Antisamitismen


Med början vid svenska rikets delning 1809 växte i Lillsverige (Matti Klinge) fram en antisamisk stämning, först på det kulturella planet. Geijers Vikingen 1811 och Tegnérs Frithiof 1820 är ej samer eller finnar, men starka och förblivande ideologigestalter, germanskt svensk-norska. Det är först nu, 1809, möjligt att hävda Sverige som ett språkligt, etniskt, kulturellt, rasligt, germanskt enhetligt land, med Norge som ideologisk parallell. Samerna blir från att ha varit ett uppskattat, 1751–52 rättsligt emanciperat inslag i Sverige, förvandlade till något unerwünscht, som bör likriktas. Endast en liten grupp bör bevaras av museala skäl men med ständigt krympande rätt till land och vatten och med negativ rekrytering, vulgärdarwinisten Gustaf von Düben 1872, de samverkande professorerna K. B. Wiklund (lapska) och Herman Lundborg (rasbiologi med fokus på samerna), Knut Olivecrona 1884 i Högsta domstolen, Ivar Afzelius 1912 till utrikesminister Albert Ehrensvärd (tvångsförflyttningar av samer), Johan Widén 1927–1928.

Norrmannen Peder Kjerschow är en norsk parallell. Kjerschow som samespecialist ville 1904 förvägra samerna rätten att gå till domstol med sina frågor om rätten till land och vatten. Beträffande vulgärdarwinismens inflytande från mitten av 1880-talet se Th. Hylland-Eriksen: Charles Darwin, Nya Doxa 1999. Kjerschow har haft stort negativt inflytande på svenskt juridiskt tänkande i samerätten. Sverige är nu nära Kjerschows önskade domstolsförbud genom de ytterligt negativa kostnadsreglerna för samerna och deras försvarare i civilmål, startade av mäktiga lobbies med stark ekonomi och starkt politiskt inflytande som kärande. Civil- och kriminallagar riktade mot samerna är närmast av apartheidkaraktär, liksom processrättsliga regler. Jämställdhet saknas helt mellan parterna, och detta träder bjärt fram i belysning av den internationella konventionen ILO 169 om urfolkens rätt, som Sverige nu står inför att ratificera. ILO 169 gäller urfolk, ej någon viss näring.

I sedvanerättsprocesserna (vinterbete) står samebyarna på 10–11 miljoner kronor minus innan ens Hovrätten dömt och samerna skulle behövt bättre jurister och skulle med lappskatt och skattläggning som juridisk grund kunnat få upp saken i internationell domstol, Strasbourg eller Genève, där grundlag kan tillämpas utan svensk begränsning (RF 11:14 med ”uppenbarhetsregeln”). Professor Gudmundur Alfredsson, chef för Raoul Wallenberg-institutet i Lund, har i ett yttrande utrett folkrättens krav, men det krävs advokater av Silbersky-klass för att nyttja detta rätt. Trots utredaren Sven Heurgrens förslag (SOU 1999:25) vägrar regeringen att själv gå in som kärande, respektive ge de instämda sameparterna finansiering för deras svarande-talan (finansiering fanns i Skattefjällsmålet 1966–1981).

Närmare besett ligger det till så här: Samen har en privaträttslig rätt, erkänd bl.a. genom kodicillen 1751 och Svea Hovrätts 1752 på kunglig befallning utfärdade universal om samernas egen domstol – lapprätten, som bl.a. skall tilllämpa kodicillen beträffande lappskattelanden, mark och vatten – genom skattläggning och mottagandet av lappskatt (Gustav Vasa, som även 1543 talar om jakträtten och lappgränsen, samt Vasaätten). När grundskatterna avskaffades runt 1900 och senare, avsågs ej att bestående civilrätt skulle försvinna. Skälet var likställighet och politik, ej angrepp på välförvärvad rätt, t.ex. till vinterbete som en nödvändig förutsättning för lappskattens uppbärande. I vinterbetesprocesserna har motparterna finansiering genom sina hemförsäkringar. Deras skickliga advokater uppmanar till nya lukrativa processer. Samerna saknar denna finansiering och saknar tillgångar att pantsätta för eventuell lånefinansiering. Likställighet? Jämlikhet? Likhet inför lagen utan kolonialism? Samemillennium?

Antisemitismen har lett till blodiga urladdningar och kemiska massmord i kolossal skala, ett outplånligt sår i mänsklighetens samvete. Väst kunde gjort mer mot Auschwitz, mot guldaffärer m.m., men vad kunde göras mot Lenin–Stalins enorma brott mot eget folk (oftast enkelt folk)?

