Närmare om Otto Jebens’ verk om Eiendomsretten


I förordet säger Jebens att det efter nationell rätt och folkrätt ej blott gäller politiska överväganden utan även rättsliga frågor. Häri ligger givetvis att det finns rättsliga frågor som ej kan behandlas med avhuggande lagstiftning som sedan hävdas enligt Axel Hägerströms och Wilhelm Lundstedts tvivelaktiga läror. Särskilt när det gäller äganderätt är domstolsprövning nödvändig. Samernas rätt till land och vatten är så gammal och hävdvunnen genom ursprunglig ockupation av lappby att den generellt måste domstolsprövas och kunna föras till Strasbourg eller Genève där det svenska uppenbarhetsrekvisitet ej gäller (11:14 RF). Samerna måste i sådana sammanhang få fri rättegång som i Skattefjällsmålet 1966–1981 vari staten även betalade sina egna rättegångskostnader. Till fri rättegång finns även folkrättslig rätt enligt artikel 6 i Europakonvention, jfr rättsfallet i Strasbourg Airey ./. Irland. Denna fria rättegång måste även – som i Skattefjällsmålet – möjliggöra forskning om sedvanerätt och ockupation, och det måste vara möjligt att föra fram frågan om fri rättegång, till fri prövning i högsta instans med möjlighet till överprövning i Strasbourg i ett särskilt förfarande. Sker ej så har samernas motparter med sina försäkringslösningar och sin goda ekonomi ett övertag och kan anlägga en vulgärdarwinistisk översittarattityd och framtvinga tredskodomar till sin fördel med full betalning till kärandeadvokaterna utan närmare prövning. Sådana tredskodomar kan ej i huvudsaken föras till Strasbourg eller Genève, varför spörsmålet om fri rättegång enligt artikel 6 måste kunna framföras separat till slutligt svenskt avgörande i högsta instans, alltså uttömmande av inhemska rättsmedel i just denna fråga. Det nu aktuella spörsmålet om ”class action”, grupptalan (väl förd) blir viktigt.

Jebens citerar på sid 24 Peter Schnitler, juristutbildad major och statlig dansk-norsk undersökare av samernas rättsförhållanden som säger om Indre Finnmark att det var obrukligt och obeboeligt för bondfolk och tålte ingen annan slags invånare än lapparna som även var de ”eneste beboere av området”. Schnitler bevakade som jurist den danska kronans rätt vilket framgår av hans vinklade sätt att ställa frågor men han synes ingalunda ha satt samernas klara besittning till områdena ifråga. Vad Schnitler här säger gäller som sagt med samma rätt samerna i Jokkmokks fjällvärld som är av betydande storlek och saknade svensk suveränitet före 1751. Före detta år korsade gränspretentionerna för staterna Kölen. Samerna kunde – kan – grunda sin äganderätt till land och vatten på ursprunglig ockupation för lappbyn – distrikt i 1751 års kodicill – och skattläggning-skattebetalning för lappskatteland. Vissa tider samlades skatten in av lappbyn. Dess betalning skedde med vissa ceremonier i marknaderna. Redan här kan nämnas att occupatio per universitatem av båda stater erkändes som rättsgrund för samerna 1751. Universitas betyder som sagt här lappby. Lappbyn har alltså sin rättsgrund till äganderätt, lappskattelandet sin skattemannarätt. Dessa rättsgrunder kan sammanfalla, de stöder varandra. Lappbyns ockupation, äganderätt är oberoende av grundskatternas avskrivning kring år 1900. Denna avskrivning åsyftade i sig ej heller att avskaffa någon civilrätt.

Jebens tar särskilt upp Kautokeino-Karasjokk där samerna länge varit ensamma men där nu talrika inflyttare finns. Samma betraktelsesätt kan anläggas t.ex. på Jokkmokks fjällvärld med få nybyggen men nu med inflyttare särskilt knutna till den tunga motoriserade industriturismen. De sentida kommungränserna kan inte tillmätas någon betydelse när det gäller samernas rätt. Kommungränsen ger i sig ej kommunen någon särskild rätt till land och vatten. Det är även att märka att om man mäter från Treriksröset vid Kilpisjärvi i jämna cirklar möter man en stor koncentration av samer oberoende av sentida riksgränser av 1751, 1809, 1826 och av sentida kommungränser. För sydsamiskan som språk spelar riksgränsen ingen roll.

I svensk jaktlagstiftning förutsättes att staten är ägare – på förhand – av fjällvärlden i Sverige. Någon ändring av gällande rättsförhållanden har ej åsyftats, eller motiverats, eller etablerats och därför är detta en fråga som måste avgöras oberoende av jaktlagstiftningen. Just ett sådant resonemang för som sagt Jebens angående 1965 års lag om statens umatrikulerte grunn i Finnmark. Här måste man även ta hänsyn till folkrätten (Strasbourg – Genève) med dess ovan angivna krav på opartisk rättegång. Jebens tar även upp frågan om god tro.

Jebens anför på sid 51 uttryckliga exempel på att Finnmark karaktäriserats som koloni, med kolonialism.

