev sameinflytandet nedfört till den låga nivå, utanför den avgörande rättsliga sfären, där regeringen ville ha det, helt i strid med folkrättens principer och konventioner.

af Klintbergs utredning blev sönderkritiserad i det samepolitiska programmet 1968 och vid landsmötet i Östersund som antog programmet.

Wängbergs utredning utsattes (huvudbetänkandet 1989:41) för en förödande remisskritik. Samernas forskningsrön av juridisk art censurerades bort av regeringen — ministerstyret — trots de väldokumenterade akademiskt anknutna forskningsresultaten, eller just för dem.

Här förekom både faktacensur och åsiktscensur — märkvärdigt väl förankrad i Sverige.

Norge erkänner nu att Norge-Sverige grundats på territorier tillhöriga två (tre) folk, norrmän-svenskar respektive samer. Denna av Cramérs m fl sedan länge internationellt åberopade sats har nyligen uttalats av kung Harald.

Om de svenska samerna i fast sammanhållning med kompetens vårdat sina möjligheter och program uthålligt — juridiskt, nätverkspolitiskt och mediamässigt och skapat en mailinglist (Davgat) som Cramér föreslog i SSR, hade troligen "fri skottlossning i fjällen" aldrig kommit till stånd.

Allt måste nu anknytas till det valda sametinget, som fick en startsalut av regeringen i form av olaglig "fri skottlossning i fjällen".

Var det en förhoppning om misslyckande som låg i en sådan start? Kung och drottning visade andra förhoppningar, har de tillvaratagits? Sametinget ansvarar nu för vården av arvet och rätten. Att äga själv och ärva efteråt.

Denna framställning är ej systematisk, men grundad på ett livs erfarenhet. Någon notapparat finns ej, men de givna litteraturhänvisningarna och arkivhänvisningarna ger en god bakgrund.

Altevatnmålet 1963-1968 var en rättegång mellan svenska samebyar och enskilda samer, som lämnat fullmakt till sameombudsmannen Tomas Cramér, vars långvariga forskningar målet vilade på, och en norsk vattenmagasinsexploatör (Vassdragsvesenet). Länsstyrelsen i Norrbottens län hade olagligt lämnat fullmakt till en norsk advokat (Sundquist) att företräda samerna utan att tillfråga samerna, detta i klar strid mot rättsprinciper och mot ett uttryckligt kungabrev av 1873.

Sedan Cramér anmält sig i målet blev detta avgörande och samerna segrade i Overskjönnsretten 1965, lagdommer Carl Tank med domsmenn och 1968 i Høyesterett (HR), där lantbruksdepartemanget ersatt Vassdragsvesenet (vilket ej trodde på framgång i målet och ej ville taga processkostnaderna, vilka lantbruksdepartemanget fick betala till samerna, liksom samerna fick ersättning för skador i målet (fiske och renbete)).

Vassdragsvesenets advokat Georg Lous avrådde överklagan till HR. I stället insattes advokaten Andreas Arntzen, som alltså förlorade målet, på allmänna juridiska grunder, alders tids bruk.

Staterna hade hävdat att svensk renbetesrätt i Norge var en rätt för svenska staten. De svenska samerna trodde ej på detta och vann i norsk domstol. Detta borde staterna ha respekterat och fortfarande respektera. I stället bollades frågan över till en i hög grad politiserad kommission, där de samiska företrädarna ej hade tillgång till sin egen juridiska expertis. Särskilt Sverige borde ha respekterat HR:s dom, som ej var grundad på några speciella expropriationsregler utan som sagt på civilrätt för samerna, alders tids bruk. Sverige vek sig för Norges krav att någon juridisk analys av Altevatndomen ej fick göras mellan länderna. Ambassadören Love Kellberg, svensk förhandlingsledare, beredde dock Cramér tillfälle att, när uppgörelsen väl var träffad, vid ett slutsammanträde i Oslo lämna en redogörelse för domens innebörd och samejuridiken.

I den politiserade kommissionen under dansken Svenningsen (opartisk) sattes Andreas Arntzen in som norsk sekreterare. Cramér begärde förgäves att Dalan skulle få ge samerna assistans (naturlig motvikt mot Arntzen). Norge begagnade ojusta metoder utan att Sverige vidtog motåtgärder (men det var utrikesministersamtal Nilsson-Lange som möjliggjorde den träffade överenskommelsen och lade viss kapson på nationalistiska ämbetsmän (Naerstad, Fjermeros, Amlie m fl)). Arntzen lade sig vinn om att politiskt vinna vad han juridiskt förlorat och flera av de svenska sameföreträdarna, utan eget juridiskt bistånd, drevs att lämna sin naturliga position att hävda Altevatndomen 1968, som senare, 1979, fick ett utomordentligt starkt stöd av HR i Varfjell-Stifjelldomen, som betonar paradigmskiftet genom Altevatndomen i norsk samerätt. Den svenske sekreteraren Hans-Åke Wängberg sattes in sedan kammarrådet Åke Bohman, ej karriärjurist, avlidit. Wängberg tog ej samejurikiken på det allvar Bohman gjort. Av sameföreträdarna var det blott Per Idivuoma som stod stark mot övertalningsförsöken. Hade detta varit ett brottmål, hade de svenska samernas rätt till egen advokat på allmän bekostnad varit självklar motvikt mot Arntzen.

