Föreläsning av kammaradvokatfiskalen Tomas Cramér å Raoul Wallenberg-institutet, Lunds Universitet, torsdagen den 15 mars 2001


Nr 4 av Historisk Tidskrift 2000 har temat Sverige-Finland. Det är måhända signifikativt att inga sameproblem eller lappmarksproblem fått plats i detta nummer. Hela dramatiken kring 1852 års gränsspärrning av gränsen Finland-Norge är utan behandling, ehuru denna gränsspärrning har en mycket intressant förhistoria i Finlands strävanden, grundade på 1751 års kodicill, att nå en isfri hamn vid Ishavet och de många förvecklingar som härrörde av detta och som sagt hade att göra med 1751 års kodicill till gränstraktaten mellan Sverige och Danmark-Norge samt med Svea Hovrätts universal 1752 där domstolarna anbefalldes att respektera den av enbart samer bestående Lapprättens beslut. Lapprätten skulle döma efter kodicillen, som fortfarande existerar. Historikernas och rättshistorikernas intresse synes ej alls vara riktat mot dessa samefrågor, vilka dock i ljuset av konventionen ILO 169, Europakonventionen 1950 och FN:s konvention om civila och politiska rättigheter 1966 m.fl. konventioner kunde synas erbjuda stort intresse. ILO 169 är ratificerad av Danmark och Norge men ej av Finland och Sverige. Som sagt, intresset från historiker och rättshistoriker för dessa frågor synes vara obefintligt. Rättshistorikern Erik Anners förklarade en gång för mig att kärnan i problematiken är att Sverige aldrig på allvar efter 1884 erkänt samerna och så kan det ju verka vara.

Desto mer intressant då att höjesterettsadvokaten Otto Jebens utgivit verket Om eiendomsretten til grunnen i Indre Finnmark, Cappelen Akademisk Forlag Oslo 1999. Jebens har vid 81 års ålder i januari 2000 disputerat på denna avhandling, 612 sidor samejuridik, och bland opponenterna befann sig justitierådet, professor Bertil Bengtsson vars opposition tryckts i Tidskrift for rettsvitenskap. En stor roll i Jebens bok spelar Skattefjällsdomen i Högsta domstolen 1981 efter en huvudförhandling, muntlig sådan, om sex månader. Märkligt nog hade vännen Jebens ej inviterat mig, som förde samernas talan i målet, till disputationen, ehuru min adress var honom väl känd.

Själv har jag bl.a. publicerat Samernas Vita Bok (SVB) som innefattar 30 volymer, skrivna på samernas uppdrag, utkomna under perioden 1966–2000, samt Cramér-Prawitz Studier i renbeteslagstiftning, Norstedt 1970, i vilket verk kodicillen 1751 samt åtskilliga andra urkunder är tryckta och lättillgängliga. Se där vidare särskilt förordet och kapitel IV och VI. SVB är också lättillgänglig i Riksarkivets bibliotek i Stockholm. Debattkrävande även professor Tom G. Svenssons The Sami and their Land, Novus forlag, Oslo 1997 (Instituttet for sammenlignende kulturforskning, som även gav ut Erik Solems verk) samt Björn Forseth: Samelandets historia 2000, som dock helt utelämnar samejuridiken.

Jag kan naturligtvis här ej ta upp alla intressanta och diskutabla punkter i Jebens framställning utan måste begränsa mig till ett urval.

Redan på sid 25 gör Jebens en intressant observation med anledning av 1965 års norska lag om statens umatrikulerte grunn i Finnmark där det heter ”staten har som eier av umatrikulert grunn ingen plikt til å bekoste eller vedlikeholde gjerder mot tillstøtende grunn”. Härom säger Jebens att dessa bestämmelser har till uppenbar förutsättning att staten redan i förväg är ägare av denna jord i Finnmarken som hittills har varit omatrikulerad. Lagen åsyftar ej, säger Jebens, att etablera äganderätt för staten, varför spörsmålet om staten verkligen är ägare måste avgöras oberoende av denna lag.

