Föredrag av författaren, kammaradvokatfiskal – hovrättsfiskal Tomas Cramér å Stora Sällskapets lokaler den 2 november 2000


Det har ju talats i detta sällskap förut om samefrågan. Det är en sorts lackmuspapper, där man kan testa den svenska demokratin, för det är mycket som ställs på spel när man tar itu med denna fråga. Samerna har ju ingen representation i riksdagen och har alltså svårt att göra sig gällande. Nu finns det en konvention som ILO har antagit, 169, i kraft 1991, som gäller urbefolkningar och Sverige är nu i en vånda, hur man ska behandla det här, för man har misshandlat samerna på många sätt juridiskt.

Det är en lång historia som vänder i mitten av 1880-talet, då man får en stark inspiration av vulgärdarwinismen som tar sig uttryck framför allt i ett volte face, en åsiktsändring hos en mycket inflytelserik jurist, Knut Olivecrona, som förut har varit samevän och instämt med vad man hade sagt i Högsta Domstolen 1868, då Carleson, Edvard Henrik Carleson, som sedermera blev statsminister och även en förfader till mig, Victor Cramér, m fl uttalade sig starkt till förmån för samerna. Frågan kom igen till HD och då var också Knut Olivecrona med på linjerna som Carleson m fl hade dragit upp, men 1884 så byter han fot och slår in på tankegångar där han talar om ’invasioner av en främmande folkstam’ och att ’stammar som icke vilja övergiva nomadlivet måste till slut efter ett tynande liv utdö’. Det är alltså en dödsdom, kan man säga, över samekulturen, som uttalas i HD av denne dödsstraffets stora bekämpare, Knut Olivecrona, som var mycket känd som framstående jurist och just som hyllad motståndare till dödsstraffet.

Sedan har man egentligen fastnat i hans negativa syn och han talar också mycket om hur järnvägarna nu sträcker sig fram allt längre norrut och industrin osv, så man skönjer där en tendens att vilja främja utveckling av olika saker, gruvor, vattenkraft, timmerskog och nu i senare tid, det visste ju inte han, den tunga motoriserade turismen. Samernas upplevs av Olivecrona rasistiskt som ett oönskat hinder, som bör avlägsnas.

ILO 169 vill alltså stärka urfolkens rätt till sina markområden och det är icke en konvention för en viss näring utan det är en konvention för folk och alltså av global räckvidd. Så när Sverige hanterar det här, så får ju Sverige försöka leva upp till sin reputation som världssamvete och en sorts moralisk likriktare för världen, som man ju kanske särskilt under Palmes tid uppträdde som. Urfolken i världen är ca 350 miljoner, så prejudikaten är viktiga globalt.

Men det är stora svårigheter med det här och inte minst beror väl det på att de politiska partierna har svårt att riktigt finna någon fast grund i den här frågan. Partierna i Sverige har en hel del gemensamma drag och ett gemensamt drag är ju att man vill ha röstmaximering för eget parti. Man är också ense om att riksdagsmän ska vara många, ha höga löner, höga traktamenten, resor o dyl och om man vill ha en etikett på detta, som förenar våra politiska partier, så kan man ju kalla det för parlamentspartiet. Röstmaximering vill man gärna ha även i Norrland, fast det ju bor ganska lite folk i Norrbotten och Västerbotten och Jämtland-Härjedalen. Men där vet man, att om man intar en alltför samevänlig hållning, så förlorar man röster där uppe och det kommer att betyda att partierna inte vill engagera sig i samefrågan på allvar, särskilt inte när det gäller rätten till land och vatten, som konvention 169 handlar om.

Då låter man alltså en, tyvärr får man säga, rasistisk folkmening uppe i norr, kanske särskilt i Kiruna och Gällivare, bestämma sin politik, även om jag gärna vill tro att denna rasistiska inställning till samerna egentligen bara finns hos en minoritet i Norrbotten och Västerbotten. Men partierna är rädda för att förlora röster där uppe och det kommer att bestämma deras politik i hela landet. Så man kan säga att valmanskåren i Sverige aldrig får dessa problem klarlagda av partierna. Sveriges folk bor ju till mycket stor del i Stockholm, Göteborg och Malmö, där det saknas rasism mot samerna och där blir det aldrig klarlagt, man för aldrig ut den här frågan om samerna, rätten till land och vatten, som ändå är en global fråga och en viktig fråga eftersom det är Europas enda urbefolkning, som faller under ILO 169.

Det är väl tankeväckande att man skulle kunna lansera ett förslag om folkomröstning i vissa sådana här frågor, därför att samerna når ju aldrig ut till valmanskåren och det är egentligen inte svenska folket som är motståndare till samerna utan det är, om jag får använda termen, parlamentspartiet, det som förenar alla partier men ej svenska folket.

Det här är mycket typiskt, när det gäller Vänsterpartiet. Det hjälpte samerna kolossalt mycket under John Takmans tid. John Takman var ju en allmänt respekterad riksdagsman, han var socialläkare i Stockholm och han gjorde mycket för samerna, när han satt i riksdagen. Jag tror att han kom in på det sista tilläggsmandatet och han fick sist välja utskott av alla kommunisterna i riksdagen och då kom han till Jordbruksutskottet och det var just där som sameärendena kom 1971 och 1972. Han samarbetade mycket med mig, som ingalunda är kommunist, och man åstadkom väsentliga resultat, eftersom samerna genom mig fick reda på vad som hände i utskotten. I den situationen har de ju aldrig varit förut och det är ju där som makten sitter. SAF och LO är ju ständigt i den gynnade situationen. Man fick alltså reda på dessa drafts osv och det var vissa väsentliga saker, som man lyckades rädda, uttrycket ”samernas uteslutande begagnande” m m. Men när sedan frågan om fri skottlossning i fjällen kom upp 1992 – då man ville förtrampa samernas rätt och ge alla rätt till småviltjakt och fiske i fjällområdena – så lär Vänsterpartiet ha hört sig för där uppe i norr ungefär så här: Ska vi hjälpa lapparna även den här gången? Och då fick de till svar där uppifrån: Nej, för all del, gör inte det, för då kommer vi ju att förlora våldsamt med röster här uppe.

Det där är ju en bild av att, om man så vill, partiväsendet kanske inte speglar folkets åsikter utan det är partiernas åsikter som bestämmer. Ja, det blir väl kanske inte någon folkomröstning om sådana här frågor, men tanken illustrerar liksom hur snett det här är. Det finns problem som inte fångas in i vårt nuvarande parlamentariska system. Det finns frågor som man inte kan rösta bort, t ex rösträtten, och detsamma bör gälla ett annat folks rätt, t ex samernas rätt. Det är barbari att rösta bort den.

Ett i Sverige förbisett faktum är att hela namnfloran i norra Jämtland vilar på ett substratus av samiska namn. Detta gäller sjönamn, bergsnamn och ett vitt bestånd av lokala namn. Dessa namn betecknar den samiska uråldriga ockupationen av bergsområdet, för vars användning i människans tjänst namngivningen är essentiell. Den svenska bristen på förståelse för sydsamiskans egenvärde och bestånd vittnar om en primitiv, nästan barbarisk oförståelse för kulturarvet. En genomsnittlig svensk skidturist får en påver, ytlig kontakt med bergsområdet-fjällområdet. Levi Johanssons skildringar har ett helt annat djup, men inventeringar saknas. Jämför härmed det multikulturella – i verklig mening – Schweiz med fyra språk och en sann respekt och en reell medelstilldelning även för det minsta språket rätoromanskan i kantonen Graubünden. Detta är en sann icke-barbarisk inställning.

Nationalencyklopedin i Sverige lämnar en redogörelse för rätoromanskan, som är godtagbar, medan dess redogörelse för samefrågor är ytterst bristfällig, bättre författare, professor Hugh Beach, hade föreslagits av sakkunniga.

Det finns rättigheter, som ej kan röstas bort, t ex rösträtten. Till dessa rättigheter ska räknas urfolks rättigheter till språk, till land och vatten. En sak är att ändra rättigheter inom det egna folket, i vårt fall svenskarna, en enhetlig grupp. En helt annan sak är att med majoritetsprincip, 51 ./. 49 av 100 där de pacifistiska samerna ej är med, ändra samernas, ett annat folk, skattlagda sedvanerätt till sommarbete och vinterbete, till jakt och fiske, eller att inskränka folkets rätt enligt ILO 169 till att, mot ILO 169 blott gälla en viss näring och dess utövare, som dessutom ställs utan rättegångsmöjligheter ekonomiskt.

Användningen av de jämtländska skattlagda skattefjällen i Jämtland-Härjedalens lappmark för hästbete o dyl har säkerligen skett efter godvillig upplåtelse av samerna, något som ej avspeglas i domböckerna, vilka blott upptar tvister. Uppgörelser och otvistiga förhållanden kommer domböckerna ej att avspegla.

