Samernas rätt till land och vatten

Föreläsning av F. KAMMARADVOKATFISKAL Tomas Cramér å Etnografiska Museet 1998-12-02



Jag kanske ska säga någonting kort om mig själv. Jag har alltså tjänstgjort åtta år i Svea Hovrätt eller domstolar under Hovrätten och därefter åtta år i Kammarkollegiet. Det sista var en mycket intressant erfarenhet därför att jag förstod där att en vanlig domarutbildning, som jag alltså har fått, ger egentligen ingen bra kännedom om äldre jordförhållanden som man då för tiden sysslade mycket med i Kammarkollegiet och var specialist på. Det är ett rättsområde som är väldigt omfattande och intressant, men, som sagt, vanliga domare, om jag använder ett sådant uttryck, känner väldigt lite till om detta, om man inte har något alldeles speciellt intresse. I Kammarkollegiet samlade jag kunskaper och jag var även doktorand i samerätt men måste sluta avhandlingsarbetet, då jag ej fann en intresserad handledare, men jag fick gott stöd av Kammarkollegiet. Högsta domstolen (HD) följde regelmässigt Kammarkollegiets remissvar i mål om äldre jordrätt, skattläggning etc. Se företalet till Cramér-Prawitz, Norstedt 1970. Så jag har alltså 16 år i de här mycket gamla ämbetsverken Svea Hovrätt (med underdomstolar) från 1614 och Kammarkollegiet, som går ända tillbaka till Gustav Vasas tid.

Jag skulle vilja säga generellt om samernas rätt till land och vatten, att vad samerna verkligen kan kräva är respekt och korrekthet från statens sida. Den förra sameministern Annika Åhnberg bad samerna om ursäkt för oförrätter som samerna har lidit speciellt under 1900-talet, då man gjorde tvångsförflyttningar av ett stort antal samer från Karesuando, alltså längst upp i norr i Sverige och man kan se det på kartan där. De röda områdena är områden som de svenska samerna miste vid renbeteskonventionen med Norge 1972. Vi fick en ny rennäringslag 1971 och den vilade liksom 1928 års lag, som var närmast därförinnan, på en mystisk rättsfigur, ett falsarium, som kallades lapp-privilegium. Privilegium tror man kanske är någonting bra, man talar om adelns privilegier och man talar om prästerskapets privilegier men det finns också dåliga privilegier som man kan kalla för privilegium odiosum, ett förhatligt privilegium (judeprivilegiet under Gustaf III, se Hugo Valentin: Judarnas historia i Sverige 1924). När man med orätt då 1928 sa att det var ett lapp-privilegium syftade man på att det skulle vara ett sådant här privilegium odiosum. I kraft av det så tog man 1928 olagligt bort jakt- och fiskerätten för sådana samer som inte tillhörde renskötarna, inte tillhörde lappby, som det hette på den tiden, nu sameby.

Man har sedan fortsatt olagligt att inskränka jakträtten genom ett beslut i riksdagen den 15 december 1992, som vilade på mycket bristfälliga utredningar där ministern Per Unckel påstod att det var helt främmande för svensk rättsutveckling att samerna skulle kunna ha någon äganderätt, och då bortsåg man helt från att den mycket kunnige juristprofessorn och riksarkivarien Johan Jacob Nordström hade uttalat sig starkt till förmån för samernas äganderätt till land och vatten i riksdagen 1871, efterföljande Carleson-Cramér m fl i HD 1868. Det finns mycket annat att anföra också. Det där med lapp-privilegium, tolkat så att samerna egentligen inte hade några rättigheter som man inte utan vidare kunde ta bort, är alltså felaktigt och det fick man också underkänt genom en dom av Högsta Domstolen 1981 i Skattefjällsmålet, som är mycket släkt med och går tillbaka till ett annat jättemål, i Norge, som samerna vann 1968, Altevatnmålet, där man förklarade att samernas rätt till land och vatten var ett alders tids bruk. Det är kanske inte alldeles solklart, när man läser domen, men efter ett tag så ringde jag upp den som var ordförande i Højesterett, Terje Vold, och frågade: Är nu innebörden av den här domen, att samerna har alders tids bruk? Och då svarade Terje Vold mycket eftertryckligt: Jeg vil mene det.

Så det var en mycket positiv dom och bägge dessa domar vilade på forskningar som jag hade haft tillfälle att göra ända från 1955.

Ohörbar fråga.

Tomas Cramér: Nej, det kan man inte säga, sedvanerätt är väl egentligen inte något riktigt precist juridiskt begrepp, även om det förekommer i 1734 års lag för Sverige och Finland, och i domarreglerna i lagboken, och i specifik, gällande avvittring och lag, utan det är väl lite mer allmänt under det att urminnes hävd är ett precist juridiskt begrepp och alders tids bruk är praktiskt taget detsamma som urminnes hävd. Urminnes hävd går ju ut på det att man t ex fiskar i en sjö, man fiskar själv där och man kör bort andra. Det är rekvisiten för urminnes hävd och även för alders tids bruk. Nu har närmast Jordbruksdepartementet hittat på att man skriver i lagen, nu, att samernas rätt vilar på urminnes hävd som tillkommer den samiska befolkningen. Det är ett mycket egendomligt uttryckssätt, för vad är den samiska befolkningen? Med den tunnaste definition man kan tänka sig så är det envar som har en droppe sameblod och de flesta samer i Sverige bor ju i Stockholm, Göteborg och Malmö och om man nu har en urminnes hävd då är det ju meningen att det ska vara någonting som man kan hävda inför domstol. Men den samiska befolkningen är ju inte någon juridisk person som kan hävda någonting inför domstol. Jag kan inte uppfatta det på annat sätt än att lagens författare här har velat så att säga punktera den rätt som samerna vann genom Skattefjällsmålet och domen 1981. Därför att om man säger att urminnes hävd tillkommer den samiska befolkningen, ja, det är ju inte någon som kan fiska i en sjö eller köra bort andra. Det är liksom en contradictio in adjecto som juristerna säger. Det är självmotsägelse att säga att urminnes hävd tillkommer den samiska befolkningen. Urminnes hävd är någonting som man vill lokalisera på ett visst ställe, en sjö t ex, där man fiskar själv och kör bort andra eller en jaktmark, där man jagar själv och kör bort andra. Det är alltså lokaliserat. Det är ju förbluffande att det gick igenom i riksdagen för det borde ju någon riksdagsman ha upptäckt att det är, som sagt var, en självmotsägelse, när man säger att det är någonting som tillkommer den samiska befolkningen, som ju till största delen finns i Stockholm m fl städer. Jag upplyste personligen berörda riksdagsutskott om fakta, men partiernas röstmaximering tog över, utan respekt och korrekthet.