Detta resonemang kan självklart överföras till svenska förhållanden där uttryck som ”kronojord” ”mark under statens omedelbara disposition”, ”statens jakträtt som markägare” etc. ej kan tilläggas någon äganderättsverkan. I själva verket är det också så att äganderättsfrågan beträffande samemarkerna aldrig av riksdagen avgjorts till statens förmån efter en verklig och ingående utredning av sakförhållandena, syftande till etablering av någon statens äganderätt ”av nyo”, med statligt laga fång. Se ILO 169. Enligt hävdvunnet betraktelsesätt i Sverige är det ej heller meningen att regering och riksdag skulle via lagstiftning avgöra äganderättsfrågor. Sådana frågor anses tillkomma domstolarnas avgörande. Det är då viktigt att konstatera att staten ej i Skattefjällsdomen 1981 av HD tilldömts någon äganderätt till Skattefjällen. Vad 1981 års dom säger är att samerna ej är ägare till Skattefjällen, men härav kan ej motsättningsvis slutas, att det är staten som är ägare. Man kan tänka sig Knut Robberstads kluvna äganderätt eller olika former av funktionell äganderätt. Sakförhållandet var det att staten i Skattefjällsmålet lätt kunnat göra en genstämning med yrkande att staten skulle förklaras som ägare. Detta förutsätter emellertid ett laga fång för staten och det enda dokument som åberopats såsom ett sådant laga fång är 1683 års påbud om skogarna.

Jag har i en uppsats som jag kallat Docenten Åke Holmbäcks alexandershugg fört i bevis att 1683 års påbud ej kunde avse fjällen där olika korsande suveränitetsanspråk gjordes gällande på den långa Finnmark som sträckte sig från Härjedalen till ryska gränsen och där Kölen låg som en räcka av höga berg mitt igenom Finnmarken, alltså ej någon riksgräns. Så beskrivs också Finnmarken i Egil Skallagrimsons saga.

När jag har haft att bedöma hur denna föreläsning skulle disponeras, har jag funnit att jag bör först taga upp mina synpunkter på Högsta domstolens Skattefjällsdom 1981 och i anslutning därtill allmänna sameförhållanden, framför allt i Sverige. Jag har emellertid velat inleda med en synpunkt hos Jebens som jag nyss framhållit och som synes mig vara mycket betydelsefull. Man måste alltså, när det gäller lagstiftning fråga sig om avsikten varit att etablera en äganderätt för staten efter en seriös utredning, eller om det blott är fråga om ett förutsatt förhållande, som ej etablerar något nytt, eller åsyftar att så göra med ny bevisning.

Fakta om samerna – ofta missuppfattade

Efter Kalmarunionens fall genom Gustav Vasa, kung 1523 – Stockholms blodbad 1520 – var gränsen Sverige-Finland och Norge oviss. Gustav Vasa, aldrig blygsam, ansåg sig suverän även över Ishavskusten. Det är helt anakronistiskt att utgå från 1751 års och 1809–1826 års gränser när tal är om äldre tider, då blott lappbygränser fanns och samerna hade monopol på kommunikationerna över land och flodis. Gustav Vasa gav samerna gynnsamma brev 1526 (rättskipning, Sveriges lag), 1543 (lappgräns, rättighetsgivande lappskatt, jakträtt) och 1551 (samebyarnas äganderätt till land och vatten). Detta blev hela Vasaättens och Axel Oxenstiernas gemensamma samepolitik även för Jämtland-Härjedalens lappmark, som hölls besatt av Sverige långa tider, även före Brömsebrofreden 1645 med skattefjällens-lappbyarnas skattemannarätt 1646. Oxenstierna var legifer Laponiae (lagman) även i Härjedalen-Jämtland. I Knäredsfreden 1613, två år efter lapparnas kungs, Karl IX, död, avstod Sverige Ishavskusten, vissa lappbyar mellan Titisfjord och Varangerfjord, dessa avstådda lappbyars gräns bildade nu norsk riksgräns mot ”tvisteparken” Finnmark, en första riksgräns för Norge i norr, men Sverige avstod ej de lappbyar som ligga till fjälls. Fjällappbyarna var föremål för korsande suveränitetsanspråk, från kungarna i Danmark och Sverige, på den långa Finnmark, Härjedalen till Ryssland, som dessa lappbyar – lappmarker bildade, där Kölen låg i mitten av den långa Finnmarken. Ingen kung var ensam suverän med lagstiftningsmakt över denna Finnmark efter 1613. Delad suveränitet finns ej. Gustav Vasas brev för lappar och lappbyar måste anses gällande i hela ”svenska” lappmarkerna före 1613 och sedan till fjälls, ty de var givna med sådan pretention och suveränitetsanspråk, anspråk som Karl XI ej ens gjorde 1683, då han – utan riksdagen – gjorde anspråk på skogar i Sverige – ej fjällen – för bergsbrukets behov. 1683 års påbud om skogarna gäller ej fjällen och i påbudet respekteras enskild skogsrätt, civilrätt, t.ex. för lappbyar och skattelappar (dessa ej uttryckligen nämnda i påbudet, men kronan skyddade alltid skattebetalarens rätt till det han betalade skatt för, t.ex. djurskjutning, som förutsätter vinterbete för ren och älg, jfr Gustav Vasas ovannämnda brev om samerna).

