Brev till Docent Dick Harrison, Stockholm den 14 juli 2002


Stockholm den 30 oktober 2002


Mattias Tydén

Historiska Institutionen

Stockholms Universitet

106 91 STOCKHOLM




Bäste Mattias Tydén!

Hjärtligt tack för Ditt brev den 16 oktober 2002. Seden att besvara brev är ej välbevarad överallt i vårt land.

Jag måste börja med att gå tillbaka till mitt brev till justitierådet Bertil Bengtsson 2002-10-01, där jag åberopar Arne Næss och Gandhi och betonar att mitt syfte ej är att svärta ner personer på motsidan utan att söka förklaringar, kanske ofta utanför en svensk politisk konsensus med begränsat synfält och inslag av räddhåga och disciplin även hos sådana som ej har något att frukta (mer än onåd, som kan vara förödande för anslag o.dyl. – en risk som bör tagas men är beaktansvärd då universiteten och HD politiseras). Din forskarkamrat Ingvar Svanberg har gjort goda insatser som sameforskare men sade mig att han ej ville fortsätta som sådan "man blir så illa behandlad". Han hade rätt, men för min del har jag fortsatt i alla fall i tanke att om Sveriges ethnic cleansing (utrensning) av samerna lyckas, skall åtminstone en stämma ha påvisat sådant som folkrättens krav, ILO 169 som gällande ett folk, ej blott en näring, etc. på ett ingående och sakkunnigt sätt.

Mitt brev till Hugh Beach (8 s.) 2002-07-31 påvisar Staffan Skotts begrepp resistens.

Du säger skälen är många, komplexa och ibland triviala (till att man ej tar upp samefrågor seriöst).

Jag tror skälen är politiska. Under 61 års styre har vissa saker gått in, bland dessa att samernas rätt till land och vatten (mitt juridiska ämne) bör förträngas. Intet svensk parti företräder i realiteten någon annan linje nu. I förhållande till invandrare och t.ex. romer är Sverige "god gåvas givare", men i förhållande till samerna kolonialist och kleptokrat. Vi fick malmfälten 1751 pga. att samerna var där och betalade lappskatt till Sverige, bevakat sedan Axel Oxenstierna. Ända fram till 1884 tillmättes samerna i Sverige värdighet, men vulgärdarwinismen känner ej denna värdighet. Den, vulgärdarwinismen, blev ett godkännande i efterhand, i England av vad England gjort sedan länge i sina kolonier och USA och Sydamerika mot indianerna.

HD var politiskt determinerad i Skattefjällsdomen 1981 (tingsrätten hade dömt mycket bättre i målet). Samerna har ända sedan 1981 kallat HD-domen för tjänstemannadom, ej dom av domare. Se bl.a. på hur justitieråden utnämns.

Professorn i Göteborg, Dennis Töllborg har i Ordfront skrivit uttömmande om detta om hur de bestäms av sin miljö och lång departementstjänstgöring; skriver man ej de lagar ministern vill, blir man aldrig justitieråd; dessa ex-departementstjänstemän sätter sin prägel på klimatet i HD. De höga juristerna träffas, känner vittringen utan ord; en viss typ av politiskt tänkande sätter prägeln i mål vars utgång regeringen är speciellt intresserad av.

Ingemar Eliasson vågar i SOU 2002:77, s. 145 föreslå en samevänlig grundlagsändring, starkt antyda den, trots att det ej står i direktiven. Detta är ett nu tyvärr ovanligt utslag av ämbetskurage, att ej anpassa sig till vad som politiskt förväntas. Den 23–24 april 2002 på Samiska Budkavlens seminarium Samedag VIII i Stockholm visade Gunnar Broberg ej detta ämbetskurage, han är politiskt anpassad, liksom C. G. Andrén när han ej tog initiativ om samerna sakligt utifrån Annika Åhnbergs ursäkt till samerna. De är, måhända omedvetet, politiskt anpassade som många, många svenskar.

Detta är ju något helt annat än "konspiration" i vanlig mening, det kan betecknas en resistens mot juridiska fakta med politiska rötter.

Minister Pär Nuders deklaration 2002-10-21 i TV ger vid handen att ämbetskuraget (t.ex. Inga Britt Ahlenius, Gerner) skall ytterligare bekämpas och politiseras.

Samerna har juridisk rätt att utkräva, de är ej supplikanter som ber Sverige "god gåvas givare", och detta förargar. Deras motståndare är politiserade, förenas politiskt i att ej utöva ett eget ämbetskurage. Man har nått en nedvärderande antisamitisk politisk Gleichschaltung i svenska ämbetsmannakretsar. De själva är nog ofta omedvetna härom, det har gått i blodet även hos "politiskt fristående" och hindrar en objektiv prövning, med andra ord resistens mot information och fakta. Frånvaro av initiativ, om ej media blåser på, betyder ämbetskuragets förfall. Resistensen utmärker i hög grad rättshistorikerna. Det är deras attityd att det är farligt att bli politiskt omöjlig. Därför är den nya forskargenerationen Källström – Lindgren – Mörkenstam respekt värd. Den vågar bryta den härskande konsensus, den antisamiska enigheten och resistensen i tjänstemanna- och politiska kretsar. Detta i en möjligen numera grundad förhoppning att man ej längre gör sig politiskt omöjlig i en Solsjenitsyn-roll. Den 22 oktober 2002 skriver f.ö. Kim Salomon om denna roll under strecket i SvD, s. 11, spalt tre.

