Errata

Docent Åke Holmbäcks Alexandershugg


Kring 1960 var samerna i Sverige ej långt från sin undergång. Juridiskt gick det ej att tillvarata samernas rätt effektivt och på allvar, t ex i de stora vattenmålen som drabbade samerna hårt. I dessa mål var samernas markäganderätt ej erkänd till skillnad från i ILO 169-konventionen, som nu tillkommit. Den civilrättsliga karaktären av samernas rätt till renbete, jakt och fiske, till slöjdvirke etc erkändes ej ens inom gränsbestämda områden som skattefjällen och trakterna ovan 1873 års definitiva odlingsgräns, enligt lag liggande till samernas uteslutande begagnande.

I lagstiftningen hade samernas äganderätt sedan gammalt erkänts, av Gustav Vasa 1526, 1543 (jakträtten baserad på lappskattens – ovan lappgränsen – skattemannarätt) och två brev 1551, där äganderätten klart uttalas för samerna. Denna politik följdes av Johan III, (urminnes hävd vid Torne älv) av Karl IX, de lappars i Norlanden Konung, (många kungabrev) av Gustav II Adolf och av Axel Oxenstierna, Legifer Laponiae, och som återinsatt lagman (förut lagman under Sveriges långvariga ockupation av landskapen) över Jämtland-Härjedalen fader till 1646 års skattebrev för samerna med rätt till djurskjutning.

När de stora civila principrättegångarna inleddes för de svenska samernas del i Norge 1963, var läget kritiskt.

Norrmannen Peder Kjerschow hade varit ombud för de svenska lapparna i Troms och Nordland fylker enligt ett kungl svenskt brev 1873, och då varit effektiv och samevänlig och stött sig på samernas rätt enligt den av riksdagen efter proposition godkända samekodicillen till 1751 års gränstraktat mellan Sverige och Danmark-Norge. Denna kodicill innebar en internationell emancipation av samerna, byggande på dessas traditionella emancipation i Sverige under Vasaätten. Denna samepolitik stöddes 1751 av de stora danska juristerna Hielmstierne och Stampe, grundad på lundaprofessorn Samuel von Pufendorffs lära om äganderätt uppkommen av occupatio per universitatem, icke per fundos, av coetus hominum och särskilt vanlig vid stagna et montes asperi. Den internationelle högt uppburne Pufendorff hävdar alltså äganderätt för samerna genom kollektiv ockupation av ett samfund eller skrå (universitas, lappby, district enligt kodicillens terminologi), icke gårdsbruk, av en folkgrupp, och detta är särskilt vanligt när det gäller sjöar och icke odlingsbara berg.

Kjerschow greps senare av den starka norska nationalismen, och ville i ett statligt norskt betänkande 1904 helt eliminera samernas rätt att gå till domstol med sina civilrättsliga frågor och rätten till land och vatten. Detta förnekande av en elementär medborgarrättighet till domstolsprövning av civilrätt och domstolsskydd för "den lille mannen utan förbindelser" spred sig till Sverige trots domareden och domarreglerna. Det starka inflytandet av vulgärdarwinismen (den tyske darwinisten Ernst Haeckel beundrad av svensken Bengt Lidforss, av Ellen Key m fl) förmedlat i svenska Högsta Domstolen av Knut Olivecrona redan 1884, märks här. Olivecrona gjorde 1884 en helomvändning från sin tidigare samevänliga inställning som innebar anslutning till Carleson-Cramérs m fl försvar för samerna i HD 1868. Med orätt blev den nya Olivecrona 1884 vägledande för svenska höga jurister ända till vår tid (path dependence).

