Addenda

till Docent Åke Holmbäcks Alexandershugg


Sameministern Annika Åhnberg ber samerna om ursäkt för apartheidskola 1913–1940, grundlagsstridiga tvångsförflyttningar i Sverige 1919–1939, falsariet lapp-privilegium odiosum 1928 (ej tidigare) med olagliga rättsförluster för samer i norr, falsariet bortdömt av HD 1981 men lagen, som vilar på falsariet, ej ändrad av riksdagen trots löfte. Ursäkten upprepas oförbehållsamt av sameminister Margareta Winberg den 17 mars 2000 i riksdagen.

Konventionen ILO 169 om urbefolkningars rätt har en kraftig moralisk-etnisk laddning. Denna framträder på många sätt, bl a starkt i den franska (officiella) textens artikel 13: Partie II – Terres

"1. En appliquant les dispositions de cette partie de la Convention, les gouvernements doivent respecter l'importance spéciale que revêt pour la culture et les valeurs spirituelles des peuples intéressés la relation qu'ils entretiennent avec les terres ou territoires, ou avec les deux, selon le cas, qu'ils occupent ou utilisent d'une autre manière, et en particulier des aspects collectifs de cette relation.

2. L'utilisation du terme "terres" dans les articles 15 et 16 comprend le concept de territoires, que recouvre la totalité de l'environnement des régions que les peuples intéressés occupent ou qu'ils utilisent d'une autre manière.

Denna har i hög grad sin tillämpning på den så sent som 1928 tvärkluvna svenska samebefolkningen, falsariet lapp-privilegium odiosum i 1928 års rennäringslag – ej i tidigare lagar. Här är det ej fråga om formal-juridik utan om vad en skicklig formal-jurist betecknat som känslosamma och lösliga resonemang, som dock världssamfundet knäsatt utan hänsyn till svenskt Axel-Hägerström-Olof-Palme-sockentänkande och hegemoni (parochial attitude) för hemmabruk. "Himlen gick brant ner vid socknens gränser" (Harry Martinsson). Samvetet räckte bara till för internationellt bruk och så är det fortfarande, tills ursäkterna fullföljs med praktiska åtgärder för alla norrboende samer med bl a jakt- och fiskerätt såsom samer (korrektion av 1928 års ingrepp i civilrätten utan ersättning). Ursäkterna skulle aldrig ha fått komma på Palmes tid, hägerströmianismen var då ännu för dominerande och Palme kall för samerna (personlig erfarenhet vid en officiell samedelegations uppvaktning för Palme som partiledare). Palme såg som Per Wästberg och Anders Ehnmark m fl kleptokratin och nedvärderingen, kolonialismen, blott i Afrika och annorstädes långt från Sverige.

Regeringsrådet Stig von Bahr i intervju i SvD den 30 april 2000: Har inflödet av den europeiska rättstraditionen gett svenska domstolar en starkare ställning gentemot den politiska makten? – Ja. Helt klart. Vi är väl mer av den tredje statsmakten än för 10–20 år sedan. 1970- och 80-talen kan väl sägas representera en all-time-low vad gäller domstolens ställning i förhållande till regering och riksdag. Där har också rättsprövningslagen betytt mycket, att vi prövar det lagliga i vissa regeringsbeslut. Det har faktiskt höjt kvaliteten på besluten väsentligt. Så det var välbehövligt? – Rimligt, får man väl säga.

På snart sagt varje punkt går 1981 års Skattefjällsdom i HD på denna sockenlinje helt i strid mot etiken i 1989 års ILO 169 (som ju ej var någon nyhet i denna konvention). Utan Altevatndomen i Höyesterett 1968 hade HD 1981 knappast ens erkänt samernas ockupation och urminnes hävd. Nämnda konvention gäller folk – ej någon viss näring. Detta har helt förträngts i SOU 1999:25 (Heurgren – Marie Blomquist Hagsgård) av allt att döma på order från ovan. Sådana order har även hindrat objektiv forskning i de ensidigt sammansatta utredningarna Lennart af Klintberg och Hans-Åke Wängberg, båda vattenrättsjurister och vana vid docent Åke Holmbäcks synsätt i SOU 1922:10, som gällde i vattendomstolarna, i omedvetenhet om att Holmbäck 1920 i Upsala Universitets årsskrift utförligt förfäktat motsatsen (politisk ändring 1922).