Sverige och svensk juridik är bäst enligt etablissemanget även när "lapplagen" vilar på falsariet lapprivilegium, som HD dömde bort 1981. Broberg och Andrén har vid direkta diskussioner "man mot man" visat sig ej vilja ta till sig "nya" rön i boken Svenska värderingar? 2002 (motsv.) eller i sak sameminister Annika Åhnbergs ursäkt till samerna för tvångsflytt, usel skola, frånvaro av rätt att själv definiera vem som är same och av varje rätt till autonomi (jfr Åland, Färöarna och särskilt Grönland).

Broberg (till skillnad från Gunnar Eriksson) och Andrén kan ej frikännas från en stark "patriotisk" politiserings låga perspektiv. Om ej Gandhi förbjöd det skulle jag beteckna dem, såsom förnekare av det de blivit överbevisade om, svenskt begränsade. Värdighetsperspektivet för samerna finns ju så klart i 1751 års kodicill till gränstraktaten med Norge och Svea hovrätts universal 1752 som erkänner Lapprätten, samernas egen domstol med enbart samer. Eduard Henrik Carleson och hans HD 1868 med bl.a. Viktor Cramér slår vakt om samens värdighet lika med bondens, med samma rättsställning. Denna HD betraktar kodicillen, erkänd av Sveriges riksdag och av Svea hovrätt, lapprätt, med kodicillen som lagtext att åberopa, helt likvärdig med svensk lag (monism, krav på "transformering" kommer först på 1920-talet). ILO 169 hävdar värdigheten, f.ö. är ju kodicillen "transformerad" genom riksdagsbeslut efter proposition 1751.

1884 bryter vulgärdarwinismen in och slår i HD genom Knut Olivecrona och det är slut på all värdighet utom för antisemiten och antisamiten Ernst Hæckels germaner (Gunnar Eriksson). Dessa idéer lever kvar hos rasprofessor Herman Lundborg vid Uppsala universitet med favoriteleven prosten Georg Bergfors (1922, 1941, stor publikation, 1935 i radio). Det är ju de "ledande andarna" som bör studeras, Carleson 1868, J. J. Nordström 1871, G. von Düben 1872, Axel Bergström 1873 i riksdagen, Knut Olivecrona 1884, Ivar Afzelius 1912, Åke Holmbäck 1920 och volte-face 1922 i ond tro. De tre sistnämnda är alla flagranta åsiktsbytare.

Nils von Steyern är värd forskning. Han låg bakom 1886 och 1898 års lagar och arbetade för sedvanerätten till vinterbete. Begreppet-falsariet lapprivilegium av 1928 härrör ej från honom. Han fick hela tiden kämpa mot Olivecrona-traditionen och mot H. A. Widmark, landshövding i Norrbotten och lappskattelandens fiende. Vi vet för litet om von Steyerns djupare uppfattning i samesaken men han tycks ha hyllat tesen åt var och en hans rätt (suum cuique liksom Nordström, Carleson och Axel Bergström, detta oberoende av fångeshandling och lagfart).

Något som ej prövades av HD 1981 i Skattefjällsmålet var samernas rätt sui generis – en rätt av säreget slag, utan fångeshanding, upplåtelse, lagfart och andra formalia. Kronan har ej någon giltig fångeshandling eller lagfart på fjällen och kan ej heller åberopa någon sui generis rätt som en sameby med sin ockupation av äganderätt i värdighet. En sådan rätt för samerna hävdades av kammarrådet Åke Bohman, en av alla tiders största kameraljurister, sekreterare i svensk-norska renbeteskommissionen. Studier även i fält hade lett Bohman till detta.

I HD förekom en förberedelse av Skattefjällsmålet som trots yrkande ej blev protokollförd! Den sköttes av referenten Bertil Bengtsson. JK genom Gustaf Knös hävdade då att maktprincipen skulle avgöra målet (Hägerströmianism). Bertil Bengtsson klargjorde att i målet uteslutande skulle prövas vilka rättigheter samerna ägde enligt gällande svensk lag, närmast urminnes hävd. Dessa saker borde givetvis förts till protokoll och det hade väl varit det enda lagliga och försvarbara. Resultatet blev att rätt sui generis, som enligt CCPR 1966 och sedermera enligt ILO 169 1989, ej yrkades.

Samernas rätt sui generis är trots utförlig historisk genomgång i sex månader alltså ej påstådd eller åberopad i HD som grund för samernas talan, det hade varit oklokt at åberopa den så. Rätten sui generis är alltså ej åberopad, ej påstådd eller yrkad och därmed ej heller ogillad eller ens prövad (dispositivt mål). – Det blev helt klart att historiska orättvisor ej kunde prövas i målet, blott gällande rätt; den klara parallellen med häradsallmänning beaktades märkligt nog ej ehuru kommunitet äger.