Jag nämnde att Annika Åhnberg bad samerna om ursäkt ganska nyligen för oförrätterna med tvångsförflyttningar 1923-1939, som man hade gjort, och med det konstiga manipulerandet med jakträtten, då man 1928 berövade sådana samer som inte tillhörde lappby deras jakt- och fiskerätt, vilket har haft mycket tråkiga konsekvenser för den samebefolkning som finns uppe i norr. De värsta koloniala övergreppen, bristen på respekt och korrekthet, har skett och visat sig i vårt sekel, 1900-talet som ursäkten gäller.

Jag talade om samebefolkningen då. Den vidaste definitionen är ju envar som har en droppe sameblod, sedan kan man också tänka på en definition som förekommer, att vissa rättigheter har den, där en i farfarsgenerationen sysslade med renskötsel, som man ibland kallar för den som har eine Grossmutter, den som har en i den generationen som har hållit på med renskötsel. Kanske den som står i röstlängden, grundad på språk? Sedan kan man ytterligare säga att det finns en annan definition som går ut på det att de enda som har några rättigheter, t ex till renskötsel, jakt och fiske, är de som är i sameby. Så det här med samebefolkningen är mycket diffust och borde egentligen inte stå i någon lagtext värd namnet.

När detta hade hänt med ursäkten så fick vi en ny regeringsbildning och Margareta Winberg blev sameminister, åtminstone tog hon emot en uppvaktning den 13 oktober 1998 då ett öppet brev till sameministern lämnades henne, då hon alltså tog emot som sameminister. Men sedan har man delat upp det så att Ulrika Messing fick uppdraget att ta hand om samepolitiken på regeringens vägnar i namn av integrationspolitik. Då skulle man alltså jämställa denna urbefolkning med bosnienkroater och olika flyktingar, som har kommit hit och som ju inte har några som helst hävdvunna rättskrav mot Sverige. De är ju rena supplikanter, ungefär som kanske man kan säga om en annan grupp, som också har kommit mycket i ljuset nu på sistone, nämligen zigenarna. Det finns åtskilligt att säga om dem som grupp, men klart är ju i alla fall att de inte har några rättskrav mot svenska staten, vilket däremot samerna har genom sin urminnes hävd och sin existens som urbefolkning här i landet, redan innan Tacitus skrev om samerna år 98 e Kr. Under min tid som Sameombudsman (SO) på professor Israel Ruongs begäran, 1962-1982, fanns ett samarbete mellan de då s k "gamla" minoriteterna, samerna, judarna, zigenarna och esterna. Vi hade sammanträden hos Katarina Taikon-Langhammer på Henriksdalsberget i Stockholm, där bl a Ingwar Åhrén var med. — Jag var sedan vald till jourhavande styrelseledamot och sameombudsman, ideellt olönat arbete, på Tage Östergrens begäran hos Landsförbundet Svenska Samer (LSS) 1982-1997, allt tillsammans 35 år, föregånget av samerättsstudier sedan 1955. På begäran av Lars Johansson Nutti, renägare och konstnär, m fl, hjälper jag nu den samiska budkaveln, som fått gensvar av regeringsledamöter 1995 och 1998 och uppvaktat Östersjöombudsmannen Ole Espersen i Köpenhamn, allt dokumenterat.

På allra sistone har det sedan visat sig att det där med flera departement inte var hållbart utan Margareta Winberg har nu fått inträda på nytt som sameminister och jag kan nämna att i dagens Dagens Nyheter skriver redaktören Claes-Göran Kjellander under rubriken Nytt klavertramp i samepolitiken, där han redogör för den konstiga fördelningen med två olika ministrar som ska dela upp samepolitiken mellan sig. Han tar upp ett uppslag som några här närvarande känner bra till, nämligen ett par motioner i riksdagen och han rekommenderar att ett ämbetsverk, Kammarkollegiet, allmänt skulle ta ett ansvar för samefrågan i landet. Ungefär som Naturvårdsverket är jaktmyndighet, så skulle Kammarkollegiet åter bli samemyndighet. Det skulle kunna innebära att man fick ett sammanfattande grepp över samepolitiken i landet. Nu finns det alltså Fastighetsverket, som har ett avkastningskrav på 3,5%, de hugger ner skogar och bryr sig inte om samernas skydd som finns i grundlagen, både i första och andra kapitlet i grundlagen och dessutom i olika folkrättsliga konventioner. Så har vi då tre länsstyrelser, som har helt olika perspektiv på samefrågan, Norrbotten, Västerbotten och Jämtland, de har helt olika perspektiv, där Jämtland sedan gammalt brukar vara välvilligast. Så har vi Jordbruksverket, Naturvårdsverket, AssiDomän, Vasaskog. Det är alltså en oerhört splittrad bild. Till denna splittring hade ju ytterligare bidragit om man hade haft två ministrar, som skulle ha något slags delat ansvar med luddiga gränser för det här. Respekt, korrekthet, administrativ reda är krav.

Att Dagens Nyheter tar ställning på detta sätt är mycket betydelsefullt, därför att politikerna i vårt land har svårt att handla eller som ett faktum inte handlar, om inte media tar upp något visst problem. Det har ju varit ett stort bekymmer, att media har varit så oerhört ointresserade. Jag tjänstgjorde som sagt under 20 år, från 1962 till 1982, som Sameombudsman och då fick jag i början av min bana skriva mycket i de stora tidningarna. Man lyckades driva fram en viss respekt och en viss korrekthet, när det gällde samefrågor, men på senare år, efter 1983, har media varit väldigt ointresserade. Det har inte skrivits någonting, så därför måste man hälsa med glädje att det här nu tas upp i Dagens Nyheter. Samme man, Kjellander, är det säkert som har skrivit en samevänlig ledare som förekom för några månader sedan. Det är ett gott tecken att man skulle kunna återkomma till det här med respekt och korrekthet, för denna plötsliga ändring av ansvaret, som man då la på två olika ministrar, är motsatsen till respekt och korrekthet. Det framhålls också i Dagens Nyheter.

