Anförande av Tomas Cramér, författare, f.d. kammaradvokatfiskal, sameombudsman i 35 år, vid seminarium anordnat av Den Samiska Budkavlen m.fl. den 23–24 april 2002 (2002-04-24)


Traditionsbrott genom ny ännu bestående juridisk nedvärdering som bas för "gällande lag" av 1886, 1928 och senare. Samerna 1884 i HD (ras, mindervärdig kultur), 1935 i tongivande Sveriges Radio (samerna ingår ej i folkhemmets juridiska jämlikhet). – Den smarta, svenska, snåla, kalla, oblodiga, tung-lobby-styrda, politiska, etniska rensningen.


Jag har en del kompletteringar till vad som har framförts här vid seminariet. Jag tycker kanske särskilt att Mörkenstams framställning är stimulerande och viktig där han analyserar det staten har lagt till grund sedan 1884. Den har manipulerat samebegreppet och skjutit fram det här med renskötsel till en början och sedan om jag får kort sammanfatta, så har man gått över till språket som kriterium men summa summarum av det hela är egentligen att samerna inte själva får bestämma vem som är same och får inte ha någon autonomi som Åland, Grönland och Färöarna. Och Island, kan man ju också nämna som en tidigare Small Nation of the North, som har blivit självständig. Island var ju ganska förtryckt under dansktiden. Splittringen bland samerna är alltså vållad av staten och går igen i Sametinget (se 1968 års samepolitiska program, antaget av landsmötet).

Jag har tagit med några kartor och bilder och här är en stor karta över Norden, som jag tycker är viktig att titta på för det som Mörkenstam framhöll om den svenske samen som renskötare, det finns ju som föreställning inte alls i Norge, vårt grannland, som vi var i union med under en ganska lång tid. Där har man ju diametralt motsatt ståndpunkt. Där är den genomsnittlige samen en fattig fiskare eller en fattig bonde och renskötsel är någonting i periferin, en marginell detalj nästan i samevärlden i Norge, som är det största samelandet med kanske 40.000 à 50.000 samer och där nu också Højesterett har gjort ett par domar, Selbu och Manndalen, där man under inflytande av Carsten Smith har givit samerna vittgående rättigheter och har en mycket friare ställning än vad den svenska Högsta Domstolen har, som ju rekryteras ensidigt av regeringen från departementen till väldigt stor del. När domen i Skattefjällsmålet kom 1981 sa Lars Anders Baer och jag som båda hade agerat då i över sex månader i huvudförhandling i HD, att detta är en dom meddelad av tjänstemän och inte av domare. Man hade alltså inte använt juridiska vikter utan politiska vikter. Det har sin historia som jag återkommer till.

Det här med kartan är viktigt därför att när man talar om samefrågor, så ska man bortse från riksgränserna, som är mycket unga i förhållande till samernas gränser sedan gammalt, och till samerna. Man bör räkna samer oberoende av riksgränserna. Vid Treriksröset Kilpisjärvi och runtom finns många samer, som ej bör räknas "kommunvis". Den här gränsen mot Norge är från 1751, alltså en mycket sen, den här gränsen mot Finland är från 1809, en ännu senare tidpunkt. 1751 års gräns går ju också här (Norge-Finland), någonstans hit. Den här gränsen (Norge-Ryssland) är från 1826, det är alltså en väldigt sen gräns. Den tillkom då man delade det s.k. faellesområdet och det var den svenske utrikesministern då som förde Norges talan och man lyckades ganska bra att få en gränsreglering här. Det är viktigt att tänka på det här, att den svenska definitionen, vad man kan kalla för manipulerandet av samebegreppet, är alltså något svenskt, väldigt specifikt svenskt och finns inte alls i Norge, där man har en bättre definition och en mycket friare högsta domstol.

Det verkliga brottet i den juridiska utvecklingen skedde ju 1965, när overskjönnsretten i Senja erkände att samerna hade en civilrättslig rätt till land, Altevatn m.fl. distrikt, som sedan i konventionen 1972 togs från de svenska samerna på ett mycket egendomligt sätt. De här röda områdena på samebykartan markerar alltså de gamla samiska privaträttsliga områdena, sådana områden som vi förlorade i konventionen 1972, då ambassadör Love Kellberg var en utmärkt svensk förhandlingsledare. Jag ingick också i denna förhandlingsgrupp.

Här har vi riksgränsen och det är alltså så att samebyarnas gränser är mycket äldre än 1751 års riksgräns. Man kan se en hel del av de samiska gränserna genom de här röda områdena, som vi fick avstå 1972 efter jobbiga förhandlingar, den skulle vara 30 år och de har gått nu. Samebyarna är ju gamla. Här hade man norr om Torneträsk, Tingevare och Siggevare m.fl. Det var väl kanske runda byar för mycket länge sedan, det var en annan konfiguration då, där man hade en vinterby, en talvesit och så flyttade man ut till olika fiskesjöar osv. på sommaren. Det var först när en hel del faktorer nödvändiggjorde den här långflyttande helnomadismen som alltså är en relativt sen företeelse, som man fick de här avlånga samebyarna. Samebyn har ändå bibehållit sin juridiska natur av juridisk person som kan inneha samiska rättigheter, oberoende av de sentida riksgränserna. Sameby och enskild same har erkänts taleberättigade i högsta instans. Renarnas migration vinterbete–sommarbete är biologisk och har varit densamma hela tiden.

Nu har man ju sagt i lagen att samernas rätt vilar på urminnes hävd och den tillkommer samebefolkningen. Det är juridiskt en mycket konstig konstruktion, för samebefolkningen är ju inte någon juridisk person, som kan föra talan inför domstol. Inte heller är det så att urminnes hävd kan tillhöra samebefolkningen som rättsligt institut.

I min anslutning till kartor och bilder kommer jag åter till en del saker jag redan berört. Urminnes hävd vilar på ockupation, dvs. att man har innehaft ett visst område och där har man varit, brukat allt som kunde brukas, och man har kört bort andra. Denna ockupation ligger bakom kodicillen 1751, där man citerar en mycket lärd och allmänt uppburen jurist som heter Samuel von Pufendorff, som talar om occupatio per universitatem, dvs. ockupation av ett rättsobjekt. Man har feltokat det där och trott att universitas var någonting väldigt allmänt och diffust, men det betyder egentligen lexikalt en grupp, ett skrå, en familjegrupp eller någonting sådant. Denna urminnes hävd vilar alltså på ursprunglig ockupation. Hävd kan också vara derivativ, någonting som man har förvärvat från någon annan, eller extinktiv, dvs. en hävd som utsläcker någon rätt som fanns förut. Det där är ju inte fallet med samerna, utan samerna är de ursprungliga ockupanterna, som genom samebyns (universitas) ockupation blivit ägare. Universitas kan vara liten, t.ex. en familjegrupp, som tar t.ex. ett skattefjäll i besittning, occupatio per universitatem.

Jag tänkte nu att jag skulle visa några bilder. Jag kanske skulle säga att jag har ju haft en förmåga eller kommit i en situation där jag har kunnat göra vad man bland kulturantropologer kallar för 'participating observation', deltagande observation. Jag har ju varit i domstolarna, i Svea Hovrätt och bl.a. på Gotland och i Norrland som domare, jag har varit i Kammarkollegium i 8 år, jag har sett förvaltningen, där man då sysslade med sådant som äldre jordrätt och jag har alltså kunnat iaktta inifrån hur man resonerar i domstolarna och i förvaltningen. Sedan har jag ju varit sameombudsman i 35 år, dels hos SSR och dels hos Sagka Stångberg i LSS och alltså kunnat göra en 'participating observation'. Jag har jagat älg med samerna i 20 år och fällt ett dussin älgar.

Någonting som jag skulle vilja understryka är det som jag nämnde när Mörkenstam talade, betydelsen av 1968 års samepolitiska program som antogs av flera landsmöten och som aldrig har avskaffats men ändå på något sätt inte har implementerats riktigt starkt. Det beror kanske på en tendens som finns på åtskilliga håll att skynda långsamt, flyga långsamt och lågt. 1964, tror jag att det var, talade jag i norra Jämtland, en plats där samerna samlas vid midsommar, Ankarede. Jag varnade då starkt för den här tendensen att flyga långsamt och lågt. Jag sa det att samerna har klarat sig genom flera sekler genom att retirera och kanske i viss mån tillämpa en politik av att flyga långsamt och lågt, vilket ju alla vet är det farligaste som en flygare kan göra. Men nu, sa jag, så har samerna retirerat så mycket, att det går inte längre att retirera utan nu måste man ta upp en kamp på allvar och motparten är naturligtvis staten, som uppträder som kolonialist och kleptokrat. Kleptokrat är en som styr genom att tillägna sig annans egendom. Det har kanske varit olyckligt den där tendensen att flyga långsamt och lågt, "fly slow and low". Jag fick stort gehör i Ankarede, bl.a. av de talrikt närvarande norska samerna. Jag tror att det var 1964 som samerna gjorde en stor demonstration i Stockholm i socialdemokraternas demonstrationståg den 1 maj. Jag har en film från det här, det var en stor uppslutning och man gick med fanor, man gick på Kungsgatan och där var Ingvar Åhrén och Per Mikael Utsi, det var stor uppslutning. Tänk om man hade fortsatt med det, hållit på med den demonstrationen varje år! Då hade ju samerna haft en plats på kartan, politiskt, som man nu tyvärr inte har.

