Brev till fil dr Ulf Mörkenstam


Stockholm den 9 december 2000


Dr Ulf Mörkenstam,

Uffe, P Lantto har skrivit en avhandling ”Tiden börjar på nytt”, analys av samernas etno-politiska mobilisering 1900–1950. Han åberopar samarbete med Dig och disputerar idag i Umeå. Jag har hos opponenten anmärkt på att Cramér: Samernas Vita Bok (SVB) 30 volymer 1966–2000 ej är med i litteraturförteckningen trots att den innehåller ett stort historiskt material av betydelse för avhandlingsämnet. SVB är lätt tillgänglig i Riksarkivets bibliotek. Man kan säga att avhandlingen är en grov nedvärdering av sameledaren Gustav Park. Denne stod för aktiv rättskamp mot den svenska rasismen utövad av lappfogdarna Hedbäck, elev till den antisamitiska K B Wiklund, uppvuxen i Finland, höll samebysammanträden (enligt lag och förordning) på finska, föraktade och patroniserade med njutning lapparna (självsyn i fält T C), Malmström (Nb) och Ritzén (Vb). Rasismen var väl förankrad – liksom nedvärderingen av samerna – hos åsiktsbytaren Knut Olivecrona i hans volte face-votum i HD 1884, som HD följde. Landssekreteraren i Nb Ragnar Sundberg, var en stark opponent för detta med mycket stor makt.

I Umeå-Luleå kunde reformer ej åstadkommas, rasismen var för inrotad. I departementen i Stockholm kunde mer uträttas, inställningen påverkas. Park kunde där med L Berglöfs hjälp, få en ökad tolerans och vissa reformer – en annan syn (Allan Tigerschiöld: Samerna värdefulla, nyttiga – helt annat än zigenarna som är helt värdelösa människor. Sven Härdén hade liknande ”positiv” syn på samerna. Dessa kansliråd hade mycket stort inflytande i departementen, vittne T C) Torkel Tomasson var hedersvärd, men var som lågtjänsteman tvungen till ödmjuk anpassning. Park anpassade sig klokt och diplomatiskt till L Berglöf, som hade höga förbindelser på det centrala planet, där reformer och diplomati var möjliga och kunde ge utdelning i attityder. L Berglöfs valspråk: ”Samerna hörs – och myndigheterna beslutar” gav dock vissa öppningar, som var helt uteslutna i Umeå-Luleå efter 1884, men kunde ge utslag i Stockholm. Civilministern Axel Bergström hade 1873 sagt att det var uteslutet att genom lagstiftning beröva samerna någon rätt, varav de fortfarande var i besittning, då gällde det en proposition om norrländsk avvittring, Nb-Vb, och detta kunde åberopas i Stockholm jämte HD 1868 och J J Nordström i riksdagen 1871. Berglöf satt i Kammarkollegium där man höll reda på sådant, och ej flöt med vulgärdarwinismen som HD. I Kammarkollegium var kammarråden viktigare och kunnigare än generaldirektörerna. Park förde effektiv rättskamp mot den svenska rasismen i norr. Ännu idag avskys Parks hållning i Norrbotten. P Lantto är ett uttryck för detta. Ragnar Lassinanti i riksdagen: När den svagare kulturen möter den starkare, blir det den svagare som går under, och jag tror ej att samerna undgår detta öde (= jag önskar ej). Lantto nedvärderar Park till fördel för Tomasson, vilken i stort sett var ofarlig för norrbottens-rasismen-nedvärderingen, vilken måste bekämpas med en Per Albin Hanssons hårda nypor i kampen mot Zeth Höglund. Park förespråkade tidigt en sameombudsman med tanke på rättegångar. Här tänkte Park nog ej på den bombastiske advokaten Hallström, som ej ägde erforderliga kunskaper utan anlitades i brist på bättre och förlorade viktiga mål, som kunde ha vunnits. Parks storverk var skapandet av SSR, vars stadgar skrevs hos Park i Stensele prästgård, vilket Lantto förbigår. Lantto nämner ej ens vilka som var med vid detta avgörande, historiska tillfälle. Lantto försummar kulmen på perioden 1900–1950. Året 1900 är ej någon perioddelare.

Lantto kunde gott låtit blicken gå ett stycke till och omnämnt SSR:s båda katastrofala misstag. Det första i slutet av 1970-talet när styrelsen drog tillbaka förslaget om stödjande medlemmar i samebyn. Hade landsmötet tagit detta förslag eller låtit det falla framåt, hade många av Sametingets problem och problemen med ILO 169 varit lättare. Det andra misstaget 1981 var då SSR beslöt att ej gå till Strasbourg för att hävda Bertil Bengtssons votum i HD samma år. Sedan gjorde SSR allt fler misstag, misskötte mål i Strasbourg, Sveg och Sörkaitum-Gällivare. SSR deklinerade, kunde ej med klok politik, 1968 års samepolitiska program dominera Sametinget, som även det deklinerade i same-same personstrider. Här hade Park, i sin kraft, samernas Per Albin, den enhetsskapande store talaren, ledaren, i högsta grad behövts. Se Anders Isaksson: Per Albin IV W&W 2000 Landsfadern, bl a om den svenska rasismen s 89–104, där dock nyare rön om samerna ej beaktats.

Park trodde på aktiv rättskamp mot Nb-Vb-rasismen och nedvärderingarna, som Park med kraft bekämpade. Lantto framhåller Tomasson, som i stort sett var ofarlig för dessa värderingar i effektiv politik, som ovan antytts. Själv har jag sysslat med samesaker i fält och som doktorand i Stockholm och Lund sedan 1954, sameombudsman på samernas begäran (I. Ruong, T. Östergren) 1962–1997. Beträffande Park är jag ett åsyna vittne i fält, bl a i vattenrättsskipningen från 1954. Jag har sett och hört honom. Jag har hört upplysta samer tala och vittna om honom, om hans klarsyn och sveklöshet och om hur arvet efter honom förskingrades vid 1980-talets början, klarlagt i Samernas Vita Bok liksom skedet 1868–1871 med omkastning 1884. Men stor intuition såg Park – nästan ensam bland samerna – denna omkastning och dess grundläggande betydelse för skeendet 1900–1950, för samejuridiken. Seriös sameforskning kräver att politisk färg och inriktning klarläggs för varje proposition, varje större beslut i samepolitiskt sammanhang.

Med sameforskarhälsning


Tomas Cramér



– Innehåll –

Copryright 1966 till dags dato Tomas Cramér. Senast uppdaterad Wednesday, October 01, 2003. Sidan laddad gånger. Webmaster Carl Cramér.