Hela det folkrättsliga komplexet och kritiska uttalanden i Genève av Rasdiskrimineringskommissionen och Human Rights Committee om nordisk samepolitik, närmast Sverige och Norge, återstår att behandla på ett sätt som tillvaratar samernas värdighet. Värdigheten försvann med Knut Olivecrona 1884 och H. A. Widmark men bör återföras med Ingemar Eliasson. Folkrättens tryck mot svensk efterblivenhet och provinsialism blir överstarkt. Sverige har Europas enda urbefolkning men har i sin hemmablindhet (ytterst påvra riksdagsdiskussioner före 1970-talet) ej alls insett forskningens betydelse eller problemets dimensioner: "Det vet man väl hur det är med lapparna."

Med bästa hälsningar


Tomas Cramér

Tillägg 2002-11-01

Lennart Lundmark har skrivit "Lappen är ombytlig, ostadig och obekväm…" Norrlands universitetsförlag i Umeå 2002. En märklig boktitel.

Det viktiga huvudspåret samernas rätt till land och vatten som behandlas bl.a. i konventionerna om civila och politiska rättigheter, CCPR, 1966, artikel 1 och 27 m.fl. och om urfolkens rätt till land och vatten, ILO 169, 1989, artikel 13 m.fl., principer kända sedan länge i folkrätten, obs. rättsfallet Ivan Kitok i Genève och kritik mot Sveriges rapporter, faller bort i Lundmarks bok, som koncentreras på en närsynt behandling av riksdagsdebatter, vilka ej alltid varit så initierade, verkningsfulla eller handlingsinriktade. Principerna i konventionerna var som sagt kända långt före 1966 i internationell rätt. Tyvärr anger Lundmark alltför sällan vem som var statsminister och handlande statsråd vid tillsättande av utredningar, avgivande av propositioner etc. Det är givetvis viktigt att veta om det är konservativa, liberala eller socialistiska regeringar som agerar, särskilt som samerna själva först på 1960- och 1970-talen får möjlighet att handla mera aktivt inom det politiska beslutsmaskineriet, inspirera motioner, agera genom intresserade riksdagsmän i utskotten etc. Sameombudsmannens intensiva aktivitet, 1963 börjar rättegångsaktivitet, Altevatn, Skattefjäll på samernas begäran.

Lundmark har gjort en mycket ambitiös genomgång av material, men har ingen historiografi, ingen systematisk litteraturlista. Däremot åberopar han selektivt litteratur och referenser som noter till sina olika kapitel, vilket möjliggör en stark bortvinkling. SSR:s styrelse- och landsmötesprotokoll och övriga handlingar redovisas ej.

Framstående författare som professorerna Hugh Beach, Tom G. Svensson m.fl. elimineras. Vad som andrages i Cramér: Samernas Vita Bok (SVB) 1966–2002, 30 numrerade volymer, och i Cramér m.fl.: Studier… Norstedt 1970, varken nämnes, refereras eller kommenteras. Blott avtryck av arkivtexter däri får hänvisning av Lundmark.

I ett samhälle som dagens svenska, där jämställdhet och människans värdighet står så totalt i centrum måste en författare, när det gäller samerna framhäva den internationella emancipation som ligger i 1751 års kodicill vilande på Pufendorffs och Grotius' högstående juridik. 1751 ger Sverige och Danmark-Norge samerna en egen domstol, vilande på gammal samisk tradition, Lapprätten, som skall tillämpa kodicillen som lagtext. Riksdagen bifaller en proposition härom och Svea hovrätt bekräftar saken genom ett universal 1752. Kodicillen gäller lika med svensk lag, och samebyn, districtet, framstår som rättighetsbärare.

Denna rättighetsbärare kvarstår, även om inrymningen av samer i värdskapet som åbo – en sorts fideikommissrätt – på lappskatteland (underavdelning av samebyn som markägare) sköts administrativt, och detta bekräftas av juristerna i HD 1868 med sedermera statsministern Eduard Henrik Carleson som ledare för Viktor Cramér m.fl. (utförlig motivering, styrkt av juris professorn J. J. Nordström i riksdagen 1871 i en utförlig genomgång). Det är givetvis dessa kunniga män, som förstår sig på 1751 års internationella emancipation av samerna, jämförlig med emancipationen av USA:s negrer genom Lincoln och Rysslands livegna genom Alexander II 1861–1863, som är det viktiga. Det får nog sägas vara Sveriges traditionella syn på samerna som bekräftades 1751 (Karl IX samernas konung, Skattefjällsdomen 1981 bekräftar samernas ställning, äganderätt, enligt urminnes hävd i norr sedan 1600-talet).

