Samernas rätt till land och vatten
— svensk inrikeskolonialism börjar 1815

Föreläsning av Tomas Cramér lördagen den 24 april 1999 å Historikerdagarna i Linköping (universitetet)

Inledningsanförandena vid denna konferens, alltså Ida Blom, Ann-Sofie Ohlander och Klas Åmark passar just detta ämne, för de talade ju om hur det finns saker som historikerna inte har intresserat sig för, som har ramlat mellan stolarna, och hur viktigt det kan vara för historiker att ta upp just sådana ämnen. Samernas rätt till land och vatten och den svenska inrikeskolonialismen, som egentligen tar vid kring 1815, är paradexempel på just vad de efterlyste, alltså ämnen där tystnaden råder. Det nämndes ju flera gånger av inledarna, ämnen som ju är tabubelagda, som man inte har varit intresserad av att ta upp och som inte heller media har varit intresserade av att ta upp, därför att det passar inte dem som bestämmer i media, ägaren, annonsörerna, lösnummerköparna osv. Därför passar det väldigt bra att utveckla det här ämnet just i samband med dessa inledningar av Klas Åmark, Ida Blom och Ann-Sofie Ohlander.

De talade också särskilt om beroendet av en konservativ syn, som man kanske kan säga härrör från Geijer, rötterna går väl dit, och sedan Harald Hjärne och Nils Ahnlund och andra konservativa, som bekämpades av Weibull-skolan.

En person, som nyligen har skrivit om samerna, en liten bok som heter Så länge vi har marker, Lennart Lundmark, tror jag man kan hänföra till den här konservativa skolan. Det fattas perspektiv i hans framställning och det finns också en annan författare, Per Guttorm Kvenangen, en same, som har skrivit en lärobok närmast för sameskolan, som nog också faller under den här domen att vara väldigt perspektivlös.

Jag vill nu gärna ge ett historiskt perspektiv på detta och jag kan nämna redan här, kanske lättare att följa framställningen då, vissa dispositionsord.

Det första som ifrågakommer är Gustav Vasa och Vasaätten. Det är egentligen därifrån som man har något fylligare skriftligt material. Samerna omnämns ju i och för sig redan av Tacitus, år 98 e Kr i Germania, men då har man ju inte något substantiellt källmaterial. Och beträffande arkeologerna, så är det så att det finns olika skolor. Man kan säga kanske lite förgrovat en pro-samisk och en anti-samisk skola och när det förekommer rättegångar om samerna — inte i mina stora rättegångar så mycket, alltså Altevatnmålet 1963—1968 och Skattefjällsmålet 1966—1981, båda avdömda i högsta instans, i Oslo respektive Stockholm — men i senare mål som har gällt vinterbetet kring de sydligaste skattefjällen. De kallas för skattefjäll i Jämtland och Härjedalen och till dessa fjäll hör det då traditionsenligt ett vinterbete och om det har det varit stora processer. En sådan process har samerna förlorat alldeles nyligen och där har arkeologin spelat en viss roll. Det finns då där olika falanger som strider om detta.

Utgången i Sveg blev att man dömde bort vinterbetet. Man påstod att det fanns inget vinterbete och det målet ligger nu i Hovrätten. Där är det mycket olyckligt att bönderna har en sorts fri rättegång, de kan dra rättegångskostnaderna på sina försäkringar, under det att samerna inte har några sådana möjligheter. Samerna står nu på 11—12 miljoner back i de där rättegångarna. Under sådana omständigheter kan man ju inte processa. Nu finns det ett förslag av förre landshövdingen Heurgren som utredningsman. Detta förslag är alldeles färskt och det går ut på att samernas skall få sina rättegångskostnader betalda. Men det vill ju till då att det blir genomfört, så att de kan fortsätta och föra en sådan här rättegång. Om det inte blir något interimistiskt beslut i denna fråga utan vi måste vänta in beslut i riksdagen om den där saken så är ju förslaget inte av något värde, de kommer att förlora sina processer i alla fall.

Jag nämnde alltså Vasatiden och sedan kommer jag att ta upp den internationella emancipation, som jag menar skedde av samerna 1751 och 1752 i ett kosmopolitiskt världsklimat, kan man säga. Sedan vill jag beröra inrikeskolonialismen från ungefär 1815, vulgärdarwinismen från 1884, som spelade en väldigt stor roll och har samband med de här skallmätningarna under Herman Lundborg i Uppsala, som ju fick ett institut för rasbiologi 1921 av riksdagen men som hade verkat långt dessförinnan.

Emancipation vill jag göra till en huvudsak och när sedan inrikeskolonialismen s a s gifter sig med vulgärdarwinismen, då får vi i slutet på 1800-talet en sorts negativ uppfattning av samerna som fortfarande består. Det beror nog mycket på att detta är ett sådant ämne, som har fallit mellan stolarna för historikerna och även för rättshistorikerna. Det har liksom inte blivit någon bearbetning av det här ämnet.

Då har vi fått någonting som nobelpristagaren Douglass North kallar för 'path dependence'. Om man i ett visst skede har valt en linje, en stig, ett spår, så blir man väldigt beroende av detta och min uppfattning är att så är det i Sverige. Man har väldigt svårt att se klart, därför att man har inte utrett de här sakerna. Särskilt historikerna har inte utrett dessa saker.

Ett ytterligare huvudord är disfranchisement, dvs samerna fick sin emancipation i mitten av 1700-talet och sedan tar man ifrån dem deras rättigheter, ungefär som man har gjort med kolonialfolk och andra folk, de har styrt sig själva men berövas sina rättigheter. Det typiska för disfranchisement är kanske att man blir berövad rösträtten, men här är det på ett lite annat sätt, ett fogdevälde osv som man inför 1928, en helt ny statlig idé, falsifikatet privilegium odiosum, "lapprivilegiet", som HD dömde bort 1981 i Skattefjällsmålet, men som lagen ännu vilar på.

Så långt dispositionsorden.

Gustav Vasa skrev om samerna 1526, 1543 och 1551. 1526 säger han till lapparna att domaren i norr "han skall eder hålla vid Sveriges lag och goda gamla sedvänjor". Det har sedan visats av en forskare, Kaisa Korpijaakko i Finland att man verkligen tillämpade jordabalken på samernas skatteland och skattefjäll (som jag visade på kartan här). Man tillämpade alltså Sveriges lag.

1543 finns ett obeaktat, underligt nog, Gustav Vasa-brev, där han säger till bönderna i norr att ni bönder skall låta lapparna behålla sitt jaktbyte för lapparna betalar skatt till mig likaväl som ni bönder och därför skall ni låta dem behålla sitt jaktbyte både ovanför och nedanför lappgränsen. Här talas det alltså om en lappgräns. (Här är lappmarksgränsen och här är odlingsgränsen på kartan.) Då säger han alltså till bönderna att ni skall låta dem behålla deras jaktbyte, "evar I dem skutne finne kunne".

