Föredrag vid Ålands Fredsinstitut, Minoritetsdagar 1999,

Motto: För om en hammare är vårt enda verktyg,
kommer vi att behandla allt som om det vore spik.

   Th. Hylland Eriksen: Charles Darwin, Nya Doxa 1999, sid 144.

---

Tomas Cramér

Jag är mycket glad över att komma hit till Ålands Fredsinstitut. Jag är stor Ålandsvän och har ofta seglat till Åland och Åboland, varit på kongresser på Åland etc. Jag har någonting att säga om samerna, som märkvärdigt nog inte nämndes här inledningsvis bland minoriteter, men som ju är en minoritet, som finns i Ryssland, Finland, Sverige och Norge med befolkningens tyngdpunkt i Norge, kanske 40 000 samer. Hela befolkningen kanske uppgår till 85 000 samer. Ålands självstyrande befolkning utgör som bekant 25 000. I en känd, i dansk folkrättstidskrift publicerad seminarieserie, ledd av en professor i Bergen, Atle Grahl-Madsen tidigare professor i Upsala, jämfördes Åland, Samiland, Greenland och Färöarna. Av dessa är det endast Samiland som saknar autonomi. Sammanträden hölls i Mariehamn, Torshavn, Qakortoq och Kautokeino. Small Nations of the North hette serien.

I Sverige har man aldrig haft någon folkräkning eller åtminstone inte på senare tid så att de siffror som nämns i olika utredningar osv. är egentligen höftade. Ingen vet så noga. I Norge hade man en räkning av samerna och då fanns det inga samer i vissa dalar där, Akkavagge m fl, uppe i Nordnorge. Men sedan gjorde man en undersökning om vilka som lyssnade på de samiska radiosändningarna och då var det fullt med lyssnare i Akkavagge. Det är ju så att ingen lyssnar på de där lappska sändningarna som inte är same och kan språket. Man får ta sådana där statistiska data med en liten nypa salt, cum grano salis, som de lärde säga.

Eftersom det nu är ett fredsinstitut, så vill jag gärna säga någonting om samerna just i det sammanhanget. Samerna är ju ett fredligt folk, som aldrig har fört några krig. De fick t.o.m. i ett mycket viktigt dokument – den s k kodicillen 1751, som var ett tillägg till gränstraktaten mellan Sverige och Norge/Danmark, man drog nämligen upp riksgränsen då, norr om Dalarna, kan man säga – garantier för neutralitet i krig för den lapska nationen, som alltså erkändes som en övergränsande enhet. Det säger ju ganska mycket. Det var alltså en internationell överenskommelse och en internationell emancipation av samerna, skulle jag vilja säga.

Emancipation är ett uttryck, som man kan slå upp i den judiska encyklopedien, Encyclopedia Judaica, och man är nog allmänt ense om att det var 1789 års revolution i Frankrike som gjorde att de judiska ghettona upplöstes och judarna fick emancipation. Men i Sverige fick ju inte judarna komma in förrän 1782, då Gustav III gav dem ett privilegium, som inte var något bra privilegium utan ett s k privilegium odiosum, alltså ett negativt privilegium. De fick bara bo i tre städer och det var andra restriktioner också, ej äga fast egendom, ej gå ed inför rätta.

Samerna har alltså en fredlig historia och det är ju först på senare tid som samerna har börjat göra militärtjänst, de är utomordentliga soldater med t.ex. utmärkelser i Jägarregementet i Kiruna, där det är mycket strapatser och marscher osv. Där utmärker sig samerna. Men det är först på senare tid.

När man funderar över det här med fred och fredsinstitut, så är Sverige på djupet en militärnation och har fört kolossalt många krig ända fram till 1814. Det är någon som nyligen har gjort en sammanställning i en bok av alla dessa krig och man häpnar, när man ser hur oerhört många krig det är. Någonting som svenska historiker och skolundervisningen drar en slöja över är det att man fick tvinga ut unga män i kriget. Den uppfattning man kanske fick i skolan var ju att de med glädje gick ut i kriget och det är nog ett tillrättaläggande av sanningen.

Samerna har alltså som fredligt folk en mycket fin historia och är på det sättet en sorts mål, en tätgrupp för en fredlig värld. Men i Sverige är det ändå så att man bedömer ganska mycket efter krigsbedrifter och sådant. Det förhållandet att samerna på många sätt i Sverige är icke-personer har nog på djupet att göra med att de inte har nog krigiska later från gammal tid. Det står i vår nationalsång att vi tronar på minnen från fornstora dar. Och vad är det för minnen? Jo, det är Breitenfeld och Narva osv., sådana saker som vi nu officiellt inte är så stolta över, men det ligger ändå på djupet i den svenska karaktären. Det kan mycket vara anledningen till att samerna behandlas som icke-personer.

Det där är ett ganska stort problem, eftersom Sverige verbalt framhåller så mycket andra fredliga folk, kanske i Afrika osv., där finns det ju en hel del folk som är fredliga, även om man krigar mycket i Afrika, som vi känner till. Sverige försöker ju nu att skärpa det genom att exportera krigsflygplan till Sydafrika. Det är ju en verksamhet, som gudskelov vissa politiska partier har satt sig mot. Vi har ju ingen anledning att bidra till att de väpnar sig extra mycket. Det är ju bättre ju färre vapen de har. Mycket av de här interna krigen i Afrika har ju berott på att Öst har exporterat vapen och Väst har exporterat vapen, så det har varit ett sorts krig genom ombud. Det där är ju mycket farligt och mycket olämpligt.

Jag kan inte låta bli, när jag ändå är inne på det här kapitlet, att nämna att jag var på S:t Katarina-stiftelsen i Stockholm, där man har utmärkta och intressanta föredrag och det är en lärd präst som heter Margit Sahlin, som är ledande för det. Där var det en diskussion mellan vår försvarsminister von Sydow och överbefälhavaren Wiktorin. Jag framhöll då att jag hade som soldat – jag var soldat två år under det här sista kriget och jag låg både vid Jämtlands gräns mot Norge och vid gränsen ovanför Kiruna och vid finska gränsen i Iso Karsikkojärvi och vad de nu hette, byarna där vi låg – och när vi låg uppe utmed Malmbanan så gick vi och vaktade ”permittenttågen”, som tyskarna fick släppa igenom. Då var vi ju många, sa jag till von Sydow och Wiktorin, som önskade att Sveriges försvar hade varit så starkt, så att vi inte hade behövt släppa in ”permittenttågen”. Det här med fredlighet har ju flera sidor. Si vis pacem, para bellum – vill Du freden, förbered Dig för kriget.

Jag var för min del inte särskilt pigg på att överhuvudtaget lära mig döda människor, men då var ju Hitler i farten, jag ryckte in 1942, och då skulle man ju bära vapen. Vår försvarsminister då, Allan Vougt, sa: Varför bryr sig folk så mycket om de där permittenttågen? De går ju på nätterna! Det var många som inte senterade det uttalandet.