Kammarkollegiet hade till uppgift att hjälpa samerna i rättegångar vid domstol, bl a i de stora vattenmålen i Norrland. Kollegiet hade härvid en strävan att monopolisera talerätten och förnekade att samer eller samebyar kunde föra talan om själva rätten till land och vatten. Kollegiet för "allmänna intressen" hade enligt kollegiet en förmyndarställning, men kollegiet hävdade ej någon statens äganderätt till land och vatten i sameallmänningarna eller någon statens rätt till jakt eller fiske där. Kollegiet hävdade att samernas rätt var ett privilegium men att renbeteslagen ingalunda var en lag om vem som är ägare till sameallmänningarna. Det var en öppen fråga som även rättsfall visar. Ingen ägare fanns? Kollegiet hade rättshistorisk arkivmässig kontakt med äldre jordförhållanden, stora kunskaper utöver de allmänna domstolarnas, t ex gällande det norrländska avvittringsverket. Därför fick kollegiet regelmässigt remiss från domstolarna, men det vägrades i Skattefjällsmålet. Enkla slutsatser från äganderätt borde undvikas? Samebyar kunde föra talan vid Vattendomstolen med egna advokater i tillåtlighets- och ersättningsfrågor. Lappfonden skulle dock ha markersättningen. Dessa samernas advokater betalades av sökandeparten, oftast statliga Vattenfall. Ingen av dessa advokater forskade djupare i samernas rätt till land och vatten. Ingen sådan advokat bestred på allvar tillåtligheten av ett vattenkraftföretag eller en reglering av en sjö/sjöar. Allmänt accepterades Holmbäck-Wiklunds felaktiga bok SOU 1922:10 som ett "Work of Authority"; advokaterna visste alltför väl att deras räkningar var i fara om de tog sin uppgift i de muntra vattenmålen på för stort allvar. Vattenfall bjöd generöst på mat och dryck, särskilt i fjällsjöarnas obygd, där annan service ofta saknades eller var otillräcklig – fikonlövet. Sameutredarna Lennart af Klintberg och Hans-Åke Wängberg togs från vattendomstolarna där de inhämtat Holmbäcks syn av 1922. De fick ej samejuridiskt kunnig bisittare i sina utredningar trots samernas krav. Därför blev utredningarna ytliga, som justitierådet Bertil Bengtsson konstaterat.

Den ende som ej fick betalt av sökanden var kammaradvokatfiskalen för allmänna intressen. Som sådan började jag ifrågasätta Holmbäcks arkivforskning och drakoniska felaktiga slutsatser, som godtogs utan skärskådan.

Ännu i de svenska renbeteslagarna 1886 och 1898 erkänns samernas urminnes hävd, samtidigt som den gamla sametryggheten, lappskatten, avskaffas parallellt med den allmänna grundskatteavskrivningen. Felaktigt påstod staten att lappskatteland ej fanns i norr. Först 1928 påstod staten att samerna blott hade ett lapp-privilegium (odiosum), ej en civilrätt grundad på urminnes hävd.

I Kammarkollegiets praxis är det dock klart, att skatt och skattläggning medför skattemannarätt. Tar Kronan skatt, erkänner Kronan därmed att skattebetalaren har rätt till det han skattar för (t ex samisk beskattad rätt till djurskjutning, 1646, på en tid då bönderna saknade sådan rätt) och att Kronan ej kan ändra förutsättningarna ensidigt. Att samerna ej fick vinterboplatser, "vinterstamhåll", minskar ej rätten till vinterbete i skogarna, var helst renen söker betet. Civilrätt består, även om grundskatten avskaffas (så för samerna som för bönderna). Grundskatteavskrivningen åsyftade ej civilrättsliga förändringar och kan aldrig tilläggas någon sådan innebörd.

En lång tids skattebetalning skapar en kameral civilrätt till grundfaktorerna (t ex vinterbetet), som ej administrativt kan borttagas vid det administrativa avvittringsverket i Norrland och dess förrättningar (sentida hemmansgränser).

Lappskatten betalades såväl före som efter 1646 och ända till 1925 eller längre på sina håll. Rättsfall visar att lappskatten i nutiden avgör rätten till fiske, NJA 1962 s 392 och detsamma gäller jakträtten. – Om staten nu anser sig äga skattefjällen (ehuru det ej dömts så) är staten skyldig att enligt avvittringen tillhandahålla dem för renskötsel med nödvändigt vinterbete på statens ansvar, att av staten vid domstol försvaras mot angrepp, enligt skattläggningen.

På grund av samernas svaga rättsstatus kring 1960 var det nödvändigt att föra talan vid domstol, som skedde i Altevatnmålet 1963-1968, med sikte på Höyesterett, där målet vanns och Kjerschow med svenska efterföljare som Ragnar Lassinantti, riksdagsman och landshövding, besegrades. Länsstyrelsen hade i detta mål, felaktigt utgående från att samernas rätt var en rätt för staten, i klar strid med 1873 års kungl brev utfärdat fullmakt för en norsk advokat. Samerna hade därvid ej hörts och tillfrågades ej alls vid skjönnsrettens session.