Den svenska samevänliga traditionen går ju tillbaka till Gustav Vasa med en serie viktiga, nästan alltid förbisedda brev. 1526 tillförsäkrar kungen samerna att deras domare skall hålla dem vid Sveriges lag (jordabalk etc.) och goda gamla sedvänjor. 1543 säger kungen till bönderna att lapparna betalar skatt till mig liksom ni bönder och ni skall respektera deras rätt till jaktbyte även nedanför lappgränsen. Här befästes alltså lappgränsen, samernas uteslutande begagnande och lappskatten, som ger rätt bl.a. till jakt och jaktbyte, en samernas rätt som drotsen befäst redan 1328. 1551 befäster Gustav Vasa i två brev samernas äganderätt till land, rätten i rörligt (lös egendom) och orörligt (fast egendom). I en konungsdom 1615 befästes samernas rätt och förarbetena går tillbaka till Gustav Vasas brev. Detta var viktigt för riksgränsen som Axel Oxenstierna sedan bevakade med samernas skatterätt till sina territorier (äganderätt) som viktigaste "svenska schackpjäs" mot Norge norr om Dalarna i en fast rikssvensk tradition (Axel Oxenstierna legifer Laponiæ, lagman). Detta visas klart av de svenska pretentionerna vid gränsförhandlingarna för gränstraktaten 1751 med kodicillen (Nordlandsmötet, med dess betoning: överallt där Sveriges krona tager skatt, där äger hon ock landet – suveränitet grundad på samernas skatterätt – äganderätt). Samernas rätt var Sveriges välbevakade starka kort utmed hela gränsen norr om Dalarna. 1751 var Sverige nödsakat att kompromissa (svag politisk ställning) men gränsen kunde bli bättre för Sverige i framtiden – mycket kunde hända i kommande krig ansåg Sverige då, mycket hände ju också. Se om Gustav Vasa, konungsdomen 1615, Gustav II Adolf, Axel Oxenstierna etc. i SVB.

Emancipationen bekräftas 1751 av förhandlarna Danmark-Sverige Mangelsen och Klinckowström, byggande på utredningar av Pufendorff, Grotius och danskarna Hielmstierne och Stampe, eminenta jurister. Som icke-jurist synes Lundmark helt sakna sinne för juridikens vikt och betydelse när det gäller att avgöra juridiska frågor som samernas rätt till land och vatten. Vikten av likhet i värdighetshänseende synes Lundmark sakna sinne för, när det gäller förhållandet nybyggare – bönder – samer, en faktor som står i centrum 1751–1752, i paritet med dagens jämställdhetstänkande, men som helt förloras 1884 när vulgärdarwinismen slår igenom i HD med Knut Olivecronas totala åsiktsbyte.

I det framväxande organisationssverige hindras samerna av lappfogdar/lappväsendet, personer som värdighetsförnekarna Ragnar Sandberg och Ragnar Lassinantti, att organisera sig. Först 1950 kan Gustaf Park bilda Svenska Samernas Riksförbund (SSR), som nu 2002 under annat namn är största parti i Sametinget under Lars-Anders Baer, som effektivt medverkade varje rättegångsdag under HD:s sex månader långa huvudförhandling i Skattefjällsmålet i slutet av 1970-talet och kritiserade tjänstemannadomen av 1981 i Samefolket.

Naturligtvis är det samernas egen aktivitet, myndigheternas kamp mot denna och deras näringspolitiska förintande av samiska rättigheter till land och vatten som är det intressanta ämnet: Emancipationen 1751–1752, disfranchisement (mistande av värdighet och näringspolitiska rättigheter) 1884 – 1886 – 1928 – –1992 – 1993. Myndigheternas fixering vid ett negativt spår lägger en orimlig börda på samerna, en exorbitant burden. Myndigheterna blir beroende av sina egna djupa hjulspår, path dependence (Nobelpristagaren Douglass North) trots det klara budskapet i ILO 169.

Lundmark har valt bort 1751–52 och SSR 1950–1980 samt Sametinget ävensom de ledande idébärarna – en ytterst vinklad framställning.

Professor Gunnar Eriksson har gjort sig känd för stor lärdom och förmåga att omvärdera "välbefästa" uppfattningar (t.ex. Olof Rudbeck 2002).

Den samernas värdighet som så tydligt står fram i kodicillen och hos kunniga män som Nordström, och Carleson med kolleger i HD 1868, statsrådet Axel Bergström 1873 i riksdagen (innebörden av avvittringsstadgan 1873), raseras totalt hos Knut Olivecrona och hans HD 1884, där det talas om invasioner av en främmande folkstam som hotar jordbruket och en framväxande svensk kolonialism och industrialism utan hänsyn till samerna i norr. Länge har det letats efter ideologisk förklaring till detta tankeskifte.