Det finns nu en mycket bekymmersam sak och det är vinterbetet. Ni ser här de olika samebyarna på kartan; längst i söder ligger Idre och en del andra byar, Tossåsen m fl som finns i Härjedalen. De har nyligen förlorat en rättegång i Tingsrätten i Sveg, där man dömde så att de inte har någon rätt till vinterbete. Skattefjällen är ganska trånga och renarna behöver bete i skogarna och då är det ungefär 600 bönder som har processat mot samerna. Samernas ombud har gjort det stora misstaget att bara argumentera utifrån just urminnes hävd, som vi talade om förut. Det är nästan omöjligt att bevisa urminnes hävd på ett begränsat område, som tillhör ett visst hemman där uppe i deras skogar för det finns ju inga protokoll som visar var renarna har varit eller någonting sådant. Det är i princip omöjligt och därför är det mycket viktigt nu att man i nya mål, som kommer, för in en annan juridisk grund, nämligen den gamla skattläggningen. Det pågår nu överläggningar med vetenskapliga experter på detta område för att man ska kunna åstadkomma ett införande av denna grund, alltså lappskatten och skattläggningen i nya mål. Lyckas man med det — det är egentligen samerna som måste införa detta som en ny grund — så kan man få en allians av prominenta jurister, framstående jurister, som säger att det här måste utredas och vi måste få uppskov i målet för att utreda den här saken. Har man tillräckligt framstående experter som begär denna utredning så får man det. Får man det inte i tingsrätten så kan man säkert klaga sig till det i hovrätten och då skulle man kunna få rätsida på det stora problemet med vinterbete. Enligt uppgift så pågår det nu sex processer mot samerna, både i Norrbotten, Västerbotten och Jämtland, där olika bondeintressen försöker få bort vinterbetesrätten som är alldeles nödvändig för renskötseln. Renskötseln är ju i sin tur alldeles nödvändig för att kunna behålla samekulturen, som ju inte bara består av renskötsel, men där ändå renskötseln är ett omistligt moment. Skulle man lyckas ta livet av renskötseln är det också bekymmersamt för andra delar av samekulturen och naturligtvis kan man inte få en lösning som består i att Sverige säger: Jamen, samekulturen är räddad, vi har ju Jojkrummet på Världsmuseet i Göteborg! Det går inte att göra så, utan samekulturen är knuten till konkreta rättigheter till land och vatten och därmed också till renskötseln. Vad som skett är kolonial fördrivning och skingring, dispossession and disfranchisement. Respekten, korrektheten kräver att detta ersättes och rättas till i enlighet med ursäkten.

Frågan om Kammarkollegiet som centralmyndighet för samefrågor står naturligtvis inte i någon som helst konflikt med att Sametinget också är en myndighet. Kammarkollegiet har en gammal position att tillvarata, t ex allmänna intressen i vattenmål, alltså att också föra talan mot staten. Kammarkollegiet har haft detta uppdrag att företräda samerna generellt och man skulle alltså bara komma tillbaka till någonting som redan finns. Egentligen är det nog så att Sametingets egenskap att vara statlig myndighet är någonting ganska krystat och leder lätt till att Sametinget blir en sorts gisslan, ungefär som om man i Jordbruksdepartementet skulle införa ett par samer som skulle vara rådgivare till departementet. Väldigt lätt kommer en sådan person också i en gisslanposition. Det är ingen motsättning mot Sametinget att Kammarkollegiet med sina gamla traditioner och sin så att säga hävdvunna juridiska position skulle få den här uppgiften. Det strider inte mot vad som är önskvärt beträffande Sametinget, vald företrädare för sameintresset.

Jag skulle också vilja säga någonting om ett par böcker som har kommit ut ganska nyligen, Per Guttom Kvenangen och Lennart Lundmark har skrivit några böcker. Jag tycker att de har missat någonting som är väldigt viktigt och det är det skifte i tänkandet som kom i mitten av 1880-talet när vulgära slutsatser från Darwins forskningar om människans härstamning från apan osv bröt igenom i Sverige och blev allmänt antagna. Därvid tror jag att det är viktigt att man betonar att det är vulgära slutsatser, vulgärdarwinism, som man vänder sig emot, och det är bl a därför — jag erfor det när jag hade den stora äran och glädjen att hålla en föreläsning inför Kungliga Vetenskapsakademien — att om man skulle attackera Darwin och darwinismen helt generellt, då får man ett väldigt motstånd emot sig. Då blir man misstänkt för att vara kreationist, alltså en sån som tror på bibelns skapelselära och budskapet blir mottaget på ett alldeles felaktigt sätt, om man inte betonar att det är inte Darwin man vänder sig mot utan det är mot vulgärdarwinismen. Det finns vissa namn, t ex Ernst Haeckel, som man kan nämna där, men jag behöver inte gå in på det. Men det är väldigt viktigt att man betonar detta mycket starkt. Dessa författare bagatelliserar vulgärdarwinismen ganska mycket och dess stora inflytande på den svenska uppfattningen av samefrågan. Kolonialisten Gustaf von Düben spelade här en stor och för framtiden förödande roll 1872 och 1873.