I Norge har man ej velat erkänna kollektiv äganderätt. I Sverige är det däremot klart att häradet ägde häradsallmänningar och menigheters rätt var skyddad av 77 § i 1809 års regeringsform. Att ett sådant skydd ej finnes i nuvarande regeringsform innebär givetvis ej att menigheternas hävdvunna rätt skulle ha försvunnit. En sådan civilrätt har ej bortfallit blott för att grundlagen ändrades. Lappbyn var en universitas, ett skrå, en menighet, vars ockupation kodicillen internationellt och nationellt erkänner som äganderättsskapande, ej blott folkrättsligt utan civilrättsligt-privaträttsligt.

Ockupation för ett skrå, en kommunitet med äganderättsverkan kan väl för övrigt knappast tänkas ha blott en folkrättslig verkan men nationellträttsligt vara en nullitet. Jag uppfattar alltså lappbyn som ägare av sitt område på grund av ockupation. Var lappby är en liten stat med gränser där alla lappar är medborgare, jfr Island före kungadömet. Suveränitet fanns ej, den var knuten till en furste, vilket bl.a. belysts av Peter Englund i hans stora verk om Karl X Gustaf. Furstar hade samerna ej ehuru de hade sociala skillnader (Ottar). Ej heller gutarna eller friserna hade furstar. Med min uppfattning stämmer att Pufendorff säger att lappbyns rätt ej kunde överlåtas som ett gårdsbruk kan.

På sid 71 citerar Jebens Saxlund (senare höjesterettsdomare) som 1844 erkänner samernas äganderätt såsom första besittningstagare till marken. På sid 77 kommer Jebens in på rättsfallet RT 1968 s394 Brekken. Brekkenmålet handlades i Höjesterett på en annan avdelning samtidigt med Altevatn II, RT 1968 s429 och jag, som själv var närvarande och åt i Höjesterett kan meddela att dessa båda mål stödde varandra och en viss höjesterettsdommer anförtrodde mig att han varit med redan i RT 1955 s361, Marsfjell, men att han inte ansåg att det deltagandet skulle hindra honom från att döma rätt i Brekkenmålet. När det kommer till Altevatnmålet är Jebens’ referat ej pålitligt. Det var ej Vassdragsvesenet som förde målet till Höjesterett. Vassdragsvesenets advokat Georg Lous förklarade att han ej kunde tillstyrka Vassdragsvesenet att överklaga till Höjesterett, ty han förutsåg att målet där skulle förloras. Det var alltså Lantbruksdepartemanget genom advokaten Andreas Arndtzen som gick till Höjesterett och där förlorade målet. Vad samerna framförde i Höjesterett var en civilrätt grundad på ockupation, sedvana och alders tids bruk, ingalunda någon expropriationsrättslig ersättningsrätt. Höjesterett dömde också på ett sådant sätt att man kan förklara denna dom som en verklig isbrytare och detta bestyrkes också av Varfjell-Stifjelldomen 1979. För säkerhets skull ringde jag efter domen upp höjesterettsjustitiarius Terje Wold och han bekräftade i telefon att innebörden av Altevatndomen 1968 just är civilrätt och urminnes hävd. Jeg vil mene det, utbrast Wold i telefonen. Jebens ger här en starkt missledande framställning. Parter i målet var samebyarna Talma och Sarivuoma men även enskilda samer till skillnad från vad Jebens uppger. Både kollektiven lappbyarna-samebyarna och de enskilda samerna erkändes alltså som parter inför rätta, liksom detta skedde i Skattefjällsdomen i HD 1981. Genom en hänvisning till RT 1979, s1283, Kåfjordbotn, kommer Jebens ändock till slut fram till att Altevatnmålet 1968 innebär alders tids bruk.

Kodicillen 1751 och Svea Hovrätts universal 1752 på kunglig befallning sedan riksdagen godkänt kodicillen

Jebens säger på sid 89 att många av samerna inte hade något klart etablerat stadsborgerskap. Detta framgår också av uttalanden i samband med kodicillen (cives temporanei) att samerna måste välja medborgarskap efter kodicillens ikraftträdande. Enär den långa Finnmark som delades 1751 ej var underkastad suveränitet, är det helt naturligt att samerna ej hade något medborgarskap. Deras lappbyar måste ju anses som egna små stater i vilka alla där boende samer hade medborgarskap. Sverige hade under Gustav Vasa och Vasaätten en för samerna mycket förmånlig politik som erkände samernas äganderätt i form av lappbyarnas ursprungliga ockupation, occupatio per universitatem, och i form av den skattemannarätt med vidsträckt verkan som bl.a. Gustav Vasa erkände 1543 med speciell hänsyn till jakträtten som redan drotsen Knut Jonsson slagit vakt om 1326. Genom ett danskt betänkande av de framstående juristerna Hielmstierne och Stampe med åberopande av Samuel von Pufendorffs läror blev det en internationell emancipation av samernas rätt till land och vatten som utgick från Vasaättens ståndpunkt. Detta blev man ense om och kodicillen med dessa danska förarbeten godkändes även av Danmark-Norge, varför den rimliga tolkningen är att detta sedermera måste gälla såväl i Norge som i Sverige på helt likartat sätt utefter hela den långa riksgränsen. Den tidigare gränskommissarien Lorentz Stobée har utförligt redogjort för samernas förhållanden och stora ekonomiska betydelse för landet. Peter Schnitler hade gjort omfattande resor och satt sig in i samernas förhållanden och på norsk sida hade von Westen stor erfarenhet beträffande de religiösa förhållandena. Det är därför förvånande när Jebens påstår att författarna av kodicillen inte skulle ha haft närmare kunskap om samernas sedvanor eller samisk tankegång eller till rättskipningen i de samiska områdena. Detta synes vara en närmast oförklarlig ståndpunkt hos Jebens och tvärt emot Jebens finns det grund att utgå från att kodicillen ger en närmare upplysning om karaktären av samernas rätt till jorden i Norge och Sverige, när det gäller äganderätten.

