Påvens ursäkter – och svenska kyrkans


Sagt om irländaren James Joyce: He could not forgive his country and his church for his loss of faith in them.

I boken Förlorarnas historia av docent Magnus Nyman, 1997, 365 sid, görs klart att ingen av Vasaättens kungar var verklig lutheran, utom möjligen Gustaf II Adolf. Den våldsamma förföljelsen av katolikerna, Johannes Messenius, utmärkt historiker, m fl, påvisas.

Svenska kyrkan var politiskt styrd ända från början. Gustav Vasa tog itu med Olaus Petri. Den verkliga lutheranismen kom med Karl XI av Pfalz. Enligt C G Andrén i boken Tsar Peter och Kung Karl 1998 (red Sverker Oredsson) blev det en verklig Gleichschaltung (Hitlers, ej Andréns uttryck) av Svenska kyrkan till luthersk ortodoxi med den kända hustavlan med dess starkt bindande verkan. Karl XI upplevde som ung kriget som blodigt och hemskt (Lund 1667), och hans defensiva försvarsorganisation fungerade så bra för offensiv att Karl XII fick smak för krig.

Karl XII var extrem lutheran. Kyrkan var politiskt styrd och medverkade i soldatrekryteringen med starkt tryck. Plats för fredlighet, och demokrati i sådan riktning, fanns ej.

Karl XII upplevde som sagt kriget som lockande.

Svenska regenter har ju kunnat bekämpas och har fått lämna makten i många fall (Karl Knutsson Bonde, Kristian tyrann, Kristina, Gustav III–Gustav IV, Oscar II i Norge etc). Det stod i landskapslag: Svear äga konung taga och sva vräka.

Kristus, aldrig krigare, får fattas som främst en fredsförkunnare, till skillnad mot Muhammed, som var kriganförare. En fältprost, som manar till seger, är alltså en självmotsägelse. Trosbekännelsen talar om en helig allmännelig kyrka, ej om en nationell kyrka. Under Pfalzarna valde dock kyrkan kungen-makten. Är det så fortfarande? Strävan efter politisering av kyrkan, universitet, domstolar, revision, numera JO och JK (ej mer Bexelius-Stark), av alla kontrollmakter med fri tanke på hög nivå och omsorg (domareden) om den "lille mannens" rättssäkerhet.

Den fria tanken har försetts med politisk broms liksom den höga nivån. Lysenko stod staty vid porten till Mosvas Universitet (ögonvittne). Se om denne i Nationalencyklopedins korta framställning av politisering.

Kyrkan bidrog till att Karl XII efter nederlag och sex år i Turkiet kunde göra två dyra mobiliseringar mot Norge. Vad skulle han med Norge? En demokratisk motmakt mot Karl XII kunde grundats på kristna argument men så blev det ej. Även Swedenborg spelade med. Hans Villius skildrar Karl XII som en evig pubertetsyngling vilken som ung upplevde kriget positivt och envis aldrig kom ur detta före sin död 1718. Karl XII lade sig även på ett oacceptabelt sätt i domstolarnas dömande (Ingvar Eriksson: Nils Bielke, 2000, sid 348 f.) Prosten Jacob Boëthius i Mora som kritiserat enväldet, dömdes till döden, men fick sitta i fängelse i Nöteborg. Han ansåg att Guds ord ej stämde med statsskicket. Efter frigivning av ryssarna insattes han på Danvikens hospital 1704 (kommenterat av Linné i Nemesis divina). Han var en ensam motståndare i prästerskapet. – Ändå hade kyrkan varken krönt Karl XII eller av honom på egna och folkets vägnar mottagit någon konungaed.

Härefter kommer konventikelplakatet 1720–1858 med såväl föregångare som efterföljare. Tankefrihet fanns ej.

Linné: Denna vetenskapliga sanning skulle jag hävda om skriften det tillåtit (i Vetenskapsakademien).

Nu: Total politisk makt över Svenska kyrkan. Kyrkofullmäktige kan sägas vara de politiska partiernas B-lag II; i kommunen finns deras B-lag I.