Det där är värt mycket större beaktande än vad man har velat ge det, för där talar Gustav Vasa om lappgräns, där talar han om lappskattens betydelse. Gustav Vasa var också mycket intresserad av skinn och skinnhandel och samerna var ju de som kunde jaga och bereda skinnen, så däri hade han ett direkt stort intresse.

1551 kommer Gustav Vasa med två brev, där han garanterar samernas ägor i "rörligt och orörligt", mobilis et immobilis, det är alltså i fast egendom och lös egendom. Jämför det franska ordet immeuble, som betyder fastighet.

Det där har beaktats alldeles för lite och man har överhuvudtaget inte varit intresserad heller från statligt håll att göra några ordentliga utredningar beträffande rättshistorien och samernas rättigheter enligt gamla bestämmelser och i domstolarnas praxis. Man har visserligen gjort en hel del utredningar, men då har man sagt att rättsförhållandet mellan staten och samer skall vara "som det är", dvs som staten tolkat det enligt inrikeskolonialismen och vulgärdarwinismen och man har förbjudit djupare forskning. Det har kommit fram ganska många utredningar på senare tid. Vattenrättsdomare Lennart af Klintberg fick göra stora utredningar som kom 1968, en annan vattenrättsdomare, Hans-Åke Wängberg kom med utredningar 1989-90, utredningar som egentligen inte har lett till någonting, åtminstone inte någonting bra för samerna.

Lagarna bygger alltså i hela sin uppläggning fortfarande på den 1981 bortdömda teorin om att samernas rätt till land och vatten skulle vara någon sorts privilegium. Jag återkommer till det.

Skall man följa den historiska tråden vidare under Vasaätten, så var det så att i freden i Knäred 1613 fick Sverige avstå från de lappbyar, som låg utmed Ishavet och det var alltså ett krig som inte hade givit så bra utdelning för samerna. Men man var mycket angelägen om, under Gustav II Adolf, att försvara samerna så gott det gick och det hade ju hans far Karl IX också gjort, han kallades ju för "de lappars i nordlanden konung" och var väldigt intresserad av de här förhållandena vid Ishavskusten och österut och gav samerna goda rättigheter.

1615 kom det en mycket intressant konungsdom i Torneå till samernas fördel och i samband med arbetet på den så nämns Gustav Vasa-breven från 1551, där han talar om samernas ägor "i rörligt och orörligt". Axel Oxenstierna är också inblandad där och han kallar sig i sin latinska brevväxling — han brevväxlade ju med Hugo Grotius och andra framstående naturrättslärda, Grotius var också svensk ambassadör — för "Legifer Lapponiæ", lagman över Lappland. Så den traditionella attityden från Sveriges sida är ju mycket välvillig mot samerna, som den här linjen visar.

När Sverige sedan hade mera krigslycka så vann vi 1645 Jämtland och Härjedalen, Gotland och jag tror att det var också Dagö och Ösel från Danmark. Redan året efter skattlades skattefjällen i Jämtland och Härjedalen och de skattlades uttryckligen för djurskjutning, detta på en tid då bönderna inte hade jakträtt. Jag menar att skattlägger man ett område för djurskjutning, det betyder att man får jaga älg och ren, alltså stora djur, då måste också staten förutsätta och klart erkänna mot skattemannen—samen att det finns bete året om, annars kan man inte göra en sådan skattläggning. Axel Oxenstierna hade åter inträtt som lagman och låg säkert bakom denna skattläggning.

Jag har tjänstgjort en lång tid i Svea Hovrätt och domstolar under Hovrätten, jag har alltså en allmän domarutbildning och dessutom har jag tjänstgjort åtta år i Kammarkollegium, som just sysslar med sådana här gamla jordrättigheter. Där var det då en klar lära — och är väl fortfarande fast man nu inte sysslar så mycket där med dessa äldre jordförhållanden — att om man betalar skatt till staten då garanterar staten att man verkligen kommer att få åtnjuta det som man betalar skatt för. Det säger ju också Gustav Vasa i sitt brev 1543: lapparna betalar skatt till mig lika väl som ni bönder och därför måste ni beakta det här och det gäller även nedanför lappgränsen.

Sedan kommer då så småningom pfalzarnas hårdstyre under Karlarna och det är kanske inte så gynnsamt för någon och man gör en del lagstiftning där som sedan har åberopats till samernas nackdel. Det är framför allt ett påbud om skogarna (gäller alltså ej alls fjällen), som säger att bergverken behöver skogar och bönderna har 'slagit under sig stora skogar, ofta många mil bortåt, ja, allt till fjällen' och därför skall det nu bli lantmäteriförrättningar, som kallas för avvittring, där man skall skilja bort skog, om bönderna har rågångar får de behålla dem men övrig skog skall staten kunna ta, dock först genom skogsavvittring, ingen skog blir kronans genom själva 1683 års påbud utan blott genom lagakraftvunnen avvittring (utslag). Det här påbudet gäller alltså inte fjällen på något sätt och man har ändå velat påstå att därmed skulle man ha socialiserat fjällen. Men eftersom det inte fanns någon riksgräns 1683, den kom först 1751, då man bl a gjorde den här underliga inbuktningen här i Sverige, så kan man göra gällande att förutsättningen för att göra en lagstiftning måste vara att en kung, som vill lagstifta, har suveränitet över området. Det här var alltså ett gemensamt område. Den Finnmark som gick ända ner i Härjedalen och som varit, om man så vill, gemensamt område för Danmark, Norge och Sverige till 1751. Vad gäller kartan måste sägas att samerna har blott hålen i schweizerosten; staten har tagit allt av värde, vattenmagasin, gruva, timmerskog och skogsvirke samt den tungt motoriserade turismen med jakt och fiske (olagligt).

Vidare fick vi då en ny grundlag 1720 och var det någonting som man då inte tyckte om, så var det suveränitetstiden med dess kungaenvälde, som ju hade visat sig vara katastrofalt under Karl XII. Det är nog så att det här skogspåbudet 1683 inte kan tillämpas överhuvudtaget efter 1720. Det var inte riksdagsbehandlat utan det var ett dekret enbart av Karl XI. Så fick vi också 1734 års lag som reglerar sådana här förhållanden, urminnes hävd, jordabalkens 15 kapitel, lappkodicill och lapprätt 1751—1752, ("äga skatteland", "lappen själv som för landet skattar"), och även de tar över sådant här diktatoriskt påbud.

Det där har en ganska stor betydelse, därför att staten har inte någon annan vad man kallar för rättstitel till fjällen, om jag använder ett sådant generellt uttryck, än det här 1683 års påbud, som man då envist har hävdat att det skulle förstatliga fjällen. Men av skäl, som jag just har sagt, så är inte det särskilt plausibelt. Nedanför skattefjällets gräns finns kronoskog med långt senare nybyggesavvittringsgränser. Nämnda gränser kune inte borttaga den skattlagda vinterbetesrätten, en skattemannarätt med Kronans garanti på Kronans mark.