Här alltså Israel Ruong och jag själv på bild. Det var omkring 1960. Vi lärde känna varandra i slutet på 50-talet och då var ju misären bland samerna, särskilt i norr stor, social, politisk, statusmässig, hälsomässig och kunskapsmässig misär. Samerna var portförbjudna på det ledande hotellet, Standard Hotell i Kiruna. Det fanns ett uselt lapphärbärge i Kiruna för övernattningar. Det var mycket dryckenskap osv. Även kunskapsmässigt var det ju som sagt en stor misär. Israel Ruong, när jag träffade honom, kände inte till kodicillen 1751, som ju är av absolut avgörande verkan i samejuridiken. Men han insåg ju min kompetens från Svea Hovrätt och åtta år i Kammarkollegium och att jag kunde göra en hel del nytta genom att hjälpa samerna och han friade till mig på rälsbussen mellan Arvidsjaur och Bastuträsk, i samband med en stor gemensam resa som vi gjorde, för ämbetsmannatjänsten som Sameombudsman hos SSR. Han kände mig utomordentligt väl, och visste att jag var en bestämd person med rättegångserfarenhet, jämför företalet till Cramér m.fl.: Studier i renbeteslagstiftning (Norstedt 1970), och särskilt kapitel IV och VI i boken.

Här är en annan samepionjär, Per Idivuoma och så tror jag att det är Lennart af Klintberg på bilden, som var samerättsutredare. Man tog ju gärna vattenrättsdomare till utredare och det berodde ju på att de hade ju i sina vattendomar underkänt alla krav från samer som inte var renskötare. Så den stora fiskesamebefolkningen runt Store Lulevattnet osv. fick ingenting. Då tyckte staten att sådana personer passade ju bra som utredare, för de hade ju redan som domare tagit ur samisk synpunkt helt fel ståndpunkt. Lennart af Klintberg yttrade sig om samernas reformkrav och kallade dem för 'yttringar av missnöje med gällande ordning'. Det var ju ganska talande för vilken inställning han hade.

Nästa utredare var Hans Åke Wängberg. Han var med en gång på ABF-huset i Stockholm och då kom frågan upp om autonomi för samerna. Då sa Hans Åke att det tyckte han var någonting fullkomligt uteslutet. Atle Grahl-Madsen, en folkrättsprofessor i Uppsala och sedan i Bergen och som jag nämnde igår hade det här seminariet Small Nations of the North och både Åland, Färöarna och Grönland (vi besökte dessa samt Samiland för seminarier) har ju fått autonomi, men man hade alltså här till samerättsutredare valt en vattenrättsdomare ur en tradition som hade underkänt anspråk från icke-renskötare och som betecknade autonomi för samerna som någonting helt uteslutet. I ond tro hade staten givit direktiv att rättsförhållandet mellan Kronan och samerna skulle vara oförändrat, alltså 1935 års syn; ingen sanningskommission, ingen kunnig samerättsjurist ehuru samerna begärt en sådan.

Nu går jag tillbaka lite grann. Här är alltså en fördarwinistisk bild. När man talar om vulgärdarwinism så behöver inte det vara riktat mot Darwin som Gunnar Broberg varit inne på. Det var kanske mera tysken Ernst Haeckel och Bengt Lidforss som påverkade i Sverige. Men det här är alltså en bild som jag visar från före Darwin. Darwins bok kom 1859 och det här är alltså Johan F. Höckerts målning Lappmässa i Lövmokk. Den vann guldmedalj på Salongen i Paris 1855 och inköptes av Napoleon III och placerades på museet i Lille varifrån den återköptes av Aron Borelius till museet i Norrköping, där den nu finns.

Här är alltså samerna behandlade som vanliga människor. Hela det här von oben-begreppet, som sedan kommer med darwinismen, finns inte här utan här är det en jämställdhet som existerar. Samerna har status ända sedan Schefferus Laponia 1673 och kodicillen 1751. Det där som Sagka Stångberg var inne på i sitt föredrag, att man hela tiden hade en von oben-attityd, en klapp på huvudet osv. återspeglas ju inte här utan det är något nytt som kommer i och med darwinismen, när den tränger igenom i Sverige på allvar 1884 (Knut Olivecrona som bildar skola, och som predikas i folkhemmet 1935 i radio av Georg Bergfors, Herman Lundborgs favoritelev, med "vi" svenskar, och "de andra" samer och zigenare enligt Anne-Li Lindgren i Historisk Tidskrift, 2002. Tilläggas kan att John Bauers troll är förvrängda samer, som presenteras på ett häpnadsväckande sätt av Helena Nyblom, prins Eugens vän, i John Bauers sagovärld 2001, Bonnier-Carlsen).

Här har vi då ett bild-exempel från en svensk tidskrift som heter Nutiden 1879. Det är alltså professor Virchow, som var en mycket känd person. Han var medlem av Svenska Vetenskapsakademien liksom Haeckel och var högt skattad i Sverige. Virchow anställer hjärnskålsmätning på lappar, skaffade av zoofirman Hagenbeck, i Berlins zoologiska trädgård. Jag tror att det var Lars J:son Nutti som frågade Broberg, om det verkligen var hjärnskålsmätning som han hade gjort och det ser man ju här på bilden. Här är det en herre i hög hatt som för protokoll och Virchow har i handen en klav, som man kunde mäta skallar med. Här emellan ligger alltså vulgärdarwinismens genombrott som helt strider mot traditionen i Sverige, som egentligen var att man uppskattade samerna, gav dem hög status. I samefrågan är det ytterst viktigt att bredda synsättet, att låta t.ex. konsten komma med, komma utöver "sameutredarnas" snäva synsätt.

Landshövding af Donner – om jag fattar det rätt var han landshövding i Västerbotten – började förbereda det här med Hasselhoun och att man gick över till kronoinrymning i värdskapet på lappskattelanden. Betydelsen härav får ej övervärderas. Samebyn, sameenheten, hade äganderätten pga. ockupation. Inrymningen avsåg värdskap (åborätt). Det skedde ju naturligtvis inrymning på det praktiska planet men äganderättssaken blev aldrig juridiskt sett knäckt på hög nivå. Det var inga höga rättsfall, som i överrätter bestämde det här utan det var någonting som skedde på administrativ nivå. Åborätt fanns även på privat mark. Det är nog alldeles klart att vad som sker på lägsta administrativ nivå kan inte utplåna civilrättsliga rättigheter. Rättsfallet Lilla Hamnskär visar detta vid avvittringen. Då sa HD att avvittringen är ett administrativt förfarande och det kan inte klippa av en befintlig civilrätt och alltså fick Lilla Hamnskär behålla den fiskerätt de hade och som de kunde styrka urminnes hävd till. Det är oerhört viktigt ur samernas synpunkt också, att avvittringen inte kan avklippa befintliga civilrättsliga rättigheter, som även kan uppkomma genom skattläggning av kronoskatte-jordnatur (äganderätt) och genom bekräftad sedvanerätt (kodicillen i riksdagen 1751 och i Svea hovrätt 1752 på kungligt uppdrag).

Också när HD flera gånger fick remisser och det var det här problemet med Norge och bråket om samernas rättigheter, åtminstone de svenska samernas rätigheter, som norrmännen gnällde över, då yttrade sig Edvard Henrik Carleson i HD med de andra justitieråden (något undantag) och sa 1868 att 'otvivelaktigt är lappens sekelgamla och genom statsfördrag erkända och helgade rätt så god som någon annans' och det var då kodicillen han syftade på. I kodicillen står det att lapparna får äga lappskatteland och man får inte förtränga lappen själv som för landet skattar. Den är av 1751, alltså yngre än lappmarksreglementet från 1749 och dessutom är den som sagt påbjuden för svenska domstolar genom Svea hovrätts universal 1752 där man erkände Lapprätten, samernas egen domstol som står i kodicillen och som ska avgöra bl.a. om lappskatteland. Statsfördrag som kodicillen 1751 gällde utan vidare som lag efter riksdagens beslut och tar över äldre förordningar. Samerna i Sverige hade traditionellt hög status, som sagt bekräftad genom Johannes Schefferus Laponia 1673, en internationell succé.

Så visst var det så att förvaltningen på ett förvaltningsplan trängde undan samernas hävdvunna rätt men det blev aldrig knäckt juridiskt. Hade det varit knäckt så hade inte Edvard Henrik Carleson, som sedan blev statsminister, kunnat hävda det som han säger här och de åtgärderna hade alltså inte knäckt frågan. Viktor Cramér var med i samma högsta domstol där och höll med Carleson i de principiella sammanhangen. Carsten Smith i Norge brukar säga att han hade någon förfader efter mitten av 1800-talet som hade lagt sig ut för samerna och han var fylkesman. Det var alltså 1868 i HD som man tog klar ställning för samerna på de regler som man hade i kodicillen. 1968 kunde jag åberopa i Højesterett i Oslo vad Viktor Cramér hade sagt i HD 1868 (bilder).