En annan sak som är mycket viktig är att komma ihåg att staten har en väldig skuld mot samerna. Det finns ju gränser och man kan se där lappmarksgränsen och odlingsgränsen och i Jämtland och Härjedalen gränserna för Skattefjällen. Odlingsgränsen kom till 1873, dvs ganska nyligen, och meningen var, och det står också i lagen, att landet ovanför odlingsgränsen och på skattefjällen ligger till samernas uteslutande begagnande. Ändå har det skett, som alla vet, en stor exploatering av gruvor, timmerskog, inte minst vattenmagasin och den tunga motoriserade turismen och samerna har kanske i bästa fall fått några magra ersättningar för intrång men inte någon del i vinsten. I en av de allra största regleringarna som man har gjort, Suorva 1918-19, där fick samerna överhuvudtaget inte någon ersättning. Detta har ju gett upphov till ett väldigt krav från samerna, som motsvaras av en väldig skuld från statens sida till samerna, miljarder, icke miljoner. Det är inte en skuld som man kan utkräva vid domstol. Den som rekryterade mig, övertalade mig att ta jobbet som Sameombudsman omkring 1960 var professor Israel Ruong, men han kände inte mycket till det här med samejuridik, han kände t ex, när jag träffade honom, inte till den s k lappkodicillen av 1751, som man har kallat för samernas stora frihetsbrev. Men han trodde då och senare att man skulle kunna vid domstol föra fram de här oförrätterna, ja, kanske från 1700- och 1800-talet och få domstolarna att bedöma det och döma ut ersättning. Men så är inte förhållandet i Sverige. Man kan inte kräva ersättning för sådana historiska saker utan vad man kan kräva är fastställandet t ex av urminnes hävd, alders tids bruk och det har vi ju också, mycket grundat på mina forskningar, lyckats få både Højesterett och Högsta Domstolen att vara med på och poängtera.

Men det är ju viktigt att sådana här böcker som t ex Kvenangens bok, som är avsedd för sameskola, att man inte för barnen i skolan försummar att lära ut att här har ni egentligen ett väldigt stort krav. Det kan man kanske inte få ut genom att gå till domstol, men det kan ju bli ett politiskt krav som så småningom kommer att göra att Sverige blir tvunget att korrekt honorera, att respektera. Där måste man tänka på att folkrätten, alltså de konventioner som finns, FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och FN:s konvention 1966 om civila och politiska rättigheter som har en särskild domstol, Human Rights Committee i Genève, samt Europakonventioen 1950 och ILO 169, att alltså folkrätten är dynamisk och progressiv och där gör urbefolkningarna landvinningar hela tiden. Det finns nu som sagt en konvention som Sverige ännu inte har antagit som heter ILO 169. Hela tiden utvecklar sig folkrätten till förmån för urbefolkningarna och det gör att sådana saker som man inte kanske kan kräva ersättning för nu, kan man komma att kräva ersättning för i framtiden. Men då är det ju nödvändigt att författare som skriver böcker inte bagatelliserar denna historia utan verkligen framhåller på ett korrekt sätt och med respekt, att här finns det latenta krav. Sverige självt vill kanske i längden ej kolonialistiskt behålla vinsterna av sitt disfranchisement, sin kleptokrati mot urbefolkningen.

Om vi jämför samerna med befolkningen i Tornedalen, den finsktalande befolkningen, så har ju bägge grupperna blivit väldigt dåligt behandlade i skolan. Man straffade samer och Tornedalsfinnar om de talade finska eller samiska på rasterna osv, alltså en absolut oacceptabel politik kring 1910, 1920, 1930, 1940. Men vad gäller Tornedalsfinnarna, så har de ju sina hemman där och de är ju inte så väldigt gamla, de kom kanske till på 1500- och 1600-talet, och en intressant och trevlig företeelse är att en del hemman i Tornedalen har namn efter den första upptagaren, som först grundade hemmanet. Det finns ett hemman, som heter Kerttu och det togs upp av en Gertrud på kanske 1500-1600-talet. Det finns ett hemman som heter Hannu och det togs upp av Johannes vid den där tiden. Det är ju mycket charmerande men skillnaden här är då att även om man plågade Tornedalsfinnarna liksom samerna när det gällde kulturen och språket så gjorde man aldrig attacker mot de här hemmanen, utan den jord man hade, den skog man hade, den fick man behålla under det att samerna har ju berövats sina rättigheter. Särskilt gäller det då fall ovan odlingsgränsen och på Skattefjällen, där har man inte haft den respekten för rätten till land och vatten som man har visat Tornedalsfinnarna. Sådana där saker får ju inte komma bort i böcker som t ex Kvenangens bok eller Lundmarks bok, där det skulle ha funnits tillfälle att för en samisk publik och för en svensk publik betona dessa saker. Och betona den latenta stora skuld som Sverige har och som kan återvinnas allt eftersom folkrätten dynamiskt utvecklas, miljarder, icke miljoner, där även feldömda mål rättas.

Jag kan ju ta som en parallell, ni har säkert läst om att vissa stater i USA har tvingat tobaksindustrin att utge väldiga belopp för allmänna skador som tobaksbruket har vållat. Det är ju kanske i viss mån ett exempel på att sådana här latenta skulder kan bli realiserade och leda till utbetalningar. Men förutsättningen är ju då att man inte glömmer bort de här förhållandena utan att de får komma fram. Den svenska inhemska kolonialismen mot samerna är ju en indianpolitik, en landstöld, en kleptokrati. Det finns svenska politiker som säger att Sverige har så lätt att bli accepterat i Afrika, ty vi har intet kolonialt förflutet. Dessa politiker ser ej bjälken i det egna ögat, om nu ett sådant citat kan uppfattas i dagens Sverige. I Kanada har man givit indianer stora landområden tillbaka, även inuiter, Br Columbia, Nunavut.

Ohörbar fråga. … När det gäller samerna tycker jag inte att man kan dra samma parallell.

Tomas Cramér: Jo, det tycker jag att man kan. Säg t ex att det är bevisat att Kirunagruvan och Gällivaregruvan ligger på gamla lappskatteland. Det var ju faktiskt någon same, Mangi, som talade om att de här gruvorna fanns för svenskarna. Men sedan har man ju bara tagit marken, byggt järnvägar som körde ihjäl en massa renar och det särskilt innan jag faktiskt lyckades åstadkomma stängsel utmed banan mellan Gällivare och Kiruna så att man kunde begränsa överkörningarna lite grann. Det är ju faktiskt så också att själva Kirunagruvan ligger mitt på den gamla flyttvägen. En stor kännare av samernas förhållanden, professor Björn Collinder, sa att när gruvan är slutbruten i Kiruna, då kommer samerna att flytta på den gamla flyttvägen rätt över gruvan och LKAB:s huvudkontor. Så det finns nog möjligheter att styrka att samerna har latenta krav.

