Bilaga till Addenda.

Lappkodicillen 1751 ur Samisk synpunkt


I Tidsskrift for Rettsvitenskap 3:1986 sid 215 ff har Otto Jebens skrivit "Om Lappekodisillen av 1751".

Rubriceringen ger närmast vid handen att fråga skulle vara om en allsidig behandling av den berömda kodicillen. Först på sid 221 kommer en definition av målsättningen för Jebens tidskriftsartikel. Här sägs att ändamålet är begränsat till i första hand att söka belysa rättigheter och plikter för de båda rikena Sverige och Norge inbördes och för samer eller grupper av samer som kan härröra från kodicillen då den utgavs eller eventuellt fastslogs genom densamma. Härav får läsaren det intrycket att fråga är om en allsidig behandling. Så är emellertid knappast fallet. Den svenska forskningen på området kommer knappast alls till tals, och på sina ställen är framställningen närmast begränsad till norsk rätt.

Ett perspektiv som synes saknas i Jebens' artikel är det, att bakom en traktat, eller man kan måhända säga en gemensam "lagstiftningsprodukt" från mitten av 1700-talet ej ligger någon enhetlig "lagstiftarvilja". Danmark-Norge var ett kungligt envälde där kungen hade rätt att stifta lag och ingå traktater och detta är Jebens' perspektiv.

Sverige däremot hade vid 1700-talets mitt närmast en "parlamentsdiktatur" där kungen personligen i stort sett var maktlös och makten var koncentrerad hos ständerna.

Det finns dock 1751 och vid riksdagsbehandlingen 1752 – även lappar satt i bondeståndet – en enhetlig lagstiftningsvilja, som går ut på att på eget statsterritorium erkänna samernas marksystem, även i de former vari det utbildats och befästs hos motparten, såsom lappby. Detta är en självklar förutsättning för "paraplyfunktionen", som var ett ömsesidigt centralt mål för kodicillen, och i högsta grad förenligt med tidens äkta multikulturella synsätt. Häri och som samekulturell "Declaration of Intent" för hela den samiska nationen – Schnitlers samvetssak – representerar kodicillen en hög kulturståndpunkt: respekt för en kulturform som det skulle vara helt anakronistiskt att beteckna som "främmande".

Stundom görs gällande att en traktat ej skulle vara bindande inom ett land förrän traktaten genom en inhemsk lagstiftningsakt införlivats med den egna lagstiftningen, transformationsteorin. Det kan emellertid klart konstateras att någon transformationsteori ej existerade vid 1700-talets mitt, teorin framkommer väl på allvar först på 1920-talet.

Lappkodicillen anses vara koncipierad från svenskt håll, närmast av gränskommissarien Klinckowström, och Sveriges accepterade avsikt med kodicillen vara att Sverige skulle få en möjlighet att "hålla ett paraply" över sina samer, när dessa, främst för sommarbete för renar, vistades i de sommarbetesland i Norge som naturen själv anvisar alldeles oberoende av den sentida riksgränsen.

I den mån man av förarbetena till lappkodicillen kan få fram gemensamma åsikter och grunder bör naturligtvis kodicillen tolkas i enlighet med dessa. En sådan grund är den lappiske nationens konservation, som båda staterna anslöt sig till. Här var det ju ej fråga om nationalstater i vår tids bemärkelse. Sverige var multinationellt genom de finska länen och de lappmarker som hörde till Västerbotten, Kemi, Torne, Lule, Pite och Ume lappmarker, noggrant indelade i distinkta byar med egen styrelse och egna gränser. Sverige hade också liksom Danmark tyska besittningar med egen rättsordning. Det härskande mentala klimatet var generöst mot en nationalitet som den samiska, och skilde sig mycket från nutidens enhetliga nationalstatsideal med en demokrati där 51 bestämmer över 49 av hundra utan samiska företrädare.

Kodicillen präglas alltså dels av konsensus, t ex beträffande den lappiska nationens konservation, men delvis också av accepterad strävan att binda motparten genom exigibla bestämmelser, "paraplyfunktionen".