Jag tänkte nu uppehålla mig vid en motion som har kommit från Miljöpartiet, som heter Samerna och ILO 169. Den är ganska omfattande, tio sidor och tar upp olika punkter men man måste som jurist rikta kritik mot den här motionen. Jag tror att det kan vara fruktbärande att ta upp en granskning. ILO 169, den globala konventionen alltså, som International Labour Organization – som består av representanter för regeringar, arbetsgivare och arbetstagare – har gjort och som trädde i kraft 1991, har fortfarande inte ratificerats av Sverige. Sverige våndas nu inför det här i augusti i år så var saken uppe i rasdiskrimineringskommissionen, som också sitter i Genève, liksom ILO, och där fick Sverige kritik för att man inte har gjort något åt det här med ILO 169.

Motionen, som jag då tänkte lägga synpunkter på, har en inledning men där och i hela motionen saknas ett grundläggande rättsligt perspektiv. Då är det viktigt att påpeka att en norsk höyesterettsadvokat, Otto Jebens, som är mycket kunnig i samefrågor, har skrivit en bok på 612 sidor om Eiendomsretten til grunnen i indre Finnmark och det är alltså samejuridik hela boken igenom. Denne man har suttit i de norska utredningarna som man har gjort och han disputerade vid 81 års ålder i år och opponent var Bertil Bengtsson, som var referent i Skattefjällsmålet, som jag förde och som HD dömde 1981. Bengtssons opposition har jag fått tillgång till, direkt från Bertil Bengtsson, den kommer att tryckas i Tidsskrift for rettsvitenskap. Där framhåller Bengtsson att man i norska statliga utredningar verkligen har gått till grunden och utrett hur det förhåller sig med samernas rätt till land och vatten, vilket, säger Bengtsson, man aldrig har gjort i Sverige. Vad som har skett i Norge är bl a att just Otto Jebens har varit med i de statliga utredningarna, vilket jag trots samernas enhälliga förslag ej förordnades till i Sverige (man tog en juridiskt okunnig person på förslag av en lappfogde Wikman) och kunnat lägga synpunkter som kanske inte alla har omfattat, men han har alltså haft möjlighet att reservera sig och skrivit mycket utförligt. Det är hans kunskaper i samerätt som han har sammanfattat i den här boken. Där har han också lagt synpunkter på svenska förhållanden i mycket hög grad. Han säger nämligen att i inre Finnmark, det som kallas för Kautokeino och Karasjokk, där hade svenskarna rättskipningen ända fram till 1751, då riksgränsen drogs om. Han glorifierar denna svenska rättskipning och menar att den var mycket framstående. Man hade då en domare och i nämnden satt samerna. Det var hög kvalitet på denna rättskipning och det har också den finska forskaren Kaisa Korpijaakko och även jag själv framhållit, att där stod lappskattelanden, som betalades lappskatt för av enskilda samer, mycket nära äganderätten. Man kan säga att de var föremål för äganderätt och att staten svarade för att de kom i åtnjutande av det de betalade skatt för inklusive vinterbetet.

Sedan säger då Jebens i sin bok att Norge inte alls fortsatte med denna förnämliga rättskipning utan det var någonting som man tappade och han menar då att på grund av den svenska rättskipningen så är samerna idag ägare till de här områdena, som Norge fick först 1751 genom gränstraktaten Danmark-Norge ./. Sverige och han utvecklar detta mycket ingående.

Men i den här motionen har man inte, trots att ju ILO 169 gäller juridik, tagit upp sådana förhållanden. Jebens bok är inte nämnd överhuvudtaget och den har kommit fram senare än ett svenskt betänkande som landshövding Sven Heurgren har avgivit, SOU 1999:25, där man tar upp frågan om Sveriges anslutning till ILO:s konvention 169. Men det egendomliga med den utredningen är att den inte tar upp samernas frågor på det sätt som Jebens gör och som jag också har gjort, nämligen från början, ifrån Gustav Vasas olika brev, som är mycket samevänliga, 1526, 1543 och 1551, utan man har i det här Heurgrenska betänkandet utgått från den svenska rennäringslagen av 1928, 1971 och den beaktar inte att samerna är ett folk utan de enda som Sverige egentligen erkänner som bona fide-lappar, om jag uttrycker mig så, är de renskötande samerna. Då har man kanske i bästa Hägerströmska anda gått ut ifrån den positiva lagen och tyckt att det är det man ska utgå ifrån, men det gör inte ILO 169 alls, ej heller Norge, utan det är ett skevt perspektiv som man har anlagt.

Det är nog så också att Heurgren är ganska gammal, han var landshövding i Jämtland och han var väl känd som utredare åt regeringen med diverse radikala förslag tidigare. Han var alltså landshövding under en tid då det gamla lappväsendet och lappfogdarna var i full sving och har väl kanske kvar åsikter som han fick på den tiden. Han har inte alls uppträtt i efterdiskussionerna efter betänkandets avgivande, utan det är yngre hovrättsjurister som har uppträtt där och kommer att uppträda där i olika sammanträden som ligger i en nära framtid. Man kan kanske lätt få den känslan att Heurgren inte har varit så aktiv i den här utredningen utan det är de yngre karriärjuristerna, som har skrivit det hela. Ofta är det ju så att det är sekreterarna som gör det mesta jobbet i utredningarna nuförtiden. Och det är ju unga karriärjurister, som är beroende av politikerna för sin framtid.

Så det är väl kanske inte alltför långtgående att antyda att det kan vara så att det här att man utgår från den befintliga rennäringslagen, även om den kan kritiseras mycket starkt som rasistisk, ändå är någonting som är behagligt för politikerna och så har det blivit på det här sättet med det här betänkandet.

Man skulle då vänta sig att motionen skulle innehålla juridiska ställningstaganden eller åtminstone juridiska resonemang, men det fattas där. Då är det framför allt två mål man tänker på, ett som avgjordes i Höyesterett 1968 och som kallas för Altevatn, där samerna vann bifall till allt som hade yrkats. Det gällde de svenska samebyarnas betesrätt i Norge, som då förklarades vila på ’alders tids bruk’ alltså motsvarande vår urminnes hävd. Om man då vill utröna hur det förhåller sig med juridiken för samernas del så måste man naturligtvis ta reda på hur domstolarna har resonerat i t ex Altevatnmålet eller det svenska Skattefjällsmålet, som HD avgjorde 1981. Om en jurist får frågan: Hur förhåller det sig med den och den juridiska frågan så ska ju en kunnig jurist närmast avge en profetia om hur det skulle gå om det här kom till domstol. Det är det som är avgörande för svaret som frågaren får av en kunnig jurist. Då skulle man ju förvänta sig att man också i en sådan här motion skulle nämna de här rättegångarna och hur domstolarna där har resonerat och vilka saker man ansett vara relevanta i historien och i den historiska utvecklingen. Men det perspektivet fattas här.

I stället och det är ju naturligt för Miljöpartiet, så uppehåller man sig mycket vid FN:s konferens om Miljö och utveckling i Rio de Janeiro 1992. Det var väl så att den föregicks av en Stockholmskonferens, om jag minns rätt, 1972, där Ingemund Bengtsson var en ganska dominerande figur. Så säger man då att det antogs tre dokument vid Rio-konferensen och man uppehåller sig vid att där talas det också om urbefolkningars rättigheter. Det är ju mycket aktuellt t ex i Brasilien, där man ju hela tiden hugger ner skogarna och flyttar in nybyggare på indianernas områden olagligt osv. Men dessa uttalanden som man gjorde Rio, dessa miljöuttalanden, ekologiska uttalanden är ofta i praktiska sammanhang väldigt lite givande.

Nu har vi ju en Norge-konvention, som har gått ut och det ska göras en ny konvention och arbetet på det pågår. Där har de svenska samerna och samebyarna betesrätter i Norge att försvara, rättigheter som försvarades vid gränsdragningen 1751 och då samerna fick en särskild domstol som dessutom Svea Hovrätt bekräftade på kunglig order 1752 i ett universal, där man sa att vanliga domstolar skulle respektera den här s k lapprättens domar. Det gäller bl a i fråga om betesrätten i Norge.

Om man nu tänker sig att det blir nya förhandlingar med Norge, och det måste det bli, så tror jag att det är mycket farligt för de svenska samerna att säga att vi åberopar de ekologiska principerna, för de är ju så pass obestämda, så att från norskt håll kan man då hävda att ”de ekologiska principerna talar till vår förmån, det är mycket bättre att vi stänger riksgränsen och så kan norska samer ta de här betesmarkerna i anspråk”. Även om det talar starkt emot biologiska fakta, nämligen att sommarbetet ligger i Norge och vinterbetet ligger i Sverige. I Norge är det kalkgrund och där växer det mycket gräs men det är tre meter snö på vintern för fjällen kammar ju av nederbörden under det att i Karesuando t ex är det bara 60 cm snö över lavtäcket på vintern. Men ska man tilllämpa ekologiska principer så är det att befara att det kan friseras på olika sätt så att varje part där finner argument för sin ståndpunkt. Däremot är det ju min åsikt att Altevatndomen 1968, bekräftad av en annan dom i Höyesterett, Varfjälldomen 1979, är mera substantiellt att gå på. Då har man alltså en rättslig grund, en civilrättslig grund, alders tids bruk, för betesrätten i Norge.