Det var helt uteslutet att avvakta resultatet av vidare akademiska forskningar, särskilt som intresset bland etablerade yngre rättshistoriker var minimalt. Självkritiska historikerröster hörs stundom citera det gamla ordet att historien är den osanning, varom historikerna enat sig.

Alltså fördes talan grundad på min ej avslutade men grundliga forskning och målet vanns helt i Höyesterett 1968, skadestånd och rättegångskostnader utdömdes till samerna.

De svenska och norska sametingen skulle ej ha tillkommit om ej Altevatndomen 1968 (jfr Varfjell-Stifjelldomen 1979) krossat Peder Kjerschows juridiska villolära och det svenska privilegium odiosum.

I många frågor visar sig i nutiden historiska forskare som starkt ifrågasätter etablerade, möjligtvis felaktiga, tillsynes bergfasta ståndpunkter.

Ett sådant forskningsobjekt är just Axel Oxenstiernas verkande som Legifer Laponiae. Att han var starkt samevänlig kan ej betvivlas. Han stod på Vasaättens grund och en konungsdom i Torneå 1615 med dess förspel och efterspel, bl a Knäredsfreden 1613 och den följande svenska samepolitiken med skattebreven 1646 i Jämtland-Härjedalen är av största betydelse.

Mauritz Carlsson har i Den värmländska avvittringsfrågan noggrant och förtjänstfullt utrett förutsättningarna för 1683 års påbud om skogarna. Detta brev handlar om skog för bergsbrukets behov. I brevet – icke riksdagsbehandlat – sägs att det är fel att bönderna slagit under sig stora skogar ofta många mil bortåt, ja allt till fjällen. Härav framgår ju klart att fjällen ej var inbegripna under skogspåbudet. Fjällen har ju ingen för bergsbruket brukbar skog. I brist på riksgräns mot Norge, på suveränitet i fjällen, hade Karl XI ej heller någon möjlighet att lagstifta om den odelade Finnmark, som då sträckte sig ända ner i Härjedalen och innefattade just fjällen. Det är ett alltför vanligt anakronistiskt synsätt som ligger till grund för att söka göra gällande att 1683 års påbud skulle kunna drabba sameallmänningarna, göra dem till svensk statsegendom i privaträttslig mening, före riksgränsen 1751, även om man för ett ögonblick tänker bort att påbudet blott gäller skog. Det vore krigsorsak. Det skulle ju då gälla alla områden som Sverige pretenderade på, där det fanns även norska pretentioner, korsade vitt över fjällkölarna. Intet blir 1683 kronans förrän efter genomförd avvittring. De här framförda fakta innebär att det ej finns något avvittringsanspråk för någon kronans – statens – äganderätt i fjällen 1683. 1720–1734 faller dessutom alla sådana anspråk, omöjliga redan från början och ej i stånd att senare "blomma upp" i strid mot sitt ursprung. – Norska förhållanden är något helt annat, fjällen såldes av kungen. En svenska statens eventuella äganderätt måste ha uppkommit efter 1751 och bekräftas av domstolsavgörande, vilket ej skett i Jämtland-Härjedalen eller norr därom. Riksdagen kan ej mot det internationella och svenska egendomsskyddet ensidigt avgöra äganderättsfrågan eller jakt- och fiskerättsfrågan till statens fördel utan due process of law and just compensation. Tidigare var Finnmarken odelad, "fellesområdet".

Det visar sig också att 1683 års påbud ej alls figurerar i debatten om rätten till dessa områden före docenten Åke Holmbäcks uttalanden med helomvändning i den statsbeställda bok han tillsammans med och på förslag av den mycket samekritiske, med Herman Lundborg samarbetande, Uppsalaprofessorn K B Wiklund skrev 1922, SOU 1922:10.

Holmbäck antyder ej i denna bok att han 1920 i Upsala Universitets Årsbok utförligt motiverat och hävdat att samerna ägde sina skatteland. När Skattefjällsmålet (1966-1981) var före i HD kände jag ej till Holmbäcks undanskymda, av Holmbäck och andra aldrig åberopade eller gendrivna uppsats av 1920, och kunde ej åberopa den. Holmbäcks förfarande betar honom all auktoritet i samerättsfrågan.