Vad lagen avser att skydda 1886, 1898, 1928 ifråga om vinterbetet är sedvanerätten som sådan, skyddad av kodicillen i hemland och ”utomlands, ”etiketten urminnes hävd” är ej det väsentliga, utan ursprunglig ockupation och sedvanerätt, som lantmäterietavvittringen ej kunde bryta på nybyggesmark. Den sistnämnda rätten utreds nu i Norge på justitiedepartemangets uppdrag av professor Tom G. Svensson just som civilrätt, juridisk rätt.

I förarbetena till 1734 års lag nämns den urgamla odalrätten, som gäller skattemannens rätt och frälsemannens rätt. Frälset var ju blott en gynnad del, en avdelning av odalrättshavarna. Staten ville ibland fördunkla detta med teorier, som hade föga med samens eller bondens verklighet att göra, men har intresserat just teoretiker.

Efter grundlagen 1720 och efter 1734 års lag kunde enväldets påbud 1683 ej blomma upp till något som detta påbud aldrig avsett eller kunnat avse, något fjällregal. En ens förfalskningen ”Helgeandsholmsbeslutet” som 1587 presenterades för Johan III proklamerar något fjällregal. Denne konung försvarade ju i stället samernas urminnes hävd ovan Songamuotka rå vid Torne älv, där lappmarksgränsen och odlingsgränsen fortfarande möter denna älv, riksgräns och landskapsgräns först 1809.

Genom den riksdagsbehandlade gränstraktaten 1751 med dess även riksdagsbehandlade lappkodicill fick den svenske kungen suveränitet i fjällen, i den långa Finnmarkens svenska del, där pretentionerna dittills korsat varann från Härjedalen norrut i numrerade tvistepunkter. Ömsesidigt gav länderna upp pretentioner de haft, norska i bl.a. Jämtland och övre Västerbotten och svenska i Jokkmokk, Jukkasjärvi och i Kautokeino-Karasjokk. De sistnämnda två byarna intar ej någon särställning av större betydelse jämfört med t.ex. Jokkmokks fjällvärld. Båda är 1751 helt dominerade av samer och var före 1751 omstridda mellan Sverige och Norge. Gällivare är en utbrytning från Jokkmokk och mellan dem ligger Suorvamagasinet, vars dämning skadade samerna i högsta grad. 1919 nekades samerna helt skadereglering och såväl renskötare som fiskesamer med gammal äganderätt – sedvanerätt – har behandlats på ett ytterst nedlåtande sätt av domstolar, av Vattenfall och av skattemyndigheter ända upp till högsta instans.

1751 åberopades juristprofessorn från Lund, rikshistoriografen i Sverige Samuel von Pufendorff från dansk-norsk sida, med svenskt instämmande, när det gällde samernas rätt till land och vatten.

Pufendorff ansåg att samerna ägde landet pga. occupatio per universitatem. Det har först genom Tomas Cramérs forskningar kommit fram att universitas här betyder skrå, samfund, sammanslutning = lappby – familjegrupp. Detta är civilrätt, ej blott – ett missförstånd – folkrätt. Pufendorff säger att sådan äganderätt, vanlig vid stagna et montes asperi, förvärvas av coetus hominum, här lappby, familjegrupp – en grupp människor, och ej per fundos, ej genom gårdsbruk. Parallellställningen visar ytterligare att det gäller civilrätt, privaträtt, ej blott folkrätt. Lappbyn är en typisk privaträttslig universitas. Termen lappby föredrages nu framför samebyn, som har graderad rösträtt och sämre rätt för kvinnor, en sorts ekonomisk förening. I lappbyn, en liten stat – självständighet – familjegrupp (universitas – coetus) före 1751, är alla norrboende samer lokalt med som medborgare, en menighet enligt 77 § 1809 års regeringsform.

