Opposition vid Ulf Mörkenstams doktorsdisputation

Tomas Cramérs föranmälda 10-frågepunkters opposition vid Ulf Mörkenstams doktorsdisputation å Stockholms Universitet den 5 november 1999 på avhandlingen ”Om Lapparnes privilegier, föreställningar om samiskhet i svensk samepolitik 1883–1997”.

Jag har varit sameombudsman i 35 år – 20 år hos SSR, 1962–1982, och 15 år hos LSS, en känd samesammanslutning, som framför allt kämpar för icke renskötande samer. Det har varit svårt att få tag på den här avhandlingen. Jag fick hämta den själv den 26 oktober och jag har alltså haft ganska kort tid att arbeta med den. Jag vill också säga att före min tid som sameombudsman, var jag en lång tid i Svea Hovrätt och sedan också i Kammarkollegium i åtta år, så jag har alltså den statliga utbildningen reellt i jordrätt, som ju är någonting som är essentiellt för samerna (besittning och urfolksrätt till land och vatten).

Den här avhandlingen handlar ju om lapparnas privilegier. Jag kommer så småningom in på att det är någonting som har missförståtts i avhandlingen. Lapprivilegium har en annan innebörd, det är en juridisk term detta, som kallas för privilegium odiosum, ett negativt privilegium, som det som judarna fick 1782, ungefär, under Gustav III, alltså ett begränsat privilegium där man inte fick bo i mer än tre städer, inte äga fast egendom och inte gå ed inför rätta. Jag återkommer till det där, det är alltså missförstått i avhandlingen, fel i rubriken. Gustav III stadfäste 1789 även samernas skattemannarätt som äganderätt.

Sedan heter den vidare ”föreställningar om samiskhet i svensk samepolitik 1883–1997”. Föreställningar om samiskhet kan man ju inte skildra utan att samernas syn på samiskheten också tas med. Det är ju fråga om ett tvåpartsförhållande. Det analyseras, detta tvåpartsförhållande, i samernas samepolitiska program av 1968, som ingår i den stora serien SSR:s landsmötesprotokoll, som är mycket omfattande diskussionsprotokoll alltifrån 1960-talets början. SSR, som för dessa protokoll, var under 1960- och 1970-talen totalt dominerande i samevärlden och mycket aktivt som sameförbund. 1968 års program har som mål alla samer, rensamer och icke rensamer.

Jag frågar varför inte landsmötesprotokollen och det samepolitiska programmet är redovisade. Landsmötesprotokollen redovisar meningsbrytningar mellan olika samegrupper och hur styrelsen under Israel Ruong – alltså professor Israel Ruong, en mycket framstående samisk kulturperson – skapade enighet och detta fullföljdes sedan av Anders Åhrén som ordförande. Jämfört med 1968 års samepolitiska program saknar Ruongs historiska produktion, som faktiskt nämns i avhandlingen på sid 153, större intresse med sina många misstag. Ruong var språkman och samepolitiker, mycket framstående som samepolitiker, men han var inte någon historiker. De icke renskötande samerna låg nära hans hjärta och det bidrog till att det samepolitiska programmet av 1968 blev en syntes av samiska synpunkter, inte bara för renskötare utan också för icke renskötare. Ruong var en kulturpersonlighet, en samisk kulturpersonlighet som författaren Per Iduvuoma, diktaren Paulus Utsi och nu Paul Anders Simma, filmman. Om man nu nämner Ruong som var så framstående som samepolitiker, endast som författare av en historik, då blir ju bortväljandet av Ruongs viktiga roll mycket missvisande. Det blir ett sorts bortväljande av det väsentliga och framhållande av en mindre viktig del av Ruongs verksamhet. Det var min första fråga.

Ulf Mörkenstam
Jag har ej medtagit landsmötesprotokollen och 1968 års samepolitiska program eller Ruong som samepolitiker.

Tomas Cramér
Jag tycker alltså att det blir fel perspektiv, när man tar fram Ruong i en mindre viktig roll och inte tar fram den stora skapande gärning som han gjorde som samepolitiker, igångsättare av Altevatnmålet 1963 och Skattefjällsmålet 1966.

Själv har jag publicerat 30 volymer av Samernas Vita Bok, som också har en djup förankring i samevärlden, som distribuerades till samebyar och samer och som diskuterades på samernas landsmöten och på LSS:s riksmöten och därför har en klargörande roll för hur samernas syn på samepolitiken ser ut. Denna Samernas Vita Bok, 30 volymer, är alltså inte alls redovisad, inte ens i litteraturförteckningen under det att en forskare som Kvist…, varje kvitter från Kvisten är redovisat i litteraturförteckningen. Det blir ett skevt perspektiv.

