Brev till Professor Hugh Beach,
Örsö den 31 juli 2002


Örsö den 31 juli 2002


Professor Hugh Beach

Herman Ygbergs väg 13

167 61 BROMMA




Käre Hugh,

Tack för vårt långa samtal på Örsö den 24 juli 2002 om samer.

En viktig sak – begrepp – hann jag dock ej komma in på: Informationsresistens (faktaresistens).

Stalins illdåd med Gulag-fångläger och tvångsarbete var väl kända i väst genom utkomna böcker, men det var först Solsjenitsyn med sina verk, utsmugglade till väst, som bröt informationsresistensen och faktaresistensen som bl.a. vissa svenska statsråd, som idealiserade öst, stod för.

En alldeles liknande resistens, inom svensk juridik, stod Axel Hägerström, Uppsala-filosof, för. Han blev för t.ex. makarna Myrdal en sorts ofelbart och heligt orakel i Delfi. Staffan Källström (se nedan) skildrar Myrdals Delfi-färd. Den svenska juridiken influerades oerhört starkt av hans kritik av rättighetsbegrepp och glorifiering av politiska lagbeslut, för vilka inga gränser skulle finnas. Det i själva verket odefinierbara begreppet "samhällsnyttan" skulle avgöra allt, vilket givetvis ställer minoriteter och deras intressen, om de saknar effektivt grundlagsskydd, i en svår politisk ställning. Hägerström kritiserade t.o.m. grundlagsskydd.

Själv har jag länge kritiserat denna resistens, oemottaglighet för juridiska argument och motsvarande svaghet för politiska argument. Rysslandsexperten Staffan Skott har lärt mig underbygga detta mitt resistens-resonemang.

Vad som nu hänt är publicerandet av boken Svenska Värderingar? Att se och ompröva det invanda, Carlssons bokförlag 2002, där Staffan Källström dissekerar Hägerströmianismen och Wilhelm Lundstedts roll i denna.

Till Källströms framställning kommer dr Ulf Mörkenstams utredning Bilden av den andre i svensk samepolitik, s. 49–71 i boken, där det, i detta ljus över svensk juridiks resistens, konstateras att samerna aldrig själva fått i Sverige definiera vem som är same eller fått den minsta autonomi, jfr Åland, Färöarna, Grönland. Sveriges lagstiftare skapade det 1981 bortdömda falsariet "lapprivilegium" och lade det 1928 i ond tro till grund för "lapplagstiftningen", som fortfarande vilar på falsariet!

Tingsrätten i Skattefjällsmålet lade juridiska överväganden till grund, men i överrätt härskade den omnämnda resistensen, som ej ville se att samelagarna 1883, 1886 etc. vilade på nedvärdering, påvisad av professor Gunnar Eriksson i målet. En Hägerströmiansk positivist är resistent mot Gunnar Erikssons utredning och resonemang, men kan ej som domare "döma bort" Erikssons idéhistoria, därtill saknas både makt och kompetens.

Hela raden av professorer i Skattefjällsmålet 1966–1981, Cramérs team, berömt av tingsrätten, strandade i överrätt mot resistensen, tjänstemännen i domarsäte i överrätt var ideologiskt positivistiskt vaccinerade mot fakta.

2000-talets seminarier, Etnografiska museets och Budkavlens Samedag VII–VIII, markerar en front mot Hägerström och en diskussion av hans lära, en lära unik för Sverige som ej fått internationellt genomslag t.ex. i Strasbourg eller Genève. För svenske Hägerströms orakelsvar existerar ingen minoritetsnedvärdering, men internationellt finns den och angrips i ILO 169 av 1989, som väl redan är allmän folkrätt.

Mycken sameforskning har varit koncentrerad till själva kulturen och ej på de speciella kuriositeterna i svensk juridik, som Gunnar Eriksson, Staffan Källström och Ulf Mörkenstam, just i detta rättsfilosofiska juridiska sammanhang, belyst.