Kodicillen använder uttrycket äga skatteland. Man får utgå från att överste Klinckowström skrivit detta med utgångspunkt från gällande rättsuppfattning hos domaren Sadelin och andra norrlandsdomare. Opposition mot detta uttryck från Malmerfelt har ej kunnat övertyga Kanslikollegium, och det förhåller sig också så att det berömda Haukiniemimålet fastnade i Kammarkollegium på grund av en remiss till Malmerfelt. Det synes övervägande sannolikt att Malmerfelt ej kunnat få med de kunniga kammarråden på sin linje och att Kammarkollegiet därigenom aldrig kommit att avge begärt yttrande till Svea Hovrätt (Kammarkollegiums protokoll). Samernas äganderätt till landet på grund av ursprunglig ockupation, sedvana och urminnes hävdalders tids bruk enligt Pufendorffs lära blev klart erkänd i kodicillen och dess förarbeten såsom äganderätt för lappbyn och skattemannarätt för skattelappen. Att Sverige ej begärde ersättning av Danmark-Norge för mistad samisk rätt i Norge och vice versa förklaras av en redan då befintlig kolonialistisk attityd, där rätten fick vika för politiska ställningstaganden. Sveriges allmänpolitiska läge efter Hattarnas misslyckade krig mot Ryssland var ju sådant att Sverige måste kompromissa och låta samerna betala, hur orättfärdigt detta än var. I sådana frågor torde detta i världshistorien ej vara något ensamstående exempel. Senaste renbeteskonvention är ett bland dessa många exempel. Jebens ger sig in på en tolkning av uttrycket occupatio per universitatem som används av Hugo Grotius och Samuel von Pufendorff. Det framgår av ett latinskt-franskt utförligt lexikon av Félix Gaffiot samt av La Grande Encyclopédie att universitas här betyder skrå eller sammanslutning eller grupp, dvs. i det här sammanhanget lappby, som i kodicillen kallas för distrikt. Jebens har allvarligt misstagit sig när han tolkar detta som en ockupation i sin helhet, en allomfattande generell eller allmän ockupation. Här ligger nu ett betydande misstag som kan bero på patriotiska eller nationalistiska tendenser hos forskare.

De citat från Grotius eller Pufendorff som Jebens ger är också bristfälliga och det är viktigt att fasthålla att Pufendorff talar om occupatio per universitatem av en coetus hominum, en grupp människor – en specifikation som ofta förbisetts – och att detta är vanligt vid stagna et montes asperi. Ockupationen sker här av en grupp et non per fundos, icke genom gårdsbruk, alltså som sagt en parallellställning som gör den privaträttsliga karaktären av uttalandena uppenbar, vilket förbisetts bl.a. av HD i Skattefjällsdomen 1981. Lappbyns äganderätt till land och vatten är alltså erkänd av kodicillen och dess förarbeten, och skattelappens skattemannarätt var väl erkänd i Sverige ända sedan Gustav Vasas olika brev och Vasaättens samevänliga hållning.

Förut har berörts Peter Schnitlers vinklade frågor. Vid hans förhör ställdes frågorna så att kungens allmänning var det för de tillfrågade gynnsammaste alternativet eftersom de aldrig tillfrågades om lappbyarnas äganderätt eller lappskattebetalarens skattemannarätt. Detta uttryck kungens allmänning kan ej tillerkännas någon avgörande betydelse, lika litet som det svenska uttrycket kronojord eller mark under statens uteslutande disposition eller ”markägarens” jakträtt, presumerat statens. Sådana uttryck utgår ju som Jebens riktigt påpekat i annat sammanhang från ett förutsatt förhållande, icke från ett utrett förhållande, och i Sverige har det alltid t.ex. i Kammarkollegium varit erkänt att sådana uttryck ej på något sätt är avgörande för den på djupet liggande äganderätten, som ju också eventuellt kan vara en kluven äganderätt eller en funktionell äganderätt. När Jebens säger att Schnitlers frågeställningar inte blev klart motsagda av de närvarande på de ting som Schnitler höll, är detta ett högt ställt krav. Även nutidens samer kan ha svårt att hålla dessa juridiska distinktioner och deras rätta tolkning i klar åtskillnad. Jebens synes här ha varit något för nationalistisk och Jebens har också en viss tendens att för äldre tider anakronistiskt resonera utifrån de sentida gränserna av 1751, 1809 och 1826.