Sedan kommer det då så småningom ett lappmarksreglemente 1749, som säger att man kan få ta upp nybyggen, bönder kan få ta upp nybyggen även inom lappmarken. Det grundar sig på en parallellteori av 1673 av en landshövding Johan Graan, som för övrigt var same, och som påstod att man kunde gott släppa upp jordbruk i lappmarken för att det var ingen konkurrens mellan jordbrukarna och samerna. Någonting som var felaktigt men som ändå ledde till ett par lappmarksplakat 1673 och 1695. Men enligt dem var det så att man fick inte ta upp nybyggen om inte samerna gick med på det (dr Ilmar Arens). 1749 däremot kunde landshövdingen ge tillstånd utan att samerna hördes. Det var vissa fördelar med att vara nybyggare, man behövde inte betala skatt på 15 år och man slapp krigstjänsten och det var naturligtvis för att man skulle rekrytera folk dit upp. Men när man hade gått in under skatten efter de 15 frihetsåren, så skulle nybygget "geometrice avtagas" som det stod i lappmarksreglementet. Det betydde att detta nybygge, hemman, som det då kallades för, skall få sina yttergränser bestämda. Därav kan man ju inte dra några slutsatser beträffande det som blev över, som kallas för överloppsmark, för det förhållandet att man gränsbestämde hemmanet betyder inte att rätten till fjällen s a s utanför, överloppsmarken, påverkades på något sätt.

Inte heller kan man säga att när man 1751 delade det här fellesområdet, Finnmarken, att det då, därför att en del mark kom att tillfalla Sverige, kom att ligga på den svenska sidan av riksgränsen och en del tillföll Norge, innebär att Sverige då blev ägare till de områdena som föll till Sverige utan äganderättsförhållandena skulle vara som de redan var tidigare, terra transit cum onere suo, säger juristerna, dvs marken går över med de belastningar som den har från början.

1751, som sagt var, delade man fellesområdet, för att tala norska, det gemensamma området Finnmarken och fick gränsen som jag just pekade ut. Det är mycket intressant att studera gränskommissarierna på svensk sida. Det var en L. Chr. Stobée, som var en gammal karolin, som hade suttit fången i Ryssland och enligt berättelsen rymt från ryssarna 1715 förklädd till amma. Sedan blev han då gränskommissarie 1740—1747, en mycket framstående man. Han har givit mycket bra skildringar, förmånliga skildringar av hur gagneliga samerna var för landet. Han efterträddes av en överste Klinckowström, som också var en mycket lärd och bildad man. De danska 1700-talsjuristerna, kosmopoliterna Hielmstierne och Stampe verkade i samma riktning och citerade Samuel von Pufendorffs ockupationslära.

Pufendorff var svensk (Lund) och tysk professor och han hävdade att äganderätt kunde uppkomma genom occupatio per universitatem av coetus hominum, kollektiv ockupation av en folkgrupp, alltså ej genom gårdsbruk, per fundos. Detta var enligt Pufendorff särskilt vanligt vid stagna et montes asperi, sjöar och icke odlingsbara berg.

Ett av Hielmstierne och Stampe författat betänkande, Finnmarkens gamle og itzige tilstand, med dessa hänvisningar till den ytterst auktoritative Pufendorffs klara lära, upplästes vid gränsförhandlingarna i Strömstad och lades juridiskt till grund för erkännandet internationellt genom kodicillen av samernas äganderätt till land och vatten. Här måste hänvisas till Tomas Cramér: Samernas Vita Bok (SVB) 1966—2000, 30 volymer, registrerade av Riksarkivet. I SVB redovisas vidaregående forskning utöver, och kritik av, HD:s dom 1981 i Skattefjällsmålet. Vidare kritiseras att riksdagen ej infriat sitt löfte 1971 att revidera rennäringslagen, om blivande skattefjällsdom i HD gåve anledning därtill. Eftersom borttagandet av jakt- och fiskerätten för samer i norr utanför sameby, vilka dessförinnan ansetts ingå i samebyn, hade som enda juridiska motivering att nämnda rätt vore ett negativt privilegium (privilegium odiosum), vilket klart framgår av lagmotiven och var ett då nytillskapat falsarium, nu bortdömt av HD, finns det ett oavvisligt krav nu, att denna samegrupp i norr återfår sin rätt till land och vatten. HD:s dom 1981 att underkänna lapprivilegium, denna klart kolonialistiska kreation, är konstaterande, icke konstituerande. Lapprivilegium har aldrig funnits, och allt som grundas på denna konstruktion måste falla, samerna i norr utanför sameby återfå sin rätt. Eftersom ersättning ej utgått vid det olagliga borttagandet av rätten, lär jakt- och fiskerätten kunna av denna grupp återupptagas till utövning nu utan hinder. Ett påstående att rennäringslagen skulle uttömmande reglera samernas rätt till land och vatten saknar trovärdighet bl a gentemot denna grupp av samer i norr utanför sameby, enär grunden återtagbart privilegium brister. Sverige skall regeras under lagarna, och dit hör urminnes hävd enligt jordabalken, en civilrätt som HD fastställt 1981 på talan av samebyar (så gott som alla i landet) och av enskilda samer. Kammarkollegiet har också alltid hävdat att rennäringslagen ej löser alla problem — ej är någon lag om vem som äger fjällen, utan blott en ad-hoc-lösning, ett kolonialistiskt exercisreglemente, som får vika när rätten genom dom klarlägges. Olagligheter mot samer i norr utanför sameby viker omedelbart när rätten nu klarlagts.

När statsrådet Annika Åhnberg bad samerna om ursäkt för statens oförrätter mot dem, avsågs främst de olagliga grundlags- och civilrättsstridiga tvångsförflyttningarna 1919—1923—1939 av nordsamer inom Sverige, det första angreppet på samernas kärnland, stagna et montes asperi, dit jordbrukshotet ej kunde nå (ansvarig Albert Ehrensvärd) samt det olagliga borttagandet av icke-renskötares samiska jakt- och fiskerätt 1928, en civilrätt enligt HD 1981 då och alltid grundad på urminnes hävd.

Här må det tillåtas att taga ett konkret exempel. Samelärarinnan i Tärnaby Sigrid Stångbergs fader Johan Stångberg var ordförande (kolonialistiskt betecknad ordningsman i det hierarkiska systemet lappfogde-lapptillsyningsman-ordningsman där endast ordningsmannen var same, underställd svenskar) i Vapsten sameby. Dessa ursamer i Tärna, Sigrid Stångberg, jordbrukaren Tage Östergren m fl, är nu alla eliminerade från samebyn och enligt ad-hoc-lagen 1928-1971 olagligt utestängda från jakt- och fiskerätt. Vapsten sameby idag består enbart av tvångsflyttade nordsamer (även dessa offer för svensk kolonialpolitik).

Sigrid Stångberg och alla i samma lägen — samer i norr utanför rensköteseln måste givetvis befrias från olagliga, ogiltiga ad-hoc-begränsningar av jakt och fiske. I Sigrid Stångbergs fall blir det hela särskilt påtagligt — offer för elimineringen av lokala ursamer genom lappfogdeväsendets insatser på vink från högre ort till förmån för nordsamernas inflyttning (Åhnbergs ursäkt I), därefter olagligt och nu ogiltigt berövad jakt och fiske (Åhnbergs ursäkt II). ILO 169 är gjord till förmån för urfolk, icke näring. Den måste alltså gälla för "albanerna icke serberna" (Kosovo). ILO 169 artikel 23 talar om landsortsyrken — rural industry. Dessa samer måste få rätten till land och vatten bl a för att förekomma inavel och brain drain.