Det är karakteristiskt att när argumenten är svaga och tvivelaktiga och dessutom ett lappkast, som i detta fall, skall en författare uppträda kategoriskt och mycket bestämt, kraftigt avhuggande den gordiska knuten. Just detta grepp tar Holmbäck när han påstår att all tvekan måste falla när han radikalt inför det i detta sammanhang aldrig åberopade 1683 års påbud som helt avgörande, trots att Karl XI ej var kung över det odelade "fellesområdet", sameområdet i fjällen. Här bör beaktas riksdagens uttalanden vid godtagandet av kodicillen och gränstraktaten med samma valör på kungl proposition, och givetvis Svea hovrätts universal på kungl befallning 1752 om godtagande av lapprätten som skulle tillämpa kodicillen. Av vissa samer och lappskatteland tog kungen skatt som suzerän, men Sveriges kung kunde ej lagstifta för skattefjällen förrän han blev ensam kung där 1751. Detta hindrar ej att Vasaättens rättsprinciper för samerna lades till grund för samernas beskattning och behandling med åtföljande bindande rättigheter, men någon konfiskering av samernas rätt till land och vatten kunde ej ske. Ej heller efter 1751 kan någon grund för uppkomsten av en statens äganderätt utfinnas. Ensidigt partsdekret av riksdagen räcker ej enligt regeringsformen och Europakonventionen med tilläggsprotokoll, som ingår i Sveriges lag.

Perspektivet, såväl med Vasaättens och Axel Oxenstiernas sammanhängande same- och fjällpolitik med lappskatten som vapen (markrätten vid Nasafjäll), som Holmbäck borde satt sig in i, som även med Holmbäcks egen ståndpunkt 1920 har helt försvunnit inför Alexandershugget 1922 i SOU 1922:10.

Nästa stora forskningsuppgift är försvaret av samernas rätt i HD 1868 (Carleson-Cramér m fl) och i riksdagen 1871 där juristprofessorn riksarkivarien Johan Jacob Nordström – med magnifikt porträtt i riksarkivet – beskriver samernas markäganderätt pga urminnes hävd i första kammaren.

Dessa samevänliga strömningar fyllde 1800-talet. Exempel härpå är 1841 års kungl brev om bestämmande av säkra gränser för lappallmogens i Jämtland län renbetestrakter, tillkommet på samernas begäran, med dess lättfunna förarbeten, "ej påträffade" av Holmbäck, som skiljer lapparnas mark från Kronans och enskilda jordägares. Detta samevänliga perspektiv ändrades 1884, då Knut Olivecrona som sagt bytte fot och förde vulgärdarwinismens och industrialismens talan i HD och vann anslutning, bl a av Kjerschow i Norge. Knut Olivecrona såg framför sig samernas utdöende i en grandiost tecknad kulturbild, "det moderna projektet".

Socialdarwinismens och rasbiologins (Herman Lundborg även före 1921) inbrott, riktat mot samer och judar, skulle varit ämnet för min avhandling. Jag mötte så ringa rättshistoriskt intresse för detta ämne att det arbetet ej kunde fortsätta, men jag hann framlägga bevis för utrikesministern Albert Ehrensvärds initiativ 1912 till tvångsförflyttningar av ett flertal nordsamer söderut i Sverige (möten i Saltsjöbaden och senare med norske utrikesministern Irgens i Göteborg). Här spelade även presidenten och talmannen Ivar Afzelius en mindre vacker roll med olämpliga uttalanden om samerna, som nu skulle vara åtalbara.

Socialdarwinismens svenska debut i samefrågan, föregången av Gustaf von Düben i Svensk Tidskrift 1872, och dess fortsatta helt förändrande inflytande på denna fråga är ett stort ämne som märkligt nog helt undgått den juridiska och rättshistoriska forskningen, undgått Nordisk familjebok och Nationalencyklopedin och andra uppslagsverk. Inflytandet från "det moderna projektet"?