Innebörden av kungasköte till Jockum Irgens 1666 eller till Peter Dass 1750 är att de förbehåller samernas rättigheter, men innebär också en form av översitteri eller maktfullkomlighet från den danske kungens sida (ej sällsynt under enväldet som varade långt in på 1800-talet i Danmark) när han anser sig kunna sälja dessa fjällområden utan föregående utredning om rättigheter. Efter grundlagen 1720 och Sveriges rikes lag 1734 var sådana tilltag otänkbara i Sverige. Förarbetena till 1751 års kodicill ligger i norska riksarkivet. Vid flera besök där har jag mött ett mycket stort motstånd mot att få tillgång till dessa handlingar. Det som är tryckt i Nye Danske Magasin, andra bandet, tredje häftet, Köpenhamn 1806 är icke fullständigt men andra forskare har fått bättre tillgång till detta material och bland dem kan nämnas kammarrådet Axel Klockhoff vars redogörelse finns tryckt i Samernas Vita Bok (SVB), samt Ove Bjarnar.

1904 års norska betänkande i den norsk-svenska samefrågan är starkt samefientligt. I detta betänkande vill Peder Kjerschow helt förbjuda samerna tillgång till domstolarna när det gäller rätten till land och vatten. Enligt Kjerschow skall sådana frågor slutligt avgöras av Landbruksdepartemanget, vilket ju är en mycket utrerad ståndpunkt ur synpunkten av mänskliga rättigheter. I min till Tidskrift for rettsvitenskap 1986 sända artikel angående kodicillen, med bemötande av Jebens’ artikel där i samma ämne, framhåller jag betydelsen av ett diplomatarium lapponicum där bl.a. Kjerschows många uttalanden borde ingå liksom inlagorna till 1909 års norsk-svenska skiljedomstol, där bl.a. Ivar Afzelius var svensk representant, vilket ej hindrade denne från stark samefientliga ståndpunkter 1912 vid ett av Albert Ehrensvärds stora samepolitiska möten, då Ehrensvärd ville söka lösningen av den norsk-svenska samefrågan. Ehrensvärds protokoll som utrikesminister från Saltsjöbaden 1912 och senare från Göteborg vid ett möte med norska utrikesministern Irgens, borde naturligtvis tryckas i detta diplomatarium lapponicum.

Ett sådant diplomatarium skulle ju lyfta fram åtskilliga fakta som Norge och Sverige ej vill ha fram i ljuset. Det har också visat sig att olika handlingar när det gäller den s.k. Panggruppen och dess intrigerande mot samernas jakträtt i Sverige ej arkiverats. Desto viktigare är det då att sådana handlingar som verkligen blivit förvarade kommer fram i ljuset. Latinets occupatio per universitatem måste ju då tolkas korrekt. I Sverige bestod samernas rätt grundad på ockupation och sedvana i lagarna 1886 och 1898.

När i Sverige i lagen 1928 lapprivilegium, ett falsarium, lades till grund, förutsattes denna grund, motiverades ej, etablerades ej, blott förutsattes grundlös som en rätt att fråntaga samerna deras hävdvunna rätt i Sverige, lappprivilegium fördes fram som ett bestående faktum, ej som en ändring av lappbyns rätt, man gjorde en helt ogrundad parallell med lappmarksfriheter, s.k. lappmarksprivilegier, som avsåg de koncessioner staten givit nybyggarna på samernas mark genom lappmarksreglementet 1749 då för första gången landshövdingen kunde ge koncession, utan samernas medgivande, åt nybyggare. Enligt lappmarksplakaten 1673 och 1695 krävdes samernas godkännande. HD:s dom i Skattefjällsmålet 1981 bör så förstås att ockupation och urminnes hävd är grunden för samernas rätt till land och vatten. Denna ockupationsrätt och besittning, hävd, bestyrkes av kodicillen och dess omförenade förarbeten enligt Pufendorff, gällande för alla sameområden. Detta är grundat på nödvändigheten av den lappska nationens konservation med neutralitet i krig och vittgående självstyrelse genom den internationella lapprätten. Ockupationsrätten, äganderätten, för lappby står alltjämt vid makt. Troligen kan den möta större förståelse i Strasbourg eller i Genève, där det svenska uppenbarhetsrekvisitet ej finns, ej heller Hägerströmianismen i W. Lundstedts tappning.

Samerna har ingen aggressivitet, de fortsätter, lugnt, ”like a planet in its orbit”. Vajorna drar till fjälls till kalvningslanden. Det hela pulserar enligt sina hårda, naturliga lagar sedan isranden drog norr ut. Detta har skildrats av Björn Ambrosiani i TV så att den renskötande och fiskande befolkningen drog sig utefter Norges isfria kust norrut. En annan del av denna befolkning tog sig norrut via Finland och dessa grupper möttes uppe på Nordkalotten. Renen kan till skillnad mot kon, hästen, fåret och sädesslagen ”leva ute året om” i Fennoskandia. Renen jagades och tämjdes. Renkultur är på väsentligt sätt avgränsad mot ”bondekultur”. Aggressiviteten ligger på motsidan, Knut Olivecrona 1884, Peder Kjerschow 1904, båda åsiktsbytare. Gunnar Eriksson har utrett vulgärdarwinismens betydelse med Ernst Haeckel, Bengt Lidforss, Gustaf von Düben, de båda landshövdingarna Widmark i Norrbotten m.fl. Gunnar Eriksson utredde detta efter ett uppslag av Tomas Cramér. Professor Gunnar Eriksson liksom professor Tom G. Svensson – den senare med ett utförligt yttrande och båda med vittnesmål i Hovrätten – närmaste nonchalerades av HD 1981. Idéhistorien och kulturantropologin kan ej numera behandlas på sådant sätt av domstol. En ny talan i något av de nya vinterbetesmålen förutsätter forskningsmöjligheter och advokatkompetens i rättshistoria och folkrätt. I det kända Svegmålet, som redan nått Hovrätten, är det för sent att komma med välmotiverade nya grunder, men sådana kan upptagas i de mål som ännu ligger i första instans, varvid hovrättsmålet förklaras vilande.

