Uppläggningen för möte 1996-04-15 i Stockholm.

Arrangör urbefolkningsdelegationen för FN:s dekad 1994-2004


1. Målen för urbefolkningsdelegationen

Columbus-året 1992 utlöste en stark reaktion bland världens urbefolkningar, bl a organiserade i WCIP, som grundades med stark samisk medverkan 1975 i Port Alberni, Vancouver Island, British Columbia, Kanada.

Till följd av denna reaktion inrättade FN urbefolkningsåret 1993, som blev ett stort misslyckande, se SVB 1966-1996, volym 27 bild.

Ej blott i Sverige men även internationellt misslyckades urbefolkningsåret. Liksom i Sverige var det internationellt svårt att verkliggöra medvetandet om alla de politiska och legislativa (lagstiftningsmässiga) oförrätter som begåtts mot indianer, samer, tibetaner, kurder m fl. Särskilt svårt hade nationerna med autoktona (”egen jord”) minoriteter utan egen stat, som de nyssnämnda (med variationer). Kurder och samer är delade på fyra nationer (länder), men har ursprunglig bosättning i ett rikt land med en egen kultur, eget språk etc.

Demokratin har ej visat sig i stånd att respektera autoktona (”egen jord”) minoriteter utan egen stat. Övergrepp har skett, i samernas fall genom ”fri skottlossning, fritt fiske i fjällen”, vitsordat av Bertil Bengtsson som lagstridigt övergrepp, RF 2:18, och på många andra sätt.

Det är ej av HD 1981 så dömt, att staten skulle äga skattefjällen i Jämtlands län. Kronan yrkade ej ens detta, i full medvetenhet om att 1683 års påbud om skogarna ej gäller fjällen. 1683 tillhörde fjällen ej Sverige utan olika samiska skattland med egen förvaltning (lappbyar, som betalade lappskatt men ej tillhörde dansk-norska kungens eller svenska kungens rike, varför ingen kung kunde stifta lag (under ett kort envälde) för lappbyarnas fjällområden, som då ej var en del av kungens rike). Riksdagen kom i centrum för makten 1720, men kunde lagstifta om samernas fjäll först efter 1751, och då bunden av kodicillen, som har samma kraft som själva gränstraktaten, och befästes genom Svea hovrätts, på kunglig befallning i två brev, utfärdade universal 1752 om den endast av lappar bestående lapprätten, som skulle tillämpa kodicillen. Kodicill och traktat fastställdes av riksdagen på kungens proposition, behövde enligt då gällande rätt ej transformeras – men blev transformerade genom riksdagsbeslut.

Meningen med urbefolkningsår och -dekad är att politiska orättvisor skall belysas när de drabbat urbefolkningarna, även om det finns lagar och förordningar som är formellt giltiga och som överkorsar minoritetens rätt i dennas moraliska och etiska mening. Sådan mening ligger under FN:s konvention om civila och politiska rättigheter (CCPR) 1966 och Europakonventionen 1950, som båda binder Sverige, särskilt sedda i förbindelse med principerna i RF 2:12, 2:18 om att ingrepp endast får ske för särskilt allmänt ändamål av större betydelse (B Bengtsson). I FN:s resolutioner om urbefolkningsår och -dekad är bl a CCPR åsyftad genom hänvisning till Human Rights, och Rigoberta Menchu särskilt nämnd.

Mål för urbefolkningsdelegationen är därför att fokusera om svensk lagstiftning håller det rätta måttet i folkrättsligt, grundlagsmässigt, civilrättsligt, minoritetspolitiskt, etiskt, moraliskt, även ekonomiskt hänseende. Ett svenskt sammanhållet samepolitiskt program inklusive markrätten är mot här angiven bakgrund dekadens mål, utan ett sådant kan man ej komma vidare (se nedan om växelvis avskärmning). Är det kanske så, att Columbus-andan (”right of discovery” et c) fått breda ut sig även i Sverige mot samerna långt utöver vad folkrätt, grundlag och civilrätt medger, att ej tala om politiska, moraliska och etiska principer som uppbär dessa lagverk enligt FN:s deklarationer om mänskliga rättigheter och bindande antagna konventioner.