Jag sa också till von Sydow och Wiktorin, att när man nu funderar på att avskaffa värnplikten i Sverige, så borde man göra studier på Åland, för här finns ju ingen värnplikt. Begreppet lumparkompis, som är känt för varje svensk, det finns inte på Åland. Jag menar inte att man skulle ha någon tendens i en sådan undersökning, men det är ju intressant att jämföra, det blir säkert olika attityder och som jag nämnde, det här med lumparkompis, det är nog väldigt centralt på något sätt för varje svensk man nu.

Ja, det var lite som jag hade förutskickat, att jag gärna ville säga just därför att det är ett fredsinstitut som arrangerar det här. Jag hade tillfälle den 24 april i år att föreläsa på Linköpings universitet just om samernas rätt till land och vatten. Sedan var det här i Åbo, mycket nära här alltså. Den 24 september skulle det också diskuteras om samerna och då ville jag vara med där. Det var två talare anmälda, men det stod i den första inbjudan att det var dessa personer m.fl. Men det gick man inte med på. Det misstänker jag berodde på att arrangörerna där var väldigt högerinriktade, om ni förstår vad jag menar, och militärt intresserande osv. Jag for i alla fall dit och avgav ett skriftligt yttrande och även ett muntligt yttrande, där jag reagerade mot det här, att det var en viss censur och att det inte fanns någon yttrandefrihet.

Sedan var det en man Ulf Mörkenstam, som disputerade den 5 november, alltså alldeles nyligen och hans ämne hette Om lapparnes privilegium. Då var det så att judarna fick, sa jag, av Gustav III ett negativt privilegium 1782. Vad samerna beträffar så fick samerna ett liknande negativt privilegium. Man kallade deras rätt för privilegium så sent som 1928. Det blev jag och respondenten Ulf Mörkenstam ense om under disputationens gång, att det var så sent som 1928 som man tog ifrån vissa samegrupper deras rätt till jakt och fiske. Och det kunde man inte göra juridiskt sett utan ersättning och expropriation. Men om man kallade rätten för ett privilegium, så kunde man göra det, därför att ett privilegium, ett sådant här privilegium odiosum, är någonting som man får av överheten och som överheten kan ta tillbaka efter behag. Det är ju naturligtvis någonting som dåtidens samer inte kunde genomskåda, utan sa nu regering och riksdag att det är ett privilegium vi har, ja, de insåg ju inte så att säga den juridiska betydelsen av detta. Så har det nog ofta gått till, när man har behandlat samerna på olika sätt, samernas rättslöshet, som den andra befolkningen vant sig vid och ansett självklart politiskt korrekt. Men varför skulle inte samerna kunna äga något, som en allmänt respekterad godsägare i Skåne, Mellansverige eller Pajala gör? Rasism?

En kärnpunkt här är en konvention som ILO har gjort, ILO 169. ILO är en internationell sammanslutning. Där finns det arbetsgivare, arbetstagare och stater. Det är en mycket fin organisation och den ligger mycket bra till i Sverige. En känd figur, som var ordförande i LO i Sverige, Arne Geijer var ordförande i ILO och många svenskar har spelat en ledande roll i ILO. Så Sverige måste ta på allvar, när ILO gör en konvention och den heter alltså 169 om urbefolkningar och deras markrätt, äganderätt. Det är nu frågan om huruvida Sverige ska ratificera denna konvention, alltså godkänna den så att den blir gällande. Man har varit med och skapat konventionen, men sedan måste varje land ratificera den. Det har Danmark och Norge gjort, men det har inte, såvitt jag vet, Finland gjort och Sverige har inte gjort det.

Men det är aktuellt nu i Sverige. Det här med samernas rätt till land och vatten är oerhört intressant, brännande aktuellt just nu. Det har varit en remissomgång och ett par mig närstående remissinstanser har avgivit remissyttranden och nu ska en dam som heter Marie Hagsgård göra en remissammanställning och då får man se hur mycket som kommer med av de olika remissyttrandena. Många har varit ytterst negativa och till dem hör tyvärr Svenska kyrkan som har mycket dålig historia när det gäller samerna.

Den första biskopen i Luleå, Bergqvist, var fader till 1913 års nomadskoleproposition, som innebar att samerna skulle ha lägre bildningsmål än den vanliga folkskolans, man skulle bara nödtorftigt kunna läsa, skriva och räkna och sedan skulle de ut och kämpa med vilddjur och stormar. De fick inte heller bo i fyrkantiga hus, utan de måste bo i kåtor. Då byggde man av bräder vid nomadskolorna någonting som kallades för hushållskåtor, som är en oändligt mycket sämre bostad än den riktiga lappkåtan, som ventileras på ett speciellt sätt. I den där hushållskåtan skulle matlagning och tvätt ske och barnen låg som sillar i en burk och naturligtvis om någon blev förkyld, så spriddes det genast till de andra. Det hände att håret frös fast i väggen. Det var helt enkelt ett förskräckligt system. Det var biskop Bergqvist fader till. Han har också skrivit böcker, där man kan läsa ut hans ringaktning av samerna. Det här generar ju kyrkan.

Jag har försökt att få Sigtunastiftelsen att ta upp det här med urbefolkningskonventionen ILO 169 och kyrkans roll osv., men det vill man inte. Det är ju lite sorgligt att man inte vill ha en ventilering av dessa viktiga ting.

Om man nu ska titta lite på samernas rätt till land och vatten så började det med, kan man säga, en samevänlig attityd hos Gustav Vasa och Vasaätten. Det finns flera brev av Gustav Vasa där han uttryckligen erkänner samernas jakträtt och deras gränser, lappgränsen, samebygränser och deras äganderätt till land och vatten. Men det har man försökt att undertrycka i de olika utredningar man har gjort. I mycket har det ju varit en kamp om vattenkraft, vattenregleringar och vattenmagasin, gruvor och timmerskog och tung motoriserad turism. Samerna har ju alltså faktiskt fått gränser genom lantmäteriförrättningar, områden till samernas uteslutande begagnande enligt lag. Då skulle man ju tycka att samerna skulle ha någon makt över de områden, där de har fått gränser, alltså deras områden inom lantmäteribestämda gränser. Men det har Sverige då försökt att undvika på alla möjliga olika sätt, både samernas bestämmanderätt, vetorätt, åtminstone suspensiv vetorätt i avbidan på domstolsprövning, som en hemmansägare-godsägare får, och deras ersättning vid exploateringen.

Kodicillen – som jag nämnde, 1751, alltså ett tillägg till gränstraktaten med Danmark/Norge – hade en lång förhistoria och Sverige hade då förlorat ett dumt krig som Hattarna förde och som gick mycket ut över Finland. Sveriges krig efter Karl XII, ja, hans krig ändade ju i katastrof, han hade ju några segrar i början, men sedan under 1700-talet, så förde alltså Hattar detta dumma krig 1743, tror jag att det var, och det ledde till att Finland fick mindre markområden. Gustav III gjorde ju också dumma krig senare i slutet av 1700-talet och de gick ju ut över Finland i bägge fallen.