Ännu tydligare var Johan Jakob Nordström (bild) som var svensk riksarkivarie och som var importerad från Finland. Han hade varit juris professor där och undersökte bl.a. skogsfrågor och uppträdde 1871 i riksdagen. Han uttalade klart och tydligt att samerna har äganderätt till sina områden på grund av bl.a. urminnes hävd. Han undersökte som sagt detta i samband med de skogsutredningar han hade gjort i Finland. Nu fick man alltså klara belägg från rättshistorien i form av Nordström och från Högsta domstolen att samerna ännu då 1871 hade en stark ställning juridiskt sett, lika stark som bönderna. Samernas högstatus var orubbad och bestående.

Men sedan kommer de vulgärdarwinistiska angreppen från Gustaf von Düben och H. A. Widmark. Düben var medicinare, han var inne på det här med skallmätning och sådana här saker. (Bild) Han gör i Svensk Tidskrift 1872 ursinniga anfall på Nordström och Carleson och Carlesons Högsta domstol och deras resonemang. Det är alldeles tydligt att Düben var fångad av det socialdarwinistiska och skallmätning osv. Anders Retzius var den som började med skallarna och sedan blev det strid mellan olika professorer om vem som skulle få fortsätta på de här skallarna, som samlats in bl.a. av L. L. Laestadius, och till slut brann skallarna upp, så den professorsstriden löste sig på det sättet. von Düben kom sedan med en bok om lapparna, en stor bok, 1873 och där medverkade också en av landshövdingarna Widmark, H. A. Widmark.

Det var två landshövdingar Widmark i Norrbotten och de var långt ifrån några samevänner. Det som intresserade dem var de stora järnmalmsfälten och att det, som Love Kellberg har framhållit flera gånger, var så att Sverige fick de där malm- och järnfälten därför att lapparna var där och betalade skatt för de där områdena och de ligger på lappskatteland. Widmarkarna, de ville förinta samernas rätt till lappskatteland och Widmark d.y., som medverkade också i von Dübens bok, var mycket verksam i riksdagen och i olika kommittésammanhang osv. och det är mycket möjligt att den här glömskan som det är talat om här, att man glömde bort lappskattelanden, att den hade att göra med att Widmark inte ville veta av några lappskatteland. Det nämndes också av Nils Johan Päiviö att Holmbäck hade glömt lappskatteland. Om vi säger att den här glömskan var kanske alldeles medveten, så tror jag inte heller att vi ska låta någonting för mycket räknas Holmbäck till godo utan om man har lite erfarenhet av akademiska befordringsstrider (det har jag genom min fader) så tror jag att Holmbäck ville bli professor och han insåg att K. B. Wiklund var den som hade nyckeln. K. B. Wiklund var ju insyltad i de här förhandlingarna med Norge och hade Holmbäcks åsikt av 1920 i Upsala Universitets Årsskrift fått stå sig, nämligen att lapparna ägde lappskattelanden, då skulle de tvångsförflyttningar som i tysto var förutsättningen för 1919 års konvention, grundlagsstridiga tvångsförflyttningar, inte ha kunnat genomföras. Då skulle t.ex. samerna som satt i Vapsten, kunnat säga: Nej, inte några Omma och andra nordlappar hit, för det här är lappskatteland som ägs av oss! Därför måste man alltså tysta ner Holmbäcks åsikter av 1920. Att vara barmhärtig mot Holmbäck där och inte vilja s.a.s. tala om hur det i verkligheten är, det tror jag inte att man ska. Jag har ju även visat att Holmbäck falskeligen påstått att handlingarna till 1841 års brev om säkra gränser för lappallmogens renbetestrakter i Jämtlands län förkommit. K. B. Wiklund förringade samernas gamla svenska högstatus och sköt ned Holmbäck av 1920. Om Holmbäck stått på sig med 1920 års korrekta åsikt hade hans karriär varit förstörd. Holmbäck tog därför emot förordnandet som ledde till SOU 1922:10, som framgår av dess text, där Holmbäck av 1920 helt förtigs.

Det finns fler exempel också på det att vissa gjort karriär på att förneka lapparnas rätt. En mycket duktig jurist var med och förhandlade med Norge, Lennart Persson, han var med mig och Love Kellberg och förhandlade. Han gjorde sedan en utredning, när samerna begärde ersättning för mistade områden. De här mistade områdena, de här röda områdena på kartan, det fanns ju sådana inne i Sverige också och då gjorde Lennart Persson en mycket negativ utredning i ersättningsfrågan. Därefter blev Lennart Persson justitieråd. Eliel Steen gjorde bland andra en liknande karriär.

Det var ju ett stort initiativ, Miljökonferensen 1972 (statsrådet Ingemund Bengtsson). Jan Mårtensson i sina memoarer har skildrat att det var han som fick uppdraget att fixa den här konferensen. Regeringen var inte så väldigt entusiastisk men det gick bra och i sina memoarer säger Jan Mårtensson att det kom indianer dit och de visade upp några underliga papper från sina 'reservations'. De har ju treaties som försäkrar dem om äganderätten till dessa som nationer, och sa Mårtensson mycket von oben till passmyndigheterna att jag har släppt igenom dem och sedan åkte de hem och gjorde inte något väsen av sig, enligt Jan Mårtenssons memoarer. Men i själva verket var det så att George Manuel, som var den ledande indianen i National Indian Brotherhood i Kanada flögs upp av Dagens Nyheter och träffade Johan Kuhmunen som var representant för samerna (bild på första sidan i DN). DN som var mycket intresserad av detta, hade en utmärkt artikel av Gun Leander som flög med oss osv., och andra också under det att tjänstemän och jurister var passiva. Jag tror att man kan säga, utan att vara orättvis, att det var herr Per Wästberg, som gjorde slut på det här intresset att skriva om samerna. Per Wästberg intresserade sig för Mugabe och andra personligheter i Afrika, på världsscenen. Samerna, en svensk urbefolkning, var för smått för honom, chefredaktör för DN. Nu är det väldigt svårt att få in någonting i de stora media, någonting som s.a.s. verkligen innefattar en analys av det hela när det gäller Sveriges urbefolkning samerna. DN är synnerligen trend- och opinionsledande. Det blir blott nyhetsbetonade snuttar. Se Maria-Pia Boëthius' bok om journalistskrået.

Jag har själv en del akter i Skattefjällsmålet. Det pågick ju alltså i HD i sex månader, det är det största civilmålet som har varit i Sverige och naturligtvis spelade den här möjligheten för samerna att ha en sameombudsman att föra saker till rättegång osv. en väldigt stor roll för att göra slut på lappväsendets enorma maktställning som vi hörde om. Vi var i Kautokeino Ruong och jag 1963 och vi besökte Talma och jag fick där en fullmakt av Talma, de hade fullmäktige där som de valde och de har rätt att utfärda fullmakt. Hedbäck, som var en av de allra värsta lappfogdarna, han hoppade genast upp och sa att den där fullmakten gäller inte för den måste ges på årsstämman. Det stod i lagen att i lappby ska varje år hållas årsstämma under ordförandeskap av lappfogde eller landsfiskal. Stämman kunde alltså ej hållas på samiska. Hedbäck höll stämma på finska. Den lagen använde sig Hedbäck av, men domstolarna brydde sig inte om Hedbäck utan den där fullmaken gällde och så småningom fick jag ju fullmakt av praktiskt taget alla samebyar och kunde då sidsteppa lappfogdeväldet. Det var ju, som vi fick höra här, en enorm maktställning de hade i alla möjliga sammanhang. Ett särskilt viktigt sammanhang var de här stängselbyggena som gjordes, låg man inte bra till hos fogden, så blev det inget jobb. Fogden kunde även utesluta misshagliga samer från byn (rättsfallet Ivan Kitok som jag förde i Genève). Det var alltså en otrolig maktställning. I och med det att kom en sameombudsman, det har ju bl.a. den bäste lappfogden, Iwan Lundberg i Jämtland, intygat, fick samerna en by-pass, för att använda ett sådant uttryck, så att de kunde komma runt lappfogdeväldet och vända sig till domstol, med ett eget samiskt initiativ utan advokatkostnader och politiskt dubiösa advokater som Hallström. Gustaf Park var snart sagt den ende same som, utan juridiska kunskaper, såg behovet verkligt klart, före Israel Ruong. Lappfogdementaliteten har dock övervintrat i förvånande grad, både lokalt och centralt (Naturvårdsverket m.fl.). Det behövs ett ämbetsverk för den rättsliga samefrågan, omfattande alla samer. I den frågan råder nu ett förtryckande ministerstyre. – Talma bad mig starta Altevatn-målet 1963.

