Föreläsning på Etnografiska Museet den 7 december 2002 i anslutning till en utställning om influenser från utlandet


Tomas Cramér

Jag har medfört några kartor här. Samerna är ju ett folk i fyra länder och det är viktigt att komma ihåg den saken för man får inte se samefrågan isolerad. I våra nordiska länder genom väderleksrapporter osv. så får vi ju bilder av vårt eget land bara. I norska väderleksrapporter har man två bilder, en av norra Norge och en av södra Norge, som de lägger parallellt ihop, men det blir så väldigt fokuserat på just det egna landet. Samerna finns ju här på Kolahalvön, i norra Finland och i Norge, mycket i Norge i norska Finnmarken och sedan söderöver. Modern forskning har visat att samerna fanns mycket längre söderöver än vad man har antagit under vissa tider.

Jag talar här som författare och journalist.

Sedan har jag en karta här som visar svenska förhållanden, de svenska samebyarna som nu är sådana här långsträckta band och denna karta sträcker sig ner till Jämtland och Härjedalen, där samernas områden kallas för skattefjäll och de blev gränsbestämda enligt ett kungligt brev 1841 Om bestämmande av säkra gränser för lappallmogens i Jämtlands län renbetestrakter. Det är intressant därför att då hade man ännu en hög värdering av samerna. Jag kommer att försöka åskådliggöra den juridik och politik som dragits med varandra om samerna under tidernas lopp.

Juridiken var mycket dominerande 1751, när man drog upp den här gränsen mellan Sverige och Norge-Danmark, Norge var ju under Danmark då, och då gjorde man någonting som kallades för kodicillen 1751. Den innebar att lapparna skulle få flytta över gränsen liksom hittills enligt gammal sedvänja, grundad på sedvänja som fortfarande består i form av en rätt sui generis, en rätt av säreget slag enligt konventionen ILO 169 av 1989. Motiven för detta var den lappiske nationens konservation. Bakom detta låg två förhandlare som var mycket belästa och kunniga män, militärer, general Mangelsen på norsk-danska sidan och överste Klinckowström på den svenska sidan. Klinckowström var befryndad med en mycket stor jurist som hette Samuel von Pufendorff och Pufendorff och Hugo Grotius var stora lärda som låg bakom den här synen på den lappiske nationens konservation och betydelsen av att man respekterade denna nation. Det var också ett par mycket framstående danska jurister, Hjelmstierne och Stampe som skrev ett tryckt betänkande om de här sakerna, där man också har stor respekt för samerna och deras rättigheter. Man talar i denna kodicill till gränstraktaten 1751 om district och det är detsamma som samebyar. Man tänker sig där att områdena ägs av samebydistrictet på grund av ursprunglig ockupation, ockupation av herrelöst land. Det är alltså en rättstitel.

Denna höga uppskattning av samerna fanns i Sverige ända från Gustav Vasas tid då Kalmarunionen hade spruckit och det var lite osäkert vem som rådde om de här områdena. Gustav Vasa var ju inte blyg så han ansåg att det var Sverige och han själv som ägde dessa områden och han utfärdade en serie kungabrev som var mycket förmånliga för samerna. Inte minst ville han komma åt samebyar här vid Ishavskusten. Han garanterade deras ägor "i rörligt och orörligt". Orörligt är alltså fast egendom, immeuble på franska. Det där fick Sverige ge upp i Knäredsfreden 1613, då man avstod Ishavskusten, men man sade därmed "dock ej menandes de lappbyar som ligga till fjälls". Riksgränsen var mellan lappbyarna uppe vid kusten och dem som låg till fjälls. Lappbyarnas gränser var alltså helt officiellt erkända i 1613 års fred som begrepp, och lappbyarnas hävd visade var de gick.

Den här gränsen mellan Sverige och Finland är ju så ung som 1809. Torne lappmark tillhörde då Sverige, mycket större än det därav som nu ligger i Sverige och även Kemi lappmark tillhörde Västerbotten, alltså det svenska landskapet. Så det var mycket som vi avstod 1809 till ryssarna. Det gjorde också att mentaliteten i Sverige blev i viss mån förändrad. Tidigare hade man ju haft Finland, östra Sverige, man hade Ingermanland, Estland, Lettland och på det sättet gick Sverige i öst och väst och man hade respekt för andra folk med andra språk, de var ju många under Sverige. Finland var "lika mycket Sverige som Sverige", östra riksdelen.