För svenskt vidkommande är det fråga om en antagen uppslutning till urbefolkningsdekaden.

Detta innebär att politiska, etiska och moraliska faktorer enligt folkrätten kommer i fokus på ett helt annat och levande sätt än de gjorde i Skattefjällsmålet 1966-1981. Sedan 1981 har såväl grundlagen som folkrätten utvecklats. I detta mål ville HD blott tillämpa svensk ordinarie fastighetsrätt. Detta accepterades av samerna i förlitan på urminnes hävd enligt lag och professor Östen Undéns juridiska lära (se The Nordens Biskops-Arnö Sami Volume 1995). Samerna lade givetvis en bakgrund av mångfalden av svenska övergrepp mot samerna, sedan Carleson-Cramérs och professor J J Nordströms starkt juridiskt-samevänliga linje 1868-1871 svikits genom socialdarwinistiska helomvändningar av Knut Olivecrona i HD 1884 och docent Åke Holmbäck 1922. HD erkände också 1981 urminnes hävd och därmed var 1928 års privilegiegrund förkastad, en viktig principiell seger.

Seminarium är ett akademiskt begrepp. Det låter en person framlägga vissa teser och anordnar en opposition mot teserna med utsedd opponent, i avsikt att närma sig en vetenskaplig, hållbar sanning. Diskussionen är i princip obegränsad och utan hindrande ramar.

Motsatsen är det politiska valmötet. Där stämplas häcklare som kättare och det hela åsyftar consensus kring ett i förväg fastlagt program, som kräver uppslutning. För detta mobiliseras en politisk retorik och avvikande åsikter bekämpas aktivt och självklart, gärna med olika tidsbegränsningar. Målet är Sanningen med stort S. Seminariets institutionaliserade opposition finns ej.

Mötet 1996-04-15 förtjänade ej beteckningen seminarium.

Ytterst konventionella redogörelser lämnades av kvoteringsdoktor Thomasson och av Bertil Bengtsson. Ingen talare, ej heller ledningen, hade i minnet att dekaden har till bakgrund ett anti-Columbus-perspektiv som givetvis sträcker sig till kolonialism inom statens område, man kan tänka på södra Mexico, Guatemala (märk underpubliceringen och underuppmärksammandet i Sverige av Rigoberta Menchu) eller kurderna; kolonialismen drabbar hårt autoktona minoriteter, vilkas område ingår i flera stater, men utan någon egen stat för minoriteten.

Demokratin visar sig som sagt ej vara något värn för dessa minoriteter som samerna eller de turkiska kurderna, som har många gemensamma drag även om den mot dem riktade kolonialismen tar sig högst olika uttryck.

Samerna äger jakt- och fiskerätt enligt urminnes hävd, och skattläggning 1646 och 1841 men i strid mot grundlagens principer har samernas rätt härtill kränkts, såväl folkrätt som civilrätt, även enligt Bengtssons framställning.

De båda nämnda talarna lämnade eljest högst konventionella rapporter utan att observera dekadens egentliga uppgift vid dess instiftande, antikolonialismen, som ej heller tillräckligt iakttagits vid formuleringen av delegationens mål (se nedan om växelvis avskärmning).

Mötet 1996-04-15 angavs handla om rätten till mark, m a o samernas rätt till land och vatten. Høyesterätt fastslog 1968 (Altevatn-målet, bestyrkt av Varfjellmålet 1979) att samernas rätt vilar på alders tids bruk. Rätten är ej skapad av staten eller lagstiftningen. HD fastslog detsamma 1981 i Skattefjällsdomen (urminnes hävd). HD ansåg att samerna kunde förvärva äganderätt till land och vatten genom enbart renskötsel, jakt och fiske på visst område.