Det vore önskvärt att Nationalmuseum gjorde en utställning om Tirén-konstnärerna, som ju var de som försvarade samerna i konsten, målade samer som tar vara på renar som har skjutits av drängarna till bruksägare Farup som ägde Ljusnedals bruk i Härjedalen. Härjedalen har alltid varit en bekymmersam ort för samerna. Denne Farup var norrman men konstigt nog ändå svensk riksdagsman och den här tavlan som visar lappar som tar hand om skjutna renar hängdes upp i riksdagen i samband med att man skulle göra 1886 års renbeteslag. Det var mycket slagsmål då och von Steyern som var minister var ju ganska samevänlig men Widmark och många andra höll på traditionerna från Olivecrona 1884. Det är där, 1884, som genombrottet sker i HD från juridiska vikter som Carleson och Viktor Cramér och Johan Jakob Nordström hållit på. I senare omgångar var Knut Olivecrona med på Carlesons linje. 1884 bytte han fot och då är det politiska vikter som gäller och inte juridiska vikter. Man ska kanske också nämna att 1873 års avvittringsstadga är någonting som måste skiljas mycket radikalt från 1841 års kungl brev om 'bestämmande av säkra gränser för lappallmogens i Jämtlands län renbetestrakter'. Det var alltså en avvittring i Jämtland som är fördarwinistisk och 1873 då har vulgärdarwinismen börjat visa sig men ännu inte trängt igenom. Det fanns åsiktsbyte 1884, samernas traditionell högstatus revs ned och återkom ej i folkhemmet. Sverige har aldrig kommit ifrån denna statusförändring som påverkar lagstiftningen (disfranchisement, exorbitant burden, path dependence som jag utvecklat i SVB). Nedvärdering.

Civilministern Axel Bergström försvarade 1873 starkt samernas rätt i riksdagen som en replik till Dübens anfall 1872 på Carleson av 1868 och Nordström av 1871. Det var jag som först påpekade vulgärdarwinismens roll och genomslag 1884 i HD och jag fick begärt stöd av professor Gunnar Eriksson, tryckt av mig i Samernas Vita Bok (SVB). Eriksson understryker starkt vulgärdarwinismens avgörande roll, den plötsliga nedvärderingen av samerna 1884 i HD.

Jag måste nämna att Axel Bergström alltså var civilminister 1873 och denna avvittringsstadga utfärdades i administrativ ordning men det var en hel del frågor som togs upp i riksdagen. Den är inte beslutad av riksdagen, men frågorna togs upp i riksdagen före utfärdandet. Han kallades för kung Bergström, vilket kanske antyder att han hade ett magnifikt uppträdande med auktoritet. Han sade i riksdagen att det ej kan komma ifråga att genom lagstiftning beröva lapparna några rätigheter de fortfarande är i laglig besittning av. 1873 års avvittringsstadga vilar egentligen på ett sådant uttalande av kung Bergström. Han son, Karl Bergström var sedan landshövding i Norrbotten och var mycket samevänlig. Han verkade också i samband med tvisterna 1905 om lappfrågan, då vi skiljdes från Norge. Han var själv inblandad där som samevän, men sveks 1912 av presidenten-talmannen Ivar Afzelius (se SVB).

Men jag tror att det är riktigt att säga att traditionen från Knut Olivecrona, när han bytte åsikt 1884, nedvärderingen dominerade. Det var egentligen rätt till vinterbete som man stadfäste 1886. Man att den vilar på urminnes hävd, det sade Steyern. Men det är mycket möjligt och det har bl.a. justitierådet Bertil Bengtsson framhållit, att det är sedvanan som är det viktiga. Det där att man åberopade urminnes hävd var egentligen för att få det att glida igenom hos bönderna i riksdagen. Man ska inte fästa sig så väldigt mycket vid det utan det är mera sedvanan, som är det centrala, jämte 1646 års klara skattläggning, Gustaf Vasas, Vasaättens och Axel Oxenstiernas principiella enhetliga samepolitik där djurskjutningsrätt ingår under skatten liksom 1543. Den lappskatten har betalts i 250 år. Det var riksgränsintresset som låg i botten, skattefjäll och svensk lappskatt med dess nödvändiga underlag vinterbetesrätt, garanterad av Kronan som skattetagare av kronoskatt, bönderna i norr fick/får finna sig i att lappskatten gav/ger vinterbetesrätt genom en sedvana av kodicill-typ.

Jag nämnde att samerna demonstrerade på Kungsgatan 1964 tillsammans med socialdemokraterna i 1:a Majtåget och det var mycket betydelsefullt och det borde man ha fortsatt med. Överhuvudtaget så är det viktigt för samerna att synas i olika sammanhang. Professor Jakob Sundberg hade samefrågan uppe vid en av sina internationella övningar, låtsasrättegångar, som var mycket uppskattade. Det var 1996 i Helsingfors, men då tog han bara upp folkrättsliga frågor. Jag hade då sett till att den här sameflaggan, som jag har med mig här också, satt på väggen och det var en avslutningsfest i Finlandia. Det var kanske 300 à 400 jurister där och då tyckte jag att det var ju inte bara folkrätten och gränsregleringen 1826 mellan Ryssland och Norge som skulle tas fram. Vid det laget var man lite vinsäll och vänsäll, så för att få erforderlig uppmärksamhet satte jag på mig en samemössa som jag hade köpt i saluhallen samma morgon och intog talarstolen och talade om samernas egen verksamhet som inte alls hade varit berörd, bl.a. då Altevatn-målet som jag kan säga att jag vann redan 1965 med Overskjönnsretten, alltså hovrätten i Norge och sedan 1968 i Højesterett och det blev utgångspunkten för Alta älv-historien som de norska samerna gjorde, där man ju kedjade fast sig i samband med kraftverksbygget osv. Juridiskt sett var Alta älv-målet inte alls lika intressant som Altevatn-målet, men samerna i Norge fick ett rent politiskt genomslag, genom medias stöd, medan framför allt de svenska samerna nu i nutiden och sedan ganska länge har haft väldigt svårt att egentligen få något stöd eller få framföra sina synpunkter ens i de stora tongivande media.

Jag har alltså talat där, i Helsingfors 1996, för att ytterligare understryka det här med att samerna själva var ju inte passiva utan hade ju verkligen spelat en roll. Jag hade framhållit detta och inte minst det här med Alta älv, som ju var en stor politisk framgång för de norska samerna och egentligen baserades på Altevatn-domen, där man hade vunnit de första avgörande juridiska framstegen. Före Altevatn-domen 1965 hade nämligen både Sverige och Norge menat att betesrätten i Norge var en rätt för staten och inte alls en rätt för samerna. Men så blev det inte i Overskjönnsretten 1965 och inte heller i Højesterett 1968 utan där erkände man att det var en rätt som samerna hade (bilder). Varfjelldomen 1979 i Højesterett understryker detta.

Så för att ytterligare understryka det här så krönte jag Jakob Sundberg med den där mössan och vid avslutningen drog jag också fram flaggan. Det är att märka här att det var 300 à 400 jurister, med många höga domare och ledande advokater, så det var ju en viktig målgrupp. Man måste synas med samernas egen aktivitet via mina fullmakter och landsmötesbeslut. Lars Thomassons "skildring" av SSR:s historia saknar stöd i de samtida protokollen.

Jag ska sluta med att visa Jakob Sundberg själv. Här sitter han iförd den här mössan och hyllas med en jojk av några damer, som står här (bilder). I rapporten 1996 finns det en intressant redogörelse för de här samefrågorna. Jakob Sundberg har också skrivit i Diedut 3/1 1998 utförligt om det här, men det är nog bara fråga om folkrätten, som dock är verkligt intressant.

Det är kanske dags att göra en paus. Jag har ju mer att säga, inte minst om den här frågan om vinterbetet och där har ju då samerna förlorat i tingsrätten i Sveg och där var det så att det var 500 à 600 bönder som hade stämt samerna, även vissa bolag var med och de hade mycket större markinnehav. Bolagen, som drivit samefientlig propaganda bland bönderna, drog sig mycket smart ur den där processen. Skulle man överhuvudtaget försöka att vinna processen på urminnes hävd, så var ju enda chansen att bolagen med sina stora marker skulle vara inblandade, därför att dessa bondskogar, 500 à 600 enskilda bönder, de är ju inte större än kanske en mycket stor djursholmstomt och att visa då att man har urminnes hävd, dvs. man har varit där varenda vinter i 90 år med sina renar, det tror jag är en hopplös uppgift och det borde ju Jörgen Bohlin ha insett, att det går helt enkelt inte, att köra med enbart urminnes hävd. Det är dessutom så att enligt lagens regler, den som åberopar urminnes hävd, får bevisbördan. 'Förebär någon urminnes hävd, vise då med gamla män och lagliga dokument' osv., det stod i lagen. Det normala är ju att käranden ska ha bevisbördan men just när det gäller urminnes hävd så stämmer inte det. Bolagen hade slugt lagt upp strategin och drog sig slugt ur i tid med sina stora marker. Staten är också stark, slug och skicklig i sin kolonialism och kleptokrati mot samerna, där ekoturismen och Naturvårdsverket har enorma medel och en ytterst dyr manskapsstyrka med dyr utrustning och logistik, som används att trakassera samerna i näringsutövning med obefogade anhållanden etc. Kostnaden för denna antisamitiska kampanj borde redovisas i detalj. Kampanjen saknar helt proportionalitet. Rovdjursvänner i domarsäte, det är ej rättvis rättegång enligt Europakonventionen.