Herbert Tingsten: Det vore slöseri att ha eliten i riksdagen. Där behövs en regering och en skuggregering. De övriga är knapptryckare, skall ej vara för bra eller för många. (Muntligt uttalande på Verdandi-debatt i Uppsala, citerat ur minnet.)

Intresset för religion är regelmässigt ringa i kyrkofullmäktige, ledamöterna är intresserade av att samla meriter i sitt politiska parti och rapportera-ansvara där (erfarenhet som ålderspresident i kyrkofullmäktige). Jämför politiska nämndemän och jurymän i tryckfrihetsmål.

Norska kyrkan och Finnemisjonen står sig ej väl i en jämförelse.

1998 begravdes två lappskallar, i Alta i Finnmarks fylke, utanför kyrkogården på en parkeringsplats som skall asfalteras. De tillhörde två avrättade samer från det religiösa laestadianska upproret i Kautokeino 1852. Ännu efter 150 år hade kyrkan ej förlåtit dem, så de kunde begravas på kyrkogården. Se härom Nellejet Zorgdrager i Diedut 3/1998 och Paul Anders Simmas film om skallarna och begravningen utförd av prästen i full ornat på parkeringsplatsen. Jämför Amalthea-dådet 1908: Mord på strejkbrytare, två dödsdömda. Nåd 1917, därefter hyllningar av mördarna.

Biskop Olof Bergqvist se Cramér: Vinterstjärna, Stockholm 2000, sid 335–336 och Nordisk familjebok.

Gustav Vasas inställning till samerna var mycket positiv. 1526 tillförsäkrade han dem att de skulle få åtnjuta Sveriges lag under svenska domare. 1543 garanterande han samernas jakträtt grundad på deras skatt, som jämställdes med böndernas skatt. De skulle få behålla sitt jaktbyte såväl ovan som nedan lappgränsen. 1551 tillförsäkrar han dem äganderätt till mark och vatten. De var då av shamanistisk religion, som på 1600-talet, i strid med Westfaliska fredens garanti för religionsfrihet 1648, barbariskt utrotades med stalinliknande medel, se illustration Vinterstjärna, bakre pärmen. Jojken förbjöds, men kunde ej utrotas. Få präster visade förståelse för samerna, några rapportörer till Johannes Schefferus (Laponia 1673 på initiativ av Magnus Gabriel de la Gardie) intog dock en ganska god hållning, liksom den norske prästen von Westen.

Judarna fick sin internationella emancipation – befriades ur ghettot – 1789 genom den irreligiösa franska revolutionen. Samerna hade fått sin emancipation internationellt 1751–52 (USA:s negrer och Rysslands livegna 1861–62). Den samiska rätten bevakades av HD 1868 och juristprofessorn J J Nordström i riksdagen 1871 (samisk äganderätt pga urminnes hävd och ockupation).

Judarna fick i Sverige ett negativt privilegium 1782. De fick då för första gången komma in i Sverige på hårda villkor, bl a fick de ej äga fast egendom. Villkoren bättrades under 1860-talet.

Samerna nedvärderades i stället med början på 1880-talet genom en rad åtgärder som kan jämställas med nedvärderingen av judarna i Tysklands 1930-tal före kristallnatten 1938. År 1930 hade judarna fulla rättigheter, som samerna 1751–1752. Över dessa nedvärderande åtgärder hördes samerna ej, lika litet som judarna, vilkas egendom den politiska makten ville komma åt, även i det avseendet en parallell. Judarna söker nu sitt åter.