Den nyss bortgångne fotografen Pål-Nils Nilsson kan betecknas som en pro-samisk aktivist. Nilsson förstod dock aldrig de egenarter i svensk juridik som ovan beskrivits. Han var en av de få som fick tala fritt i media utan bortvinkling i samefrågan, och kunde därför ha belyst problemen på rätt sätt, så att resistensen brutits, satt yxan där det tog.

Bortvinkling i TV, radio och andra media är annars alltför vanlig (vargfrågan och många andra exempel). Samer klagar över att deras långa intervjuer vinklats så, att de närmast bragts att säga motsatsen till vad de sagt, medan "rovdjursforskningen" får bedriva tung-lobby och ges enorma medelstillgångar. Samerna betalar med mycket stora underkompenserade renskador och brist på anslag till näring, medan "rovdjursforskningen" har en mycket tung ensidig lobby och jätteanslag, en parallell till utrotandet av USA:s indianer genom nedskjutning av bufflarna. Samer frihetsberövas.

I landshövding Bo Holmbergs utredning SOU 2001:6, kap. 2: Etiken, om äldrevård och rätten därtill betonas etiska, etniska och moraliska värden (E. Bischofberger) vilket klart markerar att Sverige numera på ledande håll övergivit Hägerströms positivistiska synsätt när det gäller en minoritets rättskrav och nu framhävda allmänna etiska, etniska, naturliga och moraliska värden som oraklet Hägerström, som skapade den långvariga sega svenska resistensen mot information och fakta, helt var emot.

Hela läggningen av den av Röda Korset initierade boken 2002 Svenska Värderingar? Att se och ompröva det invanda (Carlssons) är ju en förintande kritik mot resistensen hos domare, medlemmar av svenska avdelningen av Internationella Juristkommissionen, rättshistoriker som bär Hägerströmarvet från unga år, politiker som tror sig kunna tolka och lagstifta fritt utan att respektera folkrätten, som vilar på moraliska principer, jämställdhet och jämlikhet.

Hela detta ytterst viktiga, avgörande saksammanhang kan ej serveras i snuttar, eller nyhetiseras (kräver utförlig seriös behandling på "kultursidan") – även om boken är en stor nyhet i det att den sätter samerna i fronten på ett nytt sätt mot just den svenska Hägerströmianismen – positivismen i överrätter utan lappmarkserfarenhet och kameral rättslig expertis, som mot vanligheten ej efterfrågades av HD. Motparten JK Hans Stark ansåg att HD med orätt förbigick de lagakraftvunna fördarwinistiska avvittringsutslagen enligt 1841 års författning, med skattläggning i efterföljd av 1646 års, ty i 1988 års förlikning sattes detta i centrum. Stark hade ju följt hela målet nära. Hänvisas till Cramér m.fl.: Studier i renbeteslagstiftning, Norstedt 1970 och Cramér: Samernas Vita Bok (SVB) 30 volymer 1966–2002.

Jag var personligen ända sedan studietiden i Uppsala för bl.a. Wilhelm Lundstedt djupt medveten om Hägerströmianismens ensidighet, udd mot folkrätten och monopolanspråk. I samband med Altevatn-målet med norska domar 1965 och (HR) 1968 såg jag också tydligt sui generis-karaktären av samernas rätt till land och vatten och diskuterade den med Björn Dalan, som jag handledde i samerätten (Dalan gjorde en utmärkt processuell insats inför förstående självständiga domstolar).

I Skattefjälls-målet fanns i tingsrätten lappmarkserfarenhet och en viss förståelse både för Hägerströmianismens ensidighet och för sui generis-synpunkter. Allt detta saknades i överrätt, och sedan förberedelsen i HD helt klargjort att sui generis-synpunkter ej skulle beaktas framställdes intet yrkande om rätt sui generis. Denna rätt är alltså omfattad av ILO 169 (av 1989) och av allmän folkrätt och ligger bakom HR-domar av 2002 i Norge.