Samerna är urbefolkningen i sina områden, genom vilka 1751 års gräns skär på ett ur samenäringarnas synpunkt sett mycket onaturligt vis. När man bedömer den samiska nationen i Norden samlat, bör man använda kartmaterial utan nationalstatsgränser och kommungränser. Samebefolkningen fördelar sig med nordsamer i stark koncentration kring treriksröset vid Kilpisjärvi, längre söderut med Lule-samer och ännu längre söderut sydsamer fördelade tvärs över riksgränsen, vilken hela vägen saknar samekulturell betydelse.

Från 1520-talet och framåt finnes ett tämligen rikligt källmaterial beträffande de olika staternas samepolitik och samejuridik.

Den svenska samejuridiken utgjorde utgångspunkt för Sverige vid riksgränsförhandlingarna. Motsvarande var naturligtvis förhållandet på dansk-norsk sida.

Den svenska forskningen om kodicillen tog i modern tid sin början kring Altevatnmålet 1963–1968 (Altevatn II Rt. 1968 sid 429 ff).

Enskilda svenska samebyar, Talma och Saarivuoma, vände sig till mig i samband med Svenska Samernas Riksförbunds (SSR) landsmöte 1963 och klagade på den behandling de fick röna i Norge vid Altevatns reglering där deras talan fördes av "ombud for de svenske lapper i Troms och Nordland fylker" en norsk advokat som utrustats med fullmakt av länsstyrelsen i Norrbottens län i Luleå. Denna advokat hade fört domstolstalan angående bl a rent personliga krav såsom skador på fiskenät utan att ha fullmakt från samerna själva trots att ett svenskt kungabrev av 1873, då detta "ombud" kom till, uttryckligen föreskrev att sådan fullmakt skulle föreligga. Med stöd av mina egna redan gjorda forskningar angående bl a kodicillen fann jag förhållandet påkalla åtgärd och grep in i målet, i andra instans och i Höyesterett, där jag var närvarande med Björn Dalan som norsk advokat. Peder Kjerschow var på sin tid sådant svenskt "ombud" i Troms och Nordland, och har avgivit intressanta rapporter, där han är kritisk mot norska myndigheter. Han är alltså en i raden av "åsiktsbytare" i samefrågan.