Gruppockupation av äganderätt enligt tidens ledande juristprofessor, även vid tyska universitetet, Samuel von Pufendorff, nu som sagt åberopad 1751 från danskt håll, civilrättsligt oomstridd, gäller givetvis även familjegrupper med skattefjäll, ”district” (kodicillen 1751, väl belagda, i Jämtland-Härjedalens lappmark, vilka grupper en och en ockuperat skattefjället såsom universitas enligt lexikon Félix Gaffiot och mer detaljerat enligt La Grande Encyclopédie (nära samtidig, KB). Detta inom säkra gränser för lappallmogens renbetestrakter – skattefjäll, vilka gränser drogs upp enligt 1841 års K. brev om lantmäterigränser, ett fördarwinistiskt brev och förfarande, vari karta upprättas och utslag ges. Enligt brevets förarbeten skulle skattefjället skiljas från Kronans och enskildas ägor. Ockupationsrätten för universitas – coetus familjegruppen, nu ”lappbylappdistrict” att äga ettvart ”district”, skattefjäll, består, parallellt med denna löpte, löper skattemannarätt och stadgad åborätt, ständig besittningsrätt etc. (Gustav III).

En inrymd skattelapp kunde ej ensam bruka ett skattefjäll. Han behövde medhjälpare, ”sprintare”, men han behövde oavvisligen en familj för vakthjälp, för kläder och skodon, föda och en mångfald olika göromål. Att familjen utgör en universitas – coetus i juridisk mening framgår som sagt av La Grande Encyclopédie, tome XXXI.

Den svenska lapprätten, äganderätt för lappbylappdistrict till land och vatten består lika i landet sedan Gustav Vasa och Axel Oxenstierna, Legifer Laponiae även i Jämtland-Härjedalen med skattläggning.

Sedan Norge ratificerat ILO 169 torde kodicillen 1751, i Sverige riksdagsbehandlad och på K. befallning konfirmerad av Svea hovrätt från Kemi till Jämtland-Härjedalens lappmark 1752, ej kunna avskaffas. Den finns ju där som bevis, subsidiärt giltig. Kodicillen erkänner som sagt enligt internationella förarbeten civilrättsligt (Samuel von Pufendorff oomstridd civilrättslig auktoritet) äganderätt genom ockupation för district. Uppenbarligen utgör skattefjället ur ockupationssynpunkt district ockuperat av en universitas. Ockupationen av herrelöst land är ju densamma från nord till syd. Detta är äganderätt-urfolksrätt enligt ILO 169 (familjegrupp = universitas – coetus hominum, hushåll med husfolk). Som ägare av skattefjäll står idag sameby i direkt succession från district, när det gäller besittningen och det faktiska utövandet under lag och promulgationsbestämmelser av lappmannanäringar, som sagt utgående från ockupation i gammal tid, kontinuerlig drift och lantmäterimässigt fastställda gränser för lappallmogens (obs. kollektiv) renbetestrakter enligt K. brev 1841. Att samebyn är en kontinuitet från familjegruppen (district) och som juridisk person succederat denna grupp och lappbyn torde ej bestridas av någon.

Vinterbetesrätten är ett civilrättsligt appendix till skattefjället. Förutom civilrätten skyddar även folkrätten den kulturellt nödvändiga vinterbetesrätten – sedvanerätten (bl.a. enligt kodicillen) och påbjuder fri rättegång för samerna, jämställdhet inför domstol, som nu ej råder, enär motparten kan anlita försäkringar, vilket samerna ej kan (villkoren). Detta måste rättas till realistiskt, en part kan rent faktiskt finansiera rättegången, motparten kan det ej. Realismen måste här övervinna ev. byråkratiskt motstånd. Domstol har att tillse jämställdheten enligt artikel 6 m.fl. i Europakonventionen 1950 genom ett särskilt överklagbart beslut angående fri rättegång för samerna, vilket i särskild ordning kan föras till internationell instans, rättsfallet Airey ./. Irland i Strasbourg.

Uppdelningen, flerfacetteringen, av samernas rätt till land och vatten, urbefolkningarnas på jorden generellt viktigaste problem, kan ej läggas samerna till last.

Samekollektiv accepterades som ägare av Vasaätten och Axel Oxenstierna som Legifer Laponiae. Skattefjällen skattlades 1646, under Oxenstiernas lagmanskap, på begäran av en Finnekonge i lappfiellerne, vilket klart förutsätter befintliga kollektiv 1646 i Jämtland-Härjedalens lappmark, familjegrupper, en eller flera per skattefjäll.