I HD i det dispositiva Skattefjälls-målet yrkades blott prövning enligt modern svensk fastighetsrätt, det enda som skulle prövas enligt Bertil Bengtsson vid förberedelsen, trots yrkande därom ej protokollförd. Det hade alltså varit skadligt för samerna att yrka sui generis-rätt i HD. Rätt sui generis är därmed alltså ej prövad, ej ogillad i Skattefjälls-målet, dispositivt, vilket betyder att endast sådana grunder prövas, vilka parterna framfört och yrkat.

HD säger ju 1981 också att det ej finns något fack i modern svensk rätt, där samerätten till land och vatten kan inrymmas (häradsallmänning lämnas märkligt nog obeaktat ehuru ägd av kommunitet).

Detta är ju rent juridiska förhållanden med en HD då inpyrd med Hägerströmianism (visst sammanhang med utnämningssystemet) och principiellt avvisande mot både sui generis-rätt (ej prövad, ej ogillad) och mot "vetenskaplig" (Ernst Haeckel, Bengt Lidforss m.fl.) nedvärdering av samerna, bagatelliserad som lagstiftningsfaktor (reellt en faktor av avgörande betydelse) och obeaktad trots den större sakkunskapen hos professor Gunnar Eriksson.

Först boken Svenska Värderingar? 2002 kritiserar Hägerströmianismen med samtidigt insättande av samefrågan, Källström – Mörkenstam, i sammanhang. Häri ligger något principiellt nytt.

Före 1982, då jag lämnade SSR, diskuterades samejuridik på varje landsmöte, och 1968 års samepolitiska program vilar på sui generis och anti-Hägerströmianism, men dessa svårförståeliga rent juridiska frågor var det då för tidigt att öppet ta fram och söka begripliggöra. Landsmötesdiskussionerna t.o.m. 1982, protokollförda, är dock av största intresse, liksom Din avhandling och Tom G. Svenssons avhandling och senare monografi över Skattefjälls-målet. Ur juridisk synpunkt är det dock boken Svenska Värderingar? som ur just denna synpunkt tar fram fakta i ett sammanhang som ingen vågat sig på i en Hägerström-inpyrd svensk juristvärld. Jämställdhetsaspekten för minoriteter har väl äntligen möjliggjort detta, att även samerna kommer med i sammanhanget SOU 2001:6. Israel Ruong stod helt bakom 1968 års samepolitiska program, baserat på styrelseresolutioner sedan 1962. Han var ju den ende jag kunde diskutera dessa svårtillgängliga saker, Hägerström – Lundstedt och sui generis, med. Vi båda hade ju gott om tid på långa resor i fjällen i Troms, i Kautokeino, i Arjeplogfjällen (se nedan). Hägerström är nog äntligen på väg ut tillsammans med faktaresistensen (jämför boktiteln 2002). Detta är något nytt, ett svenskt paradigm-skifte à la Kuhn. Kända fakta erkänns äntligen, ställs i nytt ljus och den av HD i det dispositiva Skattefjälls-målet oprövade, klokt nog icke-yrkade samerätten till land och vatten sui generis kan med kraft hävdas i ljuset av ILO 169 av 1989, som just hävdar en sådan rätt, en autokton rätt, oberoende av fångeshandling, lagfart etc., till ett nödvändigt näringsunderlag. Samerna är en autokton minoritet i fyra länder men saknar egen stat. Kurderna är i fyra länder utan egen stat, en parallell, men samerna är okrigiska, går rättens väg, vilket hjälpte dem starkt i tingsrätten i Skattefjälls-målet och i Altevatn-målet 1965 och 1968.

Hugh, genom oss båda, numera professor Tom G. Svensson i hans avhandling och hans stora monografi över Skattefjälls-målet, där han var närvarande, genom professor Gunnar Eriksson m.fl. är väl känt sedan länge att samerna behandlats kolonialt och kleptokratiskt i Sverige sedan 1884. Media har dock varit informations- och faktaresistenta (om de ens orkat/orkar läsa vad vi omfångsrikt styrkt och skrivit).