På förfrågan har professor Gunnar Eriksson utrett denna radikala tankeglidning. Det är den vulgärdarwinistiska syn som den inflytelserike tyske professorn Ernst Hæckel, antisemit och antisamit, tillsammans med professor Bengt Lidforss m.fl. företrädde, som är förklaringen. Hæckel valdes in i svenska vetenskapsakademien och hade ett enormt inflytande, närmast monopol, inom den akademiska undervisningen i naturvetenskapliga ämnen. Hans internationella rörelse, monismen, fångade in Ellen Key och många andra centralt placerade opinionsbildande intellektuella. Denna verkan sträckte sig till juridiken och många andra samhällsområden. Människans värdighet var för Hæckel förbehållen germanerna och efter den franskinriktade Karl XV:s död 1872 blev Sverige alltmer tyskinriktat (kungligheten hade fortfarande makt, men det var naturligtvis ej detta som var avgörande). För samernas del var värdigheten borta och nedvärderingen blev det ledande temat, buret av Olivecrona, Gustaf von Düben, kolonialist och landshövdingen i Norrbotten H. A. Widmark. Justitieministern Nils von Steyern sökte värna samernas rätt i kamp med motsatta intressen. Lagar som vilar på nedvärdering, en nykommen sådan, jfr judarna, kan givetvis ej anses bindande t.ex. i äganderättsfrågor, som lagen 1886 dessutom ej avsett att lösa, Carleson – Nordström – Axel Bergström var ju i gott minne 1883–1886.

När Lundmark i sitt förord talar om "den oprecisa användningen av begreppet social- eller kulurdarwinism, som alltför länge präglat diskussionen om svensk samepolitik", är detta missvisande. Det är Gunnar Erikssons ytterst precisa konstateranden av fakta (skilda slag av darwinism) på 1970-talet i Skattefjällsmålet, som fastslagit raserandet av begreppet samernas värdighet i svensk lagstiftning, med lappfogdeväldet och falsariet "lapprivilegium" 1928 som följd. Efter opposition av Cramér vid Mörkenstams disputation har det blivit erkänt att lappmarksprivilegium var något som nybyggarna fick – viss skattefrihet m.m. – men att samernas rätt till land och vatten aldrig varit sedd i Sverige som något privilegium odiosum, jfr judeprivilegium under Gustaf III, "ej äga fast egendom" utan som en civilrätt, districtets rätt och uttrycket "äga skatteland" i kodicillen 1751. Detta uttryck låg i Sveriges intresse för riksgränsens skull (som kunde komma att revideras i framtiden).

Mörkenstam har ju senare, 2002, i boken Svenska Värderingar? klarlagt diskrimineringen av samerna, bristen på jämlikhet och värdighet, nedvärdering som lagstiftningens ohållbara grund (jfr Åland, Färöarna, Grönland).

Lundmark har ett norrlandsperspektiv på samerna och undviker den disfranchisement – näringspolitiskt förnekande av rättsliga positioner – som kommer med nedvärderingen, Knut Olivecronas åsiktsbyte 1884. Åsiktsbytet är ett uttryck för "modernitet" av Hæckels märke, som generellt präglar tiden, och fortfarande råder, som Mörkenstam påvisat 2002. Olivecrona vänder sig i sin nedvärdering av samerna klart mot kodicillens juridik, som han tidigare bejakat.

Herman Lundborgs nazistinriktning och "vetenskapliga" antisamitiska "forskning" uttömmer ej Hæckels inflytande allmänt i Sverige. Nedvärderingen av samerna i lagstiftningen har en allmännare grund än enbart Lundborgs rashygien. Det är snarare vulgärdarwinisten professor Karl Bernhard Wiklunds stora inflytande och förnekande av varje värdighet hos samerna (tidskriften Daphne 1906, Wiklunds Verdandiskrift, jfr Collinders Verdandiskrift) som fortfarande verkar.

Det är beklagligt att Lundmarks ambitiösa genomgång givit ett så magert och missvisande resultat. Han uppehåller sig ostrukturerat vid riksdagsdebatten utan att redovisa politiska bakgrunder för de agerande. Ej heller redovisar han de tankeströmningar och trender som behärskar tidevarven. Lundmark väljer enbart ett nedvärderingens tidsavsnitt.

Det är nödvändigt att den informationsverksamhet, som nu i hela Sverige skall inledas om samerna, beaktar yttrandefriheten. Norrlandsintressen motsatta samernas intressen har lätt att skaffa finansiering för tendentiös litteratur, som främjar följande av inslagna villospår (Lundmark).

Den kritik Sverige fått av sina rapporter till Genève i samefrågan nödvändiggör att Sverige finansierar och medger fritt tillträde och fri egen talan för författare och journalister som fritt vill verka för främjande av samernas sak vid informationssammanträden samt finansierar publicering av litteratur och inlägg som främjar samernas rätt till land och vatten, ett legitimt intresse varav samernas värdighet som folk – och urfolk – är helt beroende.

Lundmarks bok 2002 saknar varje framtidsprogram för samernas del och varje kritik av rådande läge, klarlagt av Mörkenstam 2002. Kontentan av Lundmark: Fortsätt som förut med en "lapplag" vilande på det 1981 bortdömda falsariet lapprivilegium.

Lundmark påminner om samerättsutredaren Lennart af Klintberg som 1968 kallade samernas reformkrav för "yttringar av missnöje med gällande ordning". 1968 års samepolitiska program är ett pregnant uttryck för samernas vilja, men förbigås helt av Lundmark, ehuru flera gånger antaget av SSR:s landsmöte.