En enda sådan familjegrupp kan civilrättsligt ockupera med äganderättsverkan ett herrelöst fjäll – detta oberoende av termer och begreppsjuridik. Detta accepterades av Vasaätten. Även de andra grunderna för samisk markrätt, ständig besittningsrätt, skattemannarätt, stadgad åborätt etc. är processbara. Själva uppdelningen är dock ett resultat av svensk splittarpolitik, växelvis avskärmning, från 1809–1815 och framför allt under det vugärdarwinistiska skedet från 1884 i HD som Sverige aldrig kommit ur i sin nedvärdering, kleptokrati och kolonialism. Samerna har en stor fordran och Sverige en stor skuld, som Sverige erkänt genom sin ursäkt. 1886 och 1898 lämnar lagtexten samernas grundrätt orörd. Vulgärdarwinismen, ett viktorianskt arv, blev avgörande för 1928 års, 1981 bortdömda, lapprivilegiefalsarium, varpå den förvända svenska rättsfördelningen ännu vilar för samerna. Den viktorianska vulgärdarwinismen (England beundrades) drevs främst i Tyskland av Ernst Haeckel m.fl., som fick ett enormt inflytande i Sverige (professor Gunnar Eriksson i SVB efter uppslag av Tomas Cramér i Dagens Nyheter).

Talande om den bestående nedvärderingen av samerna är, att tre av the small Nations of the North, Åland, Faroes, Greenland är med i Nordiska Rådet medan Samiland är utanför. En ytterligare sådan small nation, Iceland, är sedan länge egen stat, något som samerna dock ej har ambition att uppnå. Medlemskapet i Nordiska Rådet är däremot en självklarhet och frågan varför det ej röstats igenom är brännande, politisk nedvärdering sedan 1884 i Sverige och ungefär samtidigt i Norge – Finland. Trots riksdagens löfte 1971 att rätta sig efter domen i Skattefjällsmålet 1981, består det nedvärderande lapprivilegiefalsariet av 1928, ehuru bortdömt 1981, fortfarande rättighetsmässigt. ILO kan säkerligen ej acceptera, att dylik nedvärdering får bestå. Det rör sig här om självklarheter, vilka dock måste utvecklas med risk för upprepning, enär materialet tycks vara så svårt att förstå för dem som är fångade av vulgärdarwinismen och Hägerström – Lundstedts villoläror. Politiker predikar etik och moral i och för södra Sudan och förkastar tvångsförflyttningar. Samma höga principer måste gälla tvångsförflyttningar och nedvärdering i Sverige.

Kodicillen 1751 stadgar om domstolen/lapprätten, som skall använda kodicillen som lag. På kunglig befallning stadfäste Svea hovrätt [som dömde över alla svenska lappmarker från Kemi lappmark (före 1809) till Jämtland-Härjedalens lappmark, denna långsträckta Finnmark] genom ett universal 1752 som sagt lapprätten med order till de vanliga domstolarna att respektera lapprättens avgöranden. Detta var upplysningstid. De politiska upplysta ledarna, grevarna Tessin och von Holstein bestämde utan trång nationalism och till samma tankeriktning hörde Gustav III, som erkände samernas odalrätt, skattemannarätt, och ständig besittningsrätt, 1789. I själva förenings- och säkerhetsakten förklarades jordnaturerna oföränderliga 1789, inklusive lappskatt och lappränta. Samerna var då allmänt uppskattade i ett multispråkligt och multikulturellt Sverige, med lapska, finska, estniska, lettiska, ingermanländska, plattyska och tyska som levande reminiscenser i égalité, kosmopolitism och en viss kvardröjande imperialism (Gustav III).

Lappbyarnas äganderätt till landet, universitates, genom ockupation, erkändes av länderna i kodicillen civilrättsligt, liksom skattelappens odalrättskattemannarätt. Dessa två skikt i samernas rätt till land och vatten består alltjämt och försvarades i HD 1868 och av J. J. Nordström i Riksdagens första kommare 1871 samt av Knut Olivecrona i HD vid flera tillfällen. Kodicillen gav neutralitet i krig och skulle trygga den Lappiske Nationens Conservation. Den svenska stadgade åborätten – ständiga besittningsrätten behövde kodicillen ej gå in på.