Efter 1809 blev det ju bara samerna och Tornedalsfinnarna som blev kvar i Sverige. Ganska snart så växlade mentaliteten över. Man kan tänka på Geijers Vikingen, som kom strax efter freden 1809. Vikingen är ju inte same eller finne och man kan tänka på Tegnérs Fritiof, som ju är en norsk hjälte. Det blev starkt nordiskt-germanskt, kan man säga. Redan 1809 förändrades tänkesättet i viss mån, men man hade fortfarande stor respekt för samerna och de behandlades som vanliga människor och det är där det så småningom kommer in ett brott i utvecklingen. I belysning av det här tankebrottet kan jag visa den här tavlan av Johan Fredrik Höckert Gudstjänst i Fjällkapell och här är det alltså samer i ett fjällkapell. De behandlas precis som vanliga människor. Denna tavla vann guldmedalj på Parissalongen 1855 och inköptes av Napoleon III och placerades på museet i Lille, varifrån den återköptes av Aron Borelius och finns nu på Norrköpings museum. Här är det alltså fortfarande en stor respekt för samerna, som präglar framställningen.

Här har vi nu en bild i en svensk tidning 1873. Här har det alltså hänt någonting. Det här är professor Virchow med någon sorts klav där han kan mäta och vad han mäter är hjärnskålar på lappar i Berlins zoologiska trädgård. Dessa lappar hade importerats från Kautokeino i Nordnorge till Berlin av Hagenbeck, zoofirman i Hamburg, som också Evert Taube har talat om i en berömd sång. Så här har man fått en helt annan syn. Jag återkommer till hur det var med den saken.

Jag tänkte sticka emellan med några bilder av personer som har varit aktiva på samesidan. Det här är Per Iduvuoma från Lannavaara, en by mycket långt norrut i Sverige, där jag hade mitt andra hem under ett antal år. Han var en oböjlig kämpe för de samiska rättigheterna och har spelat mycket stor roll i den samiska rättskampen.

Här är en annan som också spelade stor roll. Den här bilden tror jag är från Troms fylke i Nordnorge någon gång 1962 eller något sådant. Det här är alltså Israel Ruong som var nomadskoleinspektör och doktor sedermera titulärprofessor i Uppsala. Det är viktigt att framhålla och fokusera på de här prominenta samerna som spelar så stor roll för utvecklingen, helt främmande för en samisk rasism, som även finns och bl.a. riktar sig mot ingifta svenska kvinnor. Ruong var ju gift med en svenska.

Den här respekten för samerna som fanns i kodicillen 1751, alltså ett bihang till gränstraktaten med Danmark-Norge, tog sig också uttryck i att samerna fick en egen domstol Lapprätten, som bestod av enbart samer. Svea Hovrätt gav på kunglig befallning ut ett universal 1752 där man sa till de svenska domstolarna att ni ska respektera dessa rättigheter och dessa domar som Lapprätten utfärdar.

Det blev sedan i många fall så att i den svenska Högsta domstolen tog man upp de här problemen och det var därför att det var stridigheter med Norge om samernas betesrättigheter i Norge. De här röda områdena på kartan var områden som vi förlorade 1972, alltså ganska nyligen, i en konvention med Norge. Tidigare hade de svenska samerna ännu betydligt större områden här och flyttade ut till öarna, vilket var en fin gammal tradition. På öarna var det ju bra att ha renarna för där behövde man inte bevaka dem så mycket. Detta kom då upp i Högsta domstolen 1868. Jag sa förut att det har varit en kamp mellan politik och juridik och här hävdades då verkligen juridiken i Högsta domstolen, där man hänförde sig till kodicillen av 1751 och hur betydelsefull den hade varit och att den inte i rättighetshänseende skilde mellan lappen och bonden. Den som stod för det här var Edvard Henrik Carleson, som sedermera blev statsminister. Han skrev mycket utförligt om det där och det blev en praktiskt taget enhällig högsta domstol, som slog vakt om samernas rättigheter. Norrmännen ville gärna minska samernas rättigheter.