Det här är nu frågor som är oerhört viktiga men som inte berörs i den här motionen. På det sättet blir det inte någon riktig stringens i hela attityden här och en stor risk är ju att inget parti egentligen har någon trängtan efter att verkligen fokusera på de juridiska viktiga grundläggande frågorna utan det blir mera obestämt och saknar juridisk konklusion. Man talar om samerna som ett ursprungsfolk och man talar om samernas kultur. Där skulle jag vilja säga att samernas kultur ju är mycket uppburen av renskötseln och väldigt beroende av att den kan bestå. Det är ungefär som fäbodkulturen för dalmasarna och dalkullorna. Det finns mycket lite fäbodkultur som fortfarande lever kvar, men det är ändå på något sätt någonting som är essentiellt för dalakulturen och kanske för mycket kultur i Norrland. Professor Sigurd Erixon skrev en bok om Gruddbo på Sollerön, där han skildrar hur byn Gruddbo har fäbodar och hur de använder dem under olika tider av sommarhalvåret som är mycket intressant. Det påminner mycket om samernas nomadism faktiskt.

Riksantikvarieämbetet har också tagit upp det här med fäbodkulturen och vill att den ska stödjas och landshövdingen i Jämtland har också reagerat starkt, när det var ett hot mot fäbodkulturen som gick ut på det att de som har sina kreatur på fäbodar egentligen inte skulle få låta djuren beta på andras skogar utan det skulle vara bestämda gränser, jfr samernas vinterbete. Och det är symtomatiskt att denna kultur ivrar man för i Riksantikvarieämbetet, men samekulturen som är mycket äldre och som fortfarande ändå kvarlever den beaktas inte på samma sätt. Det är någonting egendomligt med detta. Vad nyss sagts om Jämtland och samespråket som ett kulturellt substratus där gäller ju hela sameområdet.

Om jag tänker mig att jag skulle föra talan för judar eller invandrare eller t o m romer, så är det liksom ändå på något sätt accepterat. Jag har ju erfarenheter av det där från svenska avdelningen av Internationella Juristkommissionen i den meningen att när jag talar där för samerna, så är det på något sätt ändå en nedlåtande attityd man möter. Ja, det är lite grann som den där negressen i Alabama som ville sitta i den vita avdelningen i bussen och hon blev ju avkörd och det var ursprunget till Martin Luther Kings verksamhet. Men jag känner mig som den där negressen, det är på något sätt som att det här med samerna inte är riktigt accepterat. Jo, visst är de urbefolkning, men ja, men man tar det inte riktigt seriöst. De som är med och brukar vara med i den svenska avdelningen av den Internationella Juristkommissionen är ju till stor del från domarkåren. Det förvånar mig, den där attityden.

När denna svenska avdelning av Internationella Juristkommissionen avgav ett remissutlåtande över ILO 169, så gick de inte alls in på det att det är en konvention för ett folk och inte för en näring. Det här betänkandet tar bara upp det som näring. Det var professor Claes Sandgren, då ordförande i Internationella Juristkommissionen och en advokat Wahlén från Göteborg som avgav det här yttrandet. Jag har sedan frågat Claes Sandgren: Hur kunde ni skriva på det där sättet för det här är ju alldeles uppenbart avsett för folk och inte för näring? Ja, man har inte kunnat ge något svar utan egentligen beklagat att det blev så. Det är icke fri tanke på hög nivå.

Det är fortfarande någonting som fattas i accepten eller den bristande accepten av samerna på samma nivå som judar, invandrare, romer och det förvånar mig mycket att det är så. Samerna är pacifister, har aldrig fört några krig. Det kan vara vårt förakt för svaghet (professor Harald Ofstad) eller en missuppfattning av Heidenstams Ura-Kaipa i Svenskarna och deras hövdingar. Där låg Heidenstams sympatier hos samerna (det är ju dem det gäller) men en vulgärdarwinistisk ytlig tolkning kan ge motsatt intryck, se härom Bo Ollén: Berättelsen om Ura-Kaipa i Studier tillägnade Henry Olsson 1956 (Norstedt) s 212–231. Härmed kan jämföras K B Wiklunds och Björn Collinders tämligen rasistiska Verdandi-skrifter om samerna, John Bauers troll (förvrängda samer), boken I Marsfjällets skugga av Bernhard Nordh och flera filmer, fram till Anders Isakssons kryptorasistiska våldsflirtande Ingen frid i fjällen och negativa remissyttranden från Svenska kyrkan, Kiruna kommun m fl över SOU 1999:25. Rasbiologiska institutet vid Uppsala Universitet 1922–, under Herman Lundborg, hade samerna som huvudintresse.

Men på sätt och vis bär också den här motionen spår av detta. Man kommer inte riktigt in till sakens kärna, nämligen att det är inte bara renskötarna (2 000) som måste få rättigheter kvar utan även sådana samer som bor i norr (8 000) och som har andra yrken. De kan vara veterinärer eller farmaceuter eller lärare eller småbrukare. Det finns exempel på sådana som har gamla rötter i en sameby, men staten tvångsförflyttade ett stort antal nordsamer från Karesuandoområdet söderut i Sverige och t ex i Vapsten sameby i Västerbotten är det nu endast nordsamer som finns. De har ett annat språk, en annan dräkt, en annan kultur. Det var synd om dem att de måste flytta, men det var också synd om de här ursamerna som nu inte är med i byn och alltså inte har några rättigheter. För genom 1928 års lag tog man ifrån dem de rättigheter till framför allt jakt och fiske som de då ännu hade. Det var alltså så sent som 1928 och man tycker ju inte att det egentligen, när det har skett så sent, ska kunna läggas till grund för några ställningstaganden nu, när vi har den här konventionen som ju förenar folken, samerna i detta fall.

Om jag tar ett par konkreta exempel så känner jag mycket väl en lärarinna, chef för sameskolan i Tärnaby, Sigrid Stångberg. Hennes pappa var ordförande i Vapsten sameby och hon fiskar fortfarande i de traditionella sjöar som familjen alltid har fiskat i, men det är mot lagen, fast det tolereras av dem som bor där uppe. 1928 tog man ifrån henne alla rättigheter. En småbrukare som bor i samma dal eller dalen bredvid, Tage Östergren är också ett sådant exempel. Hans föräldrar tillhörde den gamla byn men han har nu inga rättigheter. Han blev fälld för älgjakt och jag hjälpte honom då och vi förlorade i HD och så förde jag det målet till Strasbourg. Jag hade som rådgivare ambassadör Love Kellberg, som jag förde resonemang med och som är mycket insatt i samefrågor. Han var förhandlare med Norge, när vi fick den konventionen som nu går ut. Han stödde det här. Han har också 18 års erfarenhet i kommissionen i Strasbourg, så han kan ju det här, både samesidan och den juridiska sidan. Ja, vad sa då Strasbourg? Jo, de sa att Tage Östergren borde ha klagat på 1971 års lag. De menade att det var då han hade förlorat sin rätt. Det var ju inte sant för det var redan 1928 som den gruppen blev av med sina rättigheter. Det är ju också så att om han hade klagat på 1971 års lag så hade staten naturligtvis invänt att det stora målet om Skattefjällen redan var igång då, det startade 1966 och avgjordes efter 15 år i HD 1981. Love Kellberg stod fullständigt frågande inför hur man kunde döma på det sättet i Strasbourg och var rent av inne på att man skulle vända sig till presidenten i Strasbourg för att få det här upptaget på nytt. Men av vissa skäl, som inte hade med juridiken att göra, så blev det inte så. I princip ska man ”exhaust local remedies” och det hade Östergren gjort. Han kunde knappast klaga direkt på en lag, då borde det dessutom gällt 1928 års lag, som genom det rasistiska falsariet lapprivilegium odiosum olagligt berövade honom jakt- och fiskerätten utan ersättning. 1971 års lag vilar fortfarande på det av HD 1981 i Skattefjällsmålet bortdömda falsariet lapprivilegium. Detta måste ILO och andra institutioner i Genève och annorstädes noggrant beakta och tillhålla Sverige att korrigera nedvärderande rasistiska samelagar (”judelagar”) av nyare datum 1928 – 1971 – 1993. Dessa nedvärderande lagar strider mot de goda förhållandena för samerna juridiskt i Sverige före 1884. Om 1928 års lagstiftning hänvisas till Cramér-Prawitz Studier, Norstedt, 1970, särskilt företalet och kapitel IV. Falsariet lapprivilegium bygger på och visar en svensk antisamitism, som samerna kraftigt demonstrerat mot bl a på årsdagen 2000 av Kristallnatten den 9 november. Här visar Sverige en unik antisamitism, som saknar motsvarighet i Norge och Finland. Endast Sverige har gjort sig skyldigt till att betrakta samernas rätt som ett privilegium odiosum (judeprivilegierna av 1782, endast bo i tre städer, ej äga fast egendom). Steriliseringarna, som vilar på samma rasgrund, har föranlett ersättning som innebär ett statens erkännande, vilket även Annika Åhnbergs ursäkt gör.