Nedvärderingen av samerna i lagstiftningsprocessen framför allt 1928 och 1971, en nedvärdering som fortfarande består, måste klarläggas som nedvärderande lagar vilka ej löser frågorna som kanske en missriktad Hägerströmianism vill göra gällande. Någon utredning och verklig analys av samernas rätt föregick ej falsariet lapprivilegium.

Pekka Aikio i det finska Sametinget har pläderat för att Miljödepartementet borde överta samerätten. Detta vore kanske även i Sverige ett sätt att slippa vulgärdarwinismen.

Jebens talar på sid 101 om den svenska rennäringslagen av 1886. Lagen hette dock Lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige. På sid 103 talar Jebens om en uppfattning som delvis härskade i rättsteorin på 1800-talet. Detta är ett synnerligen betänkligt uttryckssätt. I själva verket skiftade rättsuppfattningen under 1800-talet alldeles våldsamt och detta har jag tidigare redogjort för i motsättningen mellan Carleson-Cramér m.fl. i HD 1886 och J. J. Nordström i riksdagen 1871, å ena sidan, och Gustaf von Düben 1872–1873 och Knut Olivecrona i sitt åsiktsbyte 1884 å den andra. Inbrottet av vulgärdarwinismen har jag också berört och detta skedde säkerligen även i Norge varom ytterligare utredning behövs. ”På 1800-talet” är ett ovetenskapligt uttryckssätt inom juridiken.

På sid 109 återkommer Jebens till Altevatndomen 1968 men anför ej den principiellt viktiga Varfjelldomen 1979, som Jebens i ett senare avsnitt i boken felciterar, i detta sammanhang. På sid 110 kommenterar Jebens Korssjödomen som säger att det är det utövande bruket som är det avgörande grundlaget för rätten till rendrift i ett bestämt område. Här bortser Jebens från de mycket stora bevissvårigheter som kan uppkomma och som uppkom i Svegmålet i Sverige om vinterbete. ILO 169 förespråkar eller fastlägger betydelsen av nomadisk näring. Enligt min mening måste det biologiska behovet tillmätas en mycket stor betydelse. Sker ej så blir beviskraven omöjliga att uppfylla och en stark presumtion måste då råda för att renskötseln äger sin betesrätt. Vid åberopande av ockupation som rättsgrund för en lappby till vinterbete blir det det biologiska behovet som kommer i centrum. Ockupation måste anses civilrättsligt omfatta vad som behövs av vinterbete för lappbyns bestånd även dåliga och skiftande betesår inom hela området som bär vinterbetesväxter. Sedvanan sedan flera sekler talar samma språk liksom lappbyns faktiska existens fram till nu. Något krav på urminnes bevislig anknytning till viss (stor eller liten) fastighet kan ej upprätthållas. Tillgången till betesväxter är det väsentliga, en tillgång, en civilrätt, som lantmäteriet-avvittringen ej kunde avklippa i Sverige på nybyggesmark. Kodicillen är naturligtvis ej det ursprungliga underlaget för samernas rätt till land och vatten, men kodicillen innebär att Danmark-Norge och Sverige erkänner att lappbyn (skrået, samfundet, kommuniteten) har äganderätt på grund av ockupation och att detta även gäller ”äganderätten till vinterbetet” som civilrätt på avvittrade nybyggen efter biologiskt behov. Även på oavvittrade fastigheter av gammal skattejordnatur torde renbetesrätten gälla t.ex. i Västerbottens kustland. Det viktiga är att där är problematiken en annan. Här kan hänvisas till Mauritz Carlssons uttömmande utredning i verket Den värmländska avvittringsfrågan.

Jebens säger på sid 112 att Korssjödomen innebär att renbetesrätten är en rätt som vilar på bestämda arealer. Detta må måhända vara för norsk del, för norskt renbete, eftersom domen finns. Det svenska erkännandet av occupatio per universitatem, äganderätt för lappbyn gäller även nödvändig ”äganderätt till vinterbete”, civilrätt som står sig mot lantmäteriavvittring på nybyggesmark. I Sverige behöver ej urminnes hävd till bete på viss skogsavvittrad fastighet bevisas vilket ofta är omöjligt särskilt på en liten fastighet. Här måste alltså det biologiska behovet avgöra och sedvanerätt, skattläggning, skatteuppbörd och ockupation fattas på ett annat sätt och med andra bevisregler än urminnes hävd enligt den svenska lagtexten. Jämför norsk samisk vinterbetesrätt i svenska skogar och folkrättens kulturskydd.