Dessa båda ledande domar, det enda av substans som samerna nu kan åberopa jämte förlikningar med JK 1988-1989, som binder staten till sitt skydd för välförvärvade rättigheter, bedömer rättsförhållandet enligt den nationella fastighetsrätten och dess institut. Orättvisor, samernas supplikantposition, det gjorda exploaterandet av sameområdets rikedomar utan återförande av medel till samerna, kort sagt kolonialismen mot samerna, särskilt under socialdarwinismens inflytande efter 1884, faller enligt dessa domstolars synsätt utanför bedömningen, som de verkställer. Jfr Mabo-domen 1992 i Australien med ett annat synsätt och iakttagande av Human Rights.

Dekadens perspektiv är givetvis ett helt annat än det de skandinaviska domstolarna anlagt. Här skall just kolonialismens orättvisor och de mänskliga rättigheterna enligt folkrätten, t ex FN:s konvention 1966 om civila och politiska rättigheter (CCPR), komma i fokus. Norge och Finland synes här ha kommit vida längre än Sverige. Sverige har dock infört Europakonventionen 1950 i sitt lagverk med dess tilläggsprotokoll, som samerna nu åberopar, och Sverige har ratificerat CCPR. Den enbart formella fastighetsrätten enligt domar 1968 och 1981 i högsta instans i Norden uttömmer ej dekadens mål och syfte, se t ex Guatemala, där formell fastighetsrätt ej torde ge indianerna något alls. Principiellt är Guatemala och Sverige likställda i dekaden.

Föredragningslistan 1996-04-15 medgav ytterst ringa tid för diskussion. Härigenom gavs ett felaktigt sken av att föredragshållarnas redogörelser konkludent godtagits, och detta kunde förutses enligt föredragningslistan, varför LSS ingav, åberopade och utdelade SVB, Samernas Vita Bok (1966-1996), volym 27 vid mötet.

Det är av vikt att ordförandena vid möten av denna karaktär söker närma sig seminarieidealet och lämnar generöst utrymme för valda representanter och erkända experter att framföra och motivera andra betraktelsesätt och grundade åsikter. Dekaden kan med hänsyn till sin bakgrund och uppkomst ej begränsas till snäv nationell fastighetsrätt med dess för just samefrågan alldeles för trånga ”scope and approach” (ramar och sätt att närma sig spörsmålen).

Dekaden måste utmynna i ett reformprogram med hänsyn till samernas rätt till land och vatten och den koloniala behandlingen av denna rätt som är moraliskt och etiskt förkastlig men ej kan åtkommas vid de nationella domstolarna, jfr det ovan anmärkta Mabo-målet med fria domstolar, men möjligen i Strasbourg och Genève där samer för rättegångar enligt konventioner, vilka Sverige är bundet av och med friare domstolar kunde och borde tillämpa hemma (regeringsrättens rättsprövning; vinterbetet).

Intet riksdagsmandat är beroende av sameröster. En del av de övergripande mål som delegationen nu angivit får karaktären av orealistiska fromma förhoppningar.

Det har förekommit en verklig seminarieserie, ledd av professor Atle Grahl-Madsen, Upsala-Bergen, om Small Nations of the North, i Mariehamn, Thorshavn, Kautokeino och Julianehåb. Seminarierna är publicerade i en dansk folkrättslig tidskrift. Märkligt är att dessa minoriteter, ålänningar, färingar och grönländare (Greenland), alla har autonomi, men icke samerna (Samiland).

En dekad för urbefolkningar måste givetvis anlägga ett jämlikhetsperspektiv. Varför skall samerna förvägras en viss autonomi när grönländarna, en annan urbefolkning, har en sådan? Jämlikhet bör råda även med Åland och Färöarna. Varför icke? Socialdarwinistiska skäl kan givetvis ej godtas, för diskriminering av Samiland. Varför är ej samerna självklart medlemmar i Nordiska Rådet och Föreningen Norden med fulla rättigheter?