1964 skrev jag om samernas rätt i Israel Ruongs festskrift och 1969 i Lina Homme (ed): Nordisk nykolonialisme, och 1970 publicerade jag tillsammans med juris doktor G Prawitz ett verk kallat Studier i renbeteslagstiftning (Norstedt)) där jag skrivit ett särskilt kapitel om 1751 års kodicill och där kodicillen i svensk språkdräkt är avtryckt. Sedermera har jag behandlat samejuridiska problem i Cramér: Samernas Vita Bok (SVB) 1966–1986, varav 22 (sedermera 30) volymer utkommit med bl a vägande bidrag av professorerna Knut Bergsland, Gunnar Eriksson, Gerhard Hafström och Magnus Mörner samt fil doktor Tom G Svensson. I detta material har allvarliga försök gjorts att se kodicillen och andra dokument ur samisk synpunkt, vilket Höyesterett i betydande utsträckning gjort i sin Altevatndom 1968. Felet med tidigare "samejuridisk forskning" har ju varit, att denna forskning bedrivits ur nationalistisk synpunkt. Särskilt dåligt intryck har riksadvokaten Peder Kjerschow gjort då han i 1904 års norska betänkande vill vägra samerna – norska och svenska – rätten att gå till domstol med sina juridiska frågor. Lantbruksdepartemanget skall enligt Kjerschow ha det slutliga avgörandet. Kjerschows avsikt i ett statligt betänkande att vägra samerna en sådan elementär civil rättighet som att gå till domstol med sina frågor om land och vatten kan endast förklaras om författaren har sett samerna som undermänniskor, en synpunkt som ej var tidsskedet främmande, vilket påpekats av flera av de nämnda professorerna. Dylik nationalistisk litteratur bör utmönstras och forskningen bör på nytt byggas direkt på källorna. Samernas Vita Bok innefattar till ganska stor del aktpublikation. Det är i hög grad önskvärt att denna strävan fullföljes så att ett verkligt diplomatarium laponicum uppkommer. Härvid bör måhända en omvänd kronologi iakttagas, så att 1900-talsdokument såsom de officiella inlagorna från Sverige och Norge till skiljedomstolen 1909 i Köpenhamn och 1912 års båda svenska protokoll angående tvångsförflyttning av de svenska nordlapparna inom Sverige först publiceras. 1900-talsdokumenten torde nämligen ha störst aktuell betydelse för de nya lagstiftningar, som nu bör komma till stånd i tre nordiska länder som resultat av pågående samerättsutredningar. Givetvis måste också Hielmstierne-Stampes uttalanden tryckas i sin helhet liksom källställena hos Pufendorf. Saken har ej blott betydelse för en ny renbeteskonvention efter 2002. Det gäller här hela samefolkets och samekulturens framtid, ej blott den renskötande samiska minoritetens. I detta avseende måste kodicillen, som vilar på konsensus i fråga om den samiska nationens bevarande som sagt tillmätas stor betydelse såsom en "Declaration of Intent". Det får ej bli så att dagens demokratier inför framtidens dom kommer att framstå som dominerade av barbari och ohejdad exploateringslusta jämfört med upplysningstidens bestämmande politiska gestalter grevarna Tessin och von Holstein, präglade av upplysningstidens pluralism i anda och sanning. Rättskulturen fick ett särskilt påtagligt uttryck i lapprätten, samernas egen domstol, baserad på lappbyn (district), påbjuden i kungabrev och i norrlandshovrätten och hovrätten över alla lappmarkerna Svea hovrätts universal efter riksdagsbehandling.

Vid unionsbrottet 1905 hade Sverige naturligtvis en plikt att tillvarataga sina samiska svenska medborgares intressen i Norge, vilka ju var mycket äldre än riksgränsen. Ett sådant bevakande av välförvärvade rättigheter skedde också 1905 och inför skiljedomstolen 1909 genom landshövdingarna Hjalmar Hammarsköld och Karl Bergström samt kammarrådet Axel Klockhoff. Peder Kjerschow yrkade på tvångsförflyttningar inom Sverige och vid påpekandet att detta skulle betyda landsförvisning genmälde Kjerschow att samerna saknade fädernesland. Sverige motsatte sig starkt denna tanke om tvångsförflyttningar och representerades i skiljedomstolen 1909 av Ivar Afzelius. Blott några år senare var Afzelius emellertid mogen att totalt slå om. Detta skedde våren 1912 vid ett sammanträde inför utrikesexcellensen jur. dr. greve Albert Ehrensvärd från Tosterups slott i Skåne. Afzelius kom här enligt protokollet med direkt rasistiska förklenande yttranden om samerna och Ehrensvärd lovade i september 1912 i Göteborg sin norska kollega Irgens att tvångsförflyttningar av svenska samer skulle genomföras utan frivillighet och utan att samerna var tillfrågade eller ens underrättade. Enligt en artikel av Ehrensvärd i tidskriften Forum 1915 ansåg Ehrensvärd att fråga var om en indianpolitik i Troms fylke där samerna skulle drivas bort för jordbrukets skull. Ehrensvärd talar om att kodicillen brukade betecknas som samernas Magna Charta och säger att frågan om samernas rätt till land skulle göras till föremål för skiljedom (och då naturligtvis i Sverige beträffande svenska samer för domstolsavgörande).

Sverige inledde på detta sätt, i det givetvis ytterst vällovliga syftet att skapa goda förhållanden till grannlandet Norge, en undfallenhetspolitik där svenska medborgares rätt offrades utan frivillighet och utan rättslig prövning och ersättning. Mot denna bakgrund är det missvisande när Jebens sid 220 säger att Sverige var villigt att upphäva 1905 års Karlstadskonvention i övervägande grad av praktiska grunder. I själva verket är det önskan om Norges vänskap som har dominerat den svenska politiken och detta politiska intresse har lett Sverige till att temporärt uppge svenska samiska medborgares rätt till land och vatten.

