Öppet brev till sameministern



Porjus den 28 september 1998

Öppet brev till sameministern

 

 

 

 

 

Tack för svaret 1998-09-16 på vårt brev till statsministern 1998-08-10, som föranledde vårt besök hos Annika Åhnberg samma dag.

Vi är emot att ILO 169 ratificeras om samernas rätt därvid oriktigt betecknas som bruksrätt. Vägande invändningar kan riktas mot HD:s dom 1981 som ej gav äganderätten till skattefjällen till samerna, trots att de vid 1646 års skattläggning i skattebrevet betecknats som ägande skatte jordnatur = äganderätt (skatte, de två andra jordnaturerna frälse och krono). Kronan yrkade i Skattefjällsmålet ej att tilldömas äganderätt, ty kronan visste (JK) att det ej finns någon rättslig grund för en kronans äganderätt. JK hänvisade därför i en särskild förklaring 1988 till avvittringen enligt k. brevet den 20 april 1841 om bestämmande av säkra gränser för lappallmogens i Jämtlands län renbetestrakter, enligt vilket brev gränsen bestämts för de gamla skattlagda skattefjällen, som därvid miste 2/5 av sina gamla områden (överlantmätare Valfrid Larsson). Dessa behöll då givetvis den kamerala skatte jordnatur med tillydenheter, som de fått av den då nya svenska överheten 1646 enligt skattebrevet. — I HD:s dom 1981 i Skattefjällsmålet ironiseras över vulgärdarwinismens av samerna påstådda inflytande på lagstiftningen om samerna 1886 (kolonialisterna von Düben och Widmark). Vetenskapen vitsordar nu starkt detta darwinismens inflytande, som framgår av det den 10 augusti av oss överlämnade materialet. HD:s dom 1981 är ett uttryck för en då förefintlig följsamhet. Idag skulle en dom säkerligen utfalla mera gynnsamt för samerna, mera objektivt, men då den fria rättegången avskaffats för urbefolkningen, kan samerna ej driva de högst påkallade principmål som är av nöden för rättsfrågornas lösning. I Skattefjällsmålet betalade staten båda parters kostnader för rättegången, och den principen är den enda rimliga. Äganderättsfrågor skall lösas just genom rättegång och ej genom ensidiga politiska beslut i en riksdag där samerna ej är företrädda men däremot kompromissen och kommersialismen.

Bruksrätt har samerna redan och den har ej hindrat rättsövergrepp som fri skottlossning i fjällen och fritt fiske i sjöar som är skattlagda till samerna. Ej heller kan "bruksrätt" överflygla fällda domar (Sveg) där alla samernas rättsgrunder ej förts fram.

Det är av vikt att klart säga ut, att vi är emot en ratifikation av ILO 169, som ej erkänner samernas äganderätt, vilket ILO 169 gör. När HD 1981 säger att samernas äganderätt ter sig klarare norr om Jämtland (lappskattelanden) är detta ett undflyende. "Ni har rätt, men ej på det sätt som yrkat." Tyvärr fördes ej frågan om samernas rätt till jakt och fiske (Bertil Bengtssons votum 1981 i HD) till Strasbourg pga Svenska Samernas Riksförbunds (SSR) räddhåga. Efter 15 förlorade år vek räddhågan, men då gjordes ej de rätta juridiska handgreppen, varför målet helt misslyckades, liksom målet om vinterbetet i Härjedalen (dessutom med stora skulder) då skattläggningen ej fördes fram som rättsgrund och staten ej inmanades att försvara vinterbetet som "ägare" av skattefjällen. I nya mål om vinterbete, som motparten startat, kan staten gå in och försvara skattefjällets rätt till vinterbete med alla rättsgrunder och detta bör sameministern draga försorg om (Obs JK:s deklaration om skattefjällsavvittringen 1988 och lagens klausul om samernas uteslutande begagnande, som åsyftar avvittringen.) Under HD:s uttalande 1981 ligger dock en mycket stark uppskattning av lappskattens juridiska verkan att ge skatte jordnatur, och en åsikt att grundskatteavskrivningen ej avsåg att minska samens eller bondens rätt till mark med adpertinenser (birättigheter) och tillydenheter som vinterbete. Skattläggning för djurskjutning 1646 förutsätter att ren och älg har bete året om och där djuret självt söker betet och denna civilrätt kunde bondeavvittringen på 1850-talet (administrativ) ej avskaffa.