Inte vill jag göra Dennis Töllborg (Ordfront), Staffan Källström, Anne-Li Lindgren (Historisk Tidskrift), Ulf Mörkenstam eller Bo Holmberg till några Solsjenitsyn men de kan fullgöra funktionen och inge föreställningen att nu äntligen finns det en ny okonventionell generation, som gör upp med Kjell-Åke Modéer och andra makt-är-rätt-Hägerströmare, numera kanske omvända, men vilka dock bär Hägerström-arvet i hjärtat sedan departementens och unga års indoktrinering, de finns bland domare i högsta instans, tjänstemän.

Nytt är att faktaresistensen och informationsresistensen upplöses hos ny generation, vilket möjliggör nödvändig mediasupport åt samerna. Det är tyvärr ett faktum, att politiskt initiativ i Sverige numera är så gott som ett monopol för media, där nu antisamitisk tung-lobby styr. Denna vittgrenade, vittförankrade lobby har jag specificerat på annan plats, liksom jag där klargjort hur media styrs av annonsörer, lösnummerköpare, ägare, konventioner (t.ex. Hägerströmianismen, "samerna ingår ej i folkhemmet"), nyhetisering, snuttifiering, motstånd mot djupanalys, historisk okunskap (Maria-Pia Boëthius).

Din egen djupgående vetenskap har ju ej haft anledning att ta ställning till Hägerströmianismen, ett juridikens problem, eller "samerna ingår ej i folkhemmet", ett folkhemmets problem.

Jag och Israel Ruong var som sagt givetvis överens om att just dessa svåra saker ej utförligt kunde komma upp på ett landsmöte, där dock redan 1968 års samepolitiska program vilade på Holmberg – Bischofbergers etiska syn på minoriteters rätt, en rätt som ju fanns redan då (1968) och enligt texten i SOU 2001:6 skapats av Thomas av Aquino på 1200-talet, ej av Holmberg 2001.

Härtill kommer att Anne-Li Lindgren i Historisk Tidskrift 2002:1 påvisat hur Herman Lundborgs favoritelev prosten Georg Bergfors i radio 1935 oemotsagd förkunnat att samerna ej omfattades av svenska folkhemmets välvilja. Bergfors har även skrivit böcker i samma rasistiska riktning mot samerna, vilka böcker "gick hem" även bland jurister. Norrbotten som Sörgården.

Allt detta innebär att särskilt Budkavlens seminarium i Stockholm i april 2002, Samedag VIII, medfört en hel del nytt viktigt stoff, som blivit bevisbart nu, ehuru det funnits hela tiden.

En eventuell idé att vänta med det segerrika Altevatn-målet (1963–1968) och det i tingsrätten segerrika Skattefjälls-målet (1966–1981) i avbidan på slutförd forskning är förfelad. Det vanns ju en revolutionerande framgång i Altevatn-målet 1965 och 1968 (HR). Vidare var det 1883 och 1886 som lagarna med nedvärderingen som grund skrevs, varför det med hänvisning till "festnede forhold" och motsvarande på svensk sida med bl.a. Hägerströmianismen var helt nödvändigt med rask och beslutsam handling på den juridiska utredning Cramér och den av denne i samerätt utbildade Prawitz, en eminent kameraljurist och rättshistoriker, 1966 åstadkommit, under målet starkt utvidgad. Hägerströmianismen med dess faktaresistens visade sig dock fortfarande överstark i överrätt 1981.

Ett ytterligare tecken 2002 bland många på att faktaresistensen och informationsresistensen i Sverige äntligen börjar vika på 2000-talet när det gäller samerna är Statens Historiska Museums lexikon Medeltidens ABC, Prisma-Norstedt 2001, art. samer, som bl.a. påvisar samernas urgamla hemortsrätt i Sverige och fasta organisation i territoriella och sociala enheter, ett släktskapssamhälle eller familjesamhälle i inbördes avancerat samarbete.