Även jag hade med en förfader i domstolen 1868, Viktor Cramér, som bl.a. också var ordförande i Enskilda Banken. Han höll med om Carlesons principer. Det var 1868 och samma juridiska förnämliga ståndpunkt framhölls i riksdagen 1871 av Johan Jakob Nordström, som var juris professor i Finland och sedan fick tsarens tillstånd att flytta över till Sverige, där han blev riksarkivarie. Han satt som representant för Uppsala universitet, tror jag att det var, i riksdagen 1871. Han uttalade klart att samerna äger sina områden pga. sedvanerätt och urminnes hävd och han har ett långt anförande, Nordström var en mycket magnifik person, och utredde det här och sade att han hade sysslat med vissa skogsutredningar i Finland under sin finska tid, så därför hade han god kännedom om samernas äganderätt till sina områden. Det hänger ett porträtt i Riksarkivet av denne magnifike Nordström.

1873 var också samefrågor uppe i riksdagen. Då var det frågan om avvittring, dvs. att nybyggen som man hade fått uppta i Lappmarken skulle, som det stod i 1749 års lappmarksreglemente, geometrice avtagas. De skulle alltså gränsbestämmas. När 1873 års avvittringsstadga behandlades i riksdagen, det var vissa principfrågor som behandlades, då var det så att civilministern Axel Bergström uttalade att det inte kunde komma ifråga att genom lagstiftning minska någon rätt varav lapparna fortfarande kunna vara i laglig besittning. Så då var det alltså starka röster som höll på den traditionella juridiska ståndpunkten. Den går ju ut på att det var samebyarna, universitates (även mycket små enheter), som hade ockuperat herrelösa områden och därmed blivit ägare till områdena. Det var någonting som man inte sedan rättsenligt kunde ändra på eller tycka att det var inte så noga med detta utan man skulle respektera det. Om det också var stora områden, så finns det ju, som vi alla känner till, stora områden i Sverige, som fortfarande är under enskild äganderätt sedan länge. Man kan tänka på ätten Bonde med Hörningsholm och det jättelika fideikommisset Bordsjö nere i Småland, som nästan omfattar en hel kommun. Så detta att det skulle vara så stora områden, som ju dessutom är köldöknar, som endast samerna kunde behärska med sin speciella teknik, är inget argument och det tyckte inte heller herrarna Carleson och hans högsta domstol, Johan Jakob Nordström och Axel Bergström, civilminister.

Nu kommer det då en brytning och det är mycket inflytande av framför allt tyska idéer. Det var en tysk vulgärdarwinist, får man väl kalla honom för, Ernst Hæckel, som kom in Svenska Vetenskapsakademien och utövade ett oerhört stort inflytande. Det har på min begäran och efter min idé utretts av professorn i idé- och lärdomshistoria, Gunnar Eriksson i utförliga utredningar. Han var då professor i Umeå men kom sedan till Uppsala och har alldeles nyligen gjort sig känd genom ett magnifikt verk om Olof Rudbeck. Denne Hæckel och Bengt Lidforss, som var svensk professor, lite av samma ull som Hæckel, som var antisamit och antisemit och de utövade ett stort inflytande. Gunnar Eriksson har visat att nästan all akademisk undervisning i sådana här ämnen som zoologi och biologi osv. dominerades helt av Hæckel under en lång period och han hade som sagt säte i Vetenskapsakademien.

En som nappade på det här var Gustaf von Düben, som skrev i Svensk tidskrift 1872 oerhört polemiska artiklar riktade mot Carleson och hans högsta domstol och mot Nordström. Düben var också influerad av kolonialism, han hade varit i Afrika på olika ställen och det blev ett starkt inflytande av exploateringshunger i Sverige. Man menade att Sverige hade uppe i Lappland en koloni, där man kunde utvinna mycket och då var det inte tal om att lapparna skulle vara delaktiga i den utvidgningen som skulle ske utan det var andra folkgrupper, som skulle berikas genom detta.

Man kan säga att det stora genombrottet kanske för de här vulgärdarwinistiska tankarna kom också i Högsta domstolen. Det är en mycket klar och skarp brytning där. Där kan man ju anknyta till temat som Kristian Lagercrantz inledningsvis här talade om, alltså influenser utifrån, som får en stor betydelse och påverkar mycket. Högsta domstolen hade 1868 och även senare uttalat sig i stark samevänlig riktning och det hade också Knut Olivecrona, som var en mycket framstående jurist varit med på, men han byter fot eller gör vad fransmännen kallar för en volte face 1884, då han dömer ut samekulturen. Han talar om invasioner av en främmande folkstam och den måste ge plats för en högre civilisation, vars berättigade intressen det är statens skyldighet att värna och vidga. Han tycker alltså att jordbruket skadas av invasioner av en främmande folkstam och han talar också om industrin och järnvägsbyggandet och det är inte tal om att samerna skulle få någon del av denna industriella exploatering av deras områden utan han ser det helt ur exploatörens synpunkt. Det fick en mycket stor betydelse för framtiden. Olivecrona var nämligen en mycket framstående jurist och han var känd som dödsstraffets stora bekämpare, så det är ju lite egendomligt att vad han gör 1884, när det gäller samerna, så är det faktiskt ganska mycket att utfärda en dödsdom för de svenska samerna. Detta är ju vad svenska politiker gör nu, så han såg framåt som en svensk Jules Verne, olycksprofet.