I Heurgrens utredning föreslås en gränsdragningskommission med rättshistoriskt inslag. Detta inslag hälsas med tillfredsställelse, enär sådant inslag bekämpats av staten i Lennart af Klintbergs utredning (Anders Persson Blind insatt på lappfogde Åke Wikmans uppslag, varigenom sameinslaget i utredningen kom ner på den önskade juridiska inkompetensnivån mot protester och aktioner av Per Idivuoma och Lars Utsi). I samband med Hans-Åke Wängbergs utredning förde statsrådet liknande resonemang, resultatet av en realistisk rättsutredning vore "politiskt omöjligt". Utan rätt juridisk och rättshistorisk kompetens blir kommissionen blott en skenfaktor, cotton candy (sockervadd).

En förutsättning för gränsdragningskommissionen måste dock med nödvändighet vara en frysning av pågående domstolsprocesser. Kommissionen skall ju utreda rättsläget och behoven allsidigt, alltså just den främst rättshistoriska utredning samerna ej har ekonomiska och andra resurser att nu prestera. Ett moratorium är alltså nödvändigt, ty vilken nytta gör kommissionen om dom redan är fälld beträffande visst område. Moratoriet kan få den formen, att samerna vid vederbörande domstol får bifall till ett uppskovsyrkande. I första instans bör samerna i icke avdömda mål föra in skattläggningen som ny civilrättslig grund. I det nödvändiga moratoriesammanhanget ingår även att samerna omedelbart av staten får täckning för dels sina rättegångskostnader, dels ock eventuell ersättning för motparts kostnader. Detta torde vara det enda förenliga med principerna i ILO 169, som knappast torde tillåta att ursprungsfolket förlorar rättegångar pga fattigdom och brist på den fria rättegång som utmärker en rättsstat med en ursprungsbefolkning. Se härom Skattefjällsmålet, där staten betalade alla rättegångskostnader, en princip som självfallet måste gälla även nu.

Utan moratorium och fri rättegång inklusive motpartskostnader blir samerna ställda inför fait accompli, fullbordade fakta, vilket gör Heurgrens förslag illusoriska. Vad som hotar är att samerna förblöder i en skicklig svensk oblodig kolonialistisk etnisk rensning stödd av de fyra i riksdagen mäktiga lobbies, skogsbolags-, bonde-, rovdjurs- och jägarlobbyn.

Det var — för att återgå — en kosmopolitism i mitten och slutet på 1700-talet, som man måste lägga stor vikt vid. Man svärmade för Kina, Kina slott vid Drottningholm, och det var inte alls det ariska tänkesättet, som exempelvis Geijer stod för.

När gränsen drogs 1751, lade man också, som sagt, till en kodicill, ett tillägg till gränstraktaten, som kallas för lappkodicillen och enligt den får samerna en egen domstol, de får äga skatteland och man talar om lappen själv som 'för landet skattar', samebyn, en distriktsorganisation för samerna får en stark ställning. Motivet för hela den riksdagsbehandlade kodicillen är den lappska nationens konservation, vilket innebär att det är inte bara renskötare utan alla lappar i norr som kan åberopa kodicillen till stöd för sin rättsställning. De ingick i samebyarna.

1752 utfärdade Svea Hovrätt på kungl befallning, som nämnt, ett universal som anbefaller lapprätten, alltså samernas egen domstol och säger till underlydande domstolar — och Svea Hovrätt omfattade då hela Norrland med Kemi lappmark ända ner till Jämtland-Härjedalens lappmark — att lapprättens domar skall respekteras och den skulle då tillämpa kodicillen av 1751. Så det var en mycket stark ställning enligt kodicillen och universalet av Svea Hovrätt.

Det kosmopolitiska tänkesättet bestod under 1700-talet och Gustaf III är ju ett bra uttryck för det. Han gav ju judarna ett privilegium 1782. Tidigare fick judarna inte alls vara i Sverige, de kunde låta sig kristnas och då var det fritt fram, men så länge de behöll sin trosbekännelse fick de inte alls komma in. Nu fick de komma in men fick ett privilegium som var negativt. De fick bara bo i Stockholm, Göteborg och Norrköping, de fick inte äga fast egendom, inte gå ed inför rätta osv. Det tog tiden ända till omkring 1860 innan de sista restriktionerna för judarna försvann. Det är en ganska egendomlig parallell. Min uppfattning är att samerna fick sin emancipation internationellt 1751 och de förlorade den sedan i mitten på 1880-talet och särskilt 1928, så det är en omvänd funktion mot hur det går för judarna. Ett mycket intressant verk om detta är Hugo Valentins Judarnas historia i Sverige. Exempel på emancipation är Amerikas negrer, som emanciperades av Lincoln, och Rysslands livegna, som emanciperades av Alexander II, båda strax efter 1860.

Gustaf III var då den som införde att bönderna som betalade skatt — man hade tre jordnaturer, krono, skatte och frälse — han jämställde skatte och frälse, han gav s a s en full äganderätt till dem som var skattebönder och det var ju, som ni säkert vet, i samband med att han ville få igenom Förenings- och säkerhetsakten och den ville inte adeln ha, då var han alltså tvungen att göra sig vän med bönderna och det gjordes på detta sätt. Min uppfattning är att detta, att man erkände skattebondens äganderätt också måste gälla dem som betalade lappskatt för lappskattelanden och skattefjällen, som jag har pekat ut på kartan.

Här befinner vi oss i en kosmopolitisk värld där man inte gjorde de distinktioner som kanske gjordes längre fram. Lappskatten var ju dessutom väl etablerad ända sedan Gustav Vasa. När jag vann målet om Altevatn, som ligger här uppe någonstans, norr om Kiruna, det här är Torne Träsk, Altevatn löper parallellt och sträcker sig in i Norge, det målet vann jag alltså genom min forskning i Højesterett 1968. Ett starkt argument var då att Gustav Vasa hade tagit skatt av Altevatn och Lenavatn, två mycket vackra sjöar som ligger här norr om Torne träsk.

Lappskatten var mycket etablerad. Att man inte har erkänt detta att Gustaf III också innefattade lappskatten, när han gav äganderätt åt skattebönderna, beror på 'path dependence', som jag har talat om, alltså man tog ett förhållningssätt till samerna i mitten på 1880-talet, då vissa tendenser i tidigt 1800-tal gifte sig med vulgärdarwinismen. Det har vi aldrig kommit ur och historikerna har inte bearbetat det här heller.