I Altevatnmålet 1968 var Vassdragsvesenet ej part i Höyesterett utan lantbruksdepartemanget var motpart till de två svenska samebyarna och enskilda samer. Under målets gång förde Höyesterettsjustitiarius Terje Wold juridiska diskussioner med parterna och framhöll att det är ett långvarigt bruk i näring som ger upphov till civila rättigheter. Enligt domen konstateras också ett flerhundraårigt bruk i näring, och mer fordras ej för alders tids bruk. Det förekommer, att denna innebörd av domen bestrides, men grunden måste då vara att samerna med Kjerschow bedöms som undermänniskor, inkapabla att förvärva och bära rätten till land och vatten. Det finns åtskillig "antropologisk" forskning med rötter hos Darwin-Haeckel som pekar åt detta håll, t ex Allette Schreiner "Die Nord-Norweger", Oslo 1929, och Antropologische Lokal-Untersuchungen in Norge, Hellemo (Tysfjordlappen), Oslo 1932. Det finns åtskilligt sådant material i Norge och i Sverige från det ökända Rasbiologiska institut som förestods av professor Herman Lundborg, vilken samarbetade intimt med den tongivande "lappologen" professor K B Wiklund, båda i Upsala.

Man kan knappast komma till ett riktigt resultat i den juridiska sameforskningen, om man ej tar hänsyn till de ideologier som härskat och från tid till annan avlöst varandra. Önskan att förtränga och tabuisera allmänt rådande tänkesätt, vilka numera anses oacceptabla, är dock ofta synnerligen stark och kan även – när det gäller samerna – spåras i Högsta Domstolens Skattefjällsdom 1981, särskilt i ett parti som ej är med i referatet i NJA 1981 sid 1 ff och ej heller i den engelska översättningen av domen i den av rättsfonden utgivna volymen "The Sami National Minority in Sweden". På sid 227 talar Jebens om "det tidligere fellesskap i suverenitet". Enligt min mening kan man, beträffande lappbyar som betalade skatt till både Stockholm och Köpenhamn eller eventuellt även till Moskwa, eller låg i fjällen där riksgräns ej fanns före 1751, ej tala om någon suveränitet. Dessa lappbyar är ej under någon främmande suveränitet utan på sin höjd suzeränitet. De gamla lappbyarna får uppfattas som småriken där alla lappar är medborgare, icke "medlemmar", med neutralitet i krig och med egna gränser och egen styrelse. Som jag redan i denna tidskrift 1968 och i min bok 1970 påpekade spelar dessa lappbyar, under namnet distrikt, en betydande roll i kodicillen, där det bl a föreskrivs att i varje distrikt, där överflyttande lappar finnas, skall utses en lapplänsman och två nämndemän, och dessa ingår sedan i samernas egen domstol, "lapprätten". Detta är kanske det viktigaste partiet i kodicillen och det är djupt förankrat i själva den accepterade och antagna kodicilltexten. Begreppet lappby eller distrikt är grundläggande i kodicillens systematik och torde främst böra tolkas med utgångspunkt i den ända sedan Gustav Vasa väletablerade svenska samerätten. Här är det ej blott konsensus som har betydelse när det gäller att tolka vad kodicillens artiklar innebär utan även i högsta grad paraplyfunktionen. Båda länderna har accepterat lappbybegreppet och kodicillen talar själv om gräns för lappby. I Samernas Vita Bok V:1 nämns Gustav Vasas brev av 1526, 1543 och 1551. 