När då Sverige var i underläge, så skulle Sverige i varje fall försöka försvara sina samers betesrätt inom Norge ty de gamla samebyarna hade bestämda gränser och 1751 års gräns skar rakt över de här samebygränserna. De förlorade då betesmarker i Norge och då kom ju frågan upp: Hur var det egentligen med samernas rätt till sina land? De betalade ju lappskatt för de här landen och skatten hade en oerhört stor betydelse ända fram till, vad ska vi säga, mot slutet av 1800-talet. Det enda man hade då som bokföring beträffande fastigheter, det var jordeböckerna, som fördes av Kammarkollegium, där jag för övrigt har tjänstgjort i åtta år och alltså har jag haft tillfälle att få den utbildning som staten har just beträffande äldre jordrätt. Då hade man tre jordnaturer, jordebokstitlar: frälse, skatte och krono och samerna betalade lappskatt. Man ser på skattläggningarna att den måste betraktas som en skattemannarätt.

Det var mycket prat av och an mellan general Mangelsen som representerade Danmark och överste Klinckowström, som representerade Sverige. De förhandlade om gränsen i Strömstad och danskarna satte in två mycket framstående jurister, Hielmstierne och Stampe, som skrev ett betänkande, där de citerade Samuel von Pufendorf, en oerhört framstående jurist som var professor i Sverige, i Lund och sedan i Tyskland. Han hade en äganderättsteori som Hielmstierne och Stampe accepterade. Det här betänkandet lästes upp i Strömstad, så man kan säga att det är alltså grunden för kodicillen 1751. Där säger alltså von Pufendorf, att man kan förvärva äganderätt genom occupatio per universitatem, alltså en kollektiv ockupation. Det behöver icke ske per fundos, dvs. genom gårdsbruk och det är vanligt att detta sker och verkställs av coetus hominum, alltså en grupp människor. Det är särskilt vanligt, när det gäller stagna et montes asperi, dvs. sjöar och icke odlingsbara berg.

Så det kan man säga är grunden för kodicillen, som också säger att ingen får äga lappskatteland i mer än ett rike. Men rätten att gå över gränsen skyddades genom kodicillen och man kan säga att det var nog nödvändigt, att ha den bestämmelsen, att ingen fick äga skatteland i mer än ett rike, ty Sverige hade tidigare stött sig på den lappskatt som Sverige fick för lappskatteland med gränser, gjort gällande att Sverige hade rätt till Ishavskusten, alltså norr om nuvarande Sverige. Det kan man förstå att det ville inte danskarna vara med om längre, utan äganderätten till lappskatteland fick var och en ha inom eget rike. Men det innebär ju att i den norska Finnmarken, som är mycket stor och ligger norr om Finland till stor del, är lappskattelanden kvar från den svenska tiden. För både Kautokeino och Karasjokk, om ni känner till kartan, alltså stora områden i norska Finnmarken, låg under svensk jurisdiktion och svenskt kyrkovälde före 1751. Men på sätt och vis, om man vill tänka så, så var det kanske tur, att Norge fick de där stora områdena, för när sedan Sverige förlorade Finland 1809, i rikets delning, då kunde ju Sverige inte förlora Kautokeino och Karasjokk, som redan hade gått till Norge. På det sättet kunde ryssarna inte komma åt den delen av Norden, kan man säga.

Så det är mycket viktigt det här med internationell emancipation som skedde 1751 och även 1752, då ett element i kodicillen, lapprätten, samernas egen domstol, stadfästes genom ett universal av Svea Hovrätt, som då var hovrätt för alla lappmarker. Även Kemi lappmark hörde till Västerbotten före 1809, där alla lappmarkerna administrerades och alla mål därifrån gick till Svea Hovrätt, vilket kanske överraskar en och annan, men så är faktiskt förhållandet.

Sedan delades då Sverige. För vad som skedde 1809 när storfurstendömet tillskapades var i verkligheten en delning av Sverige. Först då, 1809 blev det ju överhuvudtaget möjligt att göra gällande att Sverige skulle vara ett språkligt, etniskt, kulturellt, rasligt, germanskt enhetligt land. De här rassynpunkterna bryr man sig inte så mycket om nuförtiden (utom Hitler-socialisterna), men på den tiden var det relevant.

Så kommer då Geijer med Vikingen 1811, ett diktverk, som har satt djupa spår i den svenska nationalkaraktären. Vikingen eller Tegnérs Frithiof är icke same, icke finne, men han kan gott vara norrman. Nu spekulerar man mycket över Geijer och Anders Ehnmark skriver sida upp och sida ner om subtiliteter hos Geijer, men vad jag fäster mig vid är den Geijer som slog igenom i den svenska folksjälen och det var till stor del Vikingen. Kanske en vulgäruppfattning av Geijer, som 1884 gifter sig med en vulgäruppfattning av Darwin – se Th. Hylland Eriksens Darwin 1999 – men vulgäruppfattningar är potenta politiskt.

Så började man då hävda – det var ej möjligt före 1809 – att Sverige var det här enhetliga landet, som jag nämnde, rasligt, språkligt, germanskt, kulturellt, etniskt etc. Tidigare i det gamla Sverige hade man ju talat samiska, finska, estniska, ingriska, liviska, pommerska, plattdeutsch och tyska. Så Sverige var ju ett land som gick i öst och väst och nu efter 1809 så började man tänka i norr och söder och man fick göticismen med Geijer, man fick skandinavismen med Tegnér och Svea. Sådana där dikter har gjort ett väldigt djupt intryck.

Samerna blev då en sorts oönskade personer, som borde försvenskas så fort som möjligt. Någonting av detsamma har ju också gällt Tornedalsfinnarna och då är det att märka att Tornedalsfinnarna aldrig har tillhört Finland som Finland är nu för gränsen gick inte i Torne älv utan gränsen gick i Io älv som är en älv mellan Torne älv och Kemi älv så de har bott i Sverige i alla tider och tillhört det gamla Västerbotten. Men nu har de ju fått sitt språk erkänt där, meänkieli, som de talar i Tornedalen och samerna har också fått sitt språk erkänt. Man ville från början i Sverige inte erkänna jiddisch för det är nästan ingen som talar jiddisch i Sverige, men Sverige gav sig i den här, som jag då möjligen tycker lite överstarka hågkomstindustrin som har lett till att Sverige ger ut en publikation nu över förintandet av judarna men Stalins förintande av kulakerna, som kanske var ännu mer omfattande vill man inte tala om. Det vill inte Göran Persson tala om. Det där är ju olyckligt på något sätt, att det blir en sådan ensidig belysning av sådana där saker. Faktiskt har man ju också i Finland haft en del tråkigheter, ni kan tänka på Jarl Hemmer, En man och hans samvete, om den läses nuförtiden. Där förekommer en hel del liksom hos Heikki Ylikangas.

Sverige efter 1809 kan bäst karaktäriseras i sådana här avseenden med Matti Klinges berömda ord: Det bernadottska lillsverige, alltså uppkomlingen Karl Johan Bernadotte lyckades ju skapa två kungadömen åt sig själv. Skulle det inte gå bra med Sverige, så kunde han flytta över till Norge och det bernadottska lillsverige är alltså det som är fokuserat så här i norr och söder. Mångfalden i det gamla Sverige glömde man bort i det bernadottska lillsverige, och allra värst, man vill tolka kodicillen och Gustav III:s erkännande av samernas skattemannarätt 1789 i ljuset av lillsverige, alltså anakronistiskt.