Det här är ju alltså väldigt olyckligt, att man liksom låser in samerna i renskötsel. Om en same, som är renskötare, får ett barn, ta Sigrid Stångberg som exempel, som studerar, då blir hon alltså exkluderad från rättigheterna och det kommer ju att leda till en betydande braindrain, begåvningarna slussas ju bort från renskötseln från det sättet. Det kan också leda till degeneration. Det finns någonting som heter höftledsluxation som är ärftligt bland samerna och detta att man reserverar rättigheterna enbart för renskötare stimulerar ju ingifte. Det är skadligt för då kan sådana där saker nedärvas och det gör de också.

Förlåt, de är bara 2 000.

Ja, de renskötande är bara 2 000 och jag för min del har den åsikten att de icke-renskötande, sådana som Tage Östergren, småbrukaren, Sigrid Stångberg, läraren, eller Inga-lill Idivuoma som är farmaceut och andra sådana, om de räknas in så blir det åtminstone kanske 10 000 och det är ju ändå en stor grupp. Renskötargruppen tenderar ju att bli mindre och mindre också genom att Lantbruksstyrelsen/Jordbruksverket stimulerar maskinisering av renskötseln, helikoptrar och snöskotrar osv. För att finansiera det så måste man ha fler och fler renar per renskötare och det innebär ju att gruppen tunnas ut personellt. Så det är mycket stora problem med detta.

Till slut tar man upp i den här motionen, som jag nu lägger kritiska synpunkter på, pågående rättegångar och där är det så att Vattenfall, dvs staten har begärt lagfart på vissa fastigheter inom en by som heter Sörkaitum och då gjordes invändning från samernas sida, att i domen 1981 i Skattefjällsmålet så sa HD att ’ni äger inte Skattefjällen i Jämtland, som processen gällde’. Skälen till det är nog föga hållbara, men jag ska inte gå in på det. Däremot sa man då att längre norrut kan det lägga bättre till för samerna och det var det man åberopade mot Vattenfall och inskrivningsmyndigheten – som det heter nu, inskrivningsdomaren hette det tidigare – sa då att det var inte säkerställt att Kronan hade någon äganderätt till de här områdena så därför blev det ingen lagfart. Det klagade då Vattenfall på till Hovrätten och Hovrätten kom med domskäl som egentligen handlar mest om 1900-talet med lite tillbakablickar på det historiska. Man har alltså inte rullat upp det här från Gustav Vasa och framåt utan man har rullat upp det från nutid och lite grann bakåt. Enligt min uppfattning kommer man inte rätt på det sättet. Däremot sa inte HD 1981 att kronan äger fjällen. Kronan hade lätt kunnat genstämma i målet och yrkat detta, men kronan visste att de ej hade någon grund juridiskt, vågade ej genstämma.

Det där har nu kommit till HD i en begäran om prövningstillstånd men jag är rädd för att de som nu för talan för samerna inte kanske har fördjupat sin talan tillräckligt mycket, så det är stor risk att det inte blir något prövningstillstånd. Jag har då bl a för dem som för denna talan påpekat vikten av den här tjocka boken av Otto Jebens och att den har kommit efter det här betänkandet t ex och tillför helt nya synpunkter till samejuridiken. Men man har inte gjort mer i HD än att man har nämnt att den här boken finns. Jag har ju betydande erfarenhet av att föra talan i domstolar och inte minst i HD, jag stod ju i sju månader i muntliga förhandlingar inför HD i Skattefjällsmålet. Det är min övertygelse, att det räcker inte att nämna titeln på en bok. Inte gör HD några självständiga bedömningar av innehållet i boken bara för att man har nämnt titeln, utan man måste ju göra en analys och ett påstående att denna bok innehåller det och det, som är viktigt och bra för oss och så får motparten säga att min ärade kollega har fel, man ska i stället lägga de här synpunkterna och så blir det diskussion och då tar HD till sig saken. Men att bara nämna några böcker och lämna saken till HD, därmed vinner man inte någon framgång.

Emellertid är det så att samerna inte har några pengar att processa för och inskrivningsdomarens beslut innebär att staten skulle väcka talan och då skulle man få den här frågan om äganderätten till de här fjällområdena, överloppsmark som det kallas i lantmäterisammanhang, belyst. Det kan ju staten göra, men vill inte så gärna göra det. Samerna däremot är inte i en situation, att de kan föra en sådan talan, därför att de har ingen finansiering för det. Det blir ju då ett ensidigt rättsförhållande, när den ena kan kriga på allvar och den andra, pacifisten, som tvingas försvara sig mot juridisk aggression, bara kan föra den här skriftliga processen – för processen hos inskrivningsdomaren är en skriftlig process, där blir det inga muntliga förhandlingar. Risken är ju då att staten får lagfart på de där fastigheterna och då kan man kanske tro att då kan staten få lagfart på alla fjäll, vilket den inte har för närvarande, eller statens myndigheter kan uppträda i belysning av en lagfart här i Sörkaitum, som om staten hade lagfart på alla fjäll. Det blev ett sorts prejudikat fast det egentligen inte är något prejudikat utan bara en prövning i den skriftliga summariska processen. Så det är mycket stora risker för samerna, detta med fjällen och sommarbetet.

Sedan är det också så att det pågår processer om vinterbetet. Då säger man här i motionen, att 12 samebyar idag är stämda i sju rättsprocesser av privata markägare som inte vill tillåta professionellt renbete på sina marker. I den första processen, som startade 1990, förlorade de fyra samebyarna fullständigt i Tingsrätten, domen är överklagad och ligger för närvarande hos Hovrätten. Där är det så, om vi ser till finansieringen, att dessa bönder som förde processen i Sveg, som alltså samerna förlorade 1990, det är 600 bönder och var och en har en ganska liten skog. Då valde man från samernas sida att göra gällande urminnes hävd till vinterbete på de här skogarna. Det innebär då i praktiken att man ska bevisa, att samerna har varit med sina renar på den här lilla skogen, och det är 600 små olika skiften, i princip i 90 år, vartenda år och det borde ju samernas företrädare ha insett, att det går inte att bevisa. Det finns ju inga dokument, det finns inga vittnen som kan intyga detta.

Då borde man i stället ha gått in mera på sedvanerätten mera allmänt och därom görs nu i Norge stora utredningar, som borde ha åberopats här. Det är professor Tom G Svensson i Oslo, en svensk som har disputerat på samerna. Han har också skrivit en stor monografi om just Skattefjällsmålet, som pågick 1966 till 1981, alltså i 15 år. Dessa böcker, hans doktorsavhandling och monografin, har observerats mycket lite i Sverige. Han gör nu på uppdrag av Justitiedepartemanget i Norge utredningar om samernas sedvanerätt och ett sådant sammanhang borde naturligtvis ha tagits upp i det här målet i Hovrätten. Att göra gällande att man har urminnes hävd i en sådan här liten skog är i praktiken omöjligt, men med urminnes hävd är det också så att det är någonting som bryter den gällande rätten och bevisbördan. Sedvanerätt och skattlagd rätt är civilrätt som vilar på jorden, på skogsmarken, och som avvittringen ej kunde bryta på 1800-talet när nybyggarna fick gränser i skogen. Samernas rätt finns kvar på bondmarken. Detta är en juridisk fråga som måste domstolsprövas med lika förutsättningar angående rättegångskostnader som visades, som existerade, i Skattefjällsmålet 1966–1981. Rättsfallen Lilla Hamnskär och Torringen belyser frågan. Här behövs sakkunniga, i rättsliga frågor, som belysts och krävts i Appell till regeringen oktober 2000, undertecknad av tungt vägande sakkunniga.