Det är för samerna bättre att ILO 169 förblir oratificerad, än att samerna förmås att politiskt uppge en juridisk rätt, som staten genom vägrad fri rättegång hindrar-stänger från rättslig prövning och skadeståndskrav (grundlagen, folkrätten, Europakonventionen).

Direktiven för utredning av rennäringspolitiken är ekonomistiska. Det är omöjligt att komma till ett rimligt resultat utan att väga in, på ett helt annat sätt än dessa direktiv, de kulturella urbefolkningsaspekterna. Kulturell överkostnad är riksantikvarieämbetets begrepp, samernas bevarande är lika viktigt som Stockholms slott, statens skuld till samerna för exploatering är en tung post till täckande av denna betydande överkostnad. Man kan ej heller borttaga myndighetsskyddet för samerna. Till och med lappfogdarna (jur. kand. Kangas!) gjorde viktiga insatser att ej tala om den av samerna folkligt kallade och utsedde (SSR, LSS) sameombudsmannen (ej utsedd av överheten som DO, JK m fl) med ämbetsmässig ställning (ej politiskt vald). Faran med dessa direktiv är att de fyra mäktiga lobbyorganisationer som står samerna emot, rovdjurslobbyn, skogsbolagslobbyn, bondelobbyn och jägarlobbyn, får igenom sina intressen via alla de kanaler de äger (Ultuna!). Enligt uppgift slaktas per år 60 000 renar medan rovdjuren tar 63 000. Då samerna saknar nämnvärda lobbyresurser, måste direktiven kompletteras så att ekonomismen får mindre plats och motverkandet av de fyra motpartslobbies en vida större. Sker ej detta blir utredningen blott ett talrör för lobbyintressena i ekonomismens klädnad. Det saknar mening att diffust öka samernas inre självbestämmande, när det viktiga är värnet av samernas näringar, bl a rennäringen, och arealer, mot intressen som får betecknas som fientliga. Betrakta i tur och ordning rovdjurslobbyn, jägarlobbyn, skogsbolagslobbyn, som lyckades skyffla över jägartrycket från bolagsmark mot samerna (gammal jakträtt skyddad av Gustav Vasa 1543 och av HD 1981) och så skydda sin egen mycket yngre jakträtt, och bondelobbyn, som nu startar försäkringsfinansierade rättegångar mot samer utan fri rättegång, nytt mål mot Tossåsen, mål mot Udtja skogssameby.

Värdet med budkavlerörelsen — kampmarschen — är att den utgör en folklig samereaktion mot ett av inre motsättningar förlamat sameting och ett mycket passivt, trött SSR. Budkavlen har förmått skapa publicitet i internationell press, bl a i Libération, medan tinget och SSR synes fastna i skadliga sockenperspektiv.

Uttalandet "den här typen av konflikter löser man inte domstolsvägen" tycks den motstående lobbyn, som väcker nya rättegångar och har ännu flera i förråd, ej uppskatta. Den visar här sitt mått av "ömsesidig respekt". Samerna har i sekler trängts tillbaka och måste vaka för sin rätt. Staten som gynnare och exploatör, bl a gruva med rendödande järnväg, vattenmagasin, storskogsbruk med obeskogade fjällkalhyggen, hormoslyr och Contorta, tung motoriserad turism är den som trängt samerna mest och staten har en stor oreglerad skuld till samerna (dålig skadereglering, ingen del i vinst, inga investeringar åt samerna, felaktig beskattning av skadestånd).