När jag ändå är inne på sådana saker, så kunde jag nämna också att en mycket berömd författarinna Kerstin Ekman har skrivit en bok nu som heter Vargskinnet och där tar hon upp en del samefrågor. Om jag ville sätta en gemensam litterär rubrik på min kritik av Sara Lidman (i Fjärde Världen 4/1999) och av Kerstin Ekman kunde jag kalla den Vinterstjärna. Kerstin Ekman börjar med att en svensk eller norrman kommer in i Sverige kanske någonstans i Tärnabytrakten, i Västerbotten och han träffar en lapp och sedan känner han sig hotad av lappen, så han sätter upp sin mössa på en käpp och lappen skjuter på mössan. Jag tycker det är olyckligt, eftersom samerna är ett sådant fredligt folk och inte har utövat våld mot människor, att det där ska förekomma. Hon ger också ett intryck av att lapparna är några som strövar omkring ganska planlöst och utan att ha någon tillhörighet till någonting just och de stör olika fester osv. för hennes hjältar.

I själva verket är det ju så att samernas renskötarliv spelar en väldigt stor roll för alla samer, ungefär som fäbodlivet i Dalarna spelar en roll för alla masar och kullor i hela Sverige, det är liksom ett idealliv, de som lever det egentliga dalalivet. Likadant är det då med renskötseln. Men den följer ju bestämda lagar som kanske inte svenskarna kan fatta. De cirkulerar ju mellan vinterland, vårland, sommarland och höstland, vinterland igen. Någon har sagt: Like a planet in its orbit, som en planet som styrs av vissa stränga och eviga lagar, som Newton fann på och sedan Einstein har modifierat men som fanns före dessa hjältar. Det är alltså inte alls några som irrar omkring. Där är det faktiskt en skillnad mellan zigenarna och samerna. Kerstin Ekman kanske har goda intentioner men det är inte så lyckat, tycker jag, som det har blivit. De finnekungar i lappfiellerne, ett gammalt uttryck vid svensk skattläggning 1646 i Jämtland-Härjedalen, som hon karrikerar, är de som bäst förstår denna orbit, främmande för svensk bonde- och industrikultur (Ekmans sagesmän jämtar?).

På våren sker kalvningen. Vårbetet är på kullarnas barblåsta toppar. Höstbetet ligger på samma område på kartan, men nu har snö och is smält av, så att betet i ”grubborna”, de små dalarna, är frigjort. Detta höstbete var skyddat på våren mot avbetning i dessa montes asperi, icke odlingsbara berg.

Snödjupet i Norge kan vara tre meter, t ex i Karesuando 60 cm, men sommarbetet på kalkgrunden ytterst rikt i Norge, gräsbete som ej ofta slår fel till skillnad från vinterbetet. Renen och det gotländska utegångsfåret är de enda husdjur, som kan leva året om i Sverige naturligt, utan mänskliga anstalter. Sådana och många andra faktorer avgör den subtila ”orbit” som renägaren måste behärska – utnyttja. Samebyns område inom skattefjällsgränsen ”säkra gränser för lappmogens renbetestrakter” eller odlingsgränsen kan vara renskogen, hjortronskogen, älgskogen, timmerskogen, plantskogen, ripskogen, pälsdjursskogen etc. med kodicillens äganderätt (1751–1752) som summa. Kolonialismen och kleptokratin (rasismen), som ej kan läggas till grund för legitima lagar, ”tillvällade” staten makten på 1800-talet, tingsrättens resonemang i Skattefjällsmålet, rätteligen skedde ”tillvällandet” först genom det 1981 bortdömda, för samerna då juridiskt oförståeliga, privilegium odiosum av 1928, som dock ej ger staten någon äganderätt. Ett sådant ”tillvällande” kan ej tillerkännas berättigande i ljuset av ILO 169, särskilt ej när det är så ungt som från 1928 till 1981 då det dömdes bort av HD i Skattefjällsmålet. Det är ej så dömt, att staten äger Skattefjällen. Staten hade lätt kunnat genstämma och yrka egen äganderätt, men staten visste att den ej hade någon rättstitel till skattefjällen. Samerna kan sägas ha en funktionell äganderätt.

Kerstin Ekman borde verkligen beakta att John Bauers troll är förvandlade samer, vilket undermedvetet påverkar svenskarnas syn. Detta framgick bl a av Nationalmuseums John Bauer-utställning häromåret. Bernhard Nordhs rasistiska anti-samiska litteratur och svenska filmer av samma karaktär (Rochelle Wright: The visible wall redovisar dessa filmer, jämför Paul Anders Simmas ypperliga film Ge oss våra skelett 1998) borde Kerstin Ekman ej efterfölja utan göra rättvisa åt humanekologins främste och de stränga obevekliga biologiska lagar de fredligt följer i bundna mönster som fäbodlivet i Gruddbo på Sollerön. Kerstin Ekman borde betänka att det behövs en generell omvärdering lik den finlandssvensken Karl Nickul gjorde av de förtalade skoltsamerna.

Interngrälen mellan Sverige och Norge i Telenor-affärerna m m gör risken uppenbar att Sverige säljer ut ”oviktiga” intressen, samebetesrätt, för att vinna Norges bevågenhet i ”viktiga” intressen. Så gjorde Albert Ehrensvärd, utrikesminister under Karl Staaff, och Ivar Afzelius, president i Svea Hovrätt och talman i riksdagen, i 1912 års två sammanträden, i Saltsjöbaden samt i Göteborg, det senare med norske utrikesministern Irgens, se Cramér Samernas Vita Bok (SVB) 30 vol 1966–2000 (Riksarkivet), vol 1 och 24. Även då var det aktuellt med en skiljenämnd i Köpenhamn, och Sverige gjorde eftergifter utan mandat från samerna – samebyarna – tvångsförflyttade – där dessas intressen offrades utan ersättning och med tvångsförflyttningar under hemska förhållanden som nödvändig förutsättning.

I ljuset av Höyesteretts prejudikat-domar Altevatn 1968 (alders tids bruk – urminnes hävd) och Varfjell–Stifjell 1979 (starkt bekräftande): Vilka personuppdrag och fullmakter och vilket realitetsmandat har svenska sametinget (nu i jordbruksdepartementets våld) givit i renbeteskonventionsfrågan med Norge? Vilket eget juridiskt kompetent biträde har samerepresentanterna i den nu arbetande kommissionen? Förra gången hade endast norrmännen tillgång till juridiskt partsbiträde (Andreas Arntzen, som förlorat Altevatnmålet i Höyesterett) i den dåvarande kommissionen. Studera akterna noga och med djup eftertanke! Nuvarande betesgränser får ej krympas för svenska samer, de har redan krympt för mycket. I detta fall måste juridiken drivas hårt med stöd av ILO 169 och allmän folkrätt (Gudmundur Alfredsson) samt främst Altevatndomen 1968 som ger en väg för det nya samemillenniet.