Då Lundmarks bok kan befaras få ett passiviserande inflytande (och en propagandaroll i statens informationsverksamhet i landet) – med stort stöd i norrlandskretsar – på framtida svensk samepolitik oavsett folkrätten, är det av stor betydelse att det besinnas hur boken helt saknar politisk precisering trots at riksdagsdebatter ges så stort ostrukturerat rum däri. Först på 1960- och 1970-talen blir riksdagsdebatterna mer informerade, 1971 lag, 1972 renbeteskonventionen, 1977 positiv principdeklaration, 1983 lagfartsfråga, varvid det är partipolitiska inlägg som måste observeras liksom 1992, då samernas sista omsättningsbara tillgång, jakt och fiske, olagligt fråntages dem.

Som redan påpekats, har samernas egen effektiva aktivitet, som börjar 1950, ej fångat Lundmarks intresse, han har försummat SSR:s styrelseprotokoll, landsmötesprotokoll och registratur, som är av största intresse för ämnet "Lappen är ombytlig, ostadig och obekväm". Det är ju först 1950 som "lappen" övervunnit hindren och kan komma igång med en systematisk, strukturerad egen samepolitisk verksamhet gentemot staten, som ovedersägligen är samernas största motpart som 1968 års samepolitiska program konstaterar, återgående på många års styrelse- och landsmötesresolutioner. Dr Mörkenstam har vitsordat, att 1968 års program innehåller det väsentliga av hans budskap i Svenska Värderingar? 2002.

Johan Raattamaa, 1811–1899, ledande laestadian, bidrog starkt till att återupprätta och befästa samernas värdighet och bl.a. bekämpa det utbredda superiet, en reaktion mot nedvärderingen. Denna värdighetsbefrämjande gärning formade samer som Lars Utsi och Per Idivuoma och gav dem kraft att motstå sådana politiska partiströmningar, som ostrukturerat refereras i Lundmarks bok. Det är viktigt att notera Lundmarks försummande av konstens vikt för att sätta samernas värdighet i centrum, målningar av Karl Tirén som visar riksdagsman Farups renmord i Härjedalen, tavlan hängdes upp i riksdagen 1886, (och riksdagsmän, försummade av Lundmark, talade 1886 i samernas sak), och framför allt Bror Hjorts enastående konstverk i Jukkasjärvi kyrka, som i stort format hyllar laestadianismen som uppehållare av samernas värdighet när riksdagen förnekar den, när kyrkan förnekar den (biskop Olof Bergqvist, ärkebiskop Hammar).

I organisationssamhället Sverige är det först 1950 som samerna kan med kraft föra fram en egen stämma på det enda sätt, detta samhälle respekterar. All heder åt tidigare samemöten 1917 (Norge) 1918 (Östersund) etc. men det är först 1950 som det blir viktigt vad samerna själva åstadkommer. Ledmotivet i riksdagarna efter 1884 och ännu 1992, för nu tio år sedan, har varit förnekande av samernas värdighet och nedvärdering av dem och näringspolitiskt av deras rätt som professor Gunnar Eriksson påvisat.

SSR utvecklade en stor konsekvent kraft, som är väl dokumenterad och avspeglas i riksdagarna med början på 1960-talet bl.a. i motioner och uppvaktningar i utskotten på ett strukturerat sätt med ledning av 1968 års samepolitiska program för hela samefolket (Israel Ruongs djupaste patos). SSR:s arkiv är – som redan påpekats – en mycket rik källa, som Lundmark försummat till förmån för – i jämförelse – ointressant material med oinitierade aktörer, vilka ej heller insatts i sina politiska sammanhang.

Boken heter "Lappen är ombytlig, ostadig och obekväm".

När en författare väljer bort den juridiska traditionen från 1751, starkt levande hos kunniga debattörer till 1884, då vulgärdarwinismen slår igenom, och sedan väljer bort SSR från 1950, samernas egen aktivitet som först då får luft, kan författaren skapa en fantombild.

Man kommer ej ifrån (trots Lundmarks försök) att lagstiftning har med juridik att göra, att lagstiftning ej går att förstå utan en juridisk analys. Då Lundmark (ej jurist) uppenbarligen saknar förutsättningar för en dylik analys samt vilja att söka göra den, söker han i ett hopplock av m.e.m. udda uttalanden i riksdagen komma bort från lagstiftningens verkliga innebörd och skälen härför (kolonialism och kleptokrati i ett politiskt mönster). Det är ej lappskattelandsåbon som har gjort den äganderättsskapande ursprungliga ockupationen av herrelöst land, detta har gjorts av samebyn som rättsligt kollektiv, universitas, occupatio per universitatem, erkänd internationellt 1751 och med även nu bestående rättsverkan, förstärkt av skattläggning. I Skattefjällsmålet vägrade HD mot praxis den yrkade remissen till Kammarkollegiet. Grundskatteavskrivning åsyftade ej att avskaffa bestående rätt, civil- och kameral rätt, även om en del tjänstemän trodde detta. Man måste äga kameraljuridiska kunskaper, som finns kvar i Kammarkollegiet, för att bedöma grundskatt och skattläggning.