Inte heller kunde samerna då, om man bara körde med urminnes hävd, säga att staten påstår nu att de äger skattefjällen och bör inträda i processen. – Det är inte dömt så, för staten, JK vågade inte yrka på äganderätt i Skattefjällsmålet, genstämma samerna och yrka äganderätt, för JK visste att statens grund för äganderätt till skattefjällen är obefintlig. Så det vågade man sig inte på. Men staten påstår ju nu i alla fall, trots att det inte är dömt så, att den äger skattefjällen och då är det naturligt om samerna säger: 'OK, ni säger att ni äger skattefjällen, då är ni på grund av avvittringen skyldiga att tillhandahålla dem för renskötsel'. Det är ingen som förnekar att det förhåller sig på det sättet. 'Då måste ni nu gå in i målet och försvara vinterbetesrätten för annars kan ni inte uppfylla skyldigheten att tillhandahålla skattefjällen för renskötsel.' Men då har staten svarat: Ja, men ni åberopar bara urminnes hävd och urminnes hävd för renbete uppkom genom att man har renar där. Och staten har aldrig haft några renar där. Så staten säger då: Nej, urminnes hävd får ni fixa själva och då är det samerna som har hela bevisbördan. JK har i en särskild förlikning 1988 erkänt att 1841 års avvittring med lagakraftvunna utslag gäller.

I stället skulle man ha åberopat den skattläggning som skedde 1646 och som är bristfälligt och missvisande citerad i Högsta domstolens dom i Skattefjällsmålet, s. 187. Där är det nämligen så att det är alldeles klart att det är en skattläggning som sker precis parallellt med skattläggning av bondhemman osv. Det sker då efter ett krig som Axel Oxenstierna har satt igång och han blev återinsatt som lagman 1645. Han hade varit lagman där för Sverige höll Jämtland ockuperat under lång tid. Det har utretts av en norsk professor som heter Aubert, som har skrivit i den svenska tidskriften Nytt Juridiskt Arkiv 1874 och det åberopade jag och Lars Anders Baer starkt i målet men det syns inte till i Högsta domstolens dom. Det var t.o.m. så att Lars Anders hade dristat sig till att låna den där volymen NJA 1874 i HD:s eget bibliotek och då fick han strafftal av ordföranden för att han hade dristat sig att gå in i Högsta domstolens bibliotek och låna den där volymen. (Hur skulle vi annars fått tag i boken, eller Bergsordningarna, som vi på liknande sätt blev obefogat klandrade för?)

Kronoskatte är alltså äganderätt helt enkelt. Det är en jordnatur skatte, likställd med krono (som är något helt annat) och frälse, och den får samerna i 1646 års skattläggning, med riksgränsintresset som främsta motiv hela vägen från Dalarna norrut för den enhetliga svenska samepolitiken. De får också djurskjutning, som enligt 1543 års Gustav Vasa-brev med lappgränsen. Äganderätten stämmer med 1551 års båda Gustav Vasa-brev. Riksgränsen löper i norr mellan ishavskustens norska samebyar (1613 Knäred) och de svenska samebyarna till fjälls, samma avgörande sameproblematik hela vägen, som underbygger svenska rikets anspråk. Det är fåfängt att söka förringa Axel Oxenstiernas kunskaper och förblivande id och konsekvens i frågorna.

Snarare står 1646 års skattläggning, som före Knut Bergsland ej nog uppmärksammats, som den mest perfekta sammanfattningen av Vasaättens-Oxenstiernas jämlika samepolitik, den fredliga samiska nationens konservation för alla samer med neutralitet i krig och juridisk rätt till näringsunderlaget som den närmare utformats i riksdagsbeslut om 1751 års kodicill efter proposition och i 1752 års universal av Svea Hovrätt på kunglig befallning (internationell emancipation och högstatus).

Jag har närmare behandlat dessa frågor i brev 2002-02-01 till redaktör Per Fjellström och 2002-03-09 med tillägg samma dag till professor Martin Scheinin.

Min artikel Vad skall ske efter hovrättsdom 2002-02-15 om vinterbete i Härjedalen föreligger som motion i sametinget (tillägg här).

Folkhemmet byggde/bygger även juridiskt på hög status för förut ringaktade grupper, men där är samerna ej med (före 1884 var samerna ej ringaktade).

Kronoskatte är alltså äganderätt helt enkelt. Det är jordnaturen skatte, helt skild från frälse och krono (viktigt att undvika sammanblandning). Det här brevet 1646 har ju med visshet lagmannen Axel Oxenstierna, som hade startat kriget och erövrat Jämtland, varit införstådd med. Drottningen blev myndig först 1644 och Axel Oxenstierna hade startat kriget 1643 och vunnit i Brömsebrofreden 1645. Det här är alltså en skattläggning för djurskjutning och djur i sådana här sammanhang betyder ren och älg. Det går ej att skattlägga för djurskjutning om inte det finns bete för de här djuren året om. Vinterbetet, renbetet, är någonting som renarna alltid har utnyttjat. Det har varit en självklarhet, att man utnyttjar det. Så när det står i det här brevet, att de inte får göra bönderna på deras bolbyar intrång, då kan det inte avse det här lavbetet, för det var ju urgammalt. De som först kom, när isen smalt, var renarna och strax därpå kom samerna. Därför kan man absolut inte anse att det här renbetet på vintern är ett intrång på bolby-rättigheter 1646. Fördarwinistisk avvittring i Härjedalen har kommit mycket långt senare och då sågs samernas vinterbetesrätt som en skattegaranterad rätt på skogen som avvittring ej kunde rubba när gränsen drogs i skogen där vinterbetesrätten redan fanns inbegripen under lappskatten.

Det här borde man alltså ha åberopat och det skrev jag också till domstolen och skrev också i Östersundsposten, att det här med skattläggning är viktigt och bör åberopas som en grund. Det lärde jag mig under åtta år i Kammarkollegium, att fanns det någon kameral rättsregel som gällde så var det Kronans ansvar för att den som betalar skatt till Kronan också får åtnjuta det som man betalar skatt för. Brevet har ju inte återkallats efter 1646 års skattläggning utan lappskatten står i jordeboken och har betalats enligt brevet, som utgavs till samerna. Jag har talat med höga jurister om det här och de tycker att det här resonemanget verkar vara värt att pröva. Jag har också talat med mina gamla vänner i Kammarkollegium, få kvarvarande i Kammarkollegium har kännedom som jag om den här gamla jordrätten. De är inte heller oförstående för det här resonemanget. Skattskyldigheten och skattebetalningen i 250 år kan ju inte Kronan/staten undandra sig. Staten måste medverka i en sådan rättegång och värna vinterbetet.

Jag ska sluta med att säga att i Kammarkollegiet sa man också att de hade inte tillstyrkt några pengar till hovrättsprocessen, de ansåg det alldeles hopplöst att gå till hovrätten med urminnes hävd. Däremot hade de varit med på att utge pengar till första instans för där var ju samerna svarande. Det var inte deras fel att det hade kommit igång, det var ju bolagen.

Bertil Bengtsson anser det fullständigt hopplöst att få prövningstillstånd i Högsta domstolen, därför att det är en bevisfråga. Jag har skrivit om det här, Vad skall ske efter hovrättsdom om vinterbete i Härjedalen? och utvecklat det här och jag hyser förhoppningar att det ska väckas en motion i Sametinget så att det blir offentligt och det blir debatt kring frågan. (Kort därefter väcktes motionen.) Jag slutar här.

/Applåder/

Det är naturligtvis ej så att den som bekämpar vulgärdarwinismen hos Virchov, Ernst Haeckel och Bengt Lidforss måste vara kreationist och tro på Bibelns skapelseberättelse, som är poetisk men naiv (se Jack Miles: God's Biography och Gamla Testamentet).

Docent Christian Braw säger i SvD i en recension 2002-03-11 av Sebastian Haffner: En tysk mans historia, Norstedt 2002, bl.a. följande:

"Men, säger Haffner, den verkliga drivkraften till judebojkotten var inte judarnas egenskaper eller handlingar. Vad det i själva verket handlade om var att omvandla det tyska folket till en djurart bland andra, tvingad till kamp för sin överlevnad. Haffners iakttagelse är viktig. Idéhistoriskt set[t] är Darwins viktigaste insats att han stryker ut gränsen mellan människan och djuret. Det är mycket tydligt i hans verk 'Descent of Man', i synnerhet i det sista kapitlet. Nazismens antisemitism syftade till en bestialisering – i ordets exakta mening – av det tyska folket." (Descent of Man 1871)

Även Sverige tillämpade Nürnberglagarna av 1935 mot blandäktenskap. En tysk som ville gifta sig med en svensk var tvungen att visa ett intyg på att hon eller han ej var jude (SvD 2002-03-16).

Per Idivuoma var den som jämte Lars Utsi försvarade 1968 års samepolitiska program mot en kupp, som Lars Thomasson försökte sig på. Kuppen misslyckades och den aktiva linjen vann helt övertygande på flera landsmöten i SSR. 1968 års program är aldrig avskaffat och det vilar på det genomskådande av statens koloniala och kleptokratiska system som Ulf Mörkenstam så förträffligt analyserat i sin genomlysning den 23 april 2002 av den statliga nedvärderingen av samerna. Enligt Mörkenstam har samerna aldrig fått själva definiera vem som är same. Ej heller har samerna fått någon självstyrelse i kommunal eller annan form. Högerkrafter som Ragnar Lassinantti (i riksdagen: När den svagare kulturen möter den starkare, blir det den svagare som går under, och jag tror ej samerna besparas detta öde – sagt med avslagsyrkande på en av Cramér skriven efter debatten bifallen motion om anslag till tidningen Samefolket) eller Per Unckel (fri skottlossning och rättsstridigt fritt fiske i fjällen december 1952) har lyckats dölja denna nu ytterligare klarlagda nedvärdering. Fastighetsregler som vilar på en sådan nedvärdering saknar givetvis verkan, jämför nedvärderingen före Kristallnatten.