Alltså, i det här bernadottska lillsverige efter 1809, så blev samerna några oönskade personer. Unerwünscht var visst Hitlers uttryck och de skulle försvenskas så fort som möjligt. Detta gifter sig sedan mot slutet av 1800-talet med vulgärdarwinsmen. Samerna blev ju kristnade och de prästerna var ofta av typisk statlig modell, hade inget sinne för samernas kultur. Man brände ju noider på bål och konfiskerade trummor och sådant, som man nu efteråt tycker var ganska barbariskt. Men OK, kristendomen hade i alla fall en sorts nattvardsbordets gemenskap och även lappen var skapad till Guds avbild och hade en själ som kunde frälsas. Det fanns något mycket stort som hette lappmarks ecklesiastikverk som gick ut just på den här missionen.

När då vulgärdarwinismen sätter in sker det på ett dramatiskt sätt 1884 genom att Högsta Domstolen byter uppfattning i samefrågan. 1868 hade HD varit opåverkad av ”Vikingen”. 1884 blir ju lappen inte någon Guds avbild eller med själ eller något sådant. Allt detta är nu bara prat för en sann vulgärdarwinist. Lappen är en vissnande gren på evolutionens träd. Då får man en mycket negativ attityd som framför allt framträder 1928, då man påstår, att lapparnas civilrätt, urminnes hävd, som hade varit erkänd i alla tider ända från Gustav Vasa, förklaras vara ett privilegium.

På det kan man använda den internationella termen disfranchisement. Det använder man också om negerpopulationer, när kolonisatörerna kommer till Afrika, så tar de ifrån negrerna deras bestämmanderätt och deras rösträtt osv., överhuvudtaget deras rätt att delta i samhällslivet. Det är vad som skedde med samerna 1928. Johan Widén gjorde lappfogden ytterst central och viktig 1928. Lappfogden var obligatorisk ordförande på samernas-samebyarnas viktigaste sammanträden utan samiska justeringsmän för protokollet. Olagligt tog staten 1928 ifrån de icke-renskötande samerna i norr deras jakt- och fiskerätt, urminnes hävd, utan ersättning, påstående att rätten var ett privilegium odiosum – bortdömt av HD 1981, men lagen vilar alltjämt därpå = kolonialism. 1992 berövade riksdagen olagligt renskötarna deras bestämmanderätt över jakt och fiske.

På något sätt så har det blivit så i bestämmande samhällskretsar i Sverige – och det kanske är bakgrunden också till att man inte hade yttrandefrihet här i Åbo ganska nyligen – nämligen någonting som den kände Nobelpristagaren Douglass North har kallat för Path Dependence. Har man en gång valt en viss attityd, t.ex. mot samerna då sitter man fast i den. Många ämbetsmän, även höga ämbetsmän kan inte tänka om, utan de sitter fast i den här vulgärdarwinismen från 1884. Därför är det så svårt att få förståelse för kloka synpunkter, när det gäller ratifikationen av ILO 169.

Jag ska bara säga, som nyss antytt, att man 1992 beslöt någonting som man kallar för Fri skottlossning i fjällen, dvs. vem som helst får panga på riporna bara man betalar 500 kr till Länsstyrelsen och det är oerhört störande för renskötseln. Hundar och jägare kommer upp och det smäller här och det smäller där och just hundarna vållar ju mycket bekymmer för renarna. Jägaren, kanske inte ens hunden, behöver ej se några renar men de förnimms i alla fall. Renen är ju en idisslare som inte bara behöver betesfred utan också fred att ligga och idissla. På norska heter det charmerande drövtygger, idisslare. Det här att man genomförde den fria skottlossningen i fjällen var under inflytande av de politiska partiernas röstmaximering, som dominerade varje parti 1992. Överhuvudtaget samefrågan i riksdagen, det var nästan ett enhälligt beslut om det här i riksdagen och enligt min uppfattning ett lagstridigt beslut. Bakom det ligger fem mäktiga lobbies:

1. Skogsbolagslobbyn, som vill ha bort sedvanerätten till vinterbete. Det har de också lyckats med i en mycket diskuterad dom i Härjedalen, i Sveg.
   
   
2. Rovdjurslobbyn, som alldeles oproportionerligt har makten i TV och media överhuvudtaget. Det är nästan omöjligt att få in en så enkel synpunkt som att dessa rovdjur ur renskötselsynpunkt är skadedjur. Vad är definitionen på ett skadedjur? Ett djur som gör skada. Men även i EU har ju det här med rovdjuren fått en alldeles oproportionerlig maktställning. Brottsoffren, de skadelidande, har ingen talan mot medias tunga artilleri. En person som dock tagit upp detta i TV är Jan Guillou.
   
   Rovdjursgynnare – ”vargälskare” är naturligtvis partiska och jäviga som domare över samernas rovdjursplåga (Bjärvall m fl). Det finns mycket gott om varg i världen. Proportionalitet måste iakttas och här har HD ett tungt ansvar ända sedan domen över Viktor Siikavuopio, NJA 1965 sid 341, där tingsrätten (Rekke, verklighetsnära som Einar Holm i Skattefjällsmålet) skrivit att den ej utan att vränga lagen skulle kunna döma V.S. för vargjakt från motorfordon. Detta är en tung del av samernas exorbitant burden. Övertaliga skadedjur, rovdjur skall avrättas genom exekution, ej genom restriktionsfylld jakt. Detsamma gäller tvångsförflyttningarna, mot grundlagens bud, 1923–1939 som proportionslöst, stötts av lappfogdar, myndigheter och domstolar mot samernas hemfrid och besittning (ILO 169 klargör liksom Altevatndomen 1968 bestående rätt), där Ivar Afzelius (skiljeman mot Norge) 1912 förrådde den svenska enigheten om dislokaliseringsförbud. Dessa tvångsförflyttningar drabbade såväl nordsamer (förflyttade) som sydsamer (eliminerade med hjälp av Åke Holmbäcks advokatyr och volte-face 1922).
   
   
3. Bondelobbyn, som också vill ha bort sedvanerätten utanför samernas landmäteribestämda gränser.
   
   
4. Jägarlobbyn och
   
   
5. Skoterlobbyn.

Allt det här är alltså lobbies som har pengar, försänkningar i media och detta tillsammans med att de politiska partierna nästan enhälligt beslöt det här med fri skottlossning i fjällen blir en exorbitant burden. Detta exorbitant burden var någonting som domstolen i Strasbourg sa i ett mål som kallas för Sporrong-Lönnroth med dom 1982 och ytterligare dom 1984. Det var ett mål som fördes av svenska intressenter till Strasbourg och där Sverige förlorade. Där hade Sverige gjort en expropriation på ett sådant oerhört belastande sätt för de här fastighetsägarna så att domstolen sa att detta är en exorbitant burden. Orbit är alltså någonting som går i sin krets, det kan vara lagens – laglighetens – proportionalitetens krets t.ex. och jag sa ju förut att samernas renskötsel lyder lagar så att man cirkulerar där ”like a planet in its orbit”, det är alltså samma ord. Detta med exorbitant burden måste ju föras fram till ILO om Sverige nu inte skulle vilja ratificera den här konventionen på rätt sätt. Och det misstänker jag att Sverige inte vill, ILO måste ju reagera om Sverige så att säga trampar på en konvention, som Sverige själv har varit väldigt positiv till, när den kom till. Det var diplomater då, som var verksamma. Ska sedan Sverige inte ratificera sin egen produkt då blir det väldigt konstigt, i synnerhet som man bör ha partsställningen klar, att samerna står emot staten, ej mot hela samhället. De politiska partierna och dessa fem lobbies är ju en verklig exorbitant burden med sin kleptokrati, sina kolonialistiska civil- och kriminallagar, samernas rättslöshet som den andra befolkningen tillåtits vänja sig in i såsom politiskt korrekt liksom i ett apartheid-land. Professor Gudmundur Alfredsson har utrett vad folkrätten kräver, men detta har kommit på sidan i Sven Heurgrens utredning om ILO 169. Alla är nog ense om att apartheidlagar måste avskaffas. Samerna måste sättas i paritet med hemmansägare, med de vita. Det är den rätta innebörden av ILO 169.