Jag har i mina samlingar en seminarierapport av Richard Lagercrantz, där man har talat om hur svensken ser på finnen och hur finnen ser på svensken. Det är inte bara opinionsundersökningar utan det är resonerande undersökningar om detta. Det är egentligen märkligt att man inte har gjort något liknande med samerna. Man gör vissa opinionsundersökningar, men det blir ju ofta så fyrkantigt och frågorna är i svart och vitt och sådana här binära förhållanden. Det är ett bra exempel då på hur försummat det här är och hur väl det faller in under vad de tre inledarna Klas och Ida och Ann-Sofie anförde i början av den här konferensen.

 

Fotnot I (återgår på SVB, vol 30 s. 151-160)

I HD:s dom 1981 i Skattefjällsmålet ironiseras över vulgärdarwinismens av samerna påstådda inflytande på lagstiftningen om samerna 1886 (kolonialisterna von Düben och Widmark). Vetenskapen vitsordar nu starkt detta darwinismens inflytande, som framgår av det den 10 augusti 1998 av oss överlämnade materialet. HD:s dom 1981 är ett uttryck för en då förefintlig följsamhet. Idag skulle en dom säkerligen utfalla mera gynnsamt för samerna, mera objektivt, men då den fria rättegången avskaffats för urbefolkningen, kan samerna ej driva de högst påkallade principmål som är av nöden för rättsfrågornas lösning. I Skattefjällsmålet betalade staten båda parters kostnader för rättegången, och den principen är den enda rimliga. Äganderättsfrågor skall lösas just genom rättegång och ej genom ensidiga politiska beslut i en riksdag där samerna ej är företrädda men däremot kompromissen och kommersialismen.

Bruksrätt har samerna redan och den har ej hindrat rättsövergrepp som fri skottlossning i fjällen och fritt fiske i sjöar som är skattlagda till samerna. Ej heller kan "bruksrätt" överflygla fällda domar (Sveg) där alla samernas rättsgrunder ej förts fram.

Det är av vikt att klart säga ut, att vi är emot en ratifikation av ILO 169, som ej erkänner samernas äganderätt, vilket ILO 169 gör. När HD 1981 säger att samernas äganderätt ter sig klarare norr om Jämtland (lappskattelanden) är detta ett undflyende. "Ni har rätt, men ej på det sätt som yrkat." Tyvärr fördes ej frågan om samernas rätt till jakt och fiske (Bertil Bengtssons votum 1981 i HD) till Strasbourg pga Svenska Samernas Riksförbunds (SSR) räddhåga. Efter 15 förlorade år vek räddhågan, men då gjordes ej de rätta juridiska handgreppen, varför målet helt misslyckades, liksom målet om vinterbetet i Härjedalen (dessutom med stora skulder) då skattläggningen ej fördes fram som rättsgrund och staten ej inmanades att försvara vinterbetet som "ägare" av skattefjällen. I nya mål om vinterbete, som motparten startat, kan staten gå in och försvara skattefjällets rätt till vinterbete med alla rättsgrunder och detta bör sameministern draga försorg om (Obs JK:s deklaration om skattefjällsavvittringen 1988 och lagens klausul om samernas uteslutande begagnande, som åsyftar avvittringen.) Under HD:s uttalande 1981 ligger dock en mycket stark uppskattning av lappskattens juridiska verkan att ge skatte jordnatur, och en åsikt att grundskatteavskrivningen ej avsåg att minska samens eller bondens rätt till mark med adpertinenser (birättigheter) och tillydenheter som vinterbete. Skattläggning för djurskjutning 1646 förutsätter att ren och älg har bete året om och där djuret självt söker betet och denna civilrätt kunde bondeavvittringen på 1850-talet (administrativ) ej avskaffa.

Det är för samerna bättre att ILO 169 förblir oratificerad, än att samerna förmås att politiskt uppge en juridisk rätt, som staten genom vägrad fri rättegång hindrar-stänger från rättslig prövning och skadeståndskrav (grundlagen, folkrätten, Europakonventionen).

Direktiven för utredning av rennäringspolitiken är ekonomistiska. Det är omöjligt att komma till ett rimligt resultat utan att väga in, på ett helt annat sätt än dessa direktiv, de kulturella urbefolkningsaspekterna. Kulturell överkostnad är riksantikvarieämbetets begrepp, samernas bevarande är lika viktigt som Stockholms slott, statens skuld till samerna för exploatering är en tung post till täckande av denna betydande överkostnad. Man kan ej heller borttaga myndighetsskyddet för samerna. Till och med lappfogdarna (jur. kand. Kangas!) gjorde viktiga insatser att ej tala om den av samerna folkligt kallade och utsedde (SSR, LSS) sameombudsmannen (ej utsedd av överheten som DO, JK m fl) med ämbetsmässig ställning (ej politiskt vald). Faran med dessa direktiv är att de fyra mäktiga lobbyorganisationer som står samerna emot, rovdjurslobbyn, skogsbolagslobbyn, bondelobbyn och jägarlobbyn, får igenom sina intressen via alla de kanaler de äger (Ultuna!). Enligt uppgift slaktas per år 60 000 renar medan rovdjuren tar 63 000. Då samerna saknar nämnvärda lobbyresurser, måste direktiven kompletteras så att ekonomismen får mindre plats och motverkandet av de fyra motpartslobbies en vida större. Sker ej detta blir utredningen blott ett talrör för lobbyintressena i ekonomismens klädnad. Det saknar mening att diffust öka samernas inre självbestämmande, när det viktiga är värnet av samernas näringar, bl a rennäringen, och arealer, mot intressen som får betecknas som fientliga. Betrakta i tur och ordning rovdjurslobbyn, jägarlobbyn, skogsbolagslobbyn, som lyckades skyffla över jägartrycket från bolagsmark mot samerna (gammal jakträtt skyddad av Gustav Vasa 1543 och av HD 1981) och så skydda sin egen mycket yngre jakträtt, och bondelobbyn, som nu startar försäkringsfinansierade rättegångar mot samer utan fri rättegång, nytt mål mot Tossåsen, mål mot Udtja skogssameby.

Värdet med budkavlerörelsen — kampmarschen — är att den utgör en folklig samereaktion mot ett av inre motsättningar förlamat sameting och ett mycket passivt, trött SSR. Budkavlen har förmått skapa publicitet i internationell press, bl a i Libération, medan tinget och SSR synes fastna i skadliga sockenperspektiv.

Uttalandet "den här typen av konflikter löser man inte domstolsvägen" tycks den motstående lobbyn, som väcker nya rättegångar och har ännu flera i förråd, ej uppskatta. Den visar här sitt mått av "ömsesidig respekt". Samerna har i sekler trängts tillbaka och måste vaka för sin rätt. Staten som gynnare och exploatör, bl a gruva med rendödande järnväg, vattenmagasin, storskogsbruk med obeskogade fjällkalhyggen, hormoslyr och Contorta, tung motoriserad turism är den som trängt samerna mest och staten har en stor oreglerad skuld till samerna (dålig skadereglering, ingen del i vinst, inga investeringar åt samerna, felaktig beskattning av skadestånd).