Redan kring 1815 kom emellertid en tyskinspirerad (motståndet mot Napoleon) göticism in i Sverige med en viss verklighetsförfalskning (Bo Grandien). Geijers Vikingen 1811 och senare Tegnérs Frithiof är ej same eller finne, men väl svensk-norrman med arisk anstrykning. Detta förbereder i viss mån en helt ny syn på samerna, vilka haft en stor utrikespolitisk betydelse vid Ishavet och vid Novembertraktaten med England-Frankrike 1855 och genom sitt transportmonopol i inlandet m.fl. faktorer, som nu successivt förlorade sin betydelse genom industri och järnvägar, småningom isbrytande ångfartyg etc.

Genom Knut Olivecronas åsiktsbyte 1884 i HD kom helt nya faktorer att dominera, i viss mån tidigare förebådade genom Geijer och Tegnér m.fl. Samerna hade haft en stark stämma som nämndemän i tingen. Detta ersattes nu successivt med stumhet efter tillkomsten på samernas begäran av K. brevet 20 april 1841 om bestämmande av säkra gränser för lappallmogens renbetestrakter i Jämtlands län. Här skulle lapparnas områden skiljas från områden, som antingen tillkommer enskilda jordägare eller kronan. Det var sista gången samerna på allvar, ej blott skyltmässigt, hade verkligt inflytande, före samerättsprocesserna. Studera noga SSR:s landsmötesprotokoll 1950–1982 med programarbetet och många rättegångar, beslutade och uppföljda.

Knut Olivecronas helt nya attityd 1884 kännetecknas av

  1. Nedlåtenhet från höga svenskar. Nedvärdering av samerna, som av tyska judarna 1932–38, jämför judeprivilegium i Sverige 1782: Ej äga fast egendom. Sverige har dock aldrig haft någon malign rasism mot judarna, men malign antisAmitism.
  2. Stumhet för samerna. Ingen representation med beslutsmakt.
  3. Isolering. Lappfogdar har monopol på kontakter.
  4. Brist på seriös forskning. von Düben 1872, 1873
  5. Pauperisering. Landets värden tar andra.
  6. Retardering. Nomadskola. Hushållskåtor. Lägre bildningsmål skapar boklösa hem och de okunniga lappar som 1928 års lagstiftning förutsatte.
  7. Inbördes splittring. 1928 ”lapprivilegium” endast för rensamer, alla andra samer berövas sin civilrätt utan ersättning. Konkurrens same / same, som fortsätter i den avsedda motsättningen mellan rennäringslag (rättigheter till land och vatten) och de rättighetslösas representation enligt sametingslagen. Lappfogde Hedbäcks klassiska koloniala cynism: Lapparna kan aldrig komma överens om något (renstängsel utmed järnväg, som sedan blev byggda i samisk enhällighet).

Dessa sju faktorer är motsvarigheten till steriliseringspolitiken i Sverige. På grund av dessa sju behövde samer ej steriliseras, de skulle reduceras till rensamer, som skulle dö ut ändå. Andra samer fråntogs olagligt sin rätt, som nu måste restitueras, och allt gjordes för deras försvinnande, de bortdefinierades (unikt för Sverige) helt som samer (jfr ILO 169, en konvention för urfolk, ej för viss näring). Det är att beklaga att SSR-förslaget om stödjande medlemmar (1970-tal) ej genomfördes.

Åsiktsbytare

  • Knut Olivecrona.
  • Ivar Afzelius 1909–1912.
  • Åke Holmbäck 1920–1922 (SOU 1922:10).
  • Peder Kjerschow, en gång ombud for de svenske lapper i Troms og Nordland fylken enligt K. brev 1873.

Bakom G. von Düben 1872 i Svensk Tidskrift och Knut Olivecrona 1884 står vulgärdarwinismen med professorerna K. B. Wiklund och Herman Lundborg i Upsala, länge verksamma.

Se André Pichot: La Société Pure. De Darwin à Hitler. Flammarion Paris 2000, 453 sidor. Se Tors strid 1872 i Svenska Klassiker 2001 sid 50, som uttrycker svensk konsensus mot mörkögda, Hans Forssell modell.