Wängberg skämtsamt, senare: Jag hade aldrig sett en lapp eller en ren, men Danmarks alla lyxkrogar kände jag utan och innan (där försiggick förhandlingarna i kommissionen).

Per Iduvuoma, nykterist, skämtsamt: Jag låtsades hålla takten med de andra och fick då reda på en hel del om vad som pågick fördolt.

Samerna som enskilda rättsinnehavare och rättegångsparter, byar och privata personer, erkändes av HR och av svenska HD 1981 som just civila rättighetshavare och fick av HR ersättning för mistad och skadad civilrätt i målet. Svenska staten med sin i det norska målet utgivna fullmakt spelade en negativ roll. Norge som stat borde erkänt och stött domen av sin egen HR och Sverige som stat borde erkänt och starkt försvarat sina egna medborgares civilrätt i annat land, erkänd av detta lands HR.

Detta är självklara krav på länderna, som får ökad tyngd mot bakgrund av 1900-talets allmänna negativa samehistoria och måste starkt hävdas i nu pågående förhandlingar med krav på samisk solidaritet och rättshävdande i Per Idivuomas efterföljd. Per var med i HR:s förhandlingar i Altevatnmålet i Oslo, där forskningarna i samerätt liksom tidigare på ett glänsande sätt framfördes av Björn Dalan. Folkrättens framsteg när det gäller urbefolkningar måste bli ledande inför och vid milleniumskiftet och särskilt i de norsk-svenska sammanhangen. Den internationella emancipationen av samerna av 1751-52 måste hävdas och bestå trots negativismen under svenskt 1880-tal — 1928 — 1971 — 1993 och trots Peder Kjerschow m fl i 1904 års norska länge tongivande betänkande.

Beträffande Skattefjällsmålet uteslöts i referatet i NJA belysande partier i tingsrättens jurist-juristdom samt vissa för HD komporometterande uttalanden om vulgärdarwinism m m vilka, för att ej behöva underbyggas juridiskt och för att uteslutas ur referatet (praxis) dolts i avsnittet om rättegångskostnad. Härmed undvek HD i sin bildningsbrist att behöva bemöta den djupgående utveckling av Cramérs tankar om vulgärdarwinismen i samefrågan och samelagstiftningen som verkställts av professor Gunnar Eriksson. HD:s positivistiska hållning godtog uppenbart koloniala lagar av 1886 — 1898 — 1928 — 1971 utan att beakta återkallandet av den svenska och internationella emancipationen av samerna genom nya koloniala synsätt och ny "rasvetenskap" genom Darwin, Houston Stewart Chamberlain, Ernst Haeckel, Bengt Lidforss, Knut Olivecrona, Ellen Key, Bernhard Nordh, John Bauer m fl, som utbildat en kolonial syn. Denna syn är alltså ej rättsprövad, ej prövad ur synpunkten av svensk ordre public. När Cramér lagt fram dessa synpunkter (ävensom parallellen med häradsallmänningarna) svarar HD med att någon jämförlig rättslig situation ej finns för någon annan grupp i Sverige, ett synnerligen irrelevant svar då just detta var poängen och då samernas rätt hävdades vara en rätt sui generis som sedan gammalt erkänts som sådan, av Vasaätten och i kodicillen internationellt. HD tycks allmänt kälkborgerligt ha följt Jantelagen:

    1. Du skall inte tro att du är något.
    2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.
    3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.
    4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
    5. Du skall inte tro att du vet mera än vi.
    6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.
    7. Du skall inte tro att du duger till något.
    8. Du skall inte skratta åt oss.
    9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
    10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.

Det var den dansk-norske diktaren Aksel Sandemose (1899-1965) som formulerade den i början av 30-talet i sin roman En flykting korsar sitt spår. Denna kodex, bestående av tio satser, blev allmänt accepterad i Skandinavien, kom därigenom att förlora sin dansk-norska prägel.