Anser nu staten att den äger skattefjällen, trots att det ej finns dom därpå, är staten dock bunden av avvittringen enligt 1841 års brev (JK 1988) att tillhandahålla dessa fjäll för renskötsel. Staten måste därför, som sagt, gå in i Tossåsens nya mål, som motparten startat och försvara vinterbetesrätten, bl a åberopande lappskatten alltsedan 1646. Landshövdingen var nyligen beredd att försvara den vida yngre fäbodrätten.

Staten måste inse, att staten knappast är godtagbar som en objektiv förlikare när den ställer de aggressiva skogsintressena — lobbyintressena enligt ovan —i paritet med befolkningen (jordbruken drivs knappast längre), som stillsamt utövar sitt urgamla vinterbete som undgängligt tillbehör till sitt skattefjäll av skatte jordnatur sedan 1646 i Sverige och förut av alders tid då landskapen tillhörde Norge. Staten som gynnare och exploatör har ej tidigare rätt skiftat sol och skugga. En särskild sameförsvarsgrupp bör tillsättas med bl a disputerade sameforskare med internationell utblick. En sådan grupp kan hämta ledning av vad rakryggade självständiga ämbetsmän som JO Alfred Bexelius, JK Hans Stark och DO Peter Nobel uttalat och bör få rättegångsresurser, vara självständig, driva och publicera forskning.

En diskriminering av samerna ligger i statens krav att de skall efterge sin rätt, som staten synes ej vilja försvara enligt statens eget skattebrev och 250-300 års betalning av lappskatt. Med detta sammanhänger att den vetenskapliga forskningen ringaktas. I Lennart Lundmarks bok Så länge vi har marker, Rabén Prisma 1998, en acceptabel framställning fram till 1840, uttalas på s 133 att det med få undantag är samer som engagerat sig i svensk samepolitik. Här bortses från en avhandling av fil dr Tom G Svensson 1973 (på engelska 1976, Ethnicity and Mobilization in Sami Politics), som just behandlar detta ämne och samme författares monografi över Skattefjällsmålet 1997 The Sami and their Land, ett väl illustrerat arbete å 213 sidor, som nyligen anmälts i fackpress i USA. Ej heller nämns docenten Hugh Beachs avhandling 1981 Reindeer-Herd Management in Transition, The Case of Tuorpon Sameby in Northern Sweden, 542 s, eller omfattande utlåtanden 1975 av professorerna Gerhard Hafström, Knut Bergsland och Gunnar Eriksson, tryckta i Cramér: Samernas Vita Bok (SVB) 1966-1998, 30 vol (Riksarkivet, K.B., register i vol 22).

Det viktiga mentalitetsskiftet i Sverige i mitten av 1880-talet, då en ytterst på kristen grund (sammanhänger med filosofen Chr J Boströms lära) vilande syn på samerna avlöstes av en vulgärdarwinistisk syn påpekades först av Cramér, som engagerade professorn Gunnar Eriksson, då i Umeå, att utveckla temat, vilket missförstods av Högsta Domstolen 1981. Förenklat kan det uttryckas så att samen ansågs som människa skapad till Guds avbild med en själ som kunde/borde frälsas (lappmarks ecklesiastikverk/nattvardsbordets demokrati) men vid darwinismens inbrott/seger 1884-1886 förvandlades till en vissnande gren på evolutionens träd. Den darwinistiska synen är upphovet till tvångsförflyttningarna 1919-1939 och det juridiska falsariet negativt lapprivilegium (privilegium odiosum) i renbeteslagen av 1928, som HD dömde bort 1981 i Skattefjällsmålet. All rättskamp för samerna hade varit omöjlig om privilegiesynen ej dömts ogiltig och ersatts av urminnes hävd, banbrytande Altevatn 1968 (se strax nedan). Vulgärdarwinismen har en annan historia i Norge än i Sverige, för Norge se Harald Dag Jølle: Sosialdarwinisme som historisk forklaringsfaktor i Norsk Historisk Tidsskrift 1998 s 197-208.