Den defaitistiska linjen "flyg långsamt och lågt" segrade på ett nästan förrädiskt sätt i renbeteskommissionen när Hans-Åke Wängberg efterträtt det kunniga kammarrådet Åke Bohman som sekreterare. Kammarrådet Bohman höll på samernas rätt till mark och vatten som en rätt sui generis nu och enligt kodicillen. Endast Per Idivuoma försvarade segern i Højesterett i Altevatn-målet 1968 inom denna kommission.

Från Norge kom sekreteraren advokaten Andreas Arntzen i nämnda kommission. De svenska samerepresentanterna vägrades däremot juridiskt biträde i kommissionen, trots att Arntzen var den advokat som såsom ombud förlorat Altevatn-målet och naturligtvis ville för Norge "ta igen" de områden samerna vunnit i Højesterett norr om Torne träsk, vilket också lyckades som kartan visar (röda områden). Tomas Cramér och den av honom utbildade Björn Dalan vägrades rätten (för de svenska samernas representanter) att biträda i kommissionen. Sverige hade lovat att förhandla på basis av kommissionens betänkande och en ren katastrof i landförlust kunde undvikas blott på grund av Per Idivuomas reservation, genom ambassadören Love Kellbergs skickliga diplomatarbete.

Per Idivuoma försvarade vid 1981 års landsmöte skyldigheten att gå till Strasbourg och där yrka fastställande av Bertil Bengtssons för samerna gynnsamma votum 1981 i Skattefjällsmålet. Hade så skett hade med all sannolikhet "fri skottlossning och fritt fiske i fjällen" blivit omöjligt enär samerna då visat vilja att stå på sin rätt. I stället vann linjen "flyg långsamt och lågt", uppbackad av Jörgen Bohlin, som i två instanser senare förlorat målet om vinterbete i Härjedalen (ej tagit med viktiga juridiska grunder) och Lars Thomasson. När Bohlin 15 år för sent gick till Strasbourg hade han försummat att uttömma inhemska rättsmedel varför målet, pga. detta skäl, ej togs upp.

Per Idivuoma intrigerades bort från sin välförtjänta starka ställning inom SSR och defaitismen segrade till samernas skada. Per Idivuomas linje kännetecknar de Samedagar I–VII som hållits under ordförandeskap av bl.a. Love Kellberg, hovrättsrådet Christer Rune och Lilian Mikaelsson, som ordförande i Stockholms sameförening med flitigt deltagande av professor Hugh Beach m.fl. (Riksarkivet).

Det är Kampmarschen-Budkavlens bestämda uppfattning att denna konferens skall hedras genom att upptagas som Samedag VIII. När så sker, blir Samedag VIII i april 2002 insatt i ett historiskt och programmässigt meningsfullt perspektiv och undgår att bli blott en temporär "ad hoc"-aktivitet utan ett klart aktivt samband med vad som gjorts och kommer att göras för att bekämpa den förkastliga linjen i statens samepolitik, nedvärderingen, som dr Ulf Mörkenstam så förtjänstfullt och klart demonstrerat vid denna Samedag VIII. Så vill Kampmarschen-Budkavlen som arrangör se och hedra seminariet den 23 till den 24 april 2002 i Stockholm, vilket jag uttalar på uppdrag av ordföranden konstnären Lars Johansson Nutti, vars fullmakt jag har. En försoning kan aldrig nås om ej staten stryker ut den av dr Mörkenstam analyserade nedvärderingen, ger samerna grundlagsskydd och tar artikel 13 i ILO 169 på allvar med beaktande av den franska texten och korrigerande av "landsbygdsindustri" till landsortsyrken. (Lars J. Nutti, Porjus, var nödsakad att lämna seminariet i förtid, avreste med tåg.)

Professorn i folkrätt Atle Grahl-Madsen, Uppsala-Bergen, höll som sagt en seminarieserie Small Nations of the North, publicerad i den danska folkrättstidskriften. Serien gällde Åland, Samiland, Färöarna och Grönland. Alla dessa, utom Samiland, har nu autonomi och är med i Nordiska Rådet. Förklaringen är den av dr Mörkenstam klarlagda svenska nedvärderingen av samerna definitionsmässigt, som saknar motsvarighet i det största minst sagt närbelägna samelandet Norge. I Norge är en same en m.e.m. fattig fiskare eller bonde. Renskötseln är viktig, men utövarna dock en perifer del av samebefolkningen enligt norsk uppfattning. Sverige, allt sedan 1884 halvhjärtat eller helt negativt i samefrågan, har nu infört en språkdefinition. Härigenom utesluts många samer som under inflytande av biskop Bergqvists nomadskola av 1913 (blott för renskötarbarn) och svensk assimileringspolitik förlorat samespråket för flera generationer sedan. Ett härstamningskriterium skulle ge fler samer vid en folkräkning, men Sverige vill ej ge upp "frukterna" av en målmedveten assimileringspolitik under lång tid, och genomföra en folkräkning av samerna enligt bl.a. ett härstamningskriterium och ett självvalskriterium. Dr Mörkenstam har till full evidens visat att samen alltid förvägrats att själv välja samisk identitet på tjänligt sätt (ex. folkräkning med självval i frihet enligt härstamning ett par tre generationer bakåt som i Finland). Sverige måste klart erkänna sina brister, sin negativa samejuridik som är ohållbar enär den bygger på nedvärdering; jämför den negativa Skattefjällsdomen, tjänstemannadomen, helt utan känsla för urbefolkningsrätt sui generis, som redan då fanns och vunnit bekräftelse i ILO 169, med de mycket samepositiva Selbu- och Manndalen-domarna 2002.

Det var dock 1965 års Altevatn-dom i Senja overskjönnsrett under Carl Tank som på talan av Cramér och den av honom utbildade Björn Dalan bröt det statliga koloniala maktmonopolet, som gjorde gällande att samernas rätt till land och vatten var en rätt för staterna, administrerad av kolonialofficerare och underofficerare, t.ex. Hedbäck, Malmström, Ritzén. Dessas arkiv är viktiga belysande källor, liksom vittnesmål av dem utanför lappväsendet "som var med" (Runeberg). Vinnande parter 1965 och i Højesterett 1968 (se Varfjelldomen 1979) var samebyar och enskilda samer, över allt taleberättigade rättssubjekt till skillnad från "samebefolkningen", som ej heller kan göra och upprätthålla en äganderättsskapande ockupation, som innebär att bruka själva vad som går att bruka och avvisa andra.

Glöm ej heller att Peder Kjerschow i Norge och Kammarkollegium i Sverige ville helt förvägra samerna att föra domstolstalan om samernas rätt till land och vatten, själva nyckelfrågan för samekulturen. Carl Tanks dom 1965, på talan grundad på Cramérs forskning, gjorde slut på denna koloniala disfranchisement-attityd och återställde samernas rättsliga emancipation av 1526, 1543, 1551, 1646 och 1751–1752. Samerna underställs nu en exorbitant burden, en outhärdlig obärbar mångförgrenad börda av bl.a. ekoturismen och det massivt överfinansierade och i media (särskilt TV) ensidigt överpropagerade rovdjursskyddet med ytterst låga ersättningar till samerna för rovdjursskador, som tar lika många renar per år som årsslakten.

"Sverige som ett land utan kolonialt förflutet" (statsrådet Ulla Lindström m.fl.) är en sanningslös idé, vilket en sanningskommission snabbt skulle konstatera (utan inslag av vattenrättsdomare, som i vattenmål dömt bort alla samer utom renskötare – innan de tillsattes som utredare, som vanligt, utan kunnig juridisk motbalans i kommittén).

Humanistisk bildning och kringsyn är nödvändig för att rätt sätta in och uppfatta de påtagliga svängningarna i den svenska samepolitiken. Välförvärvade rättigheter, skattemannarätt 1646 och tidigare, välbefäst senare, faller ej bort genom vulgärdarwinistisk nedvärdering och därpå grundad lagstiftning, som ej kan godtas som fastighetsreglerande, lika litet som utländska motsvarigheter. När fattigvårdssverige byttes mot folkhemssverige 1932–1933 kvarstod nedvärderingen i ny form av nedklassning. I det nya folkhemsparadigmet skildes "vi" från "de andra" 1935, och där är grunduppfattningen fortfarande oförändrad i Sverige. Samerna är "de andra", särskilt i tjänstemannaögon och därom kan jag vittna som "insider" i "participating observation". Vi har i Sverige aldrig kommit ifrån 1935 års syn.

Det krävs en fördjupad juridisk-humanistisk behandling av ämnet för att uppnå jämlikhet och den behandlingen har givits vid denna Samedag VIII och tidigare Samedagar. Den svenska överheten (dit även media numera måste räknas) måste göra denna behandling tillgänglig genom intresse, deltagande, publicering och finansiering av publikationer.