HD:s största fel 1981 i Skattefjällsdomen är

  1. Förnekandet av vulgärdarwinismen (ej med i NJA).
  2. Försummandet av Holmbäck 1920 i Upsala Universitets Årsskrift, där Holmbäck bl.a. stödd på Bertil Boethius, hävdar att samerna äger lappskatteland och skattefjäll.
  3. Påståendet om Pufendorff 1751 som endast folkrätt. Feltolkning av universitas.
  4. Påståendet om 1683 års påbud som ”successivt” gällande fjällen; HD dömer dock ej 1981 staten som ägare av skattefjällen, staten har ej yrkat därpå, saknar laga fång och det vet JK, se JK Hans Stark 1988 i förlikning med samerna.
  5. Helt andra grundläggande synsätt än i ILO 169 och modern folkrätt.
  6. Brist på uppslutning kring Bertil Bengtssons votum. ”Hägerströmianism”.
  7. Försummandet av avvittringens ändamålsbestämmelse till förmån för renskötsel i Skattefjällen 1841, korrigerat av JK Stark 1988, jämför JO Bexelius.

Fel i samerättegångar

  1. Fri skottlossning i fjällen – ej uttömt inhemska rättsmedel. Strasbourg 15 år för sent – målet togs ej upp. Samerna borde ha gått till Strasbourg 1981 med Bertil Bengtssons votum, däri 11:14 RF åberopas, 11:14 saknar motsvarighet i Strasbourg (det svenska uppenbarhetsrekvisitet).
  2. Vinterbete: Försummat ockupation, skattläggning och sedvanerätt, bl.a. enligt kodicillen 1751 och Svea hovrätt 1752, blott utsiktslöst åberopat urminnes hävd på små skogslotter (omvänd bevisbörda). Sveg förlorat mål; ej inmanat staten som självpåstådd ägare av skattefjäll, egna bokförda fastigheter med lantmäteribestämda klara gränser, låt vara utan lagfart, att försvara vinterbetet enligt förlikning med JK Stark 1988. Detta kan upptagas i första instans i nya mål som instämts mot samerna. Försummat folkrättens skydd, kulturskydd m.m.
  3. Sörkaitum lagfart. Ej åberopat statens bristande laga fång, 1683 års påbud duger ej. Lappbyns ockupation av äganderätt enligt Pufendorff 1751 ej åberopad.


Samernas, lappbyarnas ockuperade områden är mycket rika och samerna, ej blott renskötarna äger dem enligt ILO 169 artikel 13 och följande.

Staten har i flera fall satt in kleptokrati och kolonialism mot samerna som nu blott äger ”hålen i schweizerosten”. Staten har avskaffat samernas fria rättegång, som åtnjöts i Skattefjällsmålet. Artikel 6 i Europakonventionen. Rättsfallet Airey / Irland, rättsfallet Holy Monasteries / Grekland i Strasbourg.


Samerna fick sin internationella emancipation 1751–1752 med äganderätt och med den av enbart samer bestående lapprätten, vald av lappbyar (kodicillens ”district”), en domstol som enligt riksdagsbeslut skulle tillämpa kodicillen som lag. Jämför emancipation av USA – negrer och av ryska livegna 1861–1862. Petrus Laestadius har skildrat hur lapprätten eroderades under 1800-talet av länsstyrelserna, givetvis under inflytande av tyskinspirerad göticism m. m. som gjorde att upplysningstidens égalité, kosmopolitism, Tessin, von Holstein, Gustav III, sjönk i glömska. Ett verkligt paradigmskifte 1809–1815.

Knut Olivecronas (1884) och G. von Dübens anda medförde att samerätten undergick avgörande disfranchisement, närmast förintades, särskilt genom falsifikatet ”lapprivilegium” 1928, bortdömt av HD 1981 i skattefjällsdomen, som trots löften av riksdagen 1971 dock aldrig i de konkreta konsekvenserna ändrats av riksdagen, där lobby (parad med partiernas röstmaximering) utövas av

  1. Skogsbolagslobbyn
  2. Bondelobbyn
  3. Rovdjurslobbyn
  4. Jägarlobbyn, riksdagens jaktklubb
  5. Skoterlobbyn
  6. Industrituristlobbyn, tungt motoriserad turism

Dessa lobbies är även viktiga i annonsörskretsar som i hög grad styr media. Har Sverige väl valt disfranchisement är det påkostande, men en plikt, enligt moralenetiken bakom ILO 169 att stoppa antisAmitismen, enligt folkrätten, att ändra riktning, man kommer alltför lätt i beroende av sitt eget felaktiga val, path dependence (nobelpristagaren Douglass North). Samerna har ytterst svag lobby-kapacitet, och media är ointresserade av en oblodig ethnic cleansing.