1928 förklarades samerätten för första gången vara ett negativt privilegium av samma art som 1782 års judeprivilegium. Lappfogdarna fick 1928 en oerhörd makt över samerna, de blev kolonialofficerare, med sådanas attityd till kolonibefolkningen (självsyn). Denna befolkning stängdes in i renskötseln, med de ofta påpekade följderna brain drain och ärftliga åkommor som hälta, och så är det även nu. Nomadskolan hade lägre bildningsmål än folkskolan och byggde på ett slags apartheid (Bergqvist 1913, varade till 1940, följder ännu idag). Ett av syftena med detta var att samerna ej skulle få ersättning eller del i vinst vid exploateringen av Lappland. Nomadskolan straffade de outvecklade lappar, som den efemära s k renbeteslagen, ”lapplagen”, i realiteten blott ett exercisreglemente, utan verklig juridisk halt, grundad på osanna "fakta" om lappskatteland, byggde på 1886 och i avgörande grad 1928. Sådan judelagstiftning kan ej ratihaberas i Sverige idag. Formaljuridik som ej tar hänsyn till dessa faktorer kan ej godkännas, ej vara avgörande.

Påven har vid klagomuren bett ett folk som ej tror på Jesus Kristus, judarna, om förlåtelse bl a för ghettoiseringen.

När blir kyrkan beredd att be samerna om ursäkt för det våldsamma kristnandet (ej mild mission) och för modern kyrklig samepolitik av Olof Bergqvists art? Kyrkan borde betänkt detta när kyrkan yttrade sig över ILO 169 (Bilaga Hammar).

Sancta Katharinastiftelsen bör med blicken mot bibeln, dess ord, upptaga samernas sak, för sig. Samefrågan kan ej hänvisas till det rasistiska Norrland, där åsikterna är fast etablerade åt fel håll, se Margareta Winbergs åsikt, ursäkt, men ovilja att ratificera ILO 169, den 17 mars 2000 i riksdagen. Jämför tornedalingen landshövding Ragnar Lassinantti i riksdagen: När den starkare kulturen möter den svagare, blir det den svagare som går under, och jag tror ej att samerna kommer att besparas detta öde (ärende om anslag till tidningen Samefolket, motion skriven av Cramér, bifölls mot Lassinantti).

Det I haven gjort en av dessa minsta mina bröder, det haven I gjort mig. Matt. 25, Karl XII:s bibel 1703, motto för Vinterstjärna 2000, 494 sidor.

Nedlåtenhet är nyckelordet för Sveriges attityd mot samerna sedan 1872, professor Gustaf von Düben i Svensk Tidskrift, och 1884, åsiktsbytaren Knut Olivecrona i HD: Präster (undantag L L Laestadius efterföljare och ett fåtal andra, Gustaf Park, Johan Märak), dåliga exempel är Vitalis Kornell, "lapp skall vara lapp", och biskop Olof Bergqvist, lappfogdar och nutida lokala fogdar, med ändrad titel, och landshövdingar (något undantag finns), ämbetsverk och centraltjänstemän (undantag vissa kammarråd och ambassadör Love Kellberg), domare, undantag Rekke och Einar Holm med bisittare.

Denna svenska nedlåtande attityd ingår i samernas exorbitant burden, som Sveriges politiker lagt på samerna och som frammanat samisk splittring. Här finns också t ex: en orimlig skadedjurspolitik med exempellöst kraftig internationell ensidig lobbying som lindar politikerna runt lillfingret (Riksdagens jaktklubb). Nedlåtande attityd sammanhänger med biosfär-uppfattning. Ekosfär – den som är helt hänvisad till lokala resurser för sin överlevnad, biosfär – den som kan tillföra resurser utifrån och därmed är likgiltig för t ex skada av skadedjur, "samerna kan leva som pauperiserade understödstagare utan skattemannarätt till land och vatten på sina gränsbestämda skattlagda skatteland och skattefjäll, stödda av avvittringsrätt, lappmarksgräns och odlingsgräns". Denna nedlåtande attityd förnekar att samernas juridiska rätt är en rätt för ett folk, ej för en viss näring, som med orätt påstods först 1928, judeprivilegium odiosum.

2000-04-25

Tomas Cramér

Litt: Bengt Åhlén: Ord mot ordningen, Ordfront 1986, Svensk censurhistoria.


– Innehåll –

Copryright 1966 till dags dato Tomas Cramér. Senast uppdaterad Wednesday, October 01, 2003. Sidan laddad gånger. Webmaster Carl Cramér.