Kulturantropologerna har som nämnt ett centralt begrepp, deltagande observation. Är det någon som kan uppfylla kraven härpå, vad beträffar samerna, i högre grad än jag? Jag har ju deltagande observation i tingsrätt och hovrätt, som domare och i HD som ombud i flera mål. Jag kan ju vittna inifrån domstolarna och förvaltningen, åtta år i Kammarkollegium som bl.a. kammarråd, 35 år som Sameombudsman.

I en ytterst intressant uppsats i Historisk Tidskrift 2002:1 har som redan anförts Anne-Li Lindgren skildrat folkhemmets attityd till samerna 1935 i en radioserie med prosten Georg Bergfors i Sollefteå, som sagt rasprofessor Herman Lundborgs favoritelev. Här skildras folkhemmet som "vi" och samerna som "de andra". "Vi" behärskar naturen men "de andra" är slavar under naturen. "De andra" står utanför folkhemmet och bör ej omhuldas, de är ett främmande element. Vad lyssnaren kan få fram är ju Knut Olivecronas budskap från 1884, där han helt byter fot från samejuridik, som gynnar samerna och som Knut Olivecrona anslutit sig till förut i HD i anslutning till HD 1868 med Carleson och Cramér m.fl. 1884 går den inflytelserike Olivecrona över till samepolitiken av kolonialistiskt och kleptokratiskt slag, som staten vill ha den.

De samer som vill behålla sin flyttande renkultur måste enligt Olivecrona "efter ett tynande lif utdö". Det intressanta med 1935 års auktoritativa radioserie är att vi nu har bevis att folkhemmet i sin ideologiska nytappning av social modell, social ingenjörskonst av "Myrdal-modell" direkt vidareför Olivecronas nedklassande attityd av 1884. Den attityden vilade då på Darwin-Spencers tankegods, som ej alls var av socialt eller socialistiskt folkhemsslag. Spencer ansåg ju socialpolitik som förkastlig, något som hindrade 'survival of the fittest', de dugligastes överlevnad. Även den i Sverige ytterst inflytelserike tyske vetenskapsmannen Ernst Haeckel med sin monism, Bengt Lidforss m.fl. hör till samma läger.

Folkhemmet från 1932–1933, "Per Albin Hansson" har ju en annan färgning, syftar till något gott för alla, alla som tillhör "vi-gruppen". Inga järnhårda regler om utslagning skall gälla för "vi-gruppens" totalitet. Staten är goda gåvors givare åt "oss". Däri ingår dock ej samer och zigenare. "Vi-gruppens" kännemärke är att den vill och kan styra naturen, lägga naturen under sig och betvinga den. Detta varken vill eller kan samerna, och de är därför "de andra", som ej omfattas av folkhemmet. Lassinantti i riksdagen 1963.

Våra domare och förvaltningsmän har aldrig kommit ur 1935 års attityd som med folkhemmets nya förtecken fortsätter linjen "efter ett tynande lif utdö".

Norge har nu övergivit sin starka förnorskningspolitik mot samerna och har i likhet med Danmark ratificerat ILO 169. Danmark har en djupare förståelse för urfolksproblematiken och skiljer sig där från Norge men framför allt från Sverige. Den danska IWGIA, International Work Group for Indigenous Affairs, har verkat med finansiellt stöd i många år på hög nivå. Danmark har investerat stort på Grönland. Sveriges historiker och rättshistoriker styrs fortfarande konservativt av delningen "vi" mot "de andra". Anne-Li Lindgrens nyss nämnda analys av 1935 års radiokampanj i Historisk Tidskrift 2002:1, sid 29–53 är något unikt, och manar till efterföljd i svensk historisk forskning. Hennes engelska sammanfattning återges här:


Här måste även konsten beaktas, bl.a. J. F. Höckert 1855, Karl Tirén 1886, John Bauers troll förvrängda samer, med den otroligt rasistiska sagan Bortbytingarna av prins Eugens vän Helena Nyblom i "John Bauers sagovärld", Bonnier/ Carlsen 2001 (144 sidor). Mårten Winges Asaguden Tor 1872 i sitt råa tyskeri. Motbilden Göran och draken av Torsten Renqvist.

Innebörden av vad jag velat uttrycka om de icke-krigförande folkens rätt till land och vatten har sammanfattats av Renqvist, sameättling både på mors- och farssidan.

I Sankt Göran och draken 1993 av professor Jan Svanberg avbildas den fyra meter långa Göran och draken av Renqvist. Svanberg:

"För att avsluta med ett modernt svenskt exempel väljer vi Torsten Renqvist, de senaste årtiondenas mest uppmärksammade träskulptör. I en artikelserie 1984, där olika medverkande beskrev mötet med en för var och en särskilt betydelsefull bild, berättade Renqvist följande: Sommaren 1955 fick han i Övertorneå kyrka se den i trä snidade skulpturgrupp från 1400-talet med Sankt Göran och draken som återgivits ovan (bild 145). 'Jag var målare på den tiden, men inför denna pjäs greps jag av en föraning om att jag skulle komma att ägna mig åt något annat.' Nämligen åt att skapa träskulpturer, vilka gestaltar livsåskådningsfrågor i en personlig och särpräglad stil. Det är på dem som Renqvists konstnärsrykte numera främst vilar.

Till hans centrala verk hör skulpturgruppen 'Göran och draken'. En skiss i mindre skala gjordes i platan 1972 och följande år utförde Renqvist den stora – fyra meter långa – versionen i bemålad asp. Efter att ha visats på flera utställningar köptes gruppen till Atheneum i Helsingfors för 400.000 kronor – en konstnärligt betydande Göransgrupp tillmäts sålunda ett högt pris även i vår tid.

Äldre epokers entydiga hjältar representerande det goda i kamp mot ondskan har 1900-talets omvälvande erfarenheter problematiserat. Så har James Joyce och Eyvind Johnson förvandlat Odysseus till en komplicerad modern människa i sina romaner 'Odysseus' och 'Strändernas svall', utgivna efter första respektive andra världskriget. Det senare kriget och den nya psykologin har också påverkat Renqvist till en motsvarande problematisering av Sankt Görans möte med draken. I Renqvists skulptur har Göran stött ned sin lans i marken och lämnat hästen fredligt betande intill den. Ensam, enarmad och nästan blind utan vapen och rustning möter han med uppåtvänd, frågande blick ur sitt känsliga ansikte den väldiga draken. Även den står helt stilla och höjer sakta sitt huvud med slutet gap mot Görans sänkta hand."

I en text till skulpturen har Renqvist givit ledtrådar till dess tolkning:

"Det finns ett glapp mellan de lagar vi anser att naturen följer och det vi menar att människan är eller bör vara. Någon har sagt att människan är pervers natur; våra moraliska och etiska föreställningar avlägsnar oss från den natur som vi ändå oundgängligen är utgångna från.

Där finns alltså en klyfta, och den ser stökig ut. Tar vi skuttet över blir vi starka, sköna och förfärliga så som den fascistiska ideologien vill se sin elit. På den andra sidan, isolerad, rusar helgonet i monologen.

Jag föreställer mig att S:t Göran går ned i rämnan. Då är han visserligen bara Göran. Där vidrör han bägge sidor av gapet.

Ty! Den som ser det han är satt att försvara i det han är ämnad att förinta befinner sig i ett svårartat läge. I myten inträffar detta nästan aldrig. Men i verkligheten jämt och samt.

Föreställningen om ett 'rätt' liv måste vara möjlig att efterleva. S:t Göran duger inte där. Han blev en drake även han. Fast vit."

Svanberg fortsätter:

Skulpturen är målad i endast två färger. Jordsvarta är hästen och draken som representerar naturen, den tämjda och den vilda. Mot deras med marken parallella, horisontala former står Görans vertikala, vita gestalt. Han är inte helgonet utan människan, som söker försoning mellan sitt ethos som kulturvarelse och naturen, sitt eget och allt skapat och skapandes kaotiska, driftstarka ursprung bortom ont och gott."

Mårtens Winges bild av guden Tor som slår ned "lappar och Tornedalsfinnar" 1872, nyligen utställd på Waldemarsudde, faller på plats i Torsten Renqvists perspektiv på Göran.

Sverige och särskilt dess tjänstemän – och med ett fåtal undantag politiker – har aldrig kommit ur 1935 års attityd mot samerna i folkhemmet.

En mediaman som Ingemar Wizelius i DN var mycket intresserad av samefrågan och mycket skrevs då av Cramér och andra. Per Wästberg gjorde slut på detta. Han gjorde sig märkvärdig om Afrika, Mugabe m.fl. som chefredaktör för DN men var iskall för den inhemska samefrågan – minoritetsfrågan (även svarta Afrika har ju många fredliga icke-krigförande folk av same-typ).

De viktiga media i Sverige har sedan varit passiva i samefrågan. DN har en tydligt trendgivande roll. Om medias kolossala betydelse allmänt i sammanhang med folkgrupper kan hänvisas till Noam Chomski, Naomi Klein, John Pilger och Maria-Pia Boëthius (utan att skriva under på varje ord).