Ulf Mörkenstam
Samernas Vita Bok, 30 volymer, är ej redovisad, trots att den är välkänd.

Tomas Cramér
Ja, varför man skulle lägga större vikt vid Ruong när han har skrivit om samernas historia, större än vid det samepolitiska programmet av 1968, det är en distinktion som inte har något verklighetsberättigande.

Jag övergår nu till en annan sak, nämligen Knut Olivecrona, som nämns i avhandlingen på sid 97. Där förs fram vissa ytterst negativa synpunkter på samerna. Jag vet inte om respondenten känner till att Olivecrona strax innan hade motsatt uppfattning? Jag får inget svar.

Ulf Mörkenstam svarar. (Ohörbart)

Tomas Cramér
Det var nämligen så – och det är oerhört viktigt för att man ska förstå samernas juridiska situation – att lappkodicillen 1751, som gav samerna äganderätt till sina skatteland, gav dem en egen domstol, som sedan välsignades genom Svea Hovrätts universal 1752 (samernas emancipation). Detta försvarades av Högsta Domstolen 1868 av justitieråden Carleson, Cramér m fl. Johan Jakob Nordström kämpade i första kammaren 1871 för samernas äganderätt på grund av urminnes hävd. Detta välsignades av Olivecrona vid flera tillfällen i Högsta Domstolen, bekräftande Carleson. Det är först 1884 som han intar dessa oerhört negativa vulgärdarwinistiska synpunkter som är de enda som refereras i avhandlingen. Han hade hämtat mycket av detta från Gustav von Düben, som i Svensk Tidskrift 1872 bekämpade Carleson, Cramér och Nordström i en intensiv antisamisk polemik, som hämtade sin livskraft också från von Dübens studier i Afrika och kolonialismen där, i Kamerun bland annat. Det blir en skev vinkling på saken, när man bara framhåller Olivecronas oerhört negativa vulgärdarwinistiska åsikter.

Ulf Mörkenstam svarar. (Ohörbart)

Ordföranden vill här påstå att Cramér talat om 20 frågepunkter.

Tomas Cramér
Nej, jag sa tio. – Jag kan ju föra in diskussionen då och kritiken på Åke Holmbäck. Jag kan göra samma frågor till respondenten. Känner respondenten till att Holmbäck tidigare hade en helt annan åsikt om samernas äganderätt till land och vatten än vad han exponerar 1922 i SOU 1922:10? Vill respondenten kanske förklara hur Holmbäck tidigare såg på saken?

Ulf Mörkenstam
Holmbäck ansåg 1920 att samerna ägde sina skatteland och skattefjäll (Upsala universitets Årsskrift).

Tomas Cramér
Ja, då förtränger man ju det genom att inte redovisa det utan bara redovisa 1922 års ståndpunkt som kom till i samband med förhandlingarna med Norge och professor K B Wiklund med hans rasståndpunkter (professor Herman Lundborg närstående).

Då ska jag komma åter till frågan om lapparnas privilegier. Här påstår alltså respondenten att man redan 1886 i lagstiftningen hade någon syn på att samerna hade lapprivilegier. Så är inte alls fallet. Den utredning som låg till grund heter Om lapparne och de bofaste och den försvarade samernas sedvanerätt utanför skattefjällen, framför allt i Jämtland. Det var det som låg till grund, det var alltså frågan om att sedvanerätten bestod och att samerna hade rätt till den och det kunde bevisas på samma sätt som urminnes hävd, alltså civilrätt. Naturligtvis kunde inte samerna ha sämre rätt till lappskattelanden och skattefjällen än vad de hade till sedvanerätten utanför skattefjällen som de ägde enligt kodicillen. Detta med lapprivilegium dyker inte upp förrän i 1928 års lag, då man tog ifrån de icke renskötande samerna deras rätt till framför allt jakt och fiske. Se Cramér: Studier 1970 sid 59 (49–70). Den som var fader till detta var förmodligen Lennart Berglöf, en person som jag känner ganska bra till från Kammarkollegium och Johan Widén, som la upp det här (disfranchisement). Så det är först 1928 som lapprivilegium överhuvudtaget dyker upp. Det är ju ett grundfel i avhandlingen att påstå att lapparnas privilegier var någonting som spökade redan 1886 i den första svenska lagen, så var inte fallet.