Skattläggningen som man också nu vet mycket mer om än vad man gjorde när gränserna drogs upp för de här bondehemmanen/nybyggarna i skogen på 1800-talets mitt i Härjedalen borde ha åberopats i det här målet. Så även det har kommit i en olycklig situation och böndernas talan finansieras därför att de får ta det på sina försäkringar. Det är nog så att försäkringen hjälper inte om det är en äganderättstalan, men bönderna för ju inte en äganderättstalan, de för en negativ fastställelsetalan som innebär att samerna inte har någon rätt på deras område. Det är alltså en partiell rätt det är frågan om och inte en äganderätt, under det att samerna på sina hemförsäkringar kan, har det visat sig i praktiken, inte få sina rättegångar finansierade. Det är dessutom så att det är en begränsning till 4 basbelopp, men är man 600 bönder så räcker ju 4 basbelopp per bonde nästan obegränsat till rättegångar. Advokaterna, som har varit framgångsrika i Sveg har ju då naturligtvis stimulerat till de här andra sex processerna, som nu pågår. Där är det t o m så att vissa jurister som anlitas av samerna har tillrått att samerna ska låta det gå till tredskodom, dvs man dyker inte upp i rättegången och då vinner käranden bifall till sin talan och advokaterna får betalt för sina räkningar. De lär ju bli godtagna, eftersom motparten, svaranden, inte är där överhuvudtaget. Det är klart att advokaterna stimulerar ju naturligtvis då bönderna till att föra sådana här rättegångar. Dessa advokater är nära lierade med LRF. Det blir en väldigt underlig situation.

Vad som inte sägs i den här motionen, där man klagar på detta om rättegångskostnader, är att när jag förde Skattefjällsmålet från 1966 till 1981, så hade jag fri rättegång för enskilda samer. Pro forma förlorade samerna målet och blev ålagda att betala ett par miljoner till staten i rättegångskostnader, men jag uppvaktade då Jan Erik Wikström, som var den minister som hade hand om det här då, och med hjälp av ett brev som Bertil Bengtsson, referent i detta mål, hade skrivit till mig, så kunde jag övertyga Jan Erik Wikström om att den här processen ändå hade skapat mycket klarhet och samerna hade vunnit vissa saker, bl a så hade HD dömt bort någonting som kallas för lapprivilegium, som jag kanske kan komma tillbaka till. HD lade ockupation och urminnes hävd till grund – dömde bort falsariet lapprivilegium. Bertil Bengtsson sade att jag skrivit rättshistoria. Då gjorde Jan Erik Wikström en proposition till riksdagen och sa att vi ska inte ta ut det här av samerna, de här miljonerna som samerna blev ålagda att betala till staten. Så den processen finansierades totalt av staten, både samernas kostnader och statens egna kostnader. Men sedan har man tagit bort denna möjlighet till fri rättegång. Det kan nog inte uteslutas att just det här Skattefjällsmålet var orsaken till detta. Då lever vi inte i en rättsstat.

Så nu står samerna där utan möjligheter att processa. Det strider ju totalt mot grundtankarna i ILO 169, att det ska vara en sådan inegalitet mellan parterna. Särskilt om det blir så att samerna blir tvungna att låta det gå till tredskodom, då vinner ju bönderna och advokaterna utan att behöva kämpa så att säga. Så det är en mycket egendomlig situation. Men det här att samerna hade fri rättegång i Skattefjällsmålet och att de här processerna finns, Altevatn och Skattefjäll, där man ju kan studera hur domstolarna har bedömt vad som är juridiskt relevant. (Därmed är det ej sagt att domstolarna, HD, i sak dömt rätt, vi vet idag mer om samelagarnas rasistiska natur och nedvärderingen.) Det finns inte alls med i den här motionen, som är undertecknad av ett stort antal miljöpartister. Samerna är givetvis tacksamma för motionen men kompletterar den så här.

Hur stor yta ungefär har samerna?

Ja, det är en fråga man ofta får. Det sägs ofta i media osv att samerna disponerar 1/3 av Sveriges yta och liknande saker. Det är alltså mycket stora ytor, men det som gäller är ju bara lavbetet på vintern, om vi talar om vinterbetet och skogarna. Det är ju en mycket liten belastning. Allting som är värdefullt på de områdena, gruvor och vattenfall och timmerskog, har ju andra tagit. Det leder i väldigt hög grad på villospår, om man säger att samerna har så stor yta för det de får nyttja på den här ytan är ju nästan värdelösa tillgångar för andra. Samerna har på syna ytor blott hålen i schweizerosten. Allt värdefullt har kolonialistiskt tagits ifrån pacifisterna.

Det är ju bara 2 000 samer som är inom renskötseln och det är ju alltså en väldigt liten grupp. Det de nyttjar är ju sånt som egentligen inte har något värde för andra.

Dessutom är det som antytt en viktig fråga, som jag tycker kommer in där också, det är det att svenskarna är ju av gammalt ett krigarfolk. Det visar ju vår historia, under det att samerna är ju pacifister, det visar också historien. Samerna har ju aldrig gjort något väpnat motstånd mot den svenska kleptokratin eller någonting sådant där. Det kanske är det som ligger bakom det här att jag tycker att jag har så svårt att få respekt, när jag vill föra upp samernas frågor. Det är möjligt att det ligger på något sätt i krigarfolks traditioner, att sådana här som inte är krigarfolk ser man ner på. Jag upplever i alla fall det mycket starkt, att man ser ner på samerna.

När jag har uppträtt t ex på Historikerdagarna i Åbo för ett år sedan ungefär, så var det där ju väldigt tydligt. Riksarkivarien, som är ordförande för Historikerdagarna, ville inte släppa fram mina synpunkter. Man baxnar när man märker vilken oerhörd nedlåtenhet som finns. Det är mycket egendomligt. Man vill stampa ut åsikter och fakta, som man ej kan gendriva.

Men vad arealen beträffar, så är det då pro forma en stor areal. Men det är ju en väldigt liten nyttighet på denna areal. Populistisk agitation talar bestickande om areal medan man tar det sista substantiella, försäljningsbara, jakt- och fiskerätten, för att främja icke-samiska intressen.

Men hur mycket blockerar samerna lantbrukarna?

Jag menar att de inte blockerar just någonting.

Hur är det med jakt och fiske, det har de ju haft som binäring hela tiden?

Där är det väl så att det finns två gränser, lappmarksgränsen från 1751 och odlingsgränsen från 1873. Ovan odlingsgränsen ligger landet i princip ”till samernas uteslutande begagnande”, det står i lagen. På det området – det är lättast att svara på det – är det egentligen samerna som äger jakt- och fiskerätten, enligt min uppfattning. Det var olyckligt 1992, när Per Unckel, ganska demagogiskt drev igenom att det blev fri skottlossning i fjällen, dvs envar som betalar 500 kronor till Länsstyrelsen kan jaga ripa med hund och även fiska, och detta på samernas områden ovan odlingsgränsen på det område, som enligt gällande lag är ”till samernas uteslutande begagnande”. Det är ju ganska häpnadsväckande. Det gällde att få röster från jägare. Samerna har rätt att själva få bestämma om sina ägda rättigheter.

När det sedan gäller trakter nedanför odlingsgränsen, så har samerna också jakträtt, men det är inte egentligen lika omstritt, utan det är väl snarare så att de argument man anför är att renarna skulle skada skogen. Renen har ju funnits där i alla tider och skogen växer, så jag har lite svårt att acceptera det argumentet.

Jag var med i en rättegång där man gjorde gällande, att det var faktiskt i Härjedalen, att renarna hade förstört ett visst planterat skogsområde. Då var det en same, som var ordförande i byn där och jag, och då sa vi att då går vi till det där planteringsområdet och tittar för har renen varit där så måste det ju finnas spillning. Vi gick där och Vattenfallarna letade och vi tittade och till slut så kom de med fem små pärlor, avföring, och då sa min vän Tomas Tomasson, att det där kan lika bra vara get eller får för det kan man inte skilja på vinterspillningen. Så den där påstådda skadan var uppenbart inte vållad av ren. På höjdlägen kan plantorna lätt dö av kölden. Den s k forstvetenskapen har fört fram Pinus contorta, hormoslyr, icke förnyelsebara kalhyggen i höjdlägen och annat misslyckat.

Det finns experter som säger att det blir skador och det finns experter som säger att det inte blir sådana skador. Eftersom renen har varit där så länge och skogen fortfarande växer så är det lite svårt att tro att den verkligen skulle vålla så mycket skador där. Jag tror att det är ganska överdrivet.

Men vad hade den fria skottlossningen för juridisk grund? Var den ett övergrepp?

Ja, man tycker det och det har ju blivit väldiga protester också. Man har ju sagt att det där måste göras om på något sätt. Annika Åhnberg, som var en klok sameminister bad ju samerna om ursäkt för oförrätter som hade skett, t ex de här tvångsförflyttningarna från 1923 och fram till 1939 av nordsamer söderut i landet och andra oförrätter, t ex att man 1928, först, tog bort jakt- och fiskerätten från de samer som inte är renskötare. Men den nuvarande sameministern Margareta Winberg verkar inte alls att ta den där ursäkten på allvar.

Min uppfattning är väl, som sagt, att det är det här med röstmaximeringen som spelar så stor roll. Annika Åhnberg hade ju tagit emot uppvaktningar från olika samesammanslutningar, då jag hade varit med och hon blev nog övertygad om att det var väldigt mycket oförrätter som hade begåtts. Hon var ju inte samma typ av partigängare som Margareta Winberg är utan av en lite annan människotyp, om jag ska uttrycka mig vänligt.