Lundmark nämner ej heller professor Magnus Mörners unika vittnesmål i HD i november 1979, som är tryckt med stor notapparat i Historisk Tidskrift 1980 s 419-451, se Hans De Geers introduktion s 417.

En pionjär som Lundmark ej heller nämner, men som bör uppmärksammas, är professor Wilhelm Aubert, jurist i Oslo, som engagerade sig och sina elever ej minst för de icke-renskötande samerna i norr, bl a i den banbrytande Nordisk Nykolonialisme, red Lina R Homme, Oslo 1969. Aubert samarbetade med Tomas Cramér, som också skrev i denna volym, ett viktigt svenskt-norskt samarbete efter den epokgörande Altevatndomen i Höjesterett 1968 i ett mål startat 1963 på samernas begäran av Cramér-Ruong, där de svenska samerna vann bifall till urminnes hävd och alla yrkanden i strid med Sveriges och Norges dåvarande privilegiesyn på samernas rätt till land och vatten.

I The Nordens Biskops-Arnö Sami Volume 1995 finns en utförlig framställning av samernas historia. Den ingår i Tomas Cramérs stora deposition i Riksarkivet och behandlar det likaledes av Cramér-Ruong startade Skattefjällsmålet 1966-1981, där, som sagt, "lapprivilegium" dömdes bort. Se vidare SSR:s imponerande serie av landsmötesprotokoll, som Lundmark märkligt nog förbigår, med bl a det klarsynta Samepolitiska Programmet av 1968, beslutat av landsmötet och förberett sedan 1960-talets början.

Genom dessa brister har Lundmarks bok fått ett begränsat värde, rent av en sorts "sockenperspektiv", vilket till stor del torde vara att hänföra till hans rådgivare.

Samerna behöver internationellt stöd. Den engelskspråkiga vetenskapliga litteraturen är ett villkor för stödets effektivitet. Mer borde publiceras/översättas.

Per Guttorm Kvenangens samehistoriebok (Sameskolstyrelsen 1996) lider av samma fel och blindhet för exploateringen på skattefjällen och ovan lappmarksgräns och odlingsgräns utan skadeersättningar och del i vinst för samerna. Trots dessa gränser exploaterade staten — lät staten exploatera — Jämtlands lappmark och övriga lappmarker utan samebefolkningens medverkan med nyss angivna ekonomiska resultat (timmerskog m m, se ovan).

Även samerna själva har svårt att frigöra sig från en framsuggererad, av överheten påtvingad syn (lappfogdar, präster, landshövdingar som Ragnar Lassinantti den svagare kulturen går under vid mötet med den starkare och detta kommer samerna ej heller att undgå, sagt i riksdagen).

Varför är invandrarminoriteter bättre observerade och mediabeaktade än samerna som måste åberopa paritet med dessa för att nå blygsamma mål, när samerna bort kunna ställa långt högre krav på rättigheter och skadestånd? Här har nog "det bernadotteska Lill-Sverige" (Matti Klinge) en stor roll. Redan Geijer och Tegnér började sikta in Sverige på idén om ett rasligt, språkligt, etniskt, kulturellt, homogent Sverige genom att helt anakronistiskt föra Lill-Sverige tillbaka till tiden före 1809 (Ola Larsmo). I det svenska tyskeriet efter Tysklands seger 1871 kom Ernst Haeckels vulgärdarwinism att dominera i Sverige (Gunnar Eriksson efter uppslag av Cramér). Det har varit ofantligt segt att i den svenska tjänstemanna-domarkåren få fram en grundlagsenlig folkrättsenlig attityd — för att inte tala om attityderna hos media och politiker (lobbyismen och röstmaximeringen).