1543 talar Gustav Vasa om lappgränsen som en känd och välbekant sak. 1551 tar han ett antal lappbyar i sitt beskydd med deras ägor i rörligt och orörligt, vilket senare betyder fast egendom. Den gamla svenska uppfattningen befästes under Johan III, Karl IX och Gustav II Adolf 1615. Närmast framstår lappbyns rätt som en rätt av allodial karaktär för förste erövrare eller ockupant. Minst av allt kan man hos Gustav Vasa skönja någon syn på lapparna såsom "Untermenschen". Detta gjordes gällande redan i Skattefjällsmålet och bestyrkes nu av noggranna forskningar av Kaisa Korpijaakko redovisade i Diedut 1985:3–4 Samerna och Jordäganderätten. Det urgamla begreppet allodial rätt till jord omtalas i de tryckta förarbetena till 1734 års lag för Sverige och Finland. Korpijaakko visar att lappskattelanden behandlades såsom innehavda under äganderätt från 1500-talet och framåt. Docent Åke Holmbäck framförde samma tanke i Upsala Universitets årsskrift 1920 grundad på arkivforskningar. Liksom Ivar Afzelius, och tidigare Knut Olivecrona 1881–1884 i Högsta Domstolen, bytte emellertid Holmbäck snabbt åsikt och skrev tillsammans med K B Wiklund 1922 en bok om lappskattelandsinstitutet. Här framförde Holmbäck för första gången en teori om att ett påbud om skogarna 1683, vilket i sin egen text undantager fjällen (för vilka lappskatt utgick och suveränitet saknades), skulle ha förstatligat samernas rätt. Den finske forskaren Heikki Hyvärinen har emellertid påvisat att detta påbud, såsom tillkommet under det karolinska enväldet, "suveränitetstiden", ansågs obsolet och icke längre gällande vid 1700-talets mitt. Docent Holmbäck hade blivit övertalad av Wiklund och måste söka få någon om än bräcklig grund för sitt åsiktsbyte. Jag har själv haft tillfälle att intervjua Åke Holmbäck om detta i närvaro av professor Gerhard Hafström, och Holmbäck uppgav att han vid författandet av boken 1922 (SOU 1922:10) var helt beroende av Wiklund och av material ur arkiven, som Holmbäck erhöll från Wiklund. Holmbäck uppgav att han ej var intresserad av detta arbete och kände olust inför det. Wiklund åter var djupt inblandad i tvångsförflyttningarnas förhistoria och 1922 års offentliga utredning var politiskt nödvändig för dessa förflyttningar. Albert Ehrensvärd skriver emellertid 1915 att han var fullt medveten om att samerna kunde ha rätt till land och vatten, men denna rätt prövades ej i Norge förrän i Altevatnmålet 1968 respektive i Sverige i Skattefjällsmålet 1981, som utmynnade i att samerna gott kan ha äganderätt till områden i Lappland (se volym 22 av SVB). Peder Kjerschow är alltså genomgående desavouerad. Samerna har gått till domstol och där vunnit stora framgångar: de har ej av domstolarna behandlats som undermänniskor, ur stånd att förvärva allodial rätt.

En allodial rätt för de gamla lappbyarna är särskilt väl belagd för den urgamla Suondavare lappby vid Torne älv, vars gräns vid Songamuotka rå befästes redan 1584 av Johan III. Samebyn fick sedan ett särskilt kungabrev av Gustav II Adolf 1615 där konungen föranstaltade om en konungsdom som meddelades 1615 i Torneå. I materialet från rättegången nämns Gustav Vasas brev av 1551 med dess garantier, och samebyn framträder som ett smårike, som för talan och vars styrelse gör besök i Stockholm hos den mäktige rikskanslern Axel Oxenstierna som var lagman "legifer Laponiae". Professor L M Aubert har i NJA II 1876 redogjort för hur Axel Oxenstierna 1645 återinsattes som lagman, "legifer Laponiae" i Jämtland och Härjedalen. Aubert uppger att Oxenstierna redan hade blivit lagman där 1611, då Sverige under pågående krig ockuperade dessa landskap. Oxenstierna representerade alltså en kontinuitet, och var väl medveten om den redan utbildade svenska samejuridiken eller lapprätten med dess starka tonvikt på de småriken, som de gamla lappbyarna utgjorde. Lapparna ansågs också som lougfaste män (edfasta män, dvs kristna män) vid gränsförhandlingarna på hög nivå 1638 i trakten av Nasafjäll i Arjeplogs fjällvärld.