På sid 113 kommer Jebens in på Maukendomen. Denna dom är enligt min mening ur synpunkten av samisk ockupationsrätt, äganderätt för lappby, stödd på en missuppfattning, ”rennäringens rätt”, som strider mot en korrekt juridisk tolkning av universitas = kommunitet = lappby. Rättsfallet RT 1985 s541 är felaktigt (Jebens’ citat gäller blott lagmansrätten). I verkligheten uppkommer successions- och ersättningsfrågor som ej får lösas så lättvindligt och nationalistiskt kongenialt som sker i lagmansrättens dom där själva bruket och ”rennäringens rätt” ställs i centrum och icke den som har utövat bruket. Detta är ju ett sätt att avlöva den civilrättsliga karaktären hos samernas rätt till land och vatten. Metoden påminner om Hägerströmianismens upplösning av äganderätten i skilda delfaktorer, vilket Tage Erlander enligt sina memoarer (budskap av Karleby) hälsade med glädje, eftersom man då kunde avlöva äganderätten steg för steg utan en avgörande konfrontation. Nu när Sverige införlivat Europakonventionen med tilläggsprotokoll är juridiken annorlunda, och Norge med ILO 169 kan knappast vidhålla en dylik syn på samerätten. Ersättningsrätten för mistade områden för rättssubjekt får ej kolonialistiskt avlövas bort.

Jebens säger redan i förordet till sin bok att den norska staten är byggd på två folks jord, samernas och norrmännens. I Sverige är förhållandet detsamma men det har varit ytterst svårt att få Sverige som stat att erkänna detta enkla faktum. Tvärtom har ju Sveriges politik varit museal på det sättet att man nog utan investeringar och med minimala ersättningar för skador och inga för landets tillgångar (kleptokrati) pro forma velat behålla en pauperiserad renskötarbefolkning, som förmodades dö ut (Knut Olivecrona) men däremot velat assimilera den återstående samisktalande och samiskättade folkstocken, som fråntagits, olagligt, sin civilrätt till land och vatten. Det är oerhörda rikedomar i form av gruvor, vattenkraft och vattenmagasin, timmerskog och tung motoriserad industriturism som tagits ut från samernas land, land till samernas uteslutande begagnande enligt lag, ovan 1873 års odlingsgräns, varvid man också måste betänka, att samernas rätt i princip är lika stor nedanför odlingsgränsen. Det är här viktigt att återge Jebens’ uttalande att samerna i egenskap av ett annat folk har sin självständiga och särpräglade kultur och sin egen rättstradition och med historisk utgångspunkt är bärare av sina egna rättsliga ordningar, obs här vad Erik Solem och även K. B. Wiklund i SOU 1922:10 säger om skoltsamerna, som behållit de ursprungliga samiska rättsförhållandena med samebyn som jordägare på grund av de ej utsatts för samma diskriminerande behandling under tsarväldet. ILO 169 är en konvention för ett folk, ej för en viss näring, se bl.a. artikel 13 ff.

Sverige har allt sedan Vasaätten en föredömlig generell samepolitik, som är internationellt erkänd med juridisk verkan genom kodicillen 1751 och Svea Hovrätts universal 1752 om Lapprätten och respekten för dess domar. Detta goda, nästan exemplariska förhållande till ett annat folk har Sverige ända tills vulgärdarwinismen bryter igenom med början 1872 och med full och skrämmande verkan 1884. Norges samepolitik kring 1900 med förnorskningssträvandena är i hög grad utsatt för berättigad kritik, men efter Altevatndomen 1968 och Varfjelldomen 1979, som möjliggjorde agerandet och demonstrationerna kring utbyggnaden av Alta älv har Norge visat en förbättrad politik, även om försäljningen av marken i Finnmark utgör ett egendomligt frågetecken. Sverige däremot står kvar på den vulgärdarwinistiska ståndpunkten och kryptosamefientliga böcker som Svante Isakssons Ingen frid i fjällen 1999 tillåts påverka opinionen. Svenska media, ”annonsörstyrda” styr till stor del politiken och ämnen som media ej tar upp kan betraktas som icke existerande. En oblodig ethnic cleansing som den som nu föregår av samerna i Sverige väcker ej medias intresse. De reformer som nu tilltänks av SOU 1999:25 och kommande betänkanden av Rennäringspolitiska kommittén och i den svensk-norska renbetesfrågan ger tyvärr bilden av en krympande renskötarbefolkning med allt större krav på reninnehav per renskötare, vilket är detsamma som en ännu mer krympande renskötarbefolkning. Myndigheterna befrämjar dyrbar maskinisering med hälsorisker. Renskötarna drivs att ge upp yrket genom exorbitant burdens, ovan sid 552, bl.a. ekonomisk njugghet trots all vinst från områdena. Å andra sidan vill statsmakterna, styrda av partiernas röstmaximering och en intensiv antisamisk lobbyverksamhet ej förena samerna i norr med gemensamma juridiska rättigheter, t.ex. till jakt och fiske, utan tvärtom fortsätta att befrämja motsättningarna same kontra same, rennäringslag kontra sametingslag.