Hur har Norge och Finland hanterat ILO-konventionen 169?

Norge har ratificerat den. Norge har inte, som Sverige tänker göra, bara ratificerat den med hänsyn till renskötarnas rätt. I Norge har man alltid ansett att samerna är ett folk och att renskötarna är en liten minoritet inom det norska samefolket. I Norge undersöker professor Tom G Svensson den samiska sedvanerätten på justitiedepartemangets uppdrag.

Finland är väl lite grann i samma vånda som Sverige, när det gäller att ratificera och det är också så i Finland att där är inte renskötseln en företrädesrätt för samer utan envar har rätt att driva med renar i Finland. Det gör vissa skillnader.

Jag kan väl göra en liten fotnot till det där och säga att de finska samerna har en mycket duktig ledare, Pekka Aikio och en mycket duktig sekreterare, Heikki Hyvärinen, som är en nära vän till mig och vi utbyter tankar. Jag har publicerat ett par böcker som heter Vinterstierna och Blodbok och de där diskuterar jag med Heikki Hyvärinen och naturligtvis med Tom G Svensson, som jag nämnde, i Norge så det finns en ganska stor konsensus på det sättet. I Norge har man ju haft en sameledare, professor Ole Henrik Magga, fortfarande verksam, som också är av stora dimensioner. Sameforskaren professor Henry Minde kan nämnas.

I Sverige har det ju tyvärr blivit så att man har valt ett sameting, men det har fortfarande efter två val tio partier på en valmanskår av drygt 3 000. Det berodde på att Per Unckel ordnade ju med den här fria skottlossningen i fjällen men också samtidigt, nedlåtande, med Sametinget och då gav han valpengar till vem som helst som ville ha valpengar. Man gjorde ingen granskning av om det var ett parti som hade något program eller någonting sådant där. Min uppfattning är då att staten har stimulerat fram motsättningar i det här valda Sametinget, som samerna har väldigt svårt att göra någonting åt. Tio partier på en valmanskår av drygt 3 000, ja, man behöver bara nämna det inför kloka människor, så tycker de ju att det är ett mycket konstigt förhållande.

Sametinget ägnar sig tyvärr mycket åt inre tvister, gärna persontvister. Udden bör ju riktas mot riksdagen och staten och kanske partiväsendet, men udden blir nu riktad inåt i stället. Tiden brådskar och samernas fiender jublar och vinner orättfärdigt processer medan sametinget, så tillskapat av Unckel, strider same mot same.

Den sammanslutning, som jag tjänade i 20 år som Sameombudsman, Svenska Samernas Riksförbund, har också på något sätt tappat gnistan. Israel Ruong som var den ordförande i SSR som värvade mig 1962 brukade efter mig citera Rätten är given för de vakande och icke för de sovande, Jura data sunt vigilantibus et non dormientibus. Men det har de liksom tappat nu på något sätt.

1981, när Skattefjällsdomen just hade kommit, så vägrade man i vändningen, när det var ett förslag att man skulle gå till Strasbourg. Det var nämligen så att i Skattefjällsdomen 1981 så var Bertil Bengtsson, den duktigaste domaren i HD, skiljaktig och ville slå vakt om samernas rätt till jakt och fiske. Idén var då att man skulle gå till Strasbourg och man hade mycket goda argument att framföra där man skulle säga att det är Bertil Bengtsson som har rätt. Döm nu i Strasbourg såsom han har gjort och inte som majoriteten har gjort. Det hade givetvis varit ytterst värdefullt om någon annan, t ex Gunnar Ehrner, i HD instämt med Bertil Bengtsson. Det fanns brister i domen som man kunde påpeka. Det s k uppenbarhetskravet i RF II:14 gäller ej i Strasbourg. Men då vägrade alltså SSR:s landsmöte i vändningen. När de sedan 15 år för sent verkligen gick till Strasbourg, då var det det här med fri skottlossning i fjällen som kom 1992 som man ville föra dit. Då hade man begått det misstaget att man inte hade ”exhausted local remedies”, alltså man måste föra talan till toppen i Sverige, innan man får gå till Strasbourg och det hade man försummat. Då sprack det målet.

Organisationsbilden, det var ju det du frågade om, är faktiskt mycket bättre i Norge och Finland, tyvärr får man säga, än vad den är i Sverige, bra för samerna i grannländerna

Får jag ställa en fråga till? Om man definierar samer som renskötare och samer har ett monopol på renskötsel, så är gränserna väldigt enkla, men om man definierar samer som en folkgrupp…, hur gör man då vid ingifte, när man plötsligt får en fjärdedelssame och åttondedelssamer och sextondelssamer? Och hur går det ihop med den svenska inställningen att vi ska inte ha några judepass eller vi ska inte nämna etniskt ursprung i pass eller andra handlingar? Är det inte väldiga definitionsproblem?

Jo, det är ett erkänt problem och det kallar man ju för kriterierna. Det kriterium man har lagt till grund, när det gäller att ha valrätt till Sametinget är språkkriterium. Min uppfattning är att det har staten valt för att då blir det så få samer som möjligt. Då ska man ha haft samiska som hemspråk eller kanske det kan räcka med att någon i farfarsgenerationen har haft samiska som hemspråk. Det är i alla fall språkkriterium. – I andra länder räknar man minoriteter i folkräkning. Varför ej i Sverige? Vi har ju dock en vallista till sametinget. Varför ej gå vidare?

För min del tycker jag att man gott kunde ha åtminstone ett härstamningskriterium, då man skulle kunna säga att har man åtminstone ”eine Grossmutter” som kan anses vara same så ska man kanske kunna tillhöra den här gruppen. Det måste ju utredas naturligtvis sådana kriterier innan man kan komma vidare. Sydsamer har ofta tappat språket flera generationer tillbaks. Föräldrarna – inspirerade av alltid stark svensk assimilationspolitik – ansåg att samiskan blott skulle bli en belastning för deras barn i livet.

Ett uppslag är ju också att man ska ha ett helt öppet kriterium: den som känner sig som same, ska erkännas vara same. Men det där har man inte egentligen ägnat sig åt att utreda utan man har tagit det här språkkriteriet. Det har lett till att en dansk läkare som är gift med en sameflicka och kan några ord samiska har fått valrätt. Ja, det är ett vanskligt problem naturligtvis, men visst går det att komma tillrätta med det.

Min uppfattning är ju som sagt den att de samer som ska ha rättigheter till jakt och fiske är, för att ta konkreta exempel, läraren Sigrid Stångberg, dotter till ordföranden i byn, men nu är det ingen av de här gamla samerna, som är i byn längre, exempelvis småbrukaren Tage Östergren, bara för att konkretisera resonemangen. De bor i norr och då tycker jag att det är rimligt att de ska få rättigheter. Och det ska inte vara så att samebyn ska sköta insläppsluckan för de vill ju ha så få medlemmar som möjligt som kan utöva rättigheter utan det var staten som tog bort dessa rättigheter från de här jag nämnde 1928, alltså vid en ganska sen tidpunkt, i samband med tvångsförflyttningarna och det ledde till lägre ersättningar i vattenmålen och då tycker jag att det är staten som ska hyfsa detta problem.

Jag tycker för min personliga del att det inte är Stockholmssamer a priori utan närmare anknytning i norr som ska få några rättigheter, utan de som bor där uppe, om man vill uttrycka sig så, kanske felaktigt, har obehag av att bo i norr med tendens till rasism, det är de som ska ha rättigheter. De har ju också en konkret kontakt med norr. Om man bor i Tärnaby, som Sigrid Stångberg, så har man ju en konkret kontakt. Ett faktum är att hon fortfarande fiskar i sina sjöar och ingen bråkar om det. Avskaffandet av hennes rätt 1928 var olagligt och hon har urminnes hävd.

Däremot Tage Östergren blev ju fälld för älgjakt och som jag nyss beskrev så fick han inte rätt heller i Strasbourg på grunder som förvånade både mig och Love Kellberg. Det var obegripligt hur de kunde döma på det sättet.

Det här språkkriteriet, innebär det alltså att om jag t ex lär mig samiska då får jag de rättigheter som tillkommer samen?

Ja, den danske läkaren han fick ju det, men han var ju gift med en sameflicka, så det kanske var det som gällde, jämte att han hade lärt sig några ord. Men det helt öppna kriteriet skulle ju kunna vara så att den som känner sig som same och har varit mycket där uppe och identifierar sig med samerna skulle ju enligt ett sådant kriterium kunna erkännas som same. Det där med kriterierna har man ju inte alls utrett. Det var faktiskt så att jag tjänstgjorde som sameombudsman 20 år i SSR, Svenska Samernas Riksförbund, 1962 -1982, och därefter 15 år som sameombudsman i någonting som hette Landsförbundet Svenska Samer och det var alltså 35 år från 1962–1997. Jag har publicerat över 30 volymer om samejuridik. Då begärde vi faktiskt, SSR begärde en folkräkning av samerna och fick ett kungabrev, som man säger, ett brev från regeringen undertecknat av Sträng, som sa att nu ska det bli en folkräkning av samerna. Då skulle de ju ha kunnat ställa det här med kriterierna på sin spets. Då fick man ju bestämma sig för vilka kriterier. Det kan ju också hända att det är så att räknar man kriterier om språk så finns det X antal samer, räknar man kriterier om härstamning, så finns det Y antal samer, räknar man identifikation så finns det Z antal samer. Det kanske inte finns ett enda rätt svar utan det beror på kriteriet.