Detta är den moderna bilden, som tjänstemännen i domarsäte i överrätt i Skattefjälls-målet 1966–1981 var alltför fångna i Georg Bergfors m.fl. samebild för att kunna tillägna sig, denna bild med rötter i professor Herman Lundborgs i Uppsala "rasforskning" med huvudfokus på samerna 1900–1922–1941. Bergfors propaganda med sin folkhemsanknytning tonade ned den rasistiska roten och blev därigenom så mycket mer effektiv i tjänstemannakretsar, som ej ville se och erkänna den svenska kolonialismen och kleptokratin. "Sådant har aldrig förekommit, ingen nedvärdering, den svenska juridiken är ren": faktaresistens. Sådan informations- och faktaresistens gjorde även mina doktorandstudier i Lund omöjliga.

Skattefjällsdomen 1981 omsluter ju alla grundväsentliga juridiska samefrågor om rätten till land och vatten (mitt ämne) men kritik av HD-domen 1981 tilläts ej. Doktors-arbetet skulle handla om "samerätt utanför Skattefjällsdomen 1981". Seminarierna hade dragit publik i Lund sedan Gerhard Hafströms tid men plötsligt skulle seminarium i Lund blott omfatta professor Modéer och doktoranden Cramér, detta meddelat i Lund, dit Cramér rest med en i förväg levererad uppsats för seminariebehandling. Modéer avvisade alltså tanken att han skulle sätta sig in i den arbetsamma och inopportuna frågan om samernas rätt till land och vatten. Modéer var då som många rättrogen Hägerströmian och avvisade helt tanken på t.ex. domaretik, som han senare lär ha hållit kurser i. Någon möjlighet att överklaga Modéers nej till fortsatta doktorandstudier (resistensen) fanns givetvis ej. Ämnet var ju helt oetablerat och kunde ej räkna på gehör i ett befintligt doktorandråd.

Samerätten till land och vatten är fortfarande levande pga. Altevatn-målet och Skattefjälls-målet, trots faktaresistensens stora roll i överrätt i sistnämnda mål, en resistens som det tagit tjugu år från HD:s dom 1981 att lyfta ridån från. Får vi se ett politiskt ridålyft? Georg Bergfors (med Albin Neander) utvecklade i folkboken Norrbotten (2 band) 1928 sina antisamitiska åsikter. Dessa utvecklades i radio 1935 och skar ut samerna ur folkhemmet med förblivande verkan även för HD 1981, med dess mycket starkt markerade resistens mot modernare tänkande (CCPR 1966, i vardande ILO 169) där HR med sin allmänt omvittnade friare ställning lyft ridån (Altevatn 1968, två domar 2002).

Gamle vännen


T. C. (beredd till diskussion)






Tillägg den 30 augusti 2002

Den 29 augusti visade TV1 – Dokument inifrån: De icke önskvärda – ett långt och informativt program om den nazistsympatiserande professor Herman Lundborg, Rasbiologiska institutets chef vid Uppsala Universitet från 1922. Programmet framhöll mycket utförligt och ingående att Lundborgs huvudintresse var samerna, som han nedvärderade från rasistiska utgångspunkter. Hjalmar Brantings roll vid tillkomsten av institutet framhölls. Emellertid släpptes i programmet samespåret. Det mesta som framfördes var kända ting från äldre tid, t.ex. L. L. Laestadius' roll som leverantör av samekranier från kyrkogårdar i Finland, där denne svenske präst hjälpte till att gräva upp dem och skilja dem från skelettet i övrigt. Man saknade starkt omnämnanden av viktiga samemotståndare som professor Gustaf von Düben (i Svensk Tidskrift 1872), justitierådet normbildaren Knut Olivecrona i HD 1884 (bytte åsikt till en rasistisk linje och förordade industriell exploatering av samernas områden utan hänsyn till dessas rätt till land och vatten), professorn i Uppsala i lapska Karl Bernhard Wiklund som samarbetade med Lundborg utifrån vulgärdarwinistiska utgångspunkter och deltog i Lundborgs antisamitiska publikationer, dessa av stort omfång, magnifika och publicerade internationellt t.o.m. 1941.