Den för samerna bittra sanningen är den att samerna är ett främmande element, "de andra", i folkhemmet och att detta genomsyrar tjänstemän och politiker. De utredare staten tillsatt har varit vattenrättsdomare. Lennart af Klintberg kallade som sagt samernas reformkrav för yttringar av missnöje med gällande ordning, och föranledde sameras samepolitiska program av 1968 med klarsynt analys av den verkliga situationen av kolonialistisk och kleptokratisk splittrande statlig karaktär.

Hans-Åke Wängberg var en annan vattenrättsdomare, med traditionen att ta samerna rätt ned. Wängberg ansåg autonomi för samerna helt utesluten, ett avslöjande yttrande på ett offentligt sammanträde på ABF-huset.

Denna politiskt välbehagliga tjänstemannaattityd och politikerattityd har jag ju kunnat studera bl.a. 1971 inifrån under Ingemund Bengtsson med juristerna Erneholm och Köhl och i många andra fall, vägran att ens diskutera. Sverige har aldrig kommit ur 1935 års attityd – samerna hör ej till folkhemmet, har ingen hemortsrätt där. Samma erfarenhet har jag gjort som doktorand i Lund i rättshistoria; och i den svenska avdelningen av Internationella Juristkommissionen. Att man numera i ILO 169 erkänner nomadism och att man ej längre tror att naturen kan betvingas har ej kunnat bryta iskylan hos Per Wästberg m.fl. Detta är Path Dependence (Douglass North). Det ingångna spåret binder, men domstolar kan bryta det, som 1965 i Norge (Carl Tank) och 2001 i Selbu, Manndalen (Carsten Smith). 1981 års HD mäktade ej frigöra sig från folkhemsattityden, styrandet, 1935 års propaganda, utan Carl Tanks ämbetskurage. Mona Sahlin talar nu varmt om romer. Där är Sverige god gåvas givare; samerna har krav. Malmfälten kom till Sverige genom lappskatten, vattenmagasin, timmerskog, tung motoriserad turism, ekoturism.

Professor Atle Grahl-Madsen ledde en i Danmark i folkrättstidskriften publicerad serie Small Nations of the North. Åland, Färöarna, Grönland har autonomi. Endast Samiland är utan. De svenska samerna borde ha bildat en egen Föreningen Norden, som jag föreslog. En sådan förening skulle ej ha vägrats att vara med vid Föreningarnas nordiska möten med flagghissning o.dyl. Den vägen hade Åland och Färöarna gått.

Man måste studera i SSR:s protokoll, där jag varje landsmöte gav utförliga juridiska redogörelser som godkändes, trots vissa verkningslösa motinlägg. Se professor Tom G. Svenssons avhandlingar. SSR:s arkiv och protokoll måste bevaras och göras allmänt tillgängliga utan restriktioner.

1964 gick samerna talrikt i socialdemokratisk 1 maj-demonstration. Film finns av det imponerande sametåget på Kungsgatan i Stockholm. "Flyg långsamt och lågt"-mentaliteten hindrade flera 1 maj-demonstrationer. Detta gjorde en obotlig skada. Detta stora parti hade kunnat göras samevänligt genom demonstrationer som ingen kunnat hindra. I stället blev Partiet iskallt i samefrågan. Det hade kunnat gå andra vägen om samerna ställt upp (märk dock Annika Åhnbergs ursäkt, som ej följts upp, ursäkten kom efter möten med LSS och i samband med Samiska Budkavlen).

Israel Ruong förstod detta, förstod samejuridiken. Under politiskt tryck återföll han dock 1981 i sina äldre kreativitetsresistenta osakkunniga amatörjuridiska hemsnickerier. ILO 169 har en helt annan modern inriktning. 1981 års HD ser samerna som "de andra" med 1935 års ögon. Även samerna föll i stor utsträckning under propagandatryck från landshövdingar och lappfogdar för 1935 års attityd. Professor Erik Anners sade att Sverige aldrig erkänt samerna på allvar. Detta är sant fr.o.m. 1884 (Knut Olivecrona), som är det år då rätten i samefrågan får vika för kolonialpolitiken och dess uttryck maktmonopolet för lappfogdar i all livets skiften. Kolonialofficerare som Ivar Afzelius talade om 1912 i Saltsjöbaden på ett möte under utrikesminister Albert Ehrensvärd med landshövdingar och andra höga "lappexperter". Detta följdes upp 1912 i Göteborg i möte mellan utrikesministrarna Ehrensvärd och Irgens, med tvångsförflyttningar av svenska samer som resultat i strid med grundlagen.

Samernas tendens att "flyga långsamt och lågt" styrde 1981: ej Strasbourg; när man 15 år för sent gick till Strasbourg hade Jörgen Bohlin gjort ett formellt fel, varför målet ej togs upp. Här finns också tyvärr hos samerna en tendens från biskop Bergqvists nomadskola 1913: bristande studieiver. Samerna studerar ej de viktiga röda trådarna i sin egen historia: Tvångsflytten, falsariet lappprivilegium bortdömt 1981, men som lagen vilar på ännu.

Enligt min mening är det rättsligen just ockupation för en grupp, en mindre sammanslutning, en lappkommunitet, sameby, familjegrupp som är avgörande. Ockupation innebär att man brukar ett område inom naturgränser, allt som kan brukas och kör bort andra. Urminnes hävd vilar på samernas ockupation, ett originärt fång. Ej ett extinktivt eller derivativt fång.

"Samebefolkningen" är ej juridisk person, kan ej föra talan, kan ej utöva ockupation på plats eller köra bort andra, vilket är vad som utmärker urminnes hävd. En omöjlig konstruktion som endast kan förklaras med 1935 års attityd: samerna hör ej till folkhemmet, goda gåvors givare, samerna kan behandlas hur som helst juridiskt, ingen stringens krävs.

Inte heller är det någon idé för samer att verka i politiskt val: Det kommer bara att klargöra att samernas röster saknar betydelse för ett vart av partierna i riksdagen; de kan tvärtom förlora röster i norr genom samevänlighet. I Sverige är politisk barnatro i partierna ytterst viktig. Där står vi kvar på 1935. Hela valmanskåren kan dock nås med verklighetstrogen information om tillgängliga medel ej blott används i norr.

När det gäller de dövas teckenspråk och romer som "de andra" i folkhemmet har efter lång vinter en varmare attityd kommit, ty där kan svenskarna stå som "god gåvas givare". Länge rådde dock där samma diskussionstabu som fortfarande i samefrågan.

Märk dock att man ville lägga ner döv-blind-institutet centralt i Örebro, kommunalisering skulle ske, avvärjdes i sista stund. Kollektivisering ingår i den politiska barnatron.

Läget för samerna är helt annat. Här är "vi" ej "god gåvas givare" med fördröjning; "vi" måste inse att "de andra" (samer) har krav pga. kolonialofficerares och kolonialunderofficerares förtryck under landshövdingar som Widmarkarna och Ragnar Lassinantti i Norrbotten. Ragnar Lassinantti ansåg definitivt inte att samerna ingick i folkhemmet. Ragnar Lassinantti ville ha "ekonomiskt optimal markanvändning" i fjällen och sameområdena, men det ville ej riksdagen. Ragnar Lassinantti stod för 1935 års radioevangelium och samerna som "de andra" utanför folkhemmet i kamp med vänstermannen John Takman i samefrågan i riksdagen, se Riksdagstrycket 1971–1972.



Framställningen är något kompletterad enligt manus. Med tanke på det massiva mentala motståndet hos majoriteten av historiker, rättshistoriker, partipolitiker och tjänstemän – men ej hos den stora valmanskåren när den får information – är vissa upprepningar/kompletteringar pedagogiska i form av notiser. Avsikten är att bekämpa den folkhemssyn på samerna som "de andra, som skall hållas utanför de goda gåvorna och kompensationerna i folkhemmet" som auktoritativt framlades 1935 och som Sverige ej kommit ifrån. Besvara frågor.

Av ekonomiska skäl kan bilderna ej återges här, de visades 2002-04-24 som overhead.

Tillägg 2002-06-14

Berömvärt är Mattias Åhrén: An Introduction to the WIPO Intergovernmental Committee (IGC) on Intellectual Property (IP), Genetic Resources (GR), Traditional Knowledge (TK) and expressions of Folklore, publicerad i Indigenous Affairs, organ för International Work Group for Indigenous Affairs, Köpenhamn, nr 1 2002.

Särskilt viktigt är att Åhrén framhåller att urfolksrätten är att se som en rätt av säreget slag, en rätt sui generis, som enligt (den ej av Åhrén åberopade) konventionen ILO 169 om rätt till land och vatten för urfolk (särskilt artikel 13 och följande).

I Skattefjällsmålet 1966–1981 åberopades starkt att samernas rätt till land och vatten är just en rätt sui generis. Tjänstemannadomen 1981 i HD tog till skillnad från tingsrätten helt avstånd från sui generis-tanken vad gäller samernas rätt till land och vatten, vilket gör Skattefjällsdomen 1981 omodern i detta som i många andra hänseenden, en relikt från en mot ILO 169, CCPR m.fl. konventioner stridande Hägerström-Lundstedt-epok, unik för Sverige. Sui generis framfördes ej som juridisk grund eller som yrkande av samerna, är därfö


– Innehåll –

Copryright 1966 till dags dato Tomas Cramér. Senast uppdaterad Friday, August 01, 2003. Sidan laddad gånger. Webmaster Carl Cramér.