I alla fall, Statistiska Centralbyrån sa sedan någon månad innan den här allmänna folkräkningen skulle ske, att det är för sent, vi har inte kunnat förbereda det här och de sa det vid en sådan sen tidpunkt så det var omöjligt att få till det. De saboterade alltså ett brev undertecknat av Sträng. Det är sådant där man stöter på i kampen för samerna. Det är Ibsen som talar om Böjgen, det är något motstånd som man inte kan identifiera men som finns hela tiden. Svensk assimilationssträvan, krigarfolket, finns med. Kulturell protektionism sitter i väggarna.

Har du någon uppfattning om hur många renskötande samer det fanns i början av 1900-talet, för det minskade ju kraftigt?

Ja, då var det ju mycket mer manuellt. Nu är det ju maskinerna som gör mycket av jobbet. Det är väl ungefär som i lantbruket att det fanns mycket fler personer då. Jordbruksverket stimulerar maskiniseringen för hårt i renskötseln.

Har kungen intresserat sig för den här frågan? Han är ju intresserad av miljöfrågor.

Då kommer man in på ytterligare ett intressant och pinsamt kapitel. Kungen öppnade det första Sametinget och drottningen gjorde en underbar entré klädd i Jukkasjärvi-dräkt, som har en särskilt vacker mössa, som en känd sameslöjdare, en dam, hade gjort, Rosmari Huuva. Hon var ju underbar i denna entré! Och kungen öppnade Sametinget.

1992 blev det ju samtidigt fri skottlossning i fjällen och kungen är ju jägare och han var ute på ripjakt. Då finns det alltså samiska journalister i TV och i olika media och de har ofta ingen utbildning alls utan de har hamnat i det där och i sin egenskap av same så figurerar de, även om de inte har någon utbildning. De förföljde då kungen och drottningen med TV-kamera, när han var ute på en helt legal ripjakt. Det blev ju pinsamt, kungen fick svara på frågor och drottningen var ju som sagt också med. Jag menar, vilka dumheter kan man inte göra! Det här är då landets två populäraste personligheter, dem skulle ju samerna, om jag får använda det uttrycket, kanske blasfemiskt, dem skulle ju samerna spänna för sin vagn, de skulle ju slå upp stora affischer med drottningen i samedräkt osv. I stället så antagoniserar man kungen, så när det nya Sametinget efter nyval skulle invigas, då var kungen och drottningen där, men kungen vägrade att öppna Sametinget. Jag frestas att komma med ett nytt latinskt citat: Contra stupiditatem et dii frustra pugnant. Mot dumheter kämpar själva gudarna förgäves. Det är ju sådana otroliga missar man kan göra då. Det förstår ju för hela gruppen. Det är ej kungen eller svenska folket som är samernas motpart, se 1968 års samepolitiska program.

Den fria skottlossningen och fisket. Det är fritt fram nu för vem som helst att fiska och jaga på fjällen. Hur mycket utnyttjas det av icke-samer?

Det utnyttjas ganska mycket. Det som är, tycker jag, mest pinsamt, är det att man får jaga med hund. Hunden upplevs av renen, även om varken jägaren eller kanske hunden ser någon ren, så känner renen vittringen av hunden. Man använder ju hundar för att valla renar och det är ju vargskräcken egentligen som ligger i botten, som är nedärvd hos renen. Renen som ju är ett idisslande djur behöver inte bara beta, den behöver ligga och idissla. Jakten då överallt är ju oerhört störande. – Själva jakträtten är ju samernas som Per Unckel olagligt förgrep sig på för småvilt. Om älg tvistas nu. Fritt fiske på skattefjällen är klart olagligt enligt kungligt brev den 20 april 1841 om avvittringen av skattefjällen, tryckt i Cramér-Prawitz Studier, Norstedt 1970, se även förordet med angivet rättsfall.

Även skottlossning ??

Jo, men jag undrar om den egentligen är så väldigt störande. Jag har ju jagat älg med samerna i 20 år som den ende svensken i jaktlaget och då är det ju skottlossning, men jag har aldrig upplevt att renarna bryr sig om det. Det viktiga är ju att man kan skilja på ren och älg, vilket inte alla jägare kan. Det har ju förekommit tyskar som har varit så stolta över att de fällt så många älgar och så har det varit renar! Själv har jag fällt ett dussin älgar.

Framtidsvision för samernas del? Oblodig utrensning?

De här processerna angående fjällen är farliga där myndigheterna blir mer och mer enväldiga, och där ofta beslut fattas av skogsmyndigheter och länsstyrelser som inte bryr sig om de garantier som samerna dock har i folkrätten. Det finns ju bl a FN:s konvention 1966 om civila och politiska rättigheter och konventionen mot rasdiskriminering. Det finns i grundlagen och i civilrätten, men ofta är de där besluten lokalt fattade av en länsstyrelse som tycker att det där med grundlagen osv det ligger över vår horisont. Vi håller på, lokalt, här, tycker lokala myndigheter. Därför förordar jag att det skulle bli ett ämbetsverk, gärna mitt gamla ämbetsverk Kammarkollegium, som skulle få hand om samefrågor, för då skulle frågor kunna föras dit och då skulle det folkrättsliga och grundlagsrättsliga skyddet kunna beaktas av en myndighet med position och pondus. Nu har man tänkt sig att det skulle bli någon särskild grupp i Jordbruksdepartementet och kanske andra departement också som skulle ha hand om sådana här frågor. Men det tycker jag inte alls stämmer med svensk konstitutionell uppfattning, utan det ska ju vara ämbetsverk i princip som agerar bundna av lagar och inte en minister. Ministerstyret har ju tyvärr gamla anor just när det gäller samerna. Lappfonden, numera Samefonden, sätter i mycket kronan på den minister som det gäller, i det här fallet Margareta Winberg, som är jordbruksminister och sameminister. Samefonden är samernas egna pengar, men samerna får ej bestämma. Fonden är dessutom alldeles för liten, särskilt när man tänker på vad svensk kleptokrati tar ut av samernas skattlagda lappskatteland och skattefjäll. Samerna måste få fri rättegång och kunna ta rättegångsinitiativ, som i Skattefjällsmålet. Den försäkring samerna (SSR) har är alldeles otillräcklig.

Har själva rennäringen minskat, när de renskötande samerna är färre?

Ja, det är ju en hel del problem som de möter och jag tycker nog och har också skrivit om det, att lagstiftningen lägger en exorbitant burden på de samerna. Det var det uttrycket som användes i Sporrong-Lönnroth-målet, som Sverige förlorade i Strasbourg. Då hade man exproprierat en fastighet någonstans i närheten av Östermalmshallen och det pågick i 20 år. Man kunde inte sälja den, man kunde inte reparera den, men staten stämde aldrig in frågan om inlösande av fastigheten, utan den var exproprierad och då ska ju, enligt lagarna, vederbörande ägare stämmas och så ska saken utageras. Men det skedde ju inte. Då fördes det till Strasbourg och då sa man där att de här ägarna, Sporrong och Lönnroth, de är så illa behandlade, att det är exorbitant burden. Orbit är ju någonting som rör sig som planeterna rör sig i sin kretsgång. Även det rättsliga ska röra sig inom vissa cirklar och i en viss ordning. Men här hade det gått så långt och de enskilda var så ’ledederade’ av statens tillvägagående så det var exorbitant burden de var ålagda. Staten fick också betala skadestånd osv. Även renskötseln rör sig ju ”like a planet in its orbit”. Samekultur är markanknytning.

Professor Jacob Sundberg har ju sådana här låtsasrättegångar, mock trials, i olika nordiska länder med deltagande av domare från de högsta instanserna och det kallas för Sporrong-Lönnrothska priset som då unga jurister får tävla om. Han har ju haft en kolossal framgång med det där. Dessa unga jurister får då ansluta sig till vissa advokatbyråer, Claes Palme brukar ofta vinna, alltså grupp Claes Palme vann senast i Helsingfors, när jag var där och det är mycket spännande. De tilldrar sig ju i Högsta Domstolens lokaler eller i Regeringsrättens lokaler osv. Allt det här bygger ju då på att Sverige förlorade det där målet och har även förlorat en del andra mål också i Strasbourg och kanske även i Genève där Human Rights Committee handlägger mål som har att göra med den här konventionen från 1966 om civila och politiska rättigheter.