Såtillvida har Bertil Bengtsson rätt när han i sin opposition i januari 2000 på Otto Jebens doktorsavhandling Om eiendomsretten til grunnen i Indre Finnmark 1999, Cappelen ak.forlag, Oslo, 612 s, säger att någon verklig sameforskning ej skett i Sverige, till skillnad mot Norge. Här måste Bengtsson mena statlig sameforskning, ty Cramérs privata sameforskning, sedan 1954, under de senaste decennierna helt utan statligt eller privat stöd (blygsamt privat stöd tidigare) ledde till bifall till alla sameyrkandena i Höyesterett 1968 i Altevatnmålet (1963–1968, Cramérs forskning, initiativ och fullmakt, norske höyesterettsadvokaten Björn Dalan, med utmärkt insats processuellt). Med rätta ger Bengtsson Altevatndomen 1968 (kallad Altevatn II) dess sanna roll som helt banbrytande (bestyrkt av den viktiga Varfjelldomen (Rt 1979, sid 493, som Bengtsson ej nämner). Jebens har ej förstått denna Altevatn II med dess isbrytande effekt. I sin artikel i Sv. J. T. 2000 sid 36 är Bengtsson dock tillbaka i socken-synen från 1981 (Skattefjällsdomen med ofullständigt referat i NJA 1981 sid 1). Hegemonin som rådde 1966–1981 (Skattefjällsmålet) är helt oförenlig med sameminister Annika Åhnbergs nyssnämnda ursäkt till samerna i sent 1990-tal, upprepad av Margareta Winberg i riksdagen 2000 med fördömande av den svenska rasismen mot samerna, allt detta grundat på känslosamma och lösliga resonemang ur den perfekte formaljuristens synpunkt. Hegemonin hindrade ej Einar Holm, hovrättslagman med mycket lång norrländsk erfarenhet, att med två juristbisittare döma mycket mer realistiskt än HD, som är utan denna erfarenhet, i tingsrättens dom, ofullständigt refererad i NJA 1981 sid 1. Holm ansåg att samerna ägt skattefjällen men att kronan tillvällat sig äganderätten på 1800-talet. Annika Åhnbergs ursäkt framfördes till samerna i Tärnaby, gällde som sagt tvångsförflyttningarna av samer 1919–1939, 1913 års nomadskola, som skapade boklösa hem, 1928 års falsarium lapp-privilegium odiosum, m m. Denna ursäkt blev först möjlig genom forskning angående de känslosamma och lösliga elementen, som visade sig substantiella och fasta, ehuru främmande för gamla skolans hegemoniska ämbetsmän (path dependence). Forskningsresultaten, bl a samernas emancipation 1751–1752, framfördes till sameministrarna av Landsförbundet Svenska Samer (LSS), och av den samiska budkavlen och Mailing List (en grupp vetenskapsmän som ej vill framträda med namn, kan bli förföljda på olika sätt, bl a vid politiserade universitet och i konservativa samekretsar till vänster och höger). Olof Palme hade som sagt ej tillåtit en sådan ursäkt.

Avlövningen av samernas rätt började runt 1882, utan att de en gång befintliga beslutshandlingarna nu kan återfinnas i Kammarkollegiets jordeboksdivision, då jordnaturen skatte, lappskatt, lappränta, olagligt ändrades till krono under enskild disposition (= stadgad åborätt). Detta stred mot förenings- och säkerhetsakten 1789, som förbjöd ändring av jordnaturerna, som ett led i etablerandet av jordäganderätten till fastigheter av skatte jordnatur, vilken natur gjordes lika med frälse. 1789 års äganderättsåtgärder har ansetts orubbliga. Inom det statliga systemet kom dock strömningar till synes, med syfte att betaga samerna all del i exploateringsvinsterna i Lappland, det stora framtidslandet (bokverk 1906, idéerna från 1880-talet, av samemotståndaren biskop Olof Bergqvist, närmast rasist, i Luleå och Fr. Svenonius, Bergqvist även fader till apartheidskola för samebarn 1913).

Avlövningen fortsatte med förbud 1886 för samerna att upplåta jakt- och fiskerätt med motiveringen: "Betänker man huru föga ägnat ett lappsamfund är att hålla överläggningar och fatta beslut, samt att till gemensamt gagn använda inflytande medel, torde befinnas bäst att åt länsstyrelsen uppdraga göromål av dylik art", dvs ren rasism (samerna hade ju skött sig själva och överlevt sedan Kristi födelse, troligen långt dessförinnan, och levt med egen religion och eget styre; deras ägande av jakt och fiske vitsordas ju här).