Anser nu staten att den äger skattefjällen, trots att det ej finns dom därpå, är staten dock bunden av avvittringen enligt 1841 års brev (JK 1988) att tillhandahålla dessa fjäll för renskötsel. Staten måste därför, som sagt, gå in i Tossåsens nya mål, som motparten startat och försvara vinterbetesrätten, bl a åberopande lappskatten alltsedan 1646. Landshövdingen var nyligen beredd att försvara den vida yngre fäbodrätten.

Staten måste inse, att staten knappast är godtagbar som en objektiv förlikare när den ställer de aggressiva skogsintressena — lobbyintressena enligt ovan —i paritet med befolkningen (jordbruken drivs knappast längre), som stillsamt utövar sitt urgamla vinterbete som undgängligt tillbehör till sitt skattefjäll av skatte jordnatur sedan 1646 i Sverige och förut av alders tid då landskapen tillhörde Norge. Staten som gynnare och exploatör har ej tidigare rätt skiftat sol och skugga. En särskild sameförsvarsgrupp bör tillsättas med bl a disputerade sameforskare med internationell utblick. En sådan grupp kan hämta ledning av vad rakryggade självständiga ämbetsmän som JO Alfred Bexelius, JK Hans Stark och DO Peter Nobel uttalat och bör få rättegångsresurser, vara självständig, driva och publicera forskning.

En diskriminering av samerna ligger i statens krav att de skall efterge sin rätt, som staten synes ej vilja försvara enligt statens eget skattebrev och 250-300 års betalning av lappskatt. Med detta sammanhänger att den vetenskapliga forskningen ringaktas. I Lennart Lundmarks bok Så länge vi har marker, Rabén Prisma 1998, en acceptabel framställning fram till 1750, uttalas på s 133 att det med få undantag är samer som engagerat sig i svensk samepolitik. Här bortses från en avhandling av fil dr Tom G Svensson 1973 (på engelska 1976, Ethnicity and Mobilization in Sami Politics), som just behandlar detta ämne och samme författares monografi över Skattefjällsmålet 1997 The Sami and their Land, ett väl illustrerat arbete å 213 sidor, som nyligen anmälts i fackpress i USA. Ej heller nämns docenten Hugh Beachs avhandling 1981 Reindeer-Herd Management in Transition, The Case of Tuorpon Sameby in Northern Sweden, 542 s, eller omfattande utlåtanden 1975 av professorerna Gerhard Hafström, Knut Bergsland och Gunnar Eriksson, tryckta i Cramér: Samernas Vita Bok (SVB) 1966-1998, 30 vol (Riksarkivet, K.B., register i vol 22).

Det viktiga mentalitetsskiftet i Sverige i mitten av 1880-talet, då en ytterst på kristen grund (sammanhänger med filosofen Chr J Boströms lära) vilande syn på samerna avlöstes av en vulgärdarwinistisk syn påpekades först av Cramér, som engagerade professorn Gunnar Eriksson, då i Umeå, att utveckla temat, vilket missförstods av Högsta Domstolen 1981. Förenklat kan det uttryckas så att samen ansågs som människa skapad till Guds avbild med en själ som kunde/borde frälsas (lappmarks ecklesiastikverk/nattvardsbordets demokrati) men vid darwinismens inbrott/seger 1884-1886 förvandlades till en vissnande gren på evolutionens träd. Den darwinistiska synen är upphovet till tvångsförflyttningarna 1919-1939 och det juridiska falsariet negativt lappprivilegium (privilegium odiosum) i renbeteslagen av 1928, som HD dömde bort 1981 i Skattefjällsmålet. All rättskamp för samerna hade varit omöjlig om privilegiesynen ej dömts ogiltig och ersatts av urminnes hävd, banbrytande Altevatn 1968 (se strax nedan). Vulgärdarwinismen har en annan historia i Norge än i Sverige, för Norge se Harald Dag Jølle: Sosialdarwinisme som historisk forklaringsfaktor i Norsk Historisk Tidsskrift 1998 s 197-208.

Lundmark nämner ej heller professor Magnus Mörners unika vittnesmål i HD i november 1979, som är tryckt med stor notapparat i Historisk Tidskrift 1980 s 419-451, se Hans De Geers introduktion s 417.

En pionjär som Lundmark ej heller nämner, men som bör uppmärksammas, är professor Wilhelm Aubert, jurist i Oslo, som engagerade sig och sina elever ej minst för de icke-renskötande samerna i norr, bl a i den banbrytande Nordisk Nykolonialisme, red Lina R Homme, Oslo 1969. Aubert samarbetade med Tomas Cramér, som också skrev i denna volym, ett viktigt svenskt-norskt samarbete efter den epokgörande Altevatndomen i Höjesterett 1968 i ett mål startat 1963 på samernas begäran av Cramér-Ruong, där de svenska samerna vann bifall till urminnes hävd och alla yrkanden i strid med Sveriges och Norges dåvarande privilegiesyn på samernas rätt till land och vatten.

I The Nordens Biskops-Arnö Sami Volume 1995 finns en utförlig framställning av samernas historia. Den ingår i Tomas Cramérs stora deposition i Riksarkivet och behandlar det likaledes av Cramér-Ruong startade Skattefjällsmålet 1966-1981, där, som sagt, "lapprivilegium" dömdes bort. Se vidare SSR:s imponerande serie av landsmötesprotokoll, som Lundmark märkligt nog förbigår, med bl a det klarsynta Samepolitiska Programmet av 1968, beslutat av landsmötet och förberett sedan 1960-talets början.

Genom dessa brister har Lundmarks bok fått ett begränsat värde, rent av en sorts "sockenperspektiv", vilket till stor del torde vara att hänföra till hans rådgivare.

Samerna behöver internationellt stöd. Den engelskspråkiga vetenskapliga litteraturen är ett villkor för stödets effektivitet. Mer borde publiceras/översättas.

Per Guttorm Kvenangens samehistoriebok (Sameskolstyrelsen 1996) lider av samma fel och blindhet för exploateringen på skattefjällen och ovan lappmarksgräns och odlingsgräns utan skadeersättningar och del i vinst för samerna. Trots dessa gränser exploaterade staten — lät staten exploatera — Jämtlands lappmark och övriga lappmarker utan samebefolkningens medverkan med nyss angivna ekonomiska resultat (timmerskog m m, se ovan).

Även samerna själva har svårt att frigöra sig från en framsuggererad, av överheten påtvingad syn (lappfogdar, präster, landshövdingar som Ragnar Lassinantti den svagare kulturen går under vid mötet med den starkare och detta kommer samerna ej heller att undgå, sagt i riksdagen).

Varför är invandrarminoriteter bättre observerade och mediabeaktade än samerna som måste åberopa paritet med dessa för att nå blygsamma mål, när samerna bort kunna ställa långt högre krav på rättigheter och skadestånd? Här har nog "det bernadotteska Lill-Sverige" (Matti Klinge) en stor roll. Redan Geijer och Tegnér började sikta in Sverige på idén om ett rasligt, språkligt, etniskt, kulturellt, homogent Sverige genom att helt anakronistiskt föra Lill-Sverige tillbaka till tiden före 1809 (Ola Larsmo). I det svenska tyskeriet efter Tysklands seger 1871 kom Ernst Haeckels vulgärdarwinism att dominera i Sverige (Gunnar Eriksson efter uppslag av Cramér). Det har varit ofantligt segt att i den svenska tjänstemanna-domarkåren få fram en grundlagsenlig folkrättsenlig attityd — för att inte tala om attityderna hos media och politiker (lobbyismen och röstmaximeringen).