Det behövs i Sverige jurist-jurister som domare i HD och även allmänt självständiga ämbetsmän med stöd av grundlag och instruktioner. Dessa ämbetsmän skall stå fria från kompromissande sanningsförgätna politiker och kommersialister. Konsulterna i regeringen (prototyp Dag Hammarskjöld) var ej politiserade som dagens "rättschefer" (chefer över rätten), vilka avancerar till HD efter så hårt arbete att de ej kunnat skaffa sig en bildning som medger överblick.

Behovet av ämbetsmannaprövning under självständigt ansvar har dock insetts t ex för ansvarig utgivare (dock ett negativt straffansvar som ej omfattar inskridande till förmån för tabubelagda ämnen) eller riksbankschef (som blott med svårighet kan utbytas).

En kompetent hög veterinärchef med makt kunde ha hindrat galna kosjukan.

En kompetent hög sjöfartsinspektör med makt kunde ha stoppat de farliga bogvisiren (Estonia).

Kompromissen och kommersialismen kan så i viktiga fall stoppas av "Dag Hammarskjöld med makt" i en ämbetsmannamässig miljö.

Samerna och samekulturen kan endast räddas med starka folkrätts- och grundlagsgarantier för civilrätten till land, vatten, jakt och fiske och en HD med jurist-jurister med makt att genomdriva grundlagen i positiv särbehandling "sui generis", under kontroll av Strasbourg och Genève.

Svårare är att komma till rätta med de förenade journalist- och politikerskråen när de förenat önskar tabubelägga en fråga som samefrågan. När Bosse Lindquist i Förädlade svenskar 1991-1997 tar upp rasbiologin och professor Herman Lundborg vid Rasbiologiska Institutet vid Upsala Universitet eller när Maciej Zaremba i DN 1997 tar upp den välkända steriliseringsfrågan förtiger båda att Lundborg hade samefrågan som sitt huvudämne. Lundborgs magnifika volymer i stort format om skallmätning på samerna etc, hans samarbete med professor K. B. Wiklund (som såg ned på samerna) i same—frågan, tvångsförflyttningar av samer och divide-et-impera-politik mot dem 1923 — 1928 — 1939 och allt fortfarande, detta förtigs som politiskt inopportunt. Journalistiskt inopportunt är sådant som ej passar tidningsägaren, lösnummerköparen, annonsörerna, chefredaktören, se Bengt Nermans verk samt Cramér: Samernas Vita Bok vol 28.

Fotnot

Ytterst upplysande är Per Idivuoma: Minnesbilder 1990 ISSN 0281 4226.

s 97-305, s 99: Notera ingen ödets ironi utan ett målmedvetet sökande på plats i Oslo med hjälp av høyesterettsadvokaten Tryggve Lange-Nielsen, varigenom den skickligaste fastighetsjuristen (Dalan) kunde av Cramér personligen både sållas fram och övertygas om att föra målet med stöd av Cramérs fullmakter.

s 110: Kammarkollegiet och HD bestrider samebyarnas talerätt inför domstol.

s 117: En av Cramér skriven motion föranleder Lassinanttis samefientliga yttrande.

s 147: Altevatndomen 1968 samernas civilrätt fastställd, Skattefjällsmålet.

s 153: I Skattefjällsmålet har Kronan helt bestritt talerätt för samebyar och enskilda samer trots att dessa godtagits som parter i Altevatnmålet.

s 155: Lassinantti vill ha optimal ekonomisk användning av områden som ligger till samernas uteslutande begagnande.

s 156: A Åhrén citeras. 1886 års lagmotiv: Betänker man hur föga ägnat ett lappsamfund är … darwinistisk anda …

s 183: "Kommissionen skall icke sysselsätta sig med rättsfrågor" — härmed var fältet fritt för Arntzen och Fjermeros att politisera rättsfrågan på föregivna-manipulerade-tekniska skäl ("betesnycklar" etc). L Persson och H Å Wängberg försvarade ej de svenska samiska medborgarna och Altevatndomen tillräckligt i kommissionen, vars resultat skulle läggas till grund. De borde sett till att de svenska sameföreträdarna fått fortlöpande juridisk egen rådgivning efter eget val, när de såg Arntzens m fl norska juridiska aktivitet. Jämför juridisk balans i brottmål med statligt betald advokat — varför skall civilrätten behandlas sämre och blottställas när rättskyddsförsäkring ej gäller? Sverige ansåg juridiskt biträde åt egna samer ej önskvärt, unerwünscht. Samerna skulle offras som en schackbonde — men detta manipulerande borde klarsynta jurist-jurister ej ha accepterat.

Per Idivuoma, den störste samen efter Gustaf Park, sattes i en svår situation av en viss för honom helt främmande feghetslinje bland samerna, en linje som nog hade partipolitisk förankring och belöning.