Den verkliga avlövningen kom ju först med falsariet lapp-privilegium odiosum 1928, då samemajoriteten berövades jakt- och fiskerätt som en behövlig åtgärd då stora grundlagsstridiga tvångsförflyttningar genomfördes av nordsamer söderut i Sverige efter norska påtryckningar, mot ytterst svagt svenskt försvar av de svenska samiska medborgarnas rätt, för att främja inflyttning av "en nasjonalt pålitelig norsk bondebefolkning" (ej till förmån för norska samer; rasism). 1992–1993 genomfördes olagligen "fri skottlossning i fjällen för envar", ett grovt övergrepp mot samernas äldsta rättighet befäst av drotsen 1328 och utförligt, baserat på lappskatten, 1543 av Gustav Vasa. Jämför dennes brev 1526 och 1551.

Denna avlövning av samernas rätt till land och vatten kan gott jämföras med den tyska avlövningen av judarnas rätt i Tyskland 1932 till 1938 (kristallnatten). I Svante Isakssons bok Ingen frid i fjällen 1999 hotas med blodiga motsättningar bl a i förordet (redan nu vilar en exorbitable burden å samerna). I judeförföljelsen var det viktigaste skedet Hitlers tillvänjning av tyskarna 1932–1938 genom gradvisa, ibland ganska små, åtgärder mot judarna, vilka 1930 hade fulla rättigheter liksom samerna 1868-1871. Tyskarna bragtes successivt att se dem som mindervärdiga oblodigt. Så kom den blodiga kristallnatten 1938 utan större reaktion bland allmänheten. Vägen låg klar mot massutrotningen. Genom att denna blev blodig (eller kemisk – ännu värre) kom en ytterst stark motreaktion, högst berättigad, i världen, jfr kurderna. Följer Sverige inslagna spår kan det bli en i stort sett oblodig etnisk rensning av samer i Sverige byggande på Herman Lundborgs och K. B. Wiklunds professors-rasism i Upsala, 1921–1941, som många hoppades vara övervunnen, men som knäsattes i riksdagen 1992 "fri skottlossning i fjällen". Professors-rasismen var riktad mot samer och judar. Om studerade norrboende barn till renägare, även äldre personer i andra-tredje generation, samt jordbrukare m fl i samma situation ävensom "altmuligmenn" vägras officiellt medlemskap i samebyn med jakt- och fiskerätt, observera 1970-talets framsynta förslag i SSR till stödjande medlemmar i byn, förestår brain drain och degeneration. Det kan aldrig överlåtas åt samebyn själv att sköta "urvalsluckan" som en sorts Judenrat. Man sätter då byn i en koncessionsgivarsituation som ingen by är vuxen eller bör intvingas i. "Standardkravet" kräver allt fler renar per aktiv i renskogen. Dessa påpekanden har framförts i remisskören, men tycks ha helt bortrensats i remissammanställningen av Marie Hagsgård (på order?).

De tunga remissinstanserna torde vara SSR, renskötardominerat, och Sametinget, dominerat av en extra renskötarvänlig utbrytarorganisation ur SSR. Dessa kan ej förväntas säga nej till att ge samebyn "all makt" även om mer insiktsfulla samer inser att här återkommer det gamla förslaget av 1968 att samebyn skall själv på eget initiativ utesluta egna medlemmar (Judenrat). Detta lyckades samerna insiktsfullt stoppa genom 1968 års klarsynta samepolitiska program, men det blev kvar när en utesluten renskötare söker återinträde, som framgick av Ivan Kitoks rättsfall i Genève, där utgången blev att rätt till land och vatten faller under artikel 27 i CCPR, men att Kitok dock ej fick medlemskap. Fallet blev söndervattnat av consensusresonemang i Human Rights Committee, Genève. Vad hade det ej betytt, om Human Rights Committee tagit in Kitok i byn, liksom om HD ej haft så ensidiga formal-jurister i Skattefjällsmålet, utan som Bengtsson lagt större vikt vid den efemära karaktären av 1886–1898 års lagar, exercisreglementen utan juridisk analys och tyngd, som byggde på osanna förutsättningar och rasistiska-koloniala grunder, som staten nu bett om ursäkt för, men som var lika felaktiga under den ovan skildrade hegemoniperioden? Ej ens avvittringen eller 1928 års lag kunde HD korrekt bedöma, utan den kunnige J. K. Stark, samernas motpart i HD i Skattefjällsmålet, fick korrigera Skattefjällsdomen med konstaterandet att avvittringen gäller.