Det väsentliga vid 1700-talets mitt inom juridiken var Samuel von Pufendorfs starka dominans i nordisk rätt. Pufendorf hade varit professor vid Heidelbergs och Lunds universitet 1660–1676 och åtnjöt en oerhörd respekt. I förarbetena till kodicillen (redovisade i SVB) hänvisar Stampe till Pufendorf, och det viktiga här är själva Pufendorfs ockupationslära när det gäller vatten och icke odlingsbara berg. Här säger nämligen Pufendorf att äganderätt kan förvärvas av en grupp människor, "coetus hominum" genom kollektiv ockupation och icke genom gårdsbruk. Detta är ju som en beskrivning på de småriken som de gamla lappbyarna otvivelaktigt utgjorde. Jebens begår ett misstag när han vill lägga Stampes argumention till grund. Det viktiga är tidens gällande juridiska principer. Stampe var ju konsulterad för att hjälpa den danska enväldiga kungamakten med argumentationen. Själva denna argumentation är ju då givetvis ensidigt sedd ur partens synpunkt. När Pufendorfs ursprungliga lära åberopades av samerna i Skattefjällsmålet var det med direkta citat från Pufendorf, framtagna av hänvisningarna hos Stampe. De gamla lappbyarna klövs i många fall av 1751 års gräns. I eget land består emellertid den allodiala rätten ovan odlingsgränsen för de svenska lappbyarna, en beteckning som kanske hellre bör användas än den av föreningstänkande influerade beteckningen sameby. Beträffande Kautokeino och Karasjokk, som ej klövs 1751, torde den urgamla allodiala rätten för förste ockupant fortfarande bestå. Tiden från 1751 är alltför kort för att t ex staten skulle ha kunnat förvärva någon äganderätt till dessa två lappbyar som låg under svensk jurisdiktion före 1751. "Festnede forhold" av rent kolonial natur kan ej läggas till grund (Finansdep 1848 etc).

De kluvna samebyarna, såsom Könkämä, Lainiovuoma, Saarivuoma, Talma och vidare söderut har i Norge sin rätt pga alders tids bruk bevarad. Den beskrivning som först voterande i Altevatnmålet gör av samernas bruk i näring under flera hundra år i Norge är just en beskrivning av vad som erfordras för att förvärva en rätt genom alders tids bruk. Peder Kjerschows "undermänniskoinställning", som smittade greve Ehrensvärd, måste vara ett passerat stadium.

Ett intressant inlägg i debatten har gjorts av Geir Hågvar vid ett stort samejuridiskt symposium i Kautokeino hösten 1986. Hågvar betonar den allsidiga näringsbasens betydelse för äganderättsbegreppet och för uppkomst av sådan rätt i områden som ej är ägnade för traditionellt åkerbuk. Detta bringar i åtanke gränskommissarien (1740–1747) Lorenz Stobées redogörelse till riksdagen 1746–1747 för lapparnas näringsliv, dess omfattning och betydelse. Stobée ger uttryck för den hållning som ligger bakom Klinckowströms lyckade genomförande av kodicillen med den dansk-norska motpartens fulla instämmande. Hågvars uppfattning stämmer väl med Solems bild av de gamla skoltsamiska byarnas rätt till land och vatten där Solem säger att det var lappbyn som hade "den oprinnelige rett" förvaltad av byrådet, norraz. Den uppfattning om samernas rätt som äganderätts-skapande, som Hågvar framför när det gäller Finnmarksvidda, står mycket nära Pufendorfs lära om coetus hominum, en grupp människor som har äganderätt, ej skapad genom gårdsbruk utan genom kollektivt tagande i anspråk, till vatten och icke odlingsbara berg, stagna et montes asperi.