Ola Larsmo har påpekat att under tidigt 1800-tal efter 1809 med Finlands förlust "karismatiska charlataner" (ej Larsmos uttryck), genom Svea, Frithiofs saga, Vikingen, Odalbonden förvred synen på det mångspråkiga, mångrasiga, mångetniska, mångkulturella baltiska "runda" Sverige med flera t ex tyska rättsordningar före 1809. Detta bidrog till att Kodicillens domstol, lapprätten av 1751, påbjuden av Svea hovrätt i universalet 1752, förtvinade. Erkännandet av samernas rätt till land och vatten bestod dock i HD 1868 (Carleson-Cramér m fl) och i riksdagen 1871 (J J Nordström). Charlatanernas verkan förenade sig med vulgärdarwinismen, kolonialismen och tyskeriet (Gustaf von Düben, P H Widmark, H A Widmark, Ernst Haeckel, Bengt Lidforss) i HD 1884 (Knut Olivecrona m fl, se Samerinas Vita Bok vol 1) och härpå vilar svårigheterna idag att se klart på samefrågan i departement, utredningar, lagar och domstolar.

Vad småviltjakten beträffar anser vi att fri skottlossning i fjällen är olaglig och att någon försöksverksamhet av sådant ej bör ske. Vi anser att sametinget har begått ett fel och vållat samerna skada.

När det gäller Norge har Altevatndomen 1968, följd av Varfjelldomen 1979, fastslagit de svenska samernas rätt, alders tids bruk, till sina norska områden på talan av enskilda samer och av samebyar. Skogsbolag och bönder slår starkt och tydligt vakt om sin juridiska rätt. Det innebär diskriminering att vägra samerna — andra klassens medborgare? — att göra sammaledes och äga resurser härför genom fri rättegång. I det ögonblick samerna viker från principen att rätten är given för de vakande och icke för de sovande blir samerna rov för de fyra förutnämnda lobbies och dessutom för en välkänd norsk. Samernas rätt till land och vatten skall hävdas i Norge och i Sverige av rättssubjekt.

I sin totala avsaknad av lobbyresurser måste samerna få respekt för den vetenskapliga sameforskningen, få egen grundlagsklausul, klart erkännande i grundlag av sin egen fastighetsrätt, fri rättegång främst i fastighetsmål och egen betydande medelstilldelning för publicering i kvalificerat tryck med illustrationer av t ex det rika historiska verket Samernas Vita Bok (SVB) 30 vol, 1966-1998. I den sista volymen, som överlämnades den 10 augusti 1998, finns ett brev till Sara Lidman och en uppsats om Åke Holmbäck, som har mycket av värde att ge. Studiet av sådant material är betydelsefullt, liksom material förut ingivet av Landspartiet (LSS). Vi gläder oss över försäkran att sådant står högt på dagordningen. Det är ytterst ett kulturellt ansvar för samernas rätt till land och vatten det gäller, mot resursrika kamprustade lobbies, vars roll samhällsutvecklingen och mediautvecklingen gjort allt ödesdigrare för den lobbylöse samen. Statsrådet Åhnberg är den första sameministern som antytt djupare förståelse.

Med vänliga hälsningar

LEDNINGEN FÖR DEN SAMISKA BUDKAVELN

 

 

Lars J:son Nutti

 

 

Bilagor:

1.?Skyddshemställan hos Östersjöombudsmannen Ole Espersen 1998-08-21

2.?Skrivelse till statsminister Göran Persson 1998-08-10

3.?Skrivelse från Annika Åhnberg 1998-09-16

4.?Urbefolkningsrätt av Tomas Cramér 1998-09-28

– Innehåll –

Copryright 1966 till dags dato Tomas Cramér. Senast uppdaterad tisdag 2 maj 2000. Sidan laddad gånger. Webmaster Carl Cramér.