Samiska författare: Karin Stenberg, Elsa Laula, Johan Turi, Per Idivuoma, Paulus Utsi, Gustaf Park, Per Fjellström, Erik Nilsson Mankok, Nils Nilsson Skum, Jonas Åhrén, Mathias Andersson m fl jojkmästare publicerade av Sveriges Radio.


Syftet här är att ge en nödvändig sammanfattande, läsbar, praktiskt användbar syntes. Ämnet är viktigt för framtiden.

En dikt till den självlärde traditionsbärande mästaren författaren Per Idivuoma i (mitt andra hem) Lannavaara.

Tänk på resenären Per och renflyttningen till de stora öarna i Golfströmmens hav

"Fjällmil — gångmil — kvar

Sjömil — mil

Havet mätes med en sil

Vinden tar"


Harald Cramér och traditionen av Tomas Cramér 127 sid.

Stockholm 1997

ã Tomas Cramér

Corrigenda:

Sid 81: Liss Eriksson, foto Ann Eriksson

Sid 91: sista raden tilläggs: kleptokrati.


Släktföreningen Cramér Skriftserie

ISSN 02847272

Om släkten

Den 6 augusti 1997 upptäckte Tomas Cramér i Garde kyrka på Gotland inskriptionen i det målade taket (förut okänd för släkten):

Cura pastoris Laurentii

Bartholdi Gardell A° 1749

Exempel på släktledning (mest akademiker-ämbetsmän):

Präst Norby-Gardell i Garda
1
1584
 
2
 
Präster i Garda
3
 
 
4
 
Hans 1727 riksdagsman
5
 
Lars Barthold
6
 
Lars i Burs
7
 
Catharina Christina
8
 
Fredrik Leonard Cramér Visby-

Hamburg-Stockholm

9
 
Carl
10
 
Harald
11
 
Tomas
12
 
Johan
13
 
Martin
14
 

Nybergs släktbok 1938 s 226-229.

Förut känd är inskriptionen på Rute kyrkas predikstol:

Genom Mosen är Lagen gifven, nåd och sanning är Komen genom Jesum Christum.

Hoc suggestum factum et expolitum est A°Xsti 1733 cura pastoris Johannis Crameri.

Märk krönet över predikstolen i Rute med Fredrik I:s krönta monogram samt St Joh Baptista med Gotlandslammet bredvid Moses med lagens tavlor.

"Denna nya prydnad är gjord och putsad genom försorg av kyrkoherden Johannes Cramerus."


Gotland var liksom Finnmarken ursprungligen sitt eget land och tillhörde ej något annat rike, men betalade tribut till "kungen" — suveränen — såsom skattland.

Berättelser till kung Alfred i England visar självständigheten, Ottar för Finnmark och Wulfstan för Gotland (800-tal).

Någon adel uppkom ej i Finnmarken eller hos folk som friserna eller gutarna — fredliga folk med självförsvar.

Prästgårdskulturen och rådstukulturen (Gotland-Visby) bevarade länge sin speciella, lokala gotlandsprägel. Deras riksdagsstånd, prästeståndet och borgarståndet, var till skillnad från adelsståndet grundade på val (inslag av demokrati och ämbetsmannatradition). De kunde i någon mån mildra den parlamentsdiktatur som frihetstiden var och som vi nu är fast i på nytt med parlamentspartiet (gemensamma intressen för alla riksdagsledamöter — de vet att valmännen röstar på sina egna förmåner som allt fler är beroende av — röstmaximering i val etc).


Till Djurgården flyttade min morfar, professorn och jordbruksministern Nils Hansson, av en gammal självägande bondesläkt från Bara härad i Skåne, 1907 och där har min mor bott med sina föräldrar i en av de berömda nu rivna professorsvillorna på Experimentalfältet. Nils Hanssons bror var Elof Hansson i Göteborg. Själv har jag haft förmånen att bo på Blockhusudden, nu i 40 år, med fru och fem barn (barnbarn femte generationen djurgårdsbor).


Gotland med fars-släkten kom till Sverige 1645 i Brömsebrofreden (1654 kom Gotland att ingå i Kristinas underhållsländer).

Skåne med mors-släkten kom till Sverige 1658 i Roskildefreden och vissa förfäder ryckte ut med Karl XII.

 

Harald Cramér och traditionen av Tomas Cramér 123 sid.

Stockholm 1997

ã Tomas Cramér

Corrigenda:

Sid 81: Liss Eriksson, foto Ann Eriksson

Sid 91: sista raden tilläggs: kleptokrati.


Släktföreningen Cramér Skriftserie

ISSN 02847272

– Innehåll –

Copryright 1966 till dags dato Tomas Cramér. Senast uppdaterad måndag 31 juli 2000. Sidan laddad gånger. Webmaster Carl Cramér.