Applåder

Kvinnlig talare 1

Jag har inte några frågor men jag tyckte det var trevligt … samernas fredliga kultur … som jag sa i min inledning. Det var intressant det här att kyrkan är så negativ till samernas anspråk. Men hur det nu för samerna? Du använder ordet lapp, det har vi ju fått lära oss att …

Tomas Cramér

Ja, det är en sådan där populär föreställning. Den som egentligen förde mig in på det här efter åtskilliga år i Svea Hovrätt och åtta år i Kammarkollegium var professor Israel Ruong, som då var ordförande i Svenska Samernas Riksförbund, och han frågade mig om jag ville bli sameombudsman. Och det var jag sedan i 20 år hos SSR, som de kallas. Han var inte alls någon renlevnadsman i det här fallet, han sa lika gärna lapp som same. Många tycker att det är lite löjligt med det där att byta namn, därför att de, som en språkprofessor har sagt om sådana nya termer, adequeras, ett väldigt fint ord, … Alltså det blir lika pejorativt att vara same som att vara lapp.

Nu har vi ju sett att man polisanmälde en sådan där dekal som satt på bakrutan på en bil: Rädda vargen och skjut en same!” Det polisanmäldes men åklagaren sa att det här är inget brott och då var det faktiskt en advokat, Borgström, som vände sig till JK och sa att det här kan ju inte vara rätt. Hade det gällt judar eller snart sagt vem som helst, så hade det ju blivit brottmål av det. Men när det gäller samerna var det inte så noga, då lades utredningen ner. Nu har JK tagit upp detta och förvånansvärt nog anses det som ett tryckfrihetsmål. Den var tryckt den där dekalen och då är det alltså tryckaren som ska tas för huvudet och fällas eventuellt i ett tryckfrihetsmål. Det blev väldigt komplicerat. Jag känner mig inte övertygad om att man måste se det som ett tryckfrihetsmål. Men så där är det alltså. Man mäter med helt andra mått, när det gäller samerna än om det gäller judarna eller zigenarna.

Kvinnlig talare 1

…som kallar sig själva lappar, nämligen de som bor i Lappland och inte är samer, som hävdar att lappar är alla som bor i Lappland.

Tomas Cramér

Eftersom det inte finns någon folkräkning, så är det ju väldigt svårt. När jag som sameombudsman förde fram kravet på folkräkning, då sa mitt gamla ämbetsverk Kammarkollegium officiellt i ett yttrande, att nu har det begärts folkräkning av samerna men samtidigt har samerna börjat fundera på rättegångar om sin rätt till land och vatten. Om vi då gör folkräkning, då vet ju samerna bättre vilka som är samer, då blir det lättare för dem att föra dessa processer, alltså ingen folkräkning. Numera säger ju inte ämbetsverken sådant där högt, men de tänker likadant. Det gäller kanske framför allt konservativa ämbetsmän i departementen, som med sin ”sakkunskap” leder statsråden, vilka ju ej kan behärska den mycket komplicerade samejuridiken, skattläggning, jordebokstitlar, vulgärdarwinism, folkrättens krav, emancipation, disfranchisement, negativa privilegier etc. i en historisk utveckling sedan drotsen Knut Jonsson 1328 fastställde samernas jakt- och fiskerätt (venaciones), ända fram till ämbetsmännens egen path dependence och den av svensk kolonialism vållade exorbitant burden med olidligt tvång mot samerna.

Kvinnlig talare 2

Skillnad mellan minoritet och ursprungsfolk. Det skulle vara ganska intressant ändå att höra vad skillnaden är mellan de där två. Ibland är det självklart kanske, men ibland inte.

Tomas Cramér

Ja, det finns ju en definition på ursprungsfolk som säger att det behöver inte vara det folk som först fanns på ett visst markområde, utan det ska vara de som fanns där, när kolonisatörerna kom, ungefär så. Det är ju i många delar av jorden väldigt relevant, ta Egypten, där har det varit olika kulturer osv. under en väldigt lång tid, långt, långt tillbaka. Men här får man ju räkna från istiden och då är det nog ingen som bestrider, att samerna var de som först sipprade in så att säga, renen följde iskanten, när den gick och då följde samerna med renen. Det är nog ingen som egentligen på allvar bestrider eller med fog kan bestrida att samerna är ett ursprungsfolk. Detsamma gäller ju indianerna i USA, som har varit väldigt dåligt behandlade.

När jag som sameombudsman, jag började 1962, skulle försöka klargöra, jag skrev rätt mycket i Dagens Nyheter då, hur det var med samerna, då drog jag alltid parallellen med indianerna för svenskarna visste mycket, mycket mer om indianerna än vad de visste om sin egen ursprungsbefolkning. Den visste man ingenting om och det man visste var fel. Det tog ju faktiskt skruv lite grann.

Men på senare tid har pressen varit väldigt ovillig att överhuvudtaget behandla samefrågor. Dock med ett undantag, en understreckare i Svenska Dagbladet alldeles nyligen, den talade om Sveriges skamliga samepolitik och med ganska stor konklusion. Så det är möjligt att det nu äntligen lossnar i den frågan. Det har varit ofantligt segt. Även i DN har en del samevänligt förekommit. Pressen tar dock in samefientliga insändare utan faktagranskning, särskilt i norr. Det är ej bättre att vara antisamit än antisemit. Rasism i Sveriges norr, som har att göra med rätten till land och vatten inom gränsbestämda områden enligt ILO 169 och urminnes hävd – alders tids bruk – till samernas uteslutande begagnande, är lika förkastlig som rasism i andra väderstreck. De politiska partierna vill maximera röster i norr.

Segheten bor väldigt mycket hos den här ämbetsmannagruppen, som jag talade om, alltså ganska framstående personer bl.a. i statsdepartement, särskilt i Jordbruksdepartementet sitter det i väggarna, den här negativa inställningen.

Manlig talare

ILO-konventionen, jag undrar hur den har tagits emot i de nordiska länderna. Vilka har ratificerat den? Använder samerna den på något vis politiskt?