Man kan säga att den lag vi fick i Sverige 1886, som var den första svenska renbeteslagen, är mycket färgad av Olivecronas synpunkter, men man kan ändå inte säga att den lagen innefattar någon reglering av äganderätten till de här områdena, samernas områden i norr. Det är blott fråga om näringspolitik. Allt för nära i tiden låg dock de här uttalandena av Carleson, Nordström och Axel Bergström inte minst, som just hade talat om avvittringsstadgan, dvs. det lantmäteri som skulle ske, när man avgränsade jordbruksnybyggena uppe i Norrbotten och Västerbotten. Detta innebar att nybyggena fick gränser men ingalunda att överlappmarken blev statens, ty staten saknar fångeshandling och lagfart. Det skedde alltså enligt en stadga 1873 under det att de här områdena, Skattefjällen i Jämtland, är avvittrade enligt ett kungligt brev 1841 och som alltså tillhör en helt annan period, en fördarwinistisk period under det att tilllämpningen av 1873 års avvittringsstadga, i strid mot vad riksdagens förarbeten sagt, kom ju efter genombrottet, kan man säga, av de vulgärdarwinistiska tankegångarna.

I den stilen, kan man nog säga, att lagstiftningen har fortsatt och det var alltså 1886 som den första lagen kom. 1886 års lag vilade på nedvärdering av samerna liknande Gustaf III:s nedvärdering av judarna, men var näringspolitisk, tog ej ifrån samerna äganderätten, saknade underlag för något sådant. Sedan blev det fortsatta besvär med samefrågor, markfrågor, och man tvångsförflyttade ett stort antal lappar från Karesuandoområdet här uppe för att bli vän med Norge. Det var utrikesminister Albert Ehrensvärd som var fader till de grundlagsstridiga tvångsförflyttningarna. Det var under Karl Staaffs regering 1912, som det där skedde. Man hade en del stora möten och man gick med på att man skulle tvångsförflytta samer inom Sverige, så dessa nordsamer finns nu ända här nere i Härjedalen, man har flyttat dem inom Sverige och detta mycket därför att Albert Ehrensvärd som utrikesminister ivrade oerhört för att man skulle bli vän med Norge. När unionsbrottet skedde 1905, så var samefrågan en bråkpunkt som Sverige använde och det var ju inte samernas fel utan samerna blev offer då för de politiska stridigheterna.

Här kommer jag in på temat, som jag antydde redan i början, att det är en fråga om juridik å ena sidan, äkta juridik s.a.s., respekt för vars och ens rättigheter, och politik som tycker att man kan tumma på sådana rättigheter. Det finns ett latinskt uttryck som jurister brukar använda, som heter suum cuique, åt var och en hans rätt. Det stod ju t.ex. Carleson och Nordström för, men 1912 så gjorde man alltså de här tvångsförflyttningarna, som tidigare förhandlare, Axel Bergströms son landshövding Karl Bergström och Hjalmar Hammarskiöld hade motsatt sig, sådana här dislokationer. 1912 lyckas Albert Ehrensvärd få Ivar Afzelius, som var en annan oerhört framstående jurist, att säga ja till de här tvångsförflyttningarna. Ivar Afzelius var talman i riksdagens första kammare och president i Svea Hovrätt, så man är ganska förvånad över att han kunde tillstyrka det här. Det skedde också på den andra dagen av ett sammanträde på hotellet i Saltsjöbaden 1912 och man kanske kan gissa, utan att kunna bevisa det, att det hade varit lite samtal kanske vid punschen mellan Albert Ehrensvärd och Ivar Afzelius på kvällen den första dagen och den andra dagen är alltså Ivar Afzelius på väg att lösa upp den här svenska linjen "inga dislokationer". Till saken hör att man hade fått till stånd en skiljedomstol om vissa samefrågor mellan Sverige och Norge och där var Ivar Afzelius den svenske representanten. Det var en dansk professor Madsen, som var ordförande och Greger Gram var den norske representanten. Så Ivar Afzelius kunde man ju ha trott skulle vara lite fastare i sin hållning, när det gällde att försvara samernas intressen, men det var han alltså inte.