På sid 137 går Jebens in på Indre Finnmark före 1751 under svensk jurisdiktion, en jurisdiktion som Jebens starkt berömmer. Enligt min uppfattning fanns det inte någon suveränitet i Finnmark från Ryssland till Härjedalen före 1751. Den finske professorn Jarl Gallén talar om ett gemensamt område mellan Finland och Ryssland-Novgorod i gammal tid, en odelad Finnmark utan suveränitet. Denna Finnmark var ej delad mellan länderna och Galléns betraktelsesätt kan tillämpas hela vägen ända ner i Härjedalen. De på grekiskt-katolskt område befintliga skoltbyarna anses ha bevarat mest av de ursamiska rättsliga dragen och där var det territoriet för samebyn som var det väsentliga, under vintern samlades samerna i vinterbyn, Talvatis. Under sommaren flyttade olika familjer ut till sina olika sommarland med fiske. Dessa skoltbyar fick förmånliga landbrev av tsarerna.

På sid 142 åberopar Jebens Gustav Vasas bud av 1542 och Karl XI:s bud om skogarna av 1683. När det gäller Gustav Vasa är det givetvis hans brev direkt angående samerna av 1526, 1543 och 1551 som är av betydelse. Brevet 1542 gäller rätten till uppodlingar som i dåtiden låg långt från samernas områden. Karl XI:s påbud om skogarna 1683 gäller ej fjällen och kunde som redan påpekats ej gälla dessa eftersom suveränitet där ej fanns och gränspretentionerna korsade varandra. Lappmarksplakaten 1673 och 1695 förutsatte enligt domböckerna samernas godkännande av nybyggen.

Jebens åberopar Holmbäcks redogörelse 1922 Om Lappskattelandsinstitutet. Det har ovan visats vilken vacklande grund Holmbäcks redogörelse 1922, SOU 1922:10, är. I stället torde Holmbäcks verkliga uppfattning framgå av hans uppsats i Upsala Universitets Årsskrift 1920 där han anser att samerna är ägare av lappskatteland och lappskattefjäll. Mauritz Bäärnhielms artikel Sameland och samerätt 1977 är skriven av en befattningshavare i Jordbruksdepartementet, med tanke på det svenska ideologiska klimatet vid denna tid var det för en sådan befattningshavare uteslutet att utveckla frågan om samernas äganderätt. Ovan har jag utvecklat hur odalrätten levde kvar i den folkliga rättsuppfattningen och i böndernas och samernas verklighet oberoende av de teoretiska spekulationer, som undersökts av Jan-Erik Almquist m.fl. men som i verklighetens värld ej spelade så stor roll. Jebens arbetar med föråldrad litteratur och utan kontakt med otryckta källor.

Jebens’ kommentarer på sid 153 ff till Skattefjällsdomen i Högsta domstolen 1981 är ej så träffande.

Referatet i NJA 1981 s 1 ff redovisar ej fullständigt domen i första instans, som i flera avseenden är mer verklighetsnära än HD:s dom. Detta beror till stor del på att ordförande Einar Holm hade stor erfarenhet som häradshövding i Gällivare domsaga och därför kände till de norrländska förhållandena i sameområdena. I HD torde ingen av de i målet tjänstgörande domarna ha haft någon nämnvärd norrländsk erfarenhet. Domen har därför ej alls den närhet till de verkliga förhållandena som Tingsrättens dom besitter. Tingsrätten dömde så att samerna hade ägt Skattefjällen men att Kronan någon gång under 1800talet tillvällat sig äganderätten. I ordet tillvälla ligger att Kronan skaffat sig äganderätten på olagligt sätt.

Gustav III var en stor imperiebyggare, ehuru hans krig var obetänksamma och ej lyckosamma. Gustav III hade därför stort intresse av sameområdena som ju utgjorde gränsen mot Ryssland och Gustav III var en av de svenska kungar som tillbringat längst tid i Finland. Jordnaturernas oföränderlighet garanterades i Förenings- och säkerhetsakten av Gustav III 1789 och detta var menat som en verklig garanti. Någon gång på 1880-talet ändrades av Kammarkollegium jordnaturen lappskatt eller lappränta till jordebokstiteln ”krono under enskild disposition”. Med den sistnämnda jordebokstiteln avses ständig åborätt och den ständiga besittningsrätten till åborättshemman garanterades också av Gustav III 1789. Ändringen av jordebokstitel på lappskatteland och lappskattefjäll torde ha gjorts för att få in beteckningen krono som aldrig stått där tidigare. Några handlingar som förklarar ändringen finns ej, ett nytt exempel på arkivluckor som ej är sällsynta när det gäller samernas rätt till land och vatten. Efter en viss tids förlopp tog sig kronomyndigheterna för att avskaffa lappskatten och falskeligen föra fram den ståndpunkten att samernas civilrätt därmed hade försvagats. Meningen med grundskatteavskrivningen var emellertid i verkligheten en jämställdhetsreform och något syfte att inskränka sedvanerätt eller äganderätt, ockupationsrätt förelåg ej. Gustaf III som imperiebyggare skildras av Jonas Nordin i Historisk Tidskrift 4/2000 sid 584. Jämför Eric Tuneld: Geografi öfver Konungariket Sverige 6 uppl. Stockholm 1792, band 3 del 1–8 Norrland och Lappland, som visar att lappmarkerna tillades stor betydelse. Kemi lappmark tillhörde Västerbotten, utom Kusamo socken. Tuneld säger att lapparna ursprungligen varit sui juris, dvs. självständiga. Allt talar för att Gustav III 1789 inkluderade lappskatten.