Tomas Cramér

Norge har ratificerat den, men på ett väldigt tveksamt sätt. Norge har sagt ungefär att vad vi erkänner att samerna har är inte äganderätt utan det är bruksrätt. Den som framför allt har pläderat för att det enda som kan hjälpa samerna är äganderätt, det är en norsk höjesterettsadvokat Otto Jebens, som har utförligt utvecklat synpunkter på det där och utgivit en bok om samernas rätt i Finnmark på Gyldendals förlag nyligen. Han säger att även om äganderätten nuförtiden är urholkad på många sätt, så är det dock det enda som verkligen kan ge samerna en möjlighet till att kanske hindra vissa katastrofala exploateringar osv. och därmed värna sin existens och sin egen kultur. Från svenskt samehåll har man sagt att bruksrätt har ju samerna redan och det har inte hindrat den här fria skottlossningen i fjällen. Så är det bara den rätten, som kan urholkas hur lätt som helst som erkänns, ja, då är det ingen mening med att ratificera den här konventionen. – Skogssamerna har samma rätt som fjällsamerna, men det kapitlet måste jag här lämna.

Kvinnlig talare 3

Vilka länder är det som har ratificerat ILO-konventionen? … tillerkännas rätten som ursprungsbefolkning … speciella rättigheter …jag kan tänka mig att det ligger mycket dynamit verkligen i den konventionen. Har du någon uppfattning om vilka länder som har ratificerat konventionen?

Tomas Cramér

Jag tror att det är ganska få. Norge har ju gjort det, men sagt att det är bruksrätt och då har det inget innehåll, därför att bruksrätt kan man köra över hur lätt som helst. Sedan skulle jag tro att det kan finnas en del länder som ratificerar utan att någonsin tänka sig att uppfylla konventionen. Så sker det ofta med internationella konventioner, speciellt i Sydamerika är det populärt att ratificera konventioner, som man aldrig har tänkt att efterleva. Jag vet inte hur det är med Australien eller med Japan t.ex., där finns ju ainu-folket och det är ju en parallell till samerna.

När jag hade ett mål i Genève (Ivan Kitok) – det finns inte bara den här internationella domstolen i Strasbourg, det finns en i Genève också, Human Rights Committee, som stöder sig på en global konvention, en FN-konvention om civila och politiska rättigheter från 1966 – då fick jag höra av den svenske domaren där lite halvofficiellt att det är problem i det här målet i Human Rights Committee, för där sitter domare från hela världen och där sitter en japan och en från Venezuela och de vill inte, så det är problem över allt.

När man kommer till Strasbourg är det bara europeiska domare, det är alltså en europakonvention av 1950, men den har den fördelen att Sverige har erkänt den och införlivat den konventionen i den svenska lagen, så den är lag i Sverige.

Därför kan man gå dit och kunde särskilt ha gjort det när Högsta Domstolen hade avgjort en jätterättegång, som jag förde och som efterföljde en annan jätterättegång, som jag förde i Norge (min forskning och fullmakt – norskt ombud) och som vi vann i Höjesterett 1968.

I skattefjällsdomen 1981 – som den heter, det var ett enormt mål, det var muntliga förhandlingar i Högsta Domstolen i sex månader, det är ju det största civilmål som har varit – var det så att den duktigaste juristen i Högsta Domstolen Bertil Bengtsson var skiljaktig, som man säger, och ville döma till samernas förmån just när det gällde jakt och fiske och då borde ju samerna ha gått till Strasbourg och sagt att det är Bertil Bengtsson som har rätt och nu ska ni döma i Strasbourg, så att det blir Bertil Bengtssons mening som blir rådande. Det kan vi grunda på olika skäl. Tyvärr hade inte samerna kurage då, they did not have the guts, som man skulle säga på engelska, att gå till Strasbourg den gången.

En minister, Per Unckel, uppfattade den där föga stridbara attityden, bristande ”tåga”, från det samiska landsmötet 1981, när man beslutat att inte gå till Strasbourg. Hade man gått till Strasbourg, så är det min övertygelse att även om man hade förlorat där, så hade det ändå inte blivit någon fri skottlossning i fjällen, som det blev 1992, då Per Unckel var föredragande minister, för då hade samerna ändå visat att vi står upp och kämpar för vår rätt. Då tror jag aldrig det hade blivit den här olagliga historien med fri skottlossning i fjällen.

Kvinnlig talare

Jo, för det är nämligen så här att … aboriginer …erkännande kommer aldrig att ske.

Tomas Cramér

För indianer och inuiter i Kanada har det gått bättre. Nunavut har fått autonomi och i British Columbia har indianerna återfått land. I Australien har det ju faktiskt varit på det sättet, när du nu nämner det, att ursprungsbefolkningen har vunnit två mål, som kallas för Mabo och Wik och de har de vunnit hos Australian High Court. Man kan inte längre gå till House of Lords, det är slut med det, utan Australien har tagit hand om den högsta domsmakten. Där hade man en kolossalt fin motivering, som jag har skaffat mig från London, för den fanns inte i Sverige någonstans, inte på ambassaden heller, där man bakar in så att säga human rights i common law. Common law är ju den engelska rätten, som är grundad på rättsfall och då går man igenom rättsfall, nästan från Vilhelm Erövrarens tid och analyserar dem, men så har man också bakat in det här med konventioner och sådant, folkrätten. Resultatet blev att man vann Mabo-målet. Det gällde en ö norr om Australien i trakten av ekvatorn. Wik-målet känner jag inte närmare till, men det vann urbefolkningen också.

Sedan har man politiskt kört över de där rättegångarna och det skylldes på att man var mycket rädd för något populistiskt högerparti, som man trodde skulle kunna få en massa röster, och då för att hindra det, så körde man över de här domarna och har liksom suddat till det hela så urbefolkningen har inte vunnit så mycket after all och det tycker jag är väldigt beklagligt, när man vinner i domstolar och sedan de politiska instanserna inte respekterar sina egna domstolar. – När jag fick bort privilegium odiosum i svenska HD 1981 skulle ju rennäringslagen enligt riksdagens löfte ändrats, men lagen vilar fortfarande på det bortdömda lapprivilegiet. Det politiska Sverige, staten, kör över det svenska samhället, för vilket samerna är en rikedom. Samernas landrätt bevarar sjöar, fjäll och skogar från kortsiktig exploatering, har länge så gjort, och faktiskt gjorde även lappfogdarna här stundom en bra insats för riket.

Kvinnlig talare, ohörbart

Tomas Cramér

Ja, det är en vanlig fråga och jag var ju alltså sameombudsman hos SSR i 20 år och därefter hos Landsförbundet Svenska Samer i 15 år, så jag har varit sameombudsman i 35 år, 1962–1997, och jag har alltid förklarat, när den där frågan kommer, att samerna anser inte att det kan bildas ett eget sameland av geopolitiska skäl. Det kommer att ligga så känsligt till. Det ligger ju på gränsen mellan öst och väst och det är omöjligt att bilda ett suveränt sameland, en egen stat, för den kommer att vara alltför utsatt. Ryssland idag är kanske inte så starkt, men det är många miljoner som bor där och kärnvapen har de. Det är därför man inte vågar göra någonting åt det här med Tjetjenien.