Fredspristagaren Elie Wiesel har framhållit den stora globala betydelsen av the Holocaust. Rasismen fick nedslag hos greve Arthur de Gobineau, fransk ambassadör till Sverige-Norge på 1870-talet som kan sägas inleda den maligna rasismen, utvecklad bl a av darwinisten Ernst Haeckel och i hans efterföljelse av Herman Lundborg, professor i rasbiologi i Uppsala. Samer och judar var båda illa sedda av Herman Lundborg som den rika litteraturen om "rashygien", tidens modeord, klart visar. Judarna hade också svårigheter i Norge, vilka behandlas i Hugo Valentins bok Judarnas historia i Sverige, 1924. Judarna hade i Sverige "negativa privilegier" såsom tillstånd att vistas i landet blott i vissa städer, utan rätt att äga fast egendom eller vittna på ed inför rätta etc. Greve Ehrensvärds tvångsförflyttningar av svenska samiska medborgare i strid med folkrätt, grundlag och civilrätt medförde att man i Sverige kom att se samernas rätt till land och vatten som ett (jude)privilegium, som utretts i Cramér: Volym 22, 1986. Denna (jude)privilegiesyn är oförenlig med Altevatndomen 1968 (lappbyns rätt enligt alders tids bruk) och Skattefjällsdomen 1981 (samernas rätt till land och vatten grundas på ockupation och urminnes hävd och ej på gåva från staten eller på lag) och med Pufendorfs lära som uppbär lappkodicillen.

Juridisk skaparförmåga kännetecknar Pufendorf och den går tillbaka på en öppen inställning till de juridiska realiteterna. Hågvars framställning har samma på en gång fria och skapande attityd och skiljer sig därigenom starkt från en konventionell framställning som den Jebens givit till stor del byggande på föråldrad litteratur och ej direkt på själva källmaterialet.


Tomas Cramér

Källmaterial

RA, Stockholm

Gränshandlingar Danica

1913 års renbetesdelegerade

1909 års skiljedomstol

Ivar Afzelius' samling

Tosterupssamlingen (Albert Ehrensvärd)

Laponica-samlingen

Uppsala Universitetsbibliotek, handskrifter

Karl Bergströms samling

K B Wiklunds samling och samling av tidningsklipp

C G Westmans samling

Karl Staaffs samling

Litteratur

Cramér: Samernas Vita Bok (SVB) 22 vol 1966–1986 med register i volym 22. Märk V:1 med uppsatsen Han scal Eder holla viid Sveriges lag och goda gambla sidvennior.

Cramér-Pravitz: Studier i renbeteslagstiftning 1970, där Cramér behandlar kodicillen i kap 6.

Cramér: Om samernas privaträttsliga rätt till land och vatten. Tidsskrift for Rettsvitenskap 1968 s 71–84.

Cramér: Samernas rätt till jorden i Tidsskrift for Rettsvitenskap 1974 s 642–654.

Cramér: The Sami people in the sight of Swedish law, i Nordisk Tidskrift for International Rett 1982 s 44–52.

Cramér: Protection of the identity of aboriginal territories and peoples (urfolk) i Nordisk Tidskrift for International Rett 1985 s 28–32.

Cramér: Superlawyers and Sami in Sweden i Nordic Journal of International Law 1986 s 58–63.

Boethius, Bertil: Skogen och bygden (Stobée s 215), Stockholm 1939.

Otnes, Per: Den samiske nasjon. Oslo 1970.

Svensson, Tom G: Ethnicity and Mobilization in Sami Politics, Stockholm 1976.

Beach, Hugh: Reindeer Husbandry in Transition, Upsala 1981.

Rättsfonden: The Sami National Minority in Sweden (Cramér s 131), Upsala 1982.


– Innehåll –

Copryright 1966 till dags dato Tomas Cramér. Senast uppdaterad Wednesday, October 01, 2003. Sidan laddad gånger. Webmaster Carl Cramér.