Jebens påstår på sid 153 att staten fick medhåll i domen. Om härmed menas att staten tilldömdes äganderätt till Skattefjällen så är detta oriktigt. Så blev ej fallet. Staten vågade ej genstämma och yrka äganderätt för sig på grund av bristen på laga fång och medveten om att 1683 års påbud ej på något sätt kan utgöra ett laga fång till fjäll för Kronan. Detta är noga påvisat ovan. Jebens säger på sid 154 att staten hävdade att vara ägare till Skattefjällen, men detta är oriktigt om det skulle innebära att staten i målet yrkade äganderätt för egen del. Så skedde ej, av nyss anförda skäl. Jebens’ referat av Kronans ståndpunkter på sid 154 kan ifrågasättas.

I Jebens’ referat av Skattefjällsdomen 1981 har jag ej kunnat återfinna 1646 års mycket betydelsefulla svenska skattläggning av skattefjäll där fjällen ifråga med djurskjutning och råmärken, gränser beläggs med en bestämd skatt vilket uppenbarligen medför skattemannarätt. När HD gör gällande att samerna skall kunna visa en intensiv städsevarande och av andra väsentligen ostörd användning av ett skattefjäll med någorlunda fasta gränser verkar detta att vara oförenligt med erkännandet av nomadismen som sker i ILO 169 och givetvis i kodicillen. Högsta Domstolen nämner också att bönder brukat Skattefjällen för hästbete. Allt tyder på att detta skett med samernas begivande, ty några tvister om sådana förhållanden finns ej i domstolsprotokollen. Domstolarna behandlar tvister men ostridiga förhållanden och godvilliga upplåtelser avspeglas ej i domboksmaterialet vilket synes ha förbigått HD liksom att samebyarna hade råmärken sig emellan enligt 1646 års skattläggning, varför någon begränsning till ett visst område, en ruta, på ett visst skattefjäll förefaller vara en sentida konstruktion. I en särskild förlikning med samerna 1988 erkänner JK avvittringen av 1841 ”om bestämmande av säkra gränser för lappallmogens i Jämtlands län renbetestrakter” som rättighetsskapande, vilket HD till JK:s stora överraskning (JK Stark förde talan i målet genom G. Knös) försummat. Denna avvittring tillhör ett helt annat mentalitetsskede än den faktiska avvittringen norr om Jämtland (tolkning av 1873 års stadga).

På sid 172 f återkommer Jebens till Bäärnhielms uppsats Sameland och samerätt 1977. Härtill är att säga att Bäärnhielm icke har tillräckligt ingående kunskaper i äldre jordrätt och rättshistoria. Professorn i rättshistoria Kjell-Åke Modéer yttrade till mig a propå denne Bäärnhielms uppsats ”att den är skriven av en person med intresse för rättshistoria”. Jämför Bäärnhielm i Svensk Juristtidning 2000 sid 966.

Jebens återkommer på sid 173 ff till professor Jan Erik Almquist och hans teorier om jordrätten. Det är intresseväckande att läsa den lärde Almquists olika framställningar av ämnet, men det blir ändå huvudsakligen teori fjärran från bondens och framför allt samens konkreta verklighet. Man kan därför ej bygga något av verklig betydelse på dessa teorier.

Beträffande 1789 års lagstiftning av Gustav III, återkommer här odalrätten och det finns ej något skäl att undanta lappränta och lappskatt från den rehabilitering som skedde beträffande böndernas jord, och som alltsedan ansetts orubblig. Detta har jag ovan redan kommenterat. Det är viktigt att läsa Cramér-Prawitz Studier i renbeteslagstiftning 1970, särskilt företalet och kapitlen IV och VI. I kapitel IV utreds utförligt de icke renskötande samernas rätt och falsariet lappprivilegium av 1928, som bortdömts av HD 1981 men likväl fortfarande utgör den fiktiva eller oriktiga grund på vilken svensk diskriminerande lag om samernas rätt till land och vatten i sina konkreta ställningstaganden, se SOU 1999:25 med rika exempel på förtrampad civilrätt, fortfarande vilar.

Det finns mycket att tillägga om Jebens’ mycket rika verk. Kritiken här ovan må ha framstått som sträng, men det är likväl så att Jebens har ett grepp på ämnet som vittnar om hans stora förtrogenhet med verkligheten i sameområdena i Skandinavien, en erfarenhet som han delar med framlidne professor Knut Bergsland, som gjorde mycket framstående utredningar om samernas rätt till land och vatten i Skattefjällsmålet. Det är därför påkallat att avslutningsvis uttala stor respekt för den bildade och kringsynte, erfarne juridiske författaren Otto Jebens i hans kamp mot den ariske Tor (målad med svastikan av Mårten Winge 1872) som slår lokala mörkögda mörkhyade.


– Innehåll –

Copryright 1966 till dags dato Tomas Cramér. Senast uppdaterad tisdag 5 mars 2002. Sidan laddad gånger. Webmaster Carl Cramér.