Steriliseringarna av "debila" m.fl. har sin parallell i den starka juridiska nedvärderingen av samernas rätt till land och vatten i renbetslagar 1883, 1886 och senare, med falsariet "lapprivilegium" bortdömt av HD 1981. (Dessa lagar åsyftar ej att lösa äganderättsfrågor.) Detta framhöll redaktör Per Fjellström och jag för f.d. universitetskanslern Carl-Gustaf Andrén, ordförande i steriliseringsutredningen. Vi ifrågasatte vid ett sammanträde med Andrén begäran om tilläggsdirektiv men mötte total oförståelse hos Andrén, medan den juridiske sekreteraren i utredningen visade stort intresse. Vi förvånades över Andréns etik och moral. Vårt sammanträde skedde med dessa båda på vår begäran. Det var och är föga känt att Per Fjellström hade utan resultat begärt tilläggsdirektiv om samerna redan hos Margot Wallström inför utredningen och Andréns kommande tillsättande.

Sakerna är närmare utredda i Cramér: Samernas Vita Bok (SVB) 1966–2002, trettio volymer, lättillgängliga i riksarkivets bibliotek.

Programmet glorifierade Margot Wallström men glömde helt bort Annika Åhnbergs ursäkt till samerna på regeringens vägnar, som sameminister, efter uppvaktningar av bl.a. Den Samiska budkavlen.

Givetvis borde programmet tagit fram dr Staffan Källström och dr Ulf Mörkenstam och professor Hugh Beach. Dessa kan leda samespåret fram till nutid. I stället togs professor Gunnar Broberg, Lund, fram utan motsägande. Broberg har konsekvent undvikit att sätta sig in i och kommentera den legala diskrimineringen och bristande rättsliga jämlikheten för samerna. Broberg är ett exempel just på informationsresistens och faktaresistens (detta märktes när Broberg liksom Mörkenstam och Cramér deltog i Budkavlens Samedag VIII 23–24 april 2002 i Stockholm) till skillnad från sin lärofader professorn i idéhistoria i Umeå-Uppsala Gunnar Eriksson, som i SVB och i HD påvisat det enorma för samerna negativa inflytande som vulgärdarwinisterna Ernst Haeckel och Bengt Lidforss m.fl. utövade i Sverige. Haeckel med sin "monistiska" rörelse, dit Ellen Key m.fl. hörde, var helt dominerande i den akademiska undervisningen i Sverige (Gunnar Eriksson). Vid bedömandet och analysen av HD:s dom i Skattefjälls-målet 1981 måste samesidans fylliga professors-argumentation, redovisad i SVB, beaktas på ett helt annat sätt än dåtidens HD gjorde. HD:s referat 1981 är ej pålitliga, tjänstemannapenetrationen påtaglig. Konventionen ILO 169, en konvention för ett folk, ej för en viss näring, får väl anses uttrycka allmän folkrätt numera, varför dagens HD trots 11:14 i grundlagen skulle vara "mer domare och mindre tjänsteman".

TV-programmet var utmärkt men visade en blindhet för samernas juridiska lägen nedvärderingen, antisemitism och antisamitism hos Lundborg m.fl. som parallell till steriliseringsoffren. Lagarna om samerna vilar fortfarande på det 1981 bortdömda falsariet lapprivilegium (antisamitism). Den svenska juridiken är ej världens renaste och mest upphöjda. Mot samerna framhärdar den i kolonialism och kleptokrati, söndra och härska.