Antisamitismen i Norrbotten och Härjedalen och i svensk politik och lagstiftning är oblodig men leder just därför med större effektivitet till det slutliga elimineringsmålet, uppsatt som nyss antytts av de helt ledande svenska männen K. B. Wiklund 1895, Gustaf von Düben, Herman Lundborg, Ivar Afzelius, Albert Ehrensvärd, Åke Holmbäck (volte-face 1920–1922), Knut Olivecrona (volte-face) 1884 i Högsta domstolen och Johan Widén 1927–1928, vidarefört av ”fri skottlossning i fjällen” 1992–1993. Utan klar rätt till land och vatten (ILO 169) dör urfolkskulturen. Det är nödvändigt att ge alla samer i norr åter den rätt till land och vatten, som olagligt togs ifrån dem så sent som 1927–1928 (Johan Widén) och 1993 genom ett 1981 av Högsta domstolen bortdömt falsarium kallat lapprivilegiet, en för samerna starkt negativ ”rättsfigur”. Se Cramér m.fl.: Studier Norstedt 1970. Lapprivilegium (odiosum – med en negativ innebörd) är bortdömt 1981 och har aldrig varit gällande. Lagen därom saknar all bärkraft, och idén om att rennäringslagen 1928–1971–1993 skulle uttömmande reglera samernas rätt till land och vatten är absurd, eftersom lagens grund är falsk och bortdömd.

Det är omöjligt att i detalj här genomgå och bemöta motpartsagitation respektive belägga rätten till land och vatten, lantmäterigränserna för land till samernas uteslutande begagnande enligt lag etc. I Cramér: Samernas Vita Bok (SVB) 30 volymer 1966–2000 finns beläggen, till stor del sammanfattade i dubbelvolymen 29–30. SVB är tillgänglig i Riksarkivet och inom kort i viktiga delar på Internet.

I sin antisamitiska artikel Lapp ska vara lapp ska vara renägare i Salt nr 1 oktober 1999 har Knut Carlqvist helt tappat kontakten med samejuridiken och dess viktiga utveckling från Gustav Vasa och Vasaätten till den riksdagsbehandlade lappkodicillen 1751 och dess befästande 1752 av Svea Hovrätt. Detta är civilrätt, uppföljd genom Höyesteretts Altevatndom 1968 grundad på T. Cramérs forskning och fullmakter. Denna dom är banbrytande, se bl.a. provföreläsning av Bård A. Berg 1999.

Carlqvist lyfter fram en samevänlig motion 1828 av C. M. af Robson men känner tydligen ej till de betydelsefullare samevännerna justitierådet E. H. Carleson (senare statsminister), Victor Cramér m.fl. 1868 i Högsta domstolen eller riksarkivarien J. J. Nordström i riksdagens första kammare 1871 (påvisar samisk markäganderätt) eller civilministern Axel Bergström och landshövdingen E. V. Almqvist (odlingsgränsen 1873, jämför skattefjällsgränsen 1841) i samma tidsavsnitt.

Samernas skattemannarätt var erkänd, alltsedan Gustav Vasa 1526, 1543 och 1551, baserad på lappskatten, bekräftad av Gustav III 1789, ända till vulgärdarwinismens genombrott i Högsta domstolen 1884 (Knut Olivecrona, som fick majoritet då, helt emot den linje som Olivecrona tidigare drivit i domstolen i samklang med Carleson). Urminnes hävd som samernas rättsgrund var dock helt klart erkänd i lagen ända fram till 1928 års falsarium lapprivilegiet, bortdömt 1981, som ovan sagts, genom Skattefjällsdomen i Högsta domstolen. Detta borde enligt riksdagens löfte 1971 föranlett lagändring, med parallellställande av samerna i norr, alla samer där, ej blott renskötare, med ett rättsskydd, i paritet med hemmansägarens å eget hemman, i same-allmänningarna (riksdagens uttryck).

Det kan kännas orättvist att kommuner som Jokkmokk eller Kiruna-Gällivare ej får del av vinsterna när malm och kraft m.m. tas ut. Denna orättvisa må vara stor, men den är dock större mot samerna, som fått lantmäterigränsen och områden med skattemannarätt enligt lag avsatta för samernas uteslutande begagnande, av riksdagen som sagt kallade same-allmänningar. Samerna måste tillföras medel i en helt annan, större skala, av vinsterna från deras områden som de verkligen tillförsäkrats genom särskilda gränsdragningar jämte lappskatten sedan Gustav Vasa 1526, 1543 och 1551.

I remisskörden över ILO 169 är antisamitismen rikt företrädd.

Vi erkänner ju kollektiv (obs. menigheters markrätt enligt 77 § 1809 års grundlag, dessa rättigheter har ej upphört som civilrätt) som ägare till allmänningar och vi erkänner enskilda som ägare till stora områden, tag Bordsjö i Småland (Bonde) eller Kengis Bruk i Pajala (Sohlberg).

Samerna skall ej utarmas, medvetet pauperiseras som indianerna. Lyssna till Eva Ström: Det var när man tummande på principen om alla människors lika värde, oavsett handikapp, ursprung eller ekonomiska resurser, som en psykologisk barriär föll (Ordfront Magasin 1–2/2000 anmälan av Gitta Sereny: Vid avgrunden Franz Stangl chef för Treblinka).


– Innehåll –

Copryright 1966 till dags dato Tomas Cramér. Senast uppdaterad torsdag 11 januari 2001. Sidan laddad gånger. Webmaster Carl Cramér.