1912 kom man överens och Albert Ehrensvärd hade ett hemligt möte med Irgens, som var norsk utrikesminister, i Göteborg. Man försökte att få så lite offentlighet kring det här som möjligt och dessa tvångsförflyttningar genomfördes 1920 och kanske ända fram till 1939, med nya tvångsförflyttningar kring 1965, även de grundlagsstridiga (distriktt Nord Neset i en trakt där Højesterett 2002 dömt till samisk fördel). Konventionen med Norge kom 1919 och det var en väldigt besvärlig historia. Redan där började det juridiska försvaret för samernas välförvärvade senare domfästa rättigheter att luckras upp.

En annan tråkig historia som hände var att biskop Olof Bergqvist, den första biskopen i Luleå, lyckades genomföra, i en proposition 1913, en dålig nomadskola. Samebarnen, renskötarbarnen, skulle inte få gå i vanliga skolor utan i särskild skola, som hade ett lägre bildningsmål och de fick inte bo i hus utan de skulle bo i kåtor. Det var då inte riktiga samiska kåtor utan det var brädkåtor, som var mycket hälsofarliga och bedrövliga på många sätt. Denna skola fanns under lång tid och skapade förstås boklösa hem, det är sådana effekter som släpar efter länge, om man retarderar ett folks bildning och att de inte får bo i ordentliga bostäder. Det kan man nog se effekter av kanske ännu idag, det här med boklösa hem. Man kanske rent av kan säga ibland brist på studieiver, som är någonting oerhört viktigt. Ärkebiskop K. G. Hammar har motsatt sig omedelbar ratificering av ILO 169, så Kyrkan går emot evangeliets likställighet.

Det var också så att 1928 var det Johan Widén som var lagstiftare. Han hade varit landshövding i Jämtland och han kom med ett falsarium, han kallade falskeligen lapparnas rätt till land och vatten för ett privilegium och det är ett rent falsarium. Det fanns någonting som hette lappmarksprivilegium men det var nybyggarna som fick flytta upp ovanför lappmarksgränsen. Här är lappmarksgränsen på kartan och det här är odlingsgränsen. Ovanför den så ligger landet enligt lag "till samernas uteslutande begagnande". Men hade fått ta upp vissa jordbruk här i alla fall och det var ganska mycket stridigheter kring det där.

Man fick också genom 1928 års lag inte minst ett mycket starkt lappfogdeväsen och dessa lappfogdar var ju en sorts kolonialofficerare, som dessutom hade hand om alla samernas angelägenheter, fattigvård och arbete med stängselbyggen och sådant, allt passerade lappfogden. Fogden, med allomfattande makt över samerna, enligt lag ordföranden på årsstämman, hade ett starkt fogdevälde och hade kolonialunderofficerare, kallade lapptillsyningsmän. Samebyns ordförande kallades ordningsman och ingick i hierarkin längst ner.

Det fanns ingen yttrandefrihet för samerna. Det var mycket svårt för samerna att organisera sig. Den som lyckades genomföra det var kyrkoherde Gustav Park i Stensele. Han ordnade olika landsmöten. Det allra första samiska landsmötet var i Trondheim 1917 och sedan ordnade Park med bistånd av Carl Lindhagen ett möte i Östersund 1918. Men i brist på slagkraftig organisation så kunde dessa landsmöten inte utöva så mycket inflytande och det var först 1950 som Gustav Park lyckades bilda Svenska Samernas Riksförbund (SSR) och det grundades då på samebyarna, för de hade ju kanske ändå någon kassa och kunde vara en bas. Men det var lite olyckligt på det sättet att sådana samer som inte tillhörde samebyn, dvs. inte var renskötare, hade 1928 års lag skurit bort. De fick inte jaga och fiska och därmed hade man ju slagit in en kil i samebefolkningen, så SSR blev mycket renskötselorienterat, även om det fanns sameföreningar, som också kom med så småningom och som då organiserade de icke-renskötande samerna.