Den högt uppsatta politikern Margot Wallström och den synnerligen framstående ämbetsmannen Carl-Gustaf Andrén, teolog, är starka exempel på mediastyrningen av samhällsinitiativet (DN 1997 sedan länge kända fakta steriliseringen) och på informationsresistens och faktaresistens (samefakta var ju kända och utvecklades sakkunnigt i tal och skrift av Per Fjellström – same – och Cramér). C-G Andréns position i Sverige var så utomordentligt eminent, att han kunnat ta ett sådant eget initiativ, om tilläggsdirektiv, som andra framstående utredningsledare stundom gjort. Resistensen, vaccineringen mot nytänkande, faktaresistensen verkade tyvärr, synbar i attityd. Steriliserade fick räknas, deras nedvärdering var relevant genom journalistskrået. Samernas nedvärdering genom grundlagsstridiga tvångsförflyttningar 1919–1939 och tvångsflyttning på 1960-talet (Nordneset i Norge, svenska samers betesrätt där), usel skola med lågt bildningsmål 1913–1941, det juridiska falsariet lapprivilegium, bristen på likhet inför lagen, sådana åtgärders offer fick däremot ej räknas och kompenseras. Behovet av folkräkning av samerna, deras olika kategorier och kompensationsgrunder nåddes ej av ämbetsetiken, hörde ej till folkhemmet, kunde ej genomtränga resistensen.

Desto större bör uppskattningen vara av Annika Åhnberg som sameminister när hon på faktabasen tvångsförflyttningar 1919–1939 i strid med grundlagen, usel nomadskola (biskop Bergqvist) 1913–1941, rasbiologi (professor Herman Lundborg – prosten Georg Bergfors 1900–1935–) tog ett unikt politiskt initiativ utan mediainitiativ genom att be samerna om ursäkt på regeringens vägnar. Åhnberg kanske egentligen bar arvet efter John Takman, stödd på Sameombudsmannen, den störste samekämpen i riksdagen, se riksdagstrycket 1971, rennäringslag, och 1972 renbeteskonvention, jfr senare riksdagstryck. Takman var van att som socialläkare och aktivist arbeta utan stöd av tunga media, av etablissemanget. Det är ej Åhnbergs fel att hennes ursäkt ej följts upp politiskt av något parti eller initiativmässigt av media. Mediet TV tappade ju efter en mycket god informativ början helt samespåret i programmet (den 29 augusti 2002) trots att Maija Runcis medverkat i boken Svenska Värderingar? (Carlssons bokförlag) 2002 tillsammans med Staffan Källström och Ulf Mörkenstam och alltså väl känner samespåret fram till det fortfarande ojämlika och nedvärderande rättsstridiga nuläget, som de båda sist nämnda så objektivt och väl belyst.

Detta är även en viktig yttrandefrihetsfråga enligt grundlag. Möjligheten att tiga ihjäl en pågående ethnic cleansing, utrotning av en urgammal minoritet genom att juridiskt missgynna och splittra minoriteten (sametingets konstruktion, ministerstyre för samefolket som en enhet enligt ILO 169 utan begränsning till viss näring) och starkt gynna motstående intressen är icke acceptabel. Kritiken mot detta måste få effektivt framföras. Samefolket som urfolk enligt ILO 169, folkrätten, utestår olöst som samhällsfråga. TV-programmet den 29 augusti blev en applåd till Sverige, goda gåvors givare, som genom Wallström – Andrén generöst löst en gammal, nu medieaktualiserad fråga. Multikulturella Sverige älskar rollen av god gåvas givare, men vill ej erkänna sitt koloniala konsekventa kleptokratiska massiva förtryck alltsedan HD 1884 bytte fot i samefrågan för snart 120 år sedan.

T.C.


– Innehåll –

Copryright 1966 till dags dato Tomas Cramér. Senast uppdaterad Friday, August 01, 2003. Sidan laddad gånger. Webmaster Carl Cramér.