Jag tror att vad samerna ska sträva efter så är det autonomi och kanske kommunal autonomi inom varje land. En gemensam samekommun har jag förespråkat för Sverige att förvalta jakt och fiske m.m. Men tyvärr har det ju blivit så, måste jag på en gång säga, att Sverige har skapat ett sameting, ett sorts parlament för samerna, som staten faktiskt enligt min uppfattning i ond tro har skapat så att det är hopplöst. Det är ett valt parlament, men det är samtidigt en statlig myndighet. När detta parlament skulle komma till, då gav man valpengar till anybody. Den som begärde valpengar för att driva valpropaganda behövde inte visa något program eller någonting sådant, ingen minimiprocentgräns fanns, och det har lett till att på en faktiskt röstande valmanskår av 3 000–4 000, så har man 10 partier. I Jordbruksdepartementet är man i själva verket nöjd med det där, därför det är ju så uppenbart att det inte kan fungera med 10 partier baserade på 3 000 väljare. Så ska de dessutom vara en statlig myndighet. Man har mycket vittgående reformplaner i jordbruksdepartementet vilka ju kommer att totalt förlama sametinget under den viktiga tiden när ILO 169 (icke) skall ratificeras och Norgefrågan åtgärdas. Sametinget har ej yttrat sig om den viktiga artikeln 13:1 och ej heller om Gudmundur Alfredssons folkrättsutlåtande till Sven Heurgrens SOU 1999:25.

Därtill kommer att det är personfejder där. Ledare II strider med ledare I. Det önskade och förutsebara kaos har inträffat, skicklig oblodig kolonialpolitik i Sverige. Man kan ta det som skäl under hand att ej ratificera på samevänligt sätt.

Framställningen är här lätt bearbetad.

Se även Tomas Cramér i Fjärde Världen 4/1999 Brev till Sara Lidman, jämför Kerstin Ekman ovan, Vinterstjärna. Bilaga 1.

Bilaga 2. Svensk kolonialism i Sameland av Erik Wijk. DN 1994-04-16.

Bilaga 3. Gudmundur Alfredsson i Kommentar utifrån ett folkrättsligt perspektiv ang. utredningen om Sveriges ratificering av ILO-konventionen 169 (SOU 1999:25).

Bilaga 4. Kommentar till uppläggningen för möte 1996-04-15 i Stockholm. Arrangör Urbefolkningsdelegationen för FN:s dekad 1994–2004.

Bilaga 5. Anförande av sameombudsmannen Tomas Cramér å stora rummet i Svea Hovrätt måndagen den 23 april 1990 (internationella juristkommissionen arrangör).

Bilaga 6. Bård A. Bergs provföreläsning 1999-12-10 i Tromsö. Ett stort problem är koncessionskravet, som ställs för den som vill börja med renskötsel. I Norge krävs statlig licens. I Sverige krävs samebyns licens, varmed staten skickligt överfört licenskravet till ”samernas självbestämmande” = självstympning, som 1971 var föreslagen i än större utsträckning men kunde avvärjas (Judenrat, förslaget innebar att samebyn skulle utesluta egna medlemmar). I Ivan Kitok-målet i Genève föll Human Rights Committee för denna svenska skicklighet (men målet gav i övrigt stor utdelning för samernas fastighetsrätt).

I Bård A. Bergs provföreläsning erkänns den isbrytande betydelsen av Altevatndomen 1968, men Berg nämner ej Varfjelldomen 1979, ej heller licenstvånget, som är svårförenligt med Altevatndomen och möjliggör intrång av andra intressen i Sapmi.

Berg hänvisar även till rekryteringen av Höyesterett, som gör uppföljningen av Altevatn–Varfjell, det juridiska framsteget i samklang med ILO 169, prekär. Parallell i Howard Zinn: Det amerikanska folkets historia, Ordfront 1999, sid 527 som redogör för den politiska rekryteringen av Supreme Court. Uppenbar parallell i Sverige, där HD till största delen rekryteras från departementen utan några förslag från en fri opolitisk sakkunnig förslagskommitté, och till avsevärd del avlönas genom skiljemannauppdrag, ”Makten och Mammon” som det har sagts. Denna avlöningsmetod verkar allmänt nedpressande på alla domarlöner (Erik Holmberg).

Bilaga 7. Tomas Cramérs föreläsning i Kautokeino 1986 som ej blev tryckt i Diedut 1/1989.

Vid denna Kautokeinokonferens försummades bandupptagningen, varför en mycket värdefull diskussion ej blev dokumenterad. Vid en senare Kautokeinokonferens 1997, Diedut 3/1998, blev Cramér förvägrad att deltaga med egen föreläsning, trots påpekanden av Per Mikael Utsi och Lars Anders Baer. Var motivet undvikande av Altevatndomen 1968 och bortdömandet av privilegium odiosum av 1928 i Skattefjällsdomen 1981? Båda dessa domar kan kraftfullt användas mot koncessions-/licenstvånget, som underlättar för motstående intressen, som är partipolitiskt gynnade, flexibilitet partipolitiskt önskad, ej det fasta rättsvärnet (jämställdhet med ”vita” hemmansägare).

Partipolitisk flexibilitet må vara önskad i vissa norska samekretsar, vilka aldrig velat ställa den samiska äganderättsfrågan vid domstol, med möjlighet till internationell överprövning, men dylik flexibilitet har aldrig gagnat samerna.

I Cramér: Samernas Vita Bok (SVB) 1966–2000, 30 volymer, finns dock materialet bevarat och tillgängligt, särskilt betydelsefullt för de högkvalificerade advokater, specialister på mänskliga rättigheter, MR, som måste sättas in och finansieras fullt ut efter sina kvalifikationer (Riksarkivet och dess bibliotek).

Howard Zinn a.a. citerar på sid 132 en indianhövdings reaktion mot Andrew Jacksons (president 1829–1837) förflyttningspolitik som ej saknar svenska paralleller:

Bröder! Jag har lyssnat till mycket tal från vår store vite fader. När han först kom över de vida vattnen var han bara en liten man… mycket liten… Hans ben var böjda av att sitta så länge i den stora båten, och han bad om litet mark att få göra upp sin eld på… Men när den vite mannen hade värmt sig vid indianens eld och ätit sig mätt på hans majsgröt blev han mycket stor. Med ett steg grenslade han bergen och hans fötter täckte slätterna och dalarna. Hans händer grep över havet i väster och öster, och hans huvud vilade mot månen. Sedan blev han Gud Fader. Han älskade sina röda barn och han sade: ”Flytta er lite, så att jag inte trampar på er.” – Bröder! Jag har lyssnat till mycket tal från vår store fader. Men det började och slutade alltid så: ”Flytta er lite, ni är för nära mig.”

(Bilagor här tillagda)

Ref. Fil. dr. Tom G. Svensson, The Sami and their Land, Novus, Oslo 1997. Monografi över Skattefjällsmålet. 213 sidor, rikt illusterad. Samerna är i Sverige icke-personer och denna bok liksom dr Svenssons doktorsavhandling en icke-bok.