När det gäller de stora sjömagasinen, så har man ju berövat samerna kolossalt stora områden av betesmark, som man inte har ersatt eller ersatt med mycket små belopp. Jag kanske kan säga inom parentes att när pressen, särskilt i Norrland, har redovisat beloppen har man slagit ihop belopp för olika samer så att beloppen har sett mer imponerande ut än vad de i verkligheten var. Dessutom har all-framtids-ersättningarna konfiskerats genom överbeskattning.

Jag hade tänkt att ta upp sex olika frågor här. Den första är ett påbud under Karl XI, 1683 års påbud om skogarna, som man har tillagt en verkan att den på något sätt skulle socialisera fjällen, göra fjällen till statlig mark och det är egentligen kanske den enda grund som staten kan anföra för att den skulle äga fjällen, om jag uttrycker mig lite generellt nu. Den andra punkten är en lagstiftning som kom till under Gustav III 1789 och som gällde äganderätten till mark i Sverige. Den tredje punkten är som sagt professor Gustaf von Düben och vad han skrev i samefrågan 1872 och 1873. Den fjärde punkten skulle gälla fri skottlossning i fjällen. Den femte punkten, som jag redan har berört lite grann, skulle gälla vinterbete i Härjedalen och den sjätte punkten de svenska samernas rätt till renbete i Norge.

1683 års påbud är någonting som kom till under ett envälde i Sverige, då Karl XI hade blivit enväldig och han var en 'envålds allombjudande suverän konung den där är Gudi allena för dess aktioner responsabel'. Alltså han behövde bara svara inför Gud för sina handlingar. Detta icke riksdagsbehandlade påbud säger att bergsbruken behöver mera skog och det är fel att bönderna har slagit under sig stora skogar, 'ofta många mil bortåt, ja, allt till fjällen'. Därav framgår ju enligt min mening, att fjällen innefattas överhuvudtaget inte i påbudet, då det är skog som bergsbruken ska få. För på fjällen växer ingen skog och inte heller i björkregionen växer det någon skog som bergsbruket kan ha någon glädje av. Den tolkning man har velat göra, att påbudet skulle överhuvudtaget gälla fjällen menar jag är helt fel. När man läser texten var det faktiskt så, det är ohållbart, det gäller inte fjällen. Vidare kan man säga att 1683 fanns det ingen riksgräns mot Norge. Det var ett fellesområde, som norrmännen säger, ett gemensamt område, en Finnmark, som sträckte sig ända ner i Härjedalen och som man delade successivt och man började med delningen 1751, då vi fick den gräns mot Norge, som vi fortfarande har. Men före 1751 var det ju ingen kung som hade någon suveränitet, alltså verkligen var kung med en sådans hela makt över fjällen, utan det var ju ett gemensamhetsområde och därför är det omöjligt att säga att Karl XI skulle kunna lagstifta om fjällområde, där han och den norske, danske kungen var samrådande eller ingen var rådande. Det var ett område som inte var delat. Ska man kunna lagstifta om någonting, om något landområde eller så, då är det ju en absolut oundgänglig förutsättning att man verkligen har suveränitet över området. Det går inte att lagstifta om något land, som man inte har suveränitet över. Därför är det omöjligt att tänka sig att 1683 års påbud skulle kunna på något sätt förstatliga fjällen. Det går inte helt enkelt. Dessutom är det så att det som står i det här påbudet är att det ska bli avvittringar, lantmäteri, dvs man ska skilja mellan vad som är statens och vad som är böndernas. Det står att har bönderna rågång, då ska de få behålla den men har de inte det, då ska de få behålla så mycket skog som är skäligt och staten ska ta den övriga skogen nedanför fjällen, som samerna betalade skatt för med skattejordnatur. Men ingenting blir statens innan det har skett sådana avvittringar av skogsmark, fjällmark är från början helt utesluten från skogsavvittringen, från all avvittring. Så man kan inte tilllägga påbudet som sådant den egenskapen att det tillför staten någonting utan det är först efter avvittring, som är ett administrativt lantmäteriförfarande. Efter den nya grundlagen 1720 gäller 1683 års påbud ej längre.

Det här med 1683 års påbud har också diskuterats med en del framstående juridiska experter och det kommer nog att föras fram ytterligare att det här duger inte som någon källa till statens äganderätt. De avvittringar som sedan faktiskt skedde på 1800-talet skedde så att nybyggen, hemman fick sina gränser, men det berodde inte på 1683 års påbud, som gällde bergsbruket, utan det berodde på 1749 års lappmarksreglemente, som gav landshövdingen rätt att ge tillstånd till nybyggen, som sedan förvandlades till hemman. Det står där i 1749 års lappmarksreglemente att nybygget eller hemmanet ska 'geometrice avtagas', dvs det ska få lantmäteri och det ska få bestämda gränser då. Men det innebär inte att den mark t ex som låg utanför nybyggets gränser på något sätt därigenom blev Kronans utan det enda som sägs i 1749 års lappmarksreglemente är att nybygget, hemmanet ska få sina gränser. Det som är utanför och som kallas för överloppsmark uppe i Västerbotten och Norrbotten, vem som äger det står inte i rennäringslagen och det löses inte heller genom hemmansavvittringen, som ej kan gälla fjällmark, utan det är en öppen fråga. Staten har inte lagfart på dem. Samerna betalade skatt för dem, de ägde skattejordnatur, vilket starkt talar för att samerna är ägare. Äganderättsfrågan kan ej lösas genom ett partsbeslut, riksdagsbeslut.