Ola Larsmo har påpekat att under tidigt 1800-tal efter 1809 med Finlands förlust "karismatiska charlataner" (ej Larsmos uttryck), genom Svea, Frithiofs saga, Vikingen, Odalbonden förvred synen på det mångspråkiga, mångrasiga, mångetniska, mångkulturella baltiska "runda" Sverige med flera t ex tyska rättsordningar före 1809. Detta bidrog till att Kodicillens domstol, lapprätten av 1751, påbjuden av Svea hovrätt i universalet 1752, förtvinade. Erkännandet av samernas rätt till land och vatten bestod dock i HD 1868 (Carleson-Cramér m fl) och i riksdagen 1871 (J J Nordström). Charlatanernas verkan förenade sig med vulgärdarwinismen, kolonialismen och tyskeriet (Gustaf von Düben, P H Widmark, H A Widmark, Ernst Haeckel, Bengt Lidforss) i HD 1884 (Knut Olivecrona m fl, se Samernas Vita Bok vol 1) och härpå vilar svårigheterna idag att se klart på samefrågan i departement, utredningar, lagar och domstolar.

Vad småviltjakten beträffar anser vi att fri skottlossning i fjällen är olaglig och att någon försöksverksamhet av sådant ej bör ske. Vi anser att sametinget har begått ett fel och vållat samerna skada.

När det gäller Norge har Altevatndomen 1968, följd av Varfjelldomen 1979, fastslagit de svenska samernas rätt, alders tids bruk, till sina norska områden på talan av enskilda samer och av samebyar. Skogsbolag och bönder slår starkt och tydligt vakt om sin juridiska rätt. Det innebär diskriminering att vägra samerna — andra klassens medborgare? — att göra sammaledes och äga resurser härför genom fri rättegång. I det ögonblick samerna viker från principen att rätten är given för de vakande och icke för de sovande blir samerna rov för de fyra förutnämnda lobbies och dessutom för en välkänd norsk. Samernas rätt till land och vatten skall hävdas i Norge och i Sverige av rättssubjekt.

I sin totala avsaknad av lobbyresurser måste samerna få respekt för den vetenskapliga sameforskningen, få egen grundlagsklausul, klart erkännande i grundlag av sin egen fastighetsrätt, fri rättegång främst i fastighetsmål och egen betydande medelstilldelning för publicering i kvalificerat tryck med illustrationer av t ex det rika historiska verket Samernas Vita Bok (SVB) 30 vol, 1966-1998. I den sista volymen, som överlämnades den 10 augusti 1998, finns ett brev till Sara Lidman och en uppsats om Åke Holmbäck, som har mycket av värde att ge. Studiet av sådant material är betydelsefullt, liksom material förut ingivet av Landspartiet (LSS). Vi gläder oss över försäkran att sådant står högt på dagordningen. Det är ytterst ett kulturellt ansvar för samernas rätt till land och vatten det gäller, mot resursrika kamprustade lobbies, vars roll samhällsutvecklingen och mediautvecklingen gjort allt ödesdigrare för den lobbylöse samen. Statsrådet Åhnberg är den första sameministern som antytt djupare förståelse.

 

Fotnot II (återgår på SVB, vol 30 s. 213-219)

Där kan man göra en parallell med vad som skedde i norra Kanada, där man hade något liknande försök till bolagiseringar och eliminering av urbefolkningsrätten. Då gjorde indianerna och inuiterna någonting som är möjligt i anglosachsisk rätt, som är mera generös i sådana här fall mot en urbefolkning t ex. Man gick till domstol och utnyttjade en rättsfigur som heter Caveat, det betyder alltså 'tag varning'. Det är då i den anglosachsiska litteraturen och juridiken ett sätt att man tvingar bolagiseringarna att stoppa tills det blir utrett hur det är med markrätten. Någonting liknande kanske man borde göra här beträffande Vasaskog Sveaskog och lappskattens rättsverkningar men det förutsätter då att det finns en tillräcklig samisk beslutsamhet och sakkunskap för att klara den där saken. Jämför notisen om Skattefjällsmålet i fastighetsboken.

Jag går nu över till det här med Gustav III och 1789. 1789 gjorde Gustav III en statskupp och den gjorde han med hjälp av de lägre stånden, alltså det fanns ju adel, präster, borgare och bönder. Det var framför allt bönderna som han stödde sig på och borgarna. Det gav honom då en politisk makt som tog sig uttryck i den s k förenings- och säkerhetsakten, där Gustav III blev mycket mera enväldig än förut. Egentligen var Gustav III en stor beundrare av adeln, särskilt den gamla adeln, men adeln blev hans motståndare här för den ville inte ge honom så mycket makt och då måste han bli vän med de lägre stånden, och han lovade då att bönderna skulle få en äganderätt till sina skattehemman. Det var tidigare ganska diffust men han fastslog då att dessa skattehemman ägde bönderna med samma rätt som frälsemannen ägde frälsejord, alltså adelsmännens jord. Det kom en särskild författning om det, det kom faktiskt tre författningar och i själva förenings- och säkerhetsakten står det dessutom att jordnaturerna ska vara oföränderliga.

Jordnaturerna var någonting som hade mycket, mycket stor betydelse, men som dagens jurister, inte minst domstolsjurister, inte förstår sig på. Det var alltså oerhört viktigt. Om någonting stod i jordeboken för skatte jordnatur betydde det äganderätt och samernas skattefjäll i Jämtland skattlades 1646 och det står uttryckligen om de här fjällen 'skattar för den skull' tre daler eller någonting sådant. Det betyder att de fick skatte jordnatur.

Nu har man länge velat göra gällande att när Gustav III befäste detta med jordnaturerna och med böndernas äganderätt så kunde det inte gälla samerna. Men jag menar att det är fullt möjligt att göra gällande ty med dåtidens betraktelsesätt var det inte alls så omöjligt, samerna var mycket mer jämställda då och det är bara ungefär 40 år från den efter kungl proposition riksdagsbehandlade internationella emancipationen av samerna i kodicillen 1751 som erkände samernas äganderätt. Det talas om att äga skatteland osv i kodicillen och samerna fick en egen domstol, som skulle tillämpa kodicillen som lagtext, den kallades för Lapprätten och bestod av enbart lappar. Svea Hovrätt stadfäste på order i flera kungabrev i ett universal 1752 att Lapprätten skulle respekteras av andra domstolar. Vad andra domstolar beträffar, så var det så att i häradsrätterna i Norrland satt samerna i häradsnämnden och var ofta i majoritet i häradsnämnden. Samerna hade alltså en kolossalt stark ställning och den kan man gott göra gällande, den var oförändrad 1789, det var samma modell och samma tänkesätt. Samerna var så att säga accepterade, emanciperade som man säger, fria människor i paritet med andra 1751 och 1789.