Det var som sagt nödvändigt att igångsätta samernas rättskamp vid domstol 1963, Altevatnmålet, bifall till alla sameyrkanden 1968 i Höyesterett, då (1963) 80 år förflutit sedan "fellesloven" om samernas rättsförhållanden antogs av riksdagen och stortinget. Särskilt den dubiösa norska doktrinen om "festnede forhold" och den svenska doktrinen om "privilegium odiosum" 1928 gjorde det angeläget att gå till rättegång mot staterna snarast efter mitt tillträde som sameombudsman hos Svenska Samernas Riksförbund 1962 (till 1982). Passivitet skulle ha lett till obotlig rättsförlust. Här bör det noteras att i Skattefjällsmålet 1966-1981 det som sagt icke blev så dömt, att staten äger skattefjällen. HD förklarade på svaga grunder (bland dem Holmbäcks 1683 års påbud!) att samerna ej hade äganderätten. Staten yrkade, i medvetande om att någon hållbar rättslig grund ej finns för statens äganderätt, ej att få en sådan rätt fastställd. Efter den grundliga huvudförhandlingen i sju månader kände staten läget och JK Stark erkände 1988-1989 samernas rätt enligt de lagakraftvunna, i många fall av Kungl Maj:t givna avvittringsutslagen (jfr JO Bexelius den 24 januari 1966 till regeringen). Äganderätt blev ej tilldömd staten, som lätt hade kunnat genstämma och yrka sådan rätt. Även med en statens äganderätt gäller att som sagt skattläggningens och lappskattens rätt, nu bättre känd, kvarstår som en samernas rätt, en stark rätt ehuru – i så fall, trots avvittringen – icke en äganderätt, tills nya rättegångar och folkrättsliga framsteg (bl a ILO 169) kan visa annat. Vi är nu tillbaka i Kammarkollegiets gamla ståndpunkt: Det finns ej någon klar äganderätt och samerna har oberoende av äganderätt en stark rätt av säreget slag, en rätt sui generis. Det finns intet skäl varför denna sui generis-rätt, civilrätt, skulle anses förintad genom den generella grundskatteavskrivningen. I allmänhet består skattläggningens fastighetsrättsliga verkan alltjämt (Horssten i Stockholms skärgård ägs pga skattläggning för höslag, ej blott för fiske). Presidenten i Svea hovrätt Harry Guldberg varnade för "enkla slutsatser från äganderättsbegreppet". Detta förstod JK Stark, som kunde bedöma det administrativa avvittringsverket bättre än dagens politiker-jurister. HD uttalade i Skattefjällsmålet att samernas äganderätt kan ligga bättre till norrut. "En ros på kistan", lagd av politiker-juristerna.

Grundfrågor om samernas urbefolkningsrätt skall lösas vid oberoende domstol, ej genom riksdagens partsdekret som politiska övergrepp. Dessa principrättegångar måste helt finansieras av staten och skötas av högkompetenta jurister för samerna.

Kanske tiden nu är kommen för historikerna att träda i riksarkivarien J J Nordströms fotspår med de här nämnda forskningsämnena i den anda av rättvisa åt samerna, som var svensk tradition före socialdarwinismens och rasbiologins genombrott med presidenten och talmannen Ivar Afzelius, greve Albert Ehrensvärd, professorerna K B Wiklund och Herman Lundborg i Uppsala, Bengt Lidforss i Lund och docenten Åke Holmbäcks karriärlystna Alexandershugg på sig själv 1922, då Rasbiologiska institutet tillkommit, på en entusiastisk politisk allomfattande våg, framför allt fokuserat på samernas rasbiologi. Även Hjalmar Branting var anstucken av rasförbättring som senare makarna Myrdal. Branting kände Herman Lundborgs skrifter och motionerade i riksdagen om tillskapandet av dennes institut vid Upsala Universitet, där denne professor intimt samarbetade i samefrågan med kollegan K B Wiklund. I nämnda fråga producerades magnifika, elegant inbundna samerasvolymer, den sista 1941 av Gunnar Dahlberg. I nomadskolorna drevs skallmätning på eleverna med skolmyndigheternas fulla bistånd.

–––––––––––––––––––––

Cramér, Tomas: Samernas Vita Bok (SVB) 1966-2000, 30 volymer, Riksarkivets bibliotek.

Cramér, Tomas m fl: Studier i renbeteslagstiftning 1970.

Doktorsavhandlingar av docent Hugh Beach, Upsala och dr Tom G Svensson, Stockholm.

Nothin, Torsten: Från Branting till Erlander.

Svensson, Tom G: The Sami and their land, Oslo 1997, en monografi över Skattefjällsmålet, kommenterad av Tomas Cramér i Harald Cramér och traditionen, Stockholm-Visby, 1997, 198 s.




– Innehåll –

Copryright 1966 till dags dato Tomas Cramér. Senast uppdaterad Wednesday, October 01, 2003. Sidan laddad gånger. Webmaster Carl Cramér.