DO och Östersjöombudsmannen Ole Espersen har även fallit för Path Dependence i hegemonins anda, liksom Margareta Winberg ursäkten till trots nu uppenbarligen är hårt pressad från samma konservativa håll.

1928 års utestängande från jakt- och fiskerätt av renskötarättlingar och traditionella fiskesamer – småbrukare måste lagstiftaren kraftfullt ändra själv, utan att sätta en viss samegrupp i Judenrat-position.

Höyesterettsadvokaten Otto Jebens förordar i sin stora och omfattande, i huvudsak formal-juridiska doktorsavhandling, 612 sidor, grundad på verklig nordlig erfarenhet (som svenska HD saknar och saknade 1981), att inre Finnmark skall ägas av samerna där, ej blott av renägarna, pga svensk jurisdiktion där före 1751. Då måste med så mycket större skäl t ex Jokkmokks fjällvärld ovan odlingsgränsen, en del av det gamla Finnmark, ovan Gustav Vasas lappgräns av 1543, som sträckte sig ända ner i Härjedalen (Hultblads avhandling) ägas av dess samer, som ju varit under nämnda jurisdiktion, är därunder alltfort. Detta så mycket mer om man betraktar judeavlövningen av samernas rätt 1882 (jordebokstiteln) och senare som illegitim och diskriminerande, otjänlig att läggas till grund för nya lagstiftningsåtgärder. Detta gäller med extra styrka allt som grundas på det med hänsyn till samernas långa historia helt färska falsariet lapp-privilegium 1928, se Cramér-Prawitz: Studier, Norstedt 1970, kap VI och förordet.

Bertil Bengtssons opposition på Jebens' avhandling kommer att tryckas i Tidsskrift for Rettsvitenskap, Oslo, som däremot vägrade trycka Tomas Cramérs kritik mot Otto Jebens kodicillartikel i Tidsskrift for Rettsvitenskap 1986, ett utslag av det generella presstabut mot initierade juridiska sameartiklar av prosamisk art. (Cramérs kritik av 1986 biläggs här; i Jebens stora bok 1999 finns fortfarande missuppfattningar beträffande 1751 års kodicill.)

Lagprövning måste ske utan någon restriktion, ty grundlagen är tillkommen i enighet. Om 51 överröstar 49 i en samefråga i riksdagen, måste domstol med ämbetsmannaoväld, kritik även mot hegemoni i tiden, kunna pröva detta fullt ut mot grundlagen, ty ingen same är med i riksdagen. Detta gäller även t ex när ett samevänligt parti, om sådant finns i riksdagen, t ex i röstmaximering vis-à-vis andra partiers röstmaximering, kompromissat bort en samefråga mot en "viktig" fråga för partiet. Minoritetens rätt är en för ursprungsfolk olöst fråga i parlamentarismen. "Över oss sorlar, över oss gungar, folk av en främmande stam". Samerna och baskerna är Europas mest avvikande folk (Svante Pääbo m fl).

Bengtsson har givit hegemonin ett starkt stöd i Sv.J.T. 1987 sid 234: "Att ge enskilda, icke folkvalda personer makt att underkänna riksdagens beslut annat än i extrema situationer torde framstå som en främmande, närmast elitistisk tanke, klart stridande mot det svenska demokratiska systemet". Här döms den historiskt konstitutionellt välbefästa, opolitiska, rättsprövande bestående ämbetsmannaovälden bort med hänsyn till hegemonin. Det ligger ej så fjärran att då tala om politiserade domstolar. – När det gäller EU:s kommissionärer har ämbetsmannaoväldens stora betydelse kommit i förgrunden liksom integriteten (märk fallet med en f d premiärminister i Frankrike).