Judenedvärderingen av samerna vill taga sameallmänningens, lappbyarnas, värden. Nedvärderingen måste mötas med principiell pacifism, etik och moral och skydd i båda fallen (jude – same får helt olika utveckling i Sverige från 1700-talet, judarna får ej äga fast egendom 1782, alla begränsningar borta 1870 för dem, se Hugo Valentin: Judarnas historia i Sverige, Stockholm 1924, judarna kräver en internationell ersättning för mistade värden).

Samelagarna tillgodoser nu intressen för dessa sex lobbies och lägger på samerna en orimlig börda, en exorbitant burden. Alla norrboende samer, 2.000 + 8.000 = 10.000, måste tillerkännas juridisk rätt, så att den inkalkylerade splittringen, professor Israel Ruongs splittrande rakkniv, av 1928 upphör. Renskötarna kan tvingas ge upp av den orimliga bördan.


Det finns en stark lust att förkväva en allsidig samedebatt om rättsliga ting. Tidsskrift for Rettsvitenskap vägrade att trycka Cramérs hovsamma men i sak skarpa artikel om lappkodicillen 1986, en artikel som nu fått ytterligare tyngd genom insikten om ordet universitas = skrå, grupp, sammanslutning i juridisk text (Félix Gaffiot och La Grande Encyclopédie), dvs. lappby.

Se nu Blodbok (SVB volym 30) sid 469–483.

Sameinstitutet ville ej trycka Cramérs uppsats om judeprivilegium = lappprivilegium av 1928, en i Sverige avgörande distinktion, unik för Sverige – saknas i Norge och Finland.

Se nu Vinterstierna (SVB volym 30) sid 406–430.

Riksarkivarien Norberg ville ej släppa fram en förutsättningslös diskussion om samefrågan på svenska historikermötet i Åbo.

Se nu Vinterstierna (SVB volym 30) sid 255–321.

En allsidig diskussion är ett vetenskapligt livselixir-livsluft.

Bertil Bengtsson har framhållit att Cramér skrivit ny rättshistoria. Detta skedde särskilt genom Altevatnmålet 1963–1968, Cramérs forskning och initiativ på yrkande av Talma sameby, Cramérs omsorgsfulla val av utmärkt norskt ombud, B. Dalan. Detta mål stöddes av I. Ruong och landsmötet och var generellt civilrättsligt isbrytande för samernas rätt till land och vatten. Domen 1968 var epokgörande för samerna, bestyrkt av Varfjelldomen 1979. När Skattefjällsdomen 1981 dömer civilrätt och dömer bort lapprivilegiet av 1928, ligger roten i Altevatndomen i Norge 1968, av Cramér utvecklad på uppdrag av I. Ruong och landsmötet.

Utan allsidig diskussion och legitima och motiverade ifrågasättanden kommer i samefrågan ”patriotiska” och nationalistiska ”storsvenska”, ”stornorska” synpunkter att dominera.

Dessa ifrågasättanden tycks på ledande håll, se bl.a. nyss anförda exempel, uppfattas som ”eld i mattan”, vilken måste stampas ut utan någon debatt. Det som inte kan gendrivas måste stampas ut.

Seriösa sameforskare måste ta del av Cramér: Samernas Vita Bok (SVB) 1966–2000, 30 volymer, lättillgängliga i Riksarkivets bibliotek, numrerade 1–30, vilka upptager även icke-renskötares för samekulturen viktiga ställning. Detta gör även Cramér-Prawitz: Studier i renbeteslagstiftning, Norstedt 1970, se särskilt förordet och kapitel IV och VI. Till SVB hänvisar NJA 1981 sid 1 och Bertil Bengtsson i Tidsskrift for Rettsvitenskap.


Detta är ett försök till summering i huvudpunkter av budskapet i de trettio volymerna Cramér: SVB 1966–2000, skriven på samernas uppdrag. Senaste volym 29–30, Vinterstierna–Blodbok 590 sidor. Dessa korta huvudpunkter får en rikt nyanserad bakgrund i SVB.

Blockhusudden medio februari 2001

Tomas Cramér


– Innehåll –

Copryright 1966 till dags dato Tomas Cramér. Senast uppdaterad tisdag 5 mars 2002. Sidan laddad gånger. Webmaster Carl Cramér.