Detta har en mycket stor betydelse för hur rehabiliteringen av de icke renskötande samerna skall ske. En så ung diskriminering som från 1928 kan man driva till rätta och det är någonting som framhålls av professor Gudmundur Alfredsson, nu chef för Raoul Wallenberginstitutet i Lund. Det är en synnerligen viktig punkt och ett stort misstag i avhandlingen att tala om lapprivilegium från 1886, det dyker upp först 1928. Falsariet lapprivilegium användes för att frånta de icke renskötande samerna deras rätt, främst till jakt och fiske, i verkligheten civilrätt, utan ersättning, och kunde svårligen genomskådas av dessa samer, men var olagligt, nu bortdömt av Högsta Domstolen 1981, i en dom som är konstaterande, icke konstituerande.

Ulf Mörkenstam
Negativt lapprivilegium kommer först 1928 i lagen, lapprivilegium finns ej 1883–1886–1898.

Tomas Cramér
Ja, då har jag avslutat min avkortade opposition.

Kärnpunkter

(UR T C:s MANUSKRIPT TILL OPPOSITIONEN)

1. Internationell emancipation 1751–52
Samuel von Pufendorffs helt accepterade äganderättslära i bästa överensstämmelse med ILO 169 (Hielmstierne - Stampe). Gustav III stadfäster 1789 Samers skattemannarätt Oföränderliga jordnaturer i Förenings- och säkerhetsakten.

2. 1928 Disfranchisement
Samerna fråntas sin bestående rätt. Ledande svenskar är kvar i detta betraktelsesätt. Detta är

3. Path Dependence (Douglass North)
År 1999: ILO 169 återför emancipationen och skattemannarätten.

ILO 169 är en global konvention för urfolk, icke för näring, se art. 13 och art. 23 rätt översatta (landsortsyrken, icke ”landsbygdsindustri”). Detta har betänkandet SOU 1999:25 helt misstolkat. Se artiklar i Diedut 3/1998 av Gudmundur Alfredsson, Jacob Sundberg och Nellejet Zorgdrager. Det är nödvändigt att ta upp samtidshistorien, annars lyckas politikerna att få samerna att även i framtiden vara ett bortglömt nordiskt folk. Endast snabb ratifikation av ILO 169 samt rättsliga medel kan tvinga politikerna att ge samerna åter deras rätt till land och vatten, då det ej finns något parti som samerna kan rösta på. De politiska partierna eftersträvar – utan att få in fasta domstolsbevakade civilrättsliga samegarantier till land och vatten i 2 kap. regeringsformen, i grundlag – enbart röstmaximering i hela landet, även där stark diskriminering råder mot samerna. Diskrimineringen styr. Mycket har vunnits i rättegång, Altevatn, skattefjäll (lapprivilegium av 1928 bortdömt), Ivan Kitok i Genève, kommande mål.

Mot samerna står fem mäktiga lobbies: Skogsbolags-, Rovdjurs-, Bonde-, Jägar- och Skoter- med mediaförankring och ekonomiska nätverk, djupa politiska försänkningar: För samerna en

4. Exorbitant Burden (Sporrong-Lönnroth-domen i Strasbourg där Sverige förlorade)
En orimlig, skandalös börda som samerna ej kan bekämpa utan landets kunnigaste främsta jordrättsadvokater med full finansiering = Skattefjällsmålet 1966–1981, som ledde till att privilegium odiosum av 1928 ogiltigförklarades, aldrig varit gällande. Högsta Domstolen dömde 1981 bort 1928 års disfranchisement, men riksdagen svek sitt löfte av 1971 att lämpa lagen efter utgången 1981 i Skattefjällsmålet, startat 1966 av Israel Ruong och landsmötet. Altevatnmålet 1963–1968 följdes av Högsta Domstolen snålt och ovilligt i spåren (civilrätt, ej privilegium). Samernas talan i Skattefjällsmålet står etiskt nära ILO 169, se t ex art 13 (franska texten särskilt uttrycksfull). Se även tingsrättens fullständiga dom i Skattefjällsmålet. Hade landsmötet 1981 följt Cramérs råd och fört Skattefjällsmålet till Strasbourg hade troligen ”fri skottlossning i fjällen” aldrig blivit av (oberoende av utgången i Strasbourg). Landsmötet hade då visat att det hade medveten försvarsanda och att det stödde Bertil Bengtssons votum och tingsrättens principer. Den motsatta signalen uppfattades 1992 av Per Unckel.