Domstolar, som avstår från att med ämbetsmans oväld verkställa en grundlagsenlig prövning av efemära judeförordningsliknande (1930-talet) lagar, till gagn för den fattige i domareden, och ej i praktiken anser (det orimliga) uppenbarhetskravet uppfyllt, torde få anses politiserade. Bertil Bengtsson hedrade sig i Skattefjällsmålet 1981 genom att ensam verkställa just denna lagprövning, men föll med orätt för uppenbarhetsrekvisitet, som är orimligt och tänkvärt nog ej finns i Strasbourg eller Genève. Det torde därmed anses otillbörligt och stridande mot den i svensk lag införda europakonventionen 1950. ILO 169 avser naturligtvis ej att ratihabera lagdiskriminering, som är ung men av äldre datum än ILO 169 (här åsyftas det först 1928 införda falsariet lapp-privilegium odiosum med olaglig expropriation av icke-renskötande samers jakt- och fiskerätt utan ersättning). Meningen är ju att göra upp med gamla koloniala orättvisor mot ursprungsfolken, även om Kirunaborna m fl kolonialister är däremot och har stöd av de politiska partiernas röstmaximering. Bengtssons kurage 1981 i lagprövningsfrågan ställer majoriteten i skarpt ljus.

I vissa frågor styrs alla partierna i riksdagen, "parlamentspartiet", av trender, förmåner åt riksdagsmän, av mediaskrået och lobbies, rovdjurs-, skogsbolags-, bonde-, skoter-, jägarlobbyn (riksdagens jaktklubb) av röstmaximering etc. Det naturliga när det gäller marklösa jägare hade ju varit att släppa in dem på skogsbolagens ganska nyförvärvade stora skogsmarker, men nyssnämnda faktorer gjorde att denna börda utan ersättning "skyfflades över" på samerna 1992. Det drabbade samernas äldsta näringsgrenar, jakt och fiske, långt äldre än den långflyttande helnomadismen och med äldre egen rätt än denna. Dessa samenäringar skyddades av drotsen 1328, av Gustav Vasa – med åberopande av lappskatten, av honom jämställd med skatt från skattebonden, 1543, av Vasaätten, av 1751 års kodicill för samerna och av 1752 års universal av Svea Hovrätt, som stadfäste samernas egen domstol, lapprätten, som skulle tillllämpa kodicillen, vilken gav rätt till land och strand även åt icke-renskötande samer (Otto Jebens sid 96). Jebens har (sid 93 ff) ej beaktat professor Jacob Sundbergs viktiga påpekanden om Pufendorffs ockupationslära i Diedut 3/1998 eller att universitas i juridisk text betyder "samfund, skrå".

Att ställa same mot same i en Judenrat-situation, att olagligt öppna fri skottlossning i fjällen, att vägra samerna fri rättegång, fanns i Skattefjällsmålet, vilket gör att samerna måste förlora ett flertal pågående processer om vinterbetesrätt, att vägra samekvinnorna jämställdhet (Andrea Amft), allt detta ställer staten öppen för starkt kritiska påpekanden.

Mot samerna står nu, som samhället utvecklats, fem ytterst starka välförankrade, rika, mediepopulära lobbies (riksdagens omförmälda jaktklubb etc). Detta gör att samerna måste ges medel att få biträde av advokater av den dignitet som kan uppväga de oerhört mäktiga lobbies. Ännu på 1960–1970-talen räckte det med djupa kunskaper i ett team som visste mer än HD. Hegemonin i Sverige i dåtiden kunde intet juridiskt ombud göra något åt ändå. Den rådde då under alla regeringar. Här har det inträtt en stor juridisk förändring, med Strasbourg och Genève, alltmer inarbetade. Det går med stöd av ämbetsmannaoväld att få rätt mot lobbies. Realistiskt sett duger dock här ej en advokat utan mediaröst. Stridsvilja fordras också. Rätten är given för de vakande, ej för de sovande (Israel Ruong). Hånfulla ord om mammutmål (egendomsskyddet – rätteligen en hedersbenämning) får ej avskräcka. Utan dessa mål, Altevatn 1963–1968, Skattefjäll 1966–1981, anhängiggjorda 80 år efter respektive fellesloven och renbeteslagen, för att undvika "festnede forhold", hade samerna redan varit vigda åt undergången i skicklig, kolonialistisk etnisk rensning. Rensningen oblodig, därför mer effektiv, där samerna ges makt endast när den vändes mot samerna själva medan avlövningen av rätten successivt fortgår, som i Tyskland på 1930-talet, i fullföljd av Lundborg – Wiklunds professors-raskamp mot judar och 1928 "privilegierade" samer. Samefolket i norr måste återupprättas, återges den fulla rätt som de slugt berövades genom 1928 års nyhet, det 1981 av HD bortdömda falsariet lapp-privilegium odiosum. Alla samer i norr måste av staten, ej av andra samer ställda i konflikt mot samemajoriteten i norr (och mot Svante Isakssons hotande svenska ortsbefolkning), åter få rätten till jakt och fiske, sedan falsariet som sagt bortdömts av HD i det ena mammutmålet 1981, vilket HD borde vara stolt över att ha fått handlägga, när politikerna i negativa kompromisser och röstmaximering endast slagit vakt om samerättens avlövning. Höyesterett har aldrig klagat över mammutmål I, Altevatn 1963–1968, utan tvärtom hyllat målet i Varfjellsdomen 1979.