Jag förde ett mål där för en man som heter Ivan Kitok. Lappfogden hade uteslutit Kitok ur byn, därför att han hade jobbat på banan, det är mycket vanligt att samerna gör, alltså jobbar på järnvägen. Då var reglerna sådana att om man inte hade renskötsel som huvudsaklig försörjning så skulle man ut ur byn. Det hade drabbat Ivan Kitok. Nu ville han komma tillbaka till byn, men byn sa nej och det hade de möjlighet att göra enligt lagarna. Kitok gjorde gällande i Human Rights Committee att det här var orimligt. Han tillhörde byn sedan gammalt och det där att han hade uteslutits, därför att han jobbade på banan, berodde på att det var dåliga renår, han hade förlorat nästan alla sina renar, vad skulle han göra? Då sa Human Rights Committee att det var så att skyddet i artikel 26, tror jag det är, för samernas kultur som finns där, omfattar också rätten till land och vatten, alltså rätten till renskötsel t ex. Men jag hörde av den svenske domaren, som bodde i Linköping, att det hade blivit söndervattnat det där målet i någon sorts konsensusresonemang, för det fanns domare från Venezuela, som inte ville säga ja till Kitok, för där har de indianer som de inte gillar och det fanns domare från Japan, som inte gillar ainofolket och så blev det hela liksom urvattnat på något sätt för att man eftersträvade någon sorts konsensus. Så han fick inte komma tillbaka till byn men ändå blev det ett betydelsefullt uttalande, att den här konventionens artikel 26 omfattar också rätten till land och vatten. – Rennäringen minskar när de har dåliga advokater som förlorar mål om marken, ej för fram skattläggning och sedvanerätt, ej pressar på om fri rättegång. Sverige vill assimilera samerna oblodigt, ej blodigt utrota dem. Kulturarvet får finnas i jojkrummet på världsmuseet. Marken tar krigarfolket.

Rasistiska tendenser ?? röstmaximeringen egentligen som ligger bakom allting?

Ja, om vi nu tar det här med Carleson och Victor Cramér m fl 1868, de slog ju starkt vakt i HD om samernas rättigheter. Vi importerade en professor Johan Jacob Nordström till Sverige från Finland och han kom in i riksdagen som representant, tror jag, för Uppsala Universitet. Han blev riksarkivarie i Sverige och han talade oerhört starkt som jurist för samernas äganderätt i riksdagen 1871. (Nuvarande riksarkivarie är en paradoxal motsats.) Hans fiende var då Gustav von Düben som gav ut en stor bok om lapparna 1873. Men i Svensk Tidskrift 1872 uttalar sig von Düben klarare. Han hade varit i Kamerun och på olika ställen i Afrika och han var tagen av det här med vulgärdarwinismen och ondgör sig över de här herrarna i HD och Nordström på ett väldigt flagrant sätt. Han blottar sig där på ett annat sätt än vad han gör i boken av 1873. Så där var det en frontställning och von Düben var som sagt uppenbart frälst av social-darwinismen. Det var väl framför allt Herbert Spencer som stod för den. Det var ju rättvist att svaga skulle slås ut osv. Olivecrona slår ju in på det när han säger att stammar som inte vill överge nomadlivet måste till slut efter ett tynande liv utdö. Det är ju en sorts dödsdom. Min uppfattning är ju att det där är ren rasism. Han dömer ju ut samerna i sitt votum där.

Sedan fick vi ju det rasbiologiska institutet 1922 vid Uppsala Universitet som publicerade tjocka elegant inbundna böcker, The Race Biology of the Swedish Mountain Lapps, där det är en uttalad rasism. Det sista bandet publicerades 1941 och då hade Herman Lundborg avgått och det var någon annan som tydligen med orätt ansågs vara mindre rasistisk som var chef. Här åsyftas isolering och utrensning, pauperisering.

Rasismen var någonting som var accepterat genom universitetsinstitutet som Herman Lundborg förestod och som även efter hans avgång hävdade lapprasism. Lagar, särskilt den av 1928, som vilar därpå, på nedvärderingen av samerna, är en sorts 1930-talets judelagar, som vi ej nu kan bygga på. De är sentida, rasistiska, går tillbaka på Knut Olivecronas rasism, hans yrvakna rasism av 1884, ”nyfrälst”. Där är det svenska etablissemanget fortfarande i ”path dependence”.

Det är väl inte utagerat ännu?

Nej, det anser inte jag utan fortfarande bygger man ju på 1928 års lag och den bygger på någonting som var alldeles nytt då. Man karaktäriserade nämligen samernas rätt till land och vatten som ett privilegium och det var något totalt nytt. Det hade man inte 1886, då den första lagen kom. Då var det urminnes hävd man talade om, även 1898. Men 1928 ville man alltså, mycket pga tryck från Norge för de här tvångsförflyttningarna, (de vållades ju av att norrmännen ville minska de svenska betesrätterna i Norge), då ville man alltså ha ökat utrymme för de här som man hade tvångsförflyttat och då ville man ta bort jakt- och fiskerätten från sådana samer som inte var renskötare. Men det kunde man ju inte göra. Enär det var en civilrätt, då fick man ju betala pengar för det. Då hittade man falskeligen på, att det var ett privilegium.

Förebilden för sådana här negativa privilegier, privilegium odiosum, som juristerna talar om ,var det judeprivilegium som Gustav III gav judarna 1782. De fick bara bo i tre städer, inte äga fast egendom. Nu gav man alltså lapparna också ett sådant här privilegium odiosum. De fick helt enkelt inte längre jaga och fiska, de här som bodde där uppe men inte var renskötare och det kunde man göra därför att det var ett privilegium, förklarade man. Ett privilegium är någonting som man får av kungen och som kungen kan ta tillbaka. Det är liksom kännetecknade för ett sådant här privilegium odiosum. Samerna själva förstod naturligtvis ingenting av det här. Privilegium, då tänker man på fördelar för adeln och präster osv. Att det fanns någonting som heter privilegium odiosum var ju ingen same som förstod. Det här är utrett i den här boken, som jag gav ut tillsammans med en mycket framstående jordrättsexpert, doktor Gunnar Prawitz. Prawitz har i ett kapitel här utrett den här frågan mycket noga. Han var en oerhört framstående jordrättsexpert. I kapitel IV, Vilka rättigheter har de samer som ej äro medlemmar av lappbyn? har han kartlagt att det var just det här med privilegium som man använde som ett instrument för att ta bort rätten från samer som inte var renskötare utan att behöva utge ersättning. Prawitz gjorde efter mina rättsliga idéer detta grundläggande arbete som en botgöring. Han visste att jag och min fader var aktiva antinazister. Han hade en lång meriterande tjänstgöring i Kammarkollegium och Lantmäteristyrelsen.

Nu när t ex en sådan här motion görs då är man ju liksom helt oinitierad i hur det verkligen förhåller sig med sådana här saker. Eftersom det är frågan om ILO 169 och den, så klart, är en juridisk konvention, det är ju frågan om rätten till land och vatten i artikel 13 och följande, så är det ju förvånansvärt, men kanske inte överraskande att den här motionen är nästan tom på juridiska resonemang.

Vulgärdarwinismen figurerar ej heller i motionen, ehuru den har en dominerande roll mot de pacifistiska samerna. Som ovan påvisats reagerade Verner von Heidenstam i Ura-Kaipa (1908) mot den i tiden så dominerande vulgärdarwinismen. Denna lära präglar 1928 års och 1971 års lagar med en rasistisk nedvärdering av samernas civilrätt till land och vatten, som HD 1981 dömt bort. Sådana raslagar kan ej nu läggas till grund vid ratifikation av ILO 169 som gäller folk, ej viss näring, eller vid samelagstiftning.

Samerna måste befrias från den tryckande lagstiftningens nedvärdering med dess rasistiska exorbitant burden. Lapprivilegium är en rättsstridig börda.

Samerna måste få fri rättegång som kärande och svarande, rättsstaten kräver detta.

Ett effektivt grundlagsskydd utan uppenbarhetsspärren (se Bengtssons votum i Skattefjällsmålet, NJA 1981 s 252) är ett rättsstatens krav.

Tiden lider, om det inte är någon som vill ställa någon ytterligare fråga, så sätter vi punkt här och jag får tacka för en oerhört givande stund.


Återgår bl a i frågan om svensk etnocentrism på Tomas Cramérs föreläsning å Axel Munthes San Michele, Capri, den 14 juni 2000 (Munthe stor samevän, som reagerade mot vulgärdarwinismen i tiden).


Seriös sameforskning förutsätter att författaren när det gäller propositionen och statsråds uttalanden alltid låter politisk tillhörighet framgå. Se Anders Isaksson: Per Albin IV W & W 2000 Rasbiologi s 93–104.


– Innehåll –

Copryright 1966 till dags dato Tomas Cramér. Senast uppdaterad torsdag 11 januari 2001. Sidan laddad gånger. Webmaster Carl Cramér.