Kommungränserna för samernas del är i Sverige dragna så, att samerna förvandlas till små minoriteter. Karesuando kommun blev underlagd Kiruna. Rätteligen bör riks- och kommungränser, tillkomna över huvudet på samerna och överkorsande samernas mycket äldre gränser, ej tillmätas betydelse i samefrågan, se Gustav Vasas brev 1526, 1543 och 1551. Kring Treriksröset finns en stor samisk befolkning med likartad kultur, och detta är ett faktum av större betydelse än storsamhällets gränser, av nyare datum. Dessa nya gränser utgör intet argument att anföra till skada för samernas rätt till land och vatten.

De politiska orättvisorna mot samerna i Sverige bör åtgärdas i Sverige. Det ter sig främmande att SIDA, som verkar utomlands med stor tonvikt på folkrätt, etik och moral, av delegationen uppmanas att verka för urbefolkningar utomlands, när så mycket återstår att göra hemmavid, där medelsbristen är eklatant (Sametinget, dess partier utom SSR, rovdjursersättningar etc).

Trots valförlusten i sametingsvalet har SSR en förmåga att tillföra sig penninganslag och stora lån, som genom den oskickliga hanteringen och processföringen i vinterbetesprocessen i Härjedalen försätter SSR i en decouragerande (modlös) supplikantposition (böneskriftare) gentemot den mäktiga staten. Staten har ju som bekant två ansikten i samefrågan, ett välvilligt, som framträder i grundlagen, och ett annat som tillhör exploatören – statskassan-fiscus. Det senare ansiktet är det samerna i praktiken enbart får se. I Härjedalsmålet har staten en plikt att träda in, och i svensk äldre skogsrätt-skattläggningsrätt finns stöd (jfr reaktioner mot fäbod-domen i Mora).

Delegationens uppgift under dekaden måste – med hänsyn till skälen för dekadens tillkomst – vara att stödja det välvilliga, så utmärkt formulerat i Bengt Göranssons citat i Ordfront (volym 27, s 1) på bekostnad av exploatörens, m a o att styrka samernas rätt till land och vatten och då ej enbart renskötarna och SSR utan alla samer med urminnes hävd enligt jordabalken (som är oändrad och bestående) och professor Östen Undéns lära. Dekaden måste stödja samerna, vilka ej har någon företrädare i riksdagen och saknar kapacitet för erforderlig lobbying (se införandet av fri skottlossning i fjällen).

Delegationen bör omformulera och komplettera sina mål, så att samernas rätt till land och vatten kommer i rättmätigt fokus i överensstämmelse med grunderna för dekadens tillskapande av FN, enligt det ovan sagda och för alla samer med urminnes hävd. Detta kan sägas vara resultatet av mötet 1996-04-15 och den begränsning av scope och approach som där blev så tydlig, men förhoppningsvis ej avsiktlig, men åtgärdades genom Volym 27 som åberopades och åberopas.

2. Växelvis avskärmning

1928 års lag grundades på falsariet att grunden för samernas rätt till land och vatten var privilegium odiosum, ”judeprivilegium”, av manipulerbar negativ art. Detta bortdömdes av HD 1981 till förmån för en civilrätt, urminnes hävd, som står sig mot lagstiftning och alltid är lokaliserad till lappby eller mindre områden och i första hand alltid är en individuell rätt enligt den icke upphävda jordabalken.

1966 startade Skattefjällsmålet mot Kronan. 1971 stiftades en lag om samernas rätt till land och vatten ehuru principmålet härom ej var avgjort. I riksdagen sades att om Skattefjällsmålet gav ett för samerna gynnsamt resultat fick lagen självfallet ändras. Detta riksdagslöfte om respekt för urminnes hävd sveks emellertid, trots segern för urminnes hävd 1981 i HD. Staten vitsordade att 1971 års lag ej vilade på något principiellt samepolitiskt program, vilket borde ha varit fallet.