Påven har bett judarna om ursäkt.

Svenska staten har bett samerna om ursäkt, flera gånger men låter dem utan åtgärd och finansiering förblöda i processer mot rika motparter, som med orätt sätts i totalt överlägsna förhandlingspositioner. Hotet om kristallnatt mot samerna existerar efter rättsavlövningar sedan 1880-talet.

När ber svenska kyrkan, med lågt i tak, samerna om ursäkt, en kyrka som motsatt sig ratificering av ILO 169, som sätter ersättning till samernas koloniala motparter främst, utan att betänka sin egen stora skuldbörda. Kyrkans attityd underlättar för staten att icke ratificera, trots att en omedelbar ratifikation av en konvention för det samiska folket i norr, icke för en viss näring, är just vad de givna ursäkterna kräver. Det moraliska stöd kyrkan här ger staten måste betecknas som djupt omoraliskt (se biskop Olof Bergqvist).

Samuel von Pufendorff, svensk professor i Lund och svensk rikshistoriegraf, tysk professor har som nyss antytts missuppfattats av HD i dess dom i Skattefjällsmålet 1981. Med orätt har HD uppfattat Pufendorff som enbart folkrättsjurist. Detta har vederlagts av professor Jacob Sundberg i Diedut 3/1998. Pufendorff var riktningsgivande, modern i sin samtid, på ett mycket större register än HD med sin begränsade infallsvinkel kunnat förstå. Detta framgår av Rättshistoriska studier, Band 12, Lund 1986, Samuel von Pufendorff 1632–1982, 172 sid. samt av Anders Hammarlund: Tarokspel i Göttersdorf, SvD den 9 april 2000. HD:s förvisning av Pufendorff till blott folkrätten är ett exempel på HD:s trånga syn på vidden i svenskt 1600–1700-tal, som i verkligheten står i motsättning till den successivt förändrade synen på samerna från positiv 1868–1871 till negativ 1883–1884 (Knut Olivecronas volte-face) och 1886 (motsättning mellan lagtext och antisamiska förarbeten av icke-förpliktande kolonialistisk natur). Först 1928 får den koloniala privilegiesynen sitt rättsstridiga genomslag, ej förr. Privilegiesynen av 1928 blev dock trots allt bortdömd av HD 1981 i Skattefjällsdomen, som i sin svårgenomskådliga fraseologi dock gömmer en del för samerna att ta fasta på, men så fördolt att HD därigenom underlättat för regering och riksdag att låta olagligheterna bestå och starkt utvidgas till "fri skottlossning i fjällen" 1993.

Sveriges etiska-moraliska internationella försvar för urbefolkningar har ingen tillämpning hemmavid för samerna. Här gäller kleptokratin, colonialism and greed, nedvärdering av samerna från mitten av 1880-talet i parallell med judarna i Tyskland under 1930-talet fram till kristallnatten 1938. I dagens Sverige förekommer som sagt hot om våld mot samerna (Svante Isaksson: Ingen frid i fjällen 1999).

Vissa upprepningar har varit oundgängliga av pedagogiska skäl.

Errata

På sid 437 står

Augin, Molde, samer… 1987:3

skall vara:

Gaugin, Nolde, samer… 1987:3

Lexikalt

Occupatio per universitatem (Pufendorff). Universitas enligt Cavallins lexikon 1936 = samfund, skrå, hos juridiska författare.

Revêtir enligt Dictionnaire de synonymes (Larousse) 1947: qui nous distingue dans l'ordre des emplois, les honneurs et les dignités.


– Innehåll –

Copryright 1966 till dags dato Tomas Cramér. Senast uppdaterad Wednesday, October 01, 2003. Sidan laddad gånger. Webmaster Carl Cramér.