Jag nämnde nyss vilken massa ämbetsverk det är som har med samerna att göra och till dessa många ämbetsverk kan man ju foga AssiDomän och som sagt den nya mycket diffusa historien med Vasaskog, som man håller på med just nu och som verkar mycket suddigt i sina konturer. Även där skulle det säkert vara värdefullt om man fick Kammarkollegiet som en samlande samemyndighet precis som Naturvårdsverket är en samlande jaktmyndighet. Om inte någonting görs mot Vasaskog, så är det en stor risk att samernas rättigheter genom de här bolagsbildningarna på något sätt försvinner. Jag läste i AssiDomäns tidning, som jag fick häromdagen, att när de ska bilda Vasaskog så är det viktiga om Vasaskog kan få förvärvstillstånd. Förmodligen är det så att samerna borde ingripa i den proceduren och göra gällande att om inte tillbörlig respekt visas samerna och deras rättsanspråk, så kan man inte bilda Vasaskog överhuvudtaget. Men det förutsätter ju att man t ex i Sametinget kan enas om några kloka och bestämda och fasta åtgärder i den här frågan och på det sättet göra en insats för att åtminstone belysa det här med Vasaskog i den procedur som måste ske beträffande förvärvstillståndet. Efter fullmakt kan även en kunnig jurist ta sig an saken.

Där kan man göra en parallell med vad som skedde i norra Kanada, där man hade något liknande försök till bolagiseringar. Då gjorde indianerna och inuiterna någonting som är möjligt i anglosachsisk rätt, som är mera generös i sådana här fall mot en urbefolkning t ex. Man gick till domstol och utnyttjade en rättsfigur som heter Caveat, det betyder alltså 'tag varning'. Det är då i den anglosachsiska litteraturen och juridiken ett sätt att man tvingar bolagiseringarna att stoppa tills det blir utrett hur det är med markrätten. Någonting liknande kanske man borde göra här beträffande Vasaskog och lappskattens rättsverkningar men det förutsätter då att det finns en tillräcklig samisk beslutsamhet och sakkunskap för att klara den där saken.

Ohörbar fråga (… inte undra på att samerna alltså känner sig ganska maktlösa … Jag ska inte tala för andra samer, men jag känner ju själv att det måste vara … stora krav som ställs på lagtolkningarna och kunskaperna och relatera det till det som händer idag)

Tomas Cramér: Det som du säger är som talat ur mitt hjärta!

Jag går nu över till det här med Gustav III och 1789. 1789 gjorde Gustav III en statskupp och den gjorde han med hjälp av de lägre stånden, alltså det fanns ju adel, präster, borgare och bönder. Det var framför allt bönderna som han stödde sig på och borgarna. Det gav honom då en politisk makt som tog sig uttryck i den s k förenings- och säkerhetsakten, där Gustav III blev mycket mera enväldig än förut. Egentligen var Gustav III en stor beundrare av adeln, särskilt den gamla adeln, men adeln blev hans motståndare här för den ville inte ge honom så mycket makt och då måste han bli vän med de lägre stånden, och han lovade då att bönderna skulle få en äganderätt till sina skattehemman. Det var tidigare ganska diffust men han fastslog då att dessa skattehemman ägde bönderna med samma rätt som frälsemannen ägde frälsejord, alltså adelsmännens jord. Det kom en särskild författning om det, det kom faktiskt tre författningar och i själva förenings- och säkerhetsakten står det dessutom att jordnaturerna ska vara oföränderliga.

Jordnaturerna var någonting som hade mycket, mycket stor betydelse, men som dagens jurister, inte minst domstolsjurister, inte förstår sig på. Det var alltså oerhört viktigt. Om någonting stod i jordeboken för skatte jordnatur betydde det äganderätt och samernas skattefjäll i Jämtland skattlades 1646 och det står uttryckligen om de här fjällen 'skattar för den skull' tre daler eller någonting sådant. Det betyder att de fick skattejordnatur.

Nu har man länge velat göra gällande att när Gustav III befäste detta med jordnaturerna och med böndernas äganderätt så kunde det inte gälla samerna. Men jag menar att det är fullt möjligt att göra gällande ty med dåtidens betraktelsesätt var det inte alls så omöjligt, samerna var mycket mer jämställda då och det är bara ungefär 40 år från den efter kungl proposition riksdagsbehandlade internationella emancipationen av samerna i kodicillen 1751 som erkände samernas äganderätt. Det talas om att äga skatteland osv i kodicillen och samerna fick en egen domstol, som skulle tillämpa kodicillen som lagtext, den kallades för Lapprätten och bestod av enbart lappar. Svea Hovrätt stadfäste på order i flera kungabrev i ett universal 1752 att Lapprätten skulle respekteras av andra domstolar. Vad andra domstolar beträffar, så var det så att i häradsrätterna i Norrland satt samerna i häradsnämnden och var ofta i majoritet i häradsnämnden. Samerna hade alltså en kolossalt stark ställning och den kan man gott göra gällande, den var oförändrad 1789, det var samma modell och samma tänkesätt. Samerna var så att säga accepterade, emanciperade som man säger, fria människor i paritet med andra 1751 och 1789.

Emancipation talar man också om t ex när negerslavarna av Abraham Lincoln fick sin frihet 1860 och kanske något år senare och de livegna i Ryssland av Alexander II fick sin frihet ungefär vid samma tid. Det kallar man för emancipation. Jag menar att samerna fick sin internationella emancipation 1751 genom kodicillen och 1752 genom Svea Hovrätts universal, som erkänner den samiska domstolen.

1809 förlorar vi Finland och då blir det en omlagring i tänkesätten i Sverige. Man blir mycket mer inställd på det ariska, germanska. Ola Larsmo, en författare i Sverige som också skriver i Dagens Nyheter har menat att man då så att säga germaniserar den allmänna uppfattningen genom sådana dikter som Svea av Tegnér, Vikingen och Odalbonden av Geijer. Det gamla runda Sverige som också omfattade Finland och baltiska och tyska provinser blir inte längre öst-västligt utan nord-sydligt. Före 1809 trycktes svenska lagar och författningar även på finska. Detta germanska betonas väldigt starkt av Tegnér, jag nämnde Svea, och 1829 i Lund bekransar Tegnér Oehlenschläger, en dansk diktare, och det är början på skandinavismen. Då tänker man på ett helt annat sätt. Det gör att vi har eller har haft väldigt svårt att rätt uppskatta det här som Gustav III gjorde, när han erkände äganderätten. Man har uppfattat det som att det är orimligt att tänka sig att detta skulle gälla samerna, men det beror på att man har fått det här inympade skandinavistiska, ariska, germanska tänkesättet, som Tegnér och Geijer och andra har fört fram. Från 1751 till 1789, ungefär 40 år, från 1789 till 1829, det är också ungefär 40 år, men på den senare 40-årsperioden har det skett en mycket, mycket större mental förändring i Sverige, där man tänker mycket mera så här ariskt. Vi hade ju fått Norge då i stället för Finland, Norge har ju också ett språk som är väldigt besläktat med vårt osv, så det passade då, att man tänkte på ett annat sätt.