Emancipation talar man också om t ex när negerslavarna av Abraham Lincoln fick sin frihet 1860 och kanske något år senare och de livegna i Ryssland av Alexander II fick sin frihet ungefär vid samma tid. Det kallar man för emancipation. Jag menar att samerna fick sin internationella emancipation 1751 genom kodicillen och 1752 genom Svea Hovrätts universal, som erkänner den samiska domstolen, som skall tillämpa kodicillen.

1809 förlorar vi Finland och då blir det en omlagring i tänkesätten i Sverige. Man blir mycket mer inställd på det ariska, germanska. Ola Larsmo, en författare i Sverige som också skriver i Dagens Nyheter har menat att man då så att säga germaniserar den allmänna uppfattningen genom sådana dikter som Svea av Tegnér, Vikingen och Odalbonden av Geijer. Det gamla runda Sverige som också omfattade Finland och baltiska och tyska provinser blir inte längre öst-västligt utan nord-sydligt. Före 1809 trycktes svenska lagar och författningar även på finska. Detta germanska betonas väldigt starkt av Tegnér, jag nämnde Svea, och 1829 i Lund bekransar Tegnér Oehlenschläger, en dansk diktare, och det är början på skandinavismen. Då tänker man på ett helt annat sätt. Det gör att vi har eller har haft väldigt svårt att rätt uppskatta det här som Gustav III gjorde, när han erkände äganderätten. Man har uppfattat det som att det är orimligt att tänka sig att detta skulle gälla samerna, men det beror på att man har fått det här inympade skandinavistiska, ariska, germanska tänkesättet, som Tegnér och Geijer och andra har fört fram, John Landquist: E. G. Geijer, 1924, s. 120, 138. Från 1751 till 1789, ungefär 40 år, från 1789 till 1829, det är också ungefär 40 år, men på den senare 40-årsperioden har det skett en mycket, mycket större mental förändring i Sverige, där man tänker mycket mera ariskt. Vi hade ju fått Norge då i stället för Finland, Norge har ju också ett språk som är besläktat med vårt osv, så det passade då, att man tänkte på ett annat sätt.

Det finns god anledning att gå tillbaka till Gustaf III:s äganderättsreformer och se dem i ljuset av mentalitetsförändringen. De har också uttryckts på ett utmärkt sätt av den finländske professorn Matti Klinge, som talar om att efter 1809 fick man ganska snart det 'bernadottska lillsverige' och det är alltså ett Sverige som bortser från det öst-västliga och Sverige som ett östersjövälde. Man ser bara det lilla nuvarande Sverige och det germanska osv. Nu mot 2000 är vi intressant nog tillbaka till östersjösverige, när vi hör vår regerings politik, att vi ska gynna de baltiska länderna osv, som vi inte alls gynnade innan Sovjet gick under 1989-1991. Men nu är vi livade för att tänka i de banorna igen.

Det som är oerhört farligt t ex för samerna är att det här bernadottska lillsverige vill man projicera tillbaka som om det alltid hade existerat. Då vill man t ex tolka Gustav III:s äganderättsreformer anakronistiskt i namn på något sätt av det nuvarande Sverige under det att när det skedde 1789 var det ju också finska bönder som var skattebönder och berördes av de här reformerna, kanske även — tidigare — i Estland och på andra ställen att det fick en viss effekt: det svenska mera bondevänliga systemet. I det gamla Sverige talades samiska, finska, tyska, estniska, liviska, lettiska och ingriska

Det här är mycket, mycket betydelsefullt, att man kom att tänka på ett nytt sätt. När vulgärdarwinismen sedan bryter in i mitten på 1880-talet, då, om ni förstår mig rätt, så gifter sig den här vulgärdarwinismen med de skandinavistiska tänkesätten och det går ut över samerna som då blir — från att ha varit en högt respekterad, internationellt emanciperad minoritet i paritet med finnar och ester och pomrare och sådana där som hörde till Sverige — en oönskad relikt i Sverige, som bör försvenskas så fort som möjligt, vilket man också gjorde genom skolpolitiken och språkpolitiken, som jag har talat om.

Det där är vi fortfarande väldigt mycket beroende av, svenska politiker och svenska journalister, både det här skandinavistiska som kom kanske i början, efter 1809, 1815, sedan 1829 och framöver och sedan vulgärdarwinismen. 1815 inleds dynastiernas epok, som Karl Johan ivrigt ville ansluta sig till i vänskap med Ryssland, vilket gjorde östgränsen och därmed samerna mindre intressanta.

Då är man inne på en funktion som är betydelsefull och som man mer och mer intresserar sig för nu, någonting som på engelska kallas för 'path dependence'. Man är beroende av stigen. Alltså, har man i en viss epok gjort ett vägval och slagit in på en viss stig, då är det sedan oerhört svårt att komma ur 'path dependence', ifrån denna stig som man har slagit in på. Sverige är fortfarande på den vulgärdarwinistiska stigen. Det visar ju sig vara oerhört svårt att få ens en ganska måttfull respekt för samernas rättigheter. Det här med vinterbetet i Härjedalen är väl ett exempel på det, den fria skottlossningen i fjällen, som vi fick då genom en ganska skandalös debatt i riksdagen den 15 december 1992 är också ett exempel på det. Emancipation avlöses av disfranchisement. De stora antisamiska nätverken, lobbies, medverkar: Skogsbolags-, Jägar-, Rovdjurs-, Bondelobbies med stöd i riksdagen. Att i en debatt, t ex i TV, föra fram samer i Härjedalen, som likställd grupp med skogsägarna lokalt, är att felpresentera den koloniala och processekonomiska maktbalansen grovt. Även samerna själva är felindoktrinerade av lappfogdar, landshövdingar (Widmarkarna), präster, Bergquist, Karnell, media m fl sedan 1800-talet och tror ofta att motparten har rätt.

Så det krävs väldiga insatser och i Sverige fungerar det så att politikerna är beroende, politikerskrået är enormt beroende av journalistskrået. Det som inte journalisterna sätter igång bryr sig inte politikerna om. Ska man komma tillrätta med den felaktiga stigen som Sverige har kommit in på, där man nedvärderar samerna och i praktiken gör nästan vad som helst mot samerna, då har journalistiken en väldigt viktig roll, därför vill jag kanske sluta med att hänvisa er till att läsa Dagens Nyheter 1998-12-02 som kanske betecknar en begynnande revidering av det här 'path dependence', det galna spåret, som Sverige är inne på i samepolitiken och som alltså har tagit sig beklämmande uttryck i detta med fri skottlossning i fjällen, brist på respekt och korrekthet, som även splittrandet och återgången av ministeransvaret innebar. Det vittnar ju också om en vinglande politik, en brist på respekt och en brist på korrekthet.

 

– Innehåll –

Copryright 1966 till dags dato Tomas Cramér. Senast uppdaterad måndag 31 juli 2000. Sidan laddad gånger. Webmaster Carl Cramér.