Det är knappast någon som bestrider att darwinismen, även, kanske på ett annat sätt, vulgärdarwinismen, omgestaltade synen på människa och människovärde, ett uttryck som förekommer – liksom utvecklingsläran – ostrukturerat i Lundmarks text och citat. Marx, Nietzsche, alla påverkades, även detaljfrågan samefrågan, och kristendomens syn, människan som en eminent varelse med fredlig värdighet, vad ni gjort för dessa minsta har ni gjort för mig, Matt. 25, "den som griper till svärd skall förgås med svärd", kom under starkt attack allmänt, survival of the fittest (Spencer). Darwin påverkade alltså hela människosynen och därmed synen på "lappen". Lundmarks hopplock av ostrukturerade referat/citat av spridda uttalanden i riksdagen, som ej identifieras politiskt, kan ej rubba faktum, en förändring av tidsandan, som nyttjades av antisamiska politiker (ofta åsiktsbytare av politiska skäl, Knut Olivecrona 1884, Ivar Afzelius 1912, Åke Holmbäck 1920–1922).

En mera närsynt analys av Herman Lundborgs "rasforskning på lapparna med skallmätning etc. och mot rasblandning" kan påstå att amerikansk rashygien till stor del legat bakom. Detta kan dock ej eliminera denna allmänna förskjutning i tidsandan, långtidsverkan av Ernst Hæckel med monismrörelsen, Karl Bernhard Wiklund m.fl. som Gunnar Eriksson utrett, långt utöver Lundmarks korta citat.

Det fanns även en från Norrland kommande propaganda, som påverkade riksdagsmännen, som saknade egen kunskap. Ragnar Lassinantti yttrade i riksdagen, när Cramér på 1960-talet, ett nytt initiativ, inspirerat en motion om anslag till tidningen Samefolket, att när den svagare kulturen möter den starkare, blir det den svagare som går under, och samerna skola ej undgå detta öde. Lassinantti yrkade avslag, men förlorade i voteringen. Exemplen på Lassinanttis negativa propaganda mot samerna är många, bl.a. vid en utskottsresa till Kiruna, där John Takman deltog. Det var först genom Sameombudsmannens verksamhet som strålkastaren riktades mot den sedan länge dolt pågående propagandan.

Lappfogde hedbäck gjorde negativ samepropaganda inför Love Kellberg, Hans-Åke Wängberg och Tomas Cramér, officiella förhandlare med Norge, i mitten av 1960-talet. När det gällde omfattande renöverkörningar på järnvägen Gällivare – Kiruna påstod Hedbäck att samerna ej önskade något renstängsel "lapparna kan aldrig bli ense om någonting". Att märka är att Hedbäck enligt lag var ordförande på samebyastämmorna och allsmäktig över protokollet (inga justeringsmän fick väljas). När Sameombudsmannen hört byarna visade sig enighet om renstängsel, som byggdes och överkörningarna minskade radikalt.

Lappfogde Härdelin yttrade till Cramér när denne tagit ämbetet som Sameombudsman på Ruongs initiativ vid landsmöte 1962 och just tillträtt i Arvidsjaur, vid en grogg på Laponia som Härdelin envisats att bjuda på: "Lapparna, de är som stora barn". Härdelin var den som dolt fört "stenogram" vid ett av Parks landsmöten och givit upphov till ett konkurrerande landsmötesprotokoll (Länsstyrelsens i Norrbotten), som Park tryckte vid det riktiga protokollet, omtryckt i SVB. Dessa figurer, Lassinantti m.fl. har ju fört samma antisamitiska propaganda även före 1950. Seriösa undersökningar av lappfogdarnas och länsstyrelsernas arkiv pågår. De kommer att visa aktivitet av antisamitistisk art under lång tid före 1950, Hedbäck, Malmström, Ritzén (Norrbotten och Västerbotten).

Tyvärr har min gamle skolkamrat Gad Rausings fond givit bidrag till Lundmarks förkastliga bok, som givetvis kommer att med orätt åberopas mot samiska intressen i framtiden, medan samerna har ytterst svårt att få några anslag. Detta strider mot yttrandefriheten i grundlagen, som givetvis skall gälla vid den landsomfattande information om samerna som staten nu förebådat.

Johan Widéns desperata nödförslag 1928 med falsariet "lapprivilegium" kommer sedan omfattande lagstiftningsförsök stjälpts av lagrådet/HD och resulterar i 1928 års koloniallag. Widéns hållning går tillbaka på Knut Olivecronas åsiktsbyte 1884, en text som juristerna ivrigt studerat i överdriven respekt för Olivecronas namn och i okunskap om åsiktsbytet. Detta påpekades av Cramér i hans extra-opposition vid Mörkenstams disputation, och Dr Mörkenstam har dragit konsekvenserna i boken Svenska Värderingar? att ifrågasätta det invanda, Carlsson bokförlag 2002. Widéns politiska inramning och ideologi – han sätter lappfogdar, ej samer, i centrum och skiljer helt ut icke-renskötare t.ex. från jakt och fiskerätt – måste belysas. Den har bringat ofärd för framtiden alltsedan 1928, en lag med oöverskådliga förarbeten, med en von oben-inställning som myndigheterna fortfarande har.