Det finns god anledning att gå tillbaka till Gustaf III:s äganderättsreformer och se dem i ljuset av mentalitetsförändringen. De har också uttryckts på ett utmärkt sätt av den finländske professorn Matti Klinge, som talar om att efter 1809 fick man ganska snart det 'bernadottska lillsverige' och det är alltså ett Sverige som bortser från det öst-västliga och Sverige som ett östersjövälde. Man ser bara det lilla nuvarande Sverige och det germanska osv. Nu mot 2000 är vi intressant nog tillbaka till östersjösverige, när vi hör vår regerings politik, att vi ska gynna de baltiska länderna osv, som vi inte alls gynnade innan Sovjet gick under 1989-1991. Men nu är vi livade för att tänka i de banorna igen.

Det som är oerhört farligt t ex för samerna är att det här bernadottska lillsverige vill man projicera tillbaka som om det alltid hade existerat. Då vill man t ex tolka Gustav III:s äganderättsreformer anakronistiskt i namn på något sätt av det nuvarande Sverige under det att när det skedde 1789 var det ju också finska bönder som var skattebönder och berördes av de här reformerna, kanske även — tidigare — i Estland och på andra ställen att det fick en viss effekt: det svenska mera bondevänliga systemet. I det gamla Sverige talades samiska, finska, tyska, estniska, liviska, lettiska och ingriska

Det här är mycket, mycket betydelsefullt, att man kom att tänka på ett nytt sätt. När vulgärdarwinismen sedan bryter in i mitten på 1880-talet, då, om ni förstår mig rätt, så gifter sig den här vulgärdarwinismen med de skandinavistiska tänkesätten och det går ut över samerna som då blir — från att ha varit en högt respekterad, internationellt emanciperad minoritet i paritet med finnar och ester och pomrare och sådana där som hörde till Sverige — en oönskad relikt i Sverige, som bör försvenskas så fort som möjligt, vilket man också gjorde genom skolpolitiken och språkpolitiken, som jag har talat om.

Det där är vi fortfarande väldigt mycket beroende av, svenska politiker och svenska journalister, både det här skandinavistiska som kom kanske i början, efter 1809, 1815, sedan 1829 och framöver och sedan vulgärdarwinismen.

Då är man inne på en funktion som är betydelsefull och som man mer och mer intresserar sig för nu, någonting som på engelska kallas för 'path dependence'. Man är beroende av stigen. Alltså, har man i en viss epok gjort ett vägval och slagit in på en viss stig, då är det sedan oerhört svårt att komma ur 'path dependence', ifrån denna stig som man har slagit in på. Sverige är fortfarande på den vulgärdarwinistiska stigen. Det visar ju sig vara oerhört svårt att få ens en ganska måttfull respekt för samernas rättigheter. Det här med vinterbetet i Härjedalen är väl ett exempel på det, den fria skottlossningen i fjällen, som vi fick då genom en ganska skandalös debatt i riksdagen den 15 december 1992 är också ett exempel på det. Emancipation avlöses av disfranchisement. De stora antisamiska nätverken, lobbies, medverkar: Skogsbolags-, Jägar-, Rovdjurs-, Bondelobbies med stöd i riksdagen. Att i en debatt, t ex i TV, föra fram samer i Härjedalen, som likställd grupp med skogsägarna lokalt, är att felpresentera den koloniala och processekonomiska maktbalansen grovt. Även samerna själva är felindoktrinerade av lappfogdar, landshövdingar (Widmarkarna), präster, Bergquist, Karnell, media m fl sedan 1800-talet och tror ofta att motparten har rätt.

Så det krävs väldiga insatser och i Sverige fungerar det så att politikerna är beroende, politikerskrået är enormt beroende av journalistskrået. Det som inte journalisterna sätter igång bryr sig inte politikerna om. Ska man komma tillrätta med den felaktiga stigen som Sverige har kommit in på, där man nedvärderar samerna och i praktiken gör nästan vad som helst mot samerna, då har journalistiken en väldigt viktig roll, därför vill jag kanske sluta med, för min tid är ute, att hänvisa er till att läsa Dagens Nyheter idag som kanske betecknar en begynnande revidering av det här 'path dependence', det galna spåret, som Sverige är inne på i samepolitiken och som alltså har tagit sig beklämmande uttryck i detta med fri skottlossning i fjällen, brist på respekt och korrekthet, som även splittrandet och återgången av ministeransvaret innebar. Det vittnar ju också om en vinglande politik, en brist på respekt och en brist på korrekthet.

Ohörbar fråga … massmedias betydelse … noterat att det kommit en journalist till Umeå som heter Ka Enberg, som har börjat att intressera sig för samefrågorna … tacksam för att det finns någon som kommer att skriva om det … beklagansvärt hur nonchalant den senaste regeringen har varit när det gäller att sätta en norm här … jag heter Kaija Anstensen.

Tomas Cramér: Jag tror att det du säger om Dagens Nyheter är lovande faktiskt. Den 22 augusti 1998 skrev Thomas Hammarberg och hans rubrik var 'Att be om förlåtelse — det förpliktigar', det var ju Åhnbergs bön om förlåtelse, som ju kräver handling. Man kan ju fråga sig om det möjligen har varit så att Margareta Winberg kände trycket av handling, hon var ju då sameminister. Kan det möjligen ha varit så att hon ville lyfta över det här trycket till att bli en integrationsfråga för urbefolkningen under annan minister.