När sedan ett låt vara bristfälligt samepolitiskt program framlades av hrr Elfving, Thomasson m fl 1975, ansågs med orätt att 1971 års lag var orubblig.

1971 lagstiftades om det viktigaste för samerna, som för varje urbefolkningsminoritet, rätten till land och vatten, trots att denna rätt då var under domstolsprövning i Sverige. Utan denna rätt existerar ej någon samekultur. De djupgående samepolitiska principerna och aspekterna berördes ej, lagen blev ytlig, kolonialistisk liksom dess föregångare 1886, 1898, 1928.

1977 skulle det samepolitiska programmet behandlas i riksdagen. Rätten till land och vatten avskärmades. Ingen annan grupp i landet (jfr bönderna med eget politiskt parti) skulle ha kunnat behandlas på detta sätt.

På denna svenska metod för samebekämpning, växelvis avskärmning, får dekaden i svensk tappning ej bli ett nytt lysande exempel utan måste få adekvata (riktiga) mål genom komplettering.

Uppföljningen av de av FN uppsatta målen måste för Sveriges del preciseras, så att avskärmning av viktiga delar av helheten blir utesluten. Ett samepolitiskt program för kulturell och ekonomisk trygghet måste sammangjutas med bestämmelserna om samernas rätt till land och vatten.

Det är fråga om rätt, samernas rätt till land och vatten, över vilken samerna själva äger bestämma och som de kan nyttja utan fogdemässigt tillståndstvång, utan begränsning till enbart renskötsel. Rätten till jakt och fiske enligt urminnes hävd är ej något bihang till den yngre tamrenskötseln som samerättsutredningen velat låta påskina, utan en individuell rätt (Undéns lära) för renskötarättlingar som den framstår enligt 1971 års lags lydelse (aktuellt i HRC, Genève). 1971 ges renskötarättlingar en klar rätt som visserligen enligt en (borttagbar) spärr ej får nyttjas. 1993 ges rätten till samebefolkningen, i brist på folkräkning en helt obestämbar grupp som ej kan vara part inför rätta, och hävden upplöses till något allmänt – olokaliserat – opreciserbart. Jämför den för Kronan bindande överenskommelsen samerna ./. JK 1988-89 med preciseringar (SOU 1989:41 s 356-357) samt samernas uteslutande begagnande i promulgationen av rennäringslagen, med intressant bakgrund i riksdagen.

Mötet om rätten till mark var så upplagt att Kronan kunde låta valda talare uppehålla sig vid de rent fastighetsrättsliga synpunkterna i ett trångt modernt de lege lata-perspektiv. Detta medförde genom frånvaron dels av vidtalad opposition, dels av tid för diskussion (alltför kort tid även för frågor) att just den förkastliga metoden växelvis avskärmning användes. Fastighetsrätten utan historiskt perspektiv (se Bengtssons votum i Skattefjällsmålet, där majoritetens trånga perspektiv belyses) uttömmer ju ej alls det anti-kolonialistiska anti-Columbus-perspektivet som förenar indianer och samer m fl. Terra-nullius-perspektivet gäller ej, har aldrig gällt, och detta måste en dekad-delegation koncentrera sig på. I målen för urbefolkningsdelegationen heter det att de av FN uppsatta målen (se ovan) för urbefolkningsårtiondet skall följas upp, relevanta för svenskt vidkommande. I den 1996-04-15 utdelade, då och nu åberopade SVB, volym 27 anges sådana mål, här ytterligare preciserade.

En klippsamling ur LSS’ skrifter kommer att göras för att precisera, sammanfatta och underbygga dessa samiska yrkanden om sanningssökande, som ej kan avgöras genom majoritetsbeslut eller inskränkas till en snäv formell fastighetsrätt.


– Innehåll –

Copryright 1966 till dags dato Tomas Cramér. Senast uppdaterad Friday, August 01, 2003. Sidan laddad gånger. Webmaster Carl Cramér.