Jämför falsariet lapprivilegium 1928 med Gustaf III:s judeprivilegium "ej äga fast egendom". Parallell nedvärdering i judarnas fall givetvis ej uppfattad som "fastighetsreglering" och därmed avskaffad, i samernas fall lika felaktig men dock enligt HD:s föråldrade tjänstemannadom 1981 bestående, (samerna äger ej skattefjällen, vilket dock innebär att kronan tilldömts äganderätten), men stridande mot ILO 169 artikel 13 m.fl. som ger urfolken en rätt av säreget slag, sui generis, utan fångeshandling, lagfart eller annan särskild rättstitel. Rätt sui generis drabbas ej av HD:s dom 1981 (dispositivt mål) ty den åberopades klokt nog ej som grund.

Märk att Lundmark själv för fram sin behandlade tidsperiod till 1981 med sin (osakkunniga) kommentar till Skattefjällsdomen 1981 (sid. 164 med dessutom oriktig uppgift om källmaterial). Med hänsyn till bokens titel borde givetvis samernas högperiod och kreativa enade vilja 1950–1980 behandlats allra främst, t.ex. professor Tom G. Svenssons monografi över Skattefjällsdomen The Sami and their Land 1997, en ögonvittnesskildring, rikt illustrerad.



Tomas Cramér

Författare och journalist med stor erfarenhet av svenskt rättsväsen och svensk förvaltning samt av samefrågor, invald i Författarförbundet, Skogs- och lantbruksjournalisterna, PEN-klubben, Helsingsforskommittén och Författarcentrum Öst.



Tillägg 2002-11-14

Riksdagens protokoll 1977-05-12 nr 130 s. 147 (1966/77)

Utbildningsminister J. E. Wikström (fp): Nu får vi en statlig samepolitik. Samerna utgör i Sverige en etnisk minoritet, som i egenskap av ursprunglig befolkning i sitt eget land intar en särskild ställning. Man måste vid utbyggnaden av samhällets stöd till samekulturen ge utrymme även åt andra bedömningar än dem som kan göras beträffande övriga minoritetsgrupper i det svenska samhället. Samernas önskemål och krav skall tjäna som riktmärke för de framtida statliga insatserna = riksdagens beslut.

Fru Marklund (vpk): Vi i Kiruna har sedan sex år ett samrådsorgan med samerna. SSR (långt citat i protokollet) har inskärpt betydelsen av sådana organ i kommunerna.

Georg Andersson i Lycksele (s): Riksdagsbeslutet idag innebär ej garantier för den samiska kulturens bestånd. Jag är i det avseendet mer pessimistisk än Wikström. Marklund kritiseras.

Sellgren (fp): Långt citat av SSR:s skrivelse till berörda utskott. SSR vill utvidga samebyn, medlemskretsen.

Carlsson i Vikmanshyttan (c): SSR citeras. Samerna som nordisk fråga är viktiga.

vpk hade väckt samevänliga motioner och fru Marklund begärde votering och rösträkning.

Kulturutskottets hemställan i betänkandet 1976/77:43 med anledning av proposition 1976/77:80 bifölls.

Samerna genom SSR hade arbetat hårt och hade 1977 ett betydande inflytande, citerades ymnigt i riksdagsdebatten, men landsmötet drev ej frågan om stödjande medlemmar 1977 och ej frågan om Strasbourg 1981, vilket i belysning av den senare utvecklingen ter sig som ytterst olyckligt och vållar splittring i Sametinget. Frågan borde ha lösts 1977, 1981. Samesaken har ännu ej hämtat sig.




Samernas historiska fredlighet går tillbaka åtminstone till (bevisligen) 1300-talet. Den erkänns programmatiskt i kodicillen 1751 genom att samerna tillförsäkras permanent neutralitet i krig och egen domstol. Fredligheten nödvändiggör än ytterligare folkrättens skydd och aktualiserar Sveriges plikt att ge skydd och ersättning åt en fredlig, länge kleptokratiskt styrd (dr Mörkenstam) urbefolkning i dess eget land.

Human Rights Committee 1 april 2002 om Sverige:

15. The Committee is concerned by the limited extent to which the Sami Parliament can have a significant role in the decision-making process on issues affecting the traditional lands and economic activities of the indigenous Sami people, such as projects in the fields of hydroelectricity, mining and forestry, as well as the privatization of land (articles 1, 25 and 27 of the Covenant).

The State party should take steps to involve the Sami by giving them greater influence in the decision-making process affecting their natural environment and their means of subsistence.

Här inkluderas givetvis det fulla återställandet åt samerna av beslutanderätten över jakt och fiske, samernas sista omsättningsbara värdefulla tillgång. Likaså inkluderas rovdjurspolitiken som nu sköts av rovdjursvännerna i Naturvårdsverket i strid med artikel 6 i Europakonventionen. Här fordras snabba exigibla beslut av objektiv instans.

The Sami people erkänns som folk enligt artikel 1 i CCPR.



Samerna själva måste inse folkrättens styrka i samefrågan.



– Innehåll –

Copryright 1966 till dags dato Tomas Cramér. Senast uppdaterad Friday, August 01, 2003. Sidan laddad gånger. Webmaster Carl Cramér.