Vad betesrätten i Norge för svenska samebyar beträffar bör den tryggas med Altevatndomen 1968 jämförd med Varfjell-Stifjelldomen 1979. Det är en fråga som kan föras till Strasbourg eller Genève, liksom lappskattens rättsverkan, men icke bevisfrågor, t ex om urminnes hävd finns på en viss starkt begränsad plats. Samerna måste behandlas med respekt och korrekthet när de som alla andra hävdar sin juridiska rätt i egenskap av medborgare av första klass, innehavare av en för djurskjutning med fritt vinterbete beskattad kameral civilrätt, ursprunglig ockupation, dynamisk urminnes hävd skyddad av folkrättsliga konventioner som en civilrätt, för vilken de själva för talan, enskilt och i många fall även kollektivt.

  1. En observation i anslutning till professor Juha Pentikäinen i Shamanism and Culture, Tammerfors 1998. Stalin utplånade de nordliga urfolkens religion med brutala interneringar och förföljelser. Därmed bröt han det hävdvunna ledarskapet inom dessa minoriteter. En given parallell är den svenska hårdhänta missionen på 1600-talet och senare mot samerna. Prästväldet med biskop Bergqvists apartheidskola av 1913, med prästen Vitalis Karnells reaktionära motto Lapp skall vara lapp m m har vållat ojämlikhet i utbildning och boklösa samehem. Sådant har verkningar långt fram i tiden även för ett begåvat folk. Respekt och korrekthet har ej visats. Delar av den gamla kulturen har dock överlevt på båda håll.

  2. Path dependence — vägval som görs i historiska brytpunkter och är svåra att ändra — långvariga — även om valet blev felaktigt (Douglass North: Institutionerna, tillväxten och välståndet 1993).

  3. Emancipation — disfranchisement. Svenska motsvarande ord är svåra att finna. Emancipation är frigörelse och Lapprätten med samernas egen jurisdiktion samt kodicillens rätt för samerna, Den Lapska Nationen, till neutralitet i krig, utgör en internationell emancipation 1751-1752, jämför Encyklopaedia Iudaica: Emancipation. Samerna erkänns som medborgare av första klass

    Tvångsförflyttningarna 1923-1939 och de rättskränkande besluten om jakt- och fiskerätt 1928 och 1992 samt statens försummelse att skydda och bevaka vinterbetesrätten utgör kolonial disfranchisement. Se The Oxford English Dictionary. Detta begrepp betyder förlust av rätt och förlust av medborgerligt inflytande, att respekt, värdighet och korrekthet ej längre iakttas, samerna blir medborgare av andra klass. Den första renbeteslagen i Sverige, 1886, vilar på ett falskt förnekande av att det fanns lappskatteland i Norrbotten. Redan här tar sig det ariskt-germanska från tidiga 1800-talsförfattare, förenat med 1880-talets vulgärdarwinism, uttryck i disfranchisement. 'Betänker man huru föga ägnat ett lappsamfund är att hålla överläggningar och fatta beslut, samt att till gemensamt gagn använda inflytande medel, torde befinnas bäst att åt länsstyrelsen överlämna göromål av dylik art' (upplåtelser av samernas jakt- och fiskerätt, rätten bestyrkt 1328, 1543 med lappgränsen, och senare). Att samerna ensamma äger själva jakt- och fiskerätten var då och är nu helt klart. Det var blott så, att samerna på grund av disfranchisement ej fick behålla administrationen, de var medborgare av andra klass.

  4. Det är tydligt att tingsrätten i Skattefjällsmålet visade samerna ett mått av respekt och korrekthet, men icke överinstanserna, se företalet till The Nordens Biskops-Arnö Sami Volume 1995, en till största delen på engelska avfattad skildring av samernas juridiska historia med flera författare.

    Emancipation under Vasa, Hessen och Holstein-Gottorp, senare ett 1884 (Olivecrona i HD) mognat disfranchisement, kanske "disfrancisering" på svenska, där vi fortfarande är, utan respekt och korrekthet, som visas invandrargrupper.

    Kolonial bristande jämlikhet råder i domstolarna, där fri rättegång tagits från samerna, medan systemet ger den åt motparten, faktiskt och praktiskt sett som Anneli Jonsson påvisat (sid 183). Det är samhällets uppgift att se till att rättsfrågorna beträffande land och vatten löses vid domstol med jämvikt mellan parterna, som rådde i Skattefjällsmålet, där staten tog alla kostnader. Kolonialism utmärkes av bristande jämlikhet mellan en urbefolkning, fortfarande i disfranchisement sedd som medborgare av andra klass, utan fulla rättigheter ens processuellt (jfr Kjerschow i norskt betänkande 1904), och kolonisatörerna, men det är en politisk uppgift att åstadkomma full jämställdhet i juridisk kapacitet inför domstol i samemål och rätten till land och vatten, som rådde i Skattefjällsmålet.

  5. Viktiga data är Novembertraktaten 1855, som gällde Sverige-Norges gränsgarantier från västmakter för sameområden nära Ryssland, och det svenska tyskeriet efter 1871 med starkt inflytande från professorer som Ernst Haeckel i svenska vetenskapsakademien och i hela samhällsklimatet. Harald Hjärne var inflytelserik, rasinställd och för det germanskt-teutoniska. Sverker Oredsson i Tsar Peter och Kung Karl 1998 sid 287.

  6. I Norge har samerna ej fört någon parallell till Skattefjällsmålet — äganderättsmålet. De politiska vinsterna av det, rent juridiskt ej så intressanta, Alta-älv-målet med därtill knutna demonstrationer blev en illusion när norska staten i strid med givna löften sålde "sin mark" i Finnmark till ett bolag — Norge har ratificerat — men endast som "bruksrätt" — den viktiga konventionen ILO 169.

    Skattefjällsdomen 1981 och motion 137/1982-83, skriven av Cramér, har, jämte riksdagsdebatten, hindrat lagfart för Vattenfall och en rättegång är trolig — där samernas och motpartens talan bör helt bekostas av staten som skedde i Skattefjällsmålet (Gällivare domsaga beslut 1998-12-15). Den svenska kolonialismen mot urbefolkningen kräver detta.

 

– Innehåll –

Copryright 1966 till dags dato Tomas Cramér. Senast uppdaterad tisdag 2 maj 2000. Sidan laddad gånger. Webmaster Carl Cramér.