Det här är ett tråkigt drag i den svenska samepolitiken, som inte alls finns i Norge. I Norge erkänner staten och har alltid erkänt samerna som en homogen grupp och i den norska befolkningen anser man då officiellt att renskötarna är en mindre del som sysslar med renar men det är inte någon avgrund befäst mellan dem och de icke-renskötande. Men så har det blivit i Sverige inte minst genom Johan Widéns lagstiftning 1928. Detta strider totalt mot ILO 169, som gäller ett folk, ej en näring.

1950, äntligen, så lyckades Gustav Park bilda Svenska Samernas Riksförbund och då hade man ju en organisation och i organisationssverige känner ni ju säkert alla till att man måste vara en organisation för att det ska överhuvudtaget tas på allvar vad man säger. Så blev det ju då 1950, att man kunde verkligen framföra synpunkter och bli hörd. Då tyckte Israel Ruong att det var jobbigt för det blev mer och mer arbete för honom och han var ju nomadskoleinspektör och hade redan fullt upp att göra, så han lyckades av jordbruksministern Gösta Netzén få pengar till en sameombudsman och det skulle komma till 1962. Jag reste då mycket med Ruong uppe i fjällen, i Troms fylke i Norge och kring Hornavan och Rebnisjauri, som ligger ovanför Hornavan, där Ruong var uppvuxen. Han var inte renskötarson till skillnad från Gustav Park, utan han var nybyggarson, alltså son till en lapsk nybyggare i ett nybygge som heter Blomhöjden, som vi passerade. Deras första nybygge Harrok var nu bara en björklund vid stranden av Rebnisjauri, djungeln hade tagit tillbaka det där nybygget, om man ska citera Djungelboken.

Ruong förstod då att det var mycket som jag kunde bidra med för jag hade då varit i Svea Hovrätt i åtskilliga år, utlånad som domare på landet, bl.a. i Norrland och varit åtta år i Kammarkollegium, som är ett ämbetsverk som just sysslar med sådana här gamla jordfrågor. Då när vi hade gjort en resa tillsammans, på rälsbussen – man flög inte på den tiden, man åkte tåg och rälsbuss – mellan Arvidsjaur och Bastuträsk, så frågade Ruong mig om jag kunde vara villig och ta den här posten som sameombudsman. Efter en viss betänketid, så sade jag ja till detta, för jag tyckte att det var viktigt, att inte den här gruppen, som är nästan Europas enda urbefolkning bara skulle förintas pga. statens kolossalt negativa politik och fogdevälde och att politiken i så hög grad hade kommit att dominera över juridiken. Jag var då 40 år, och lade ner ett ytterst intensivt arbete på samejuridiken och på civil- och kriminalmål, där jag vann prejudikatmål och ställde staten mot väggen.

Samerna hade ju då haft en dålig skola och var inte så kunniga, inte ens Ruong, som dock var docent i Uppsala, kände till kodicillen av 1751 och Svea Hovrätts universal 1752, som ju är totalt grundläggande dokument i samejuridiken och som man ju i Kammarkollegium kände mycket bra till. Jag började då 1962 och då var det en sameby, Talma, som hade blivit utsatt för en vattenreglering, här är Torne träsk och här uppe ligger Altevatn. De hade fått en vattenreglering på sig och de var mycket missnöjda med den och bad att jag skulle ta på mig att föra talan i det där målet. Det sade SSR:s landsmöte att så skulle det bli. Det var fri och livlig debatt i landsmötena och jag klargjorde juridiken med beröm av Ivan Lundberg (se nedan). I Norge måste man ha en norsk advokat, så jag åkte till Oslo och skaffade en mycket duktig advokat, som hette Björn Dalan och vi började föra talan i målet om Altevatn. Då var det så att båda staterna Sverige och Norge ansåg att det svenska renbetet i Norge, som hade en mycket stor omfattning men 1919 redan hade begränsats, var en rätt för staten pga. att det byggde på 1919 års konvention om renbete. Jag sade till mina vänner i Talma och på landsmötet att det där tror inte jag på, staten har ju aldrig haft några renar där eller fiskat eller jagat. Med det trots allt sunda bondförstånd, som jag tror att de har i Højesterett, för det var ju dit naturligtvis som det här målet skulle komma, så kommer det att visa sig, att staten har fel och det är vi som har rätt. Det visade sig också och det var ganska sensationellt. 1965 dömde Senja Overskjönnsrett så att det här var en rätt för de svenska samebyarna och enskilda samer som hade fört talan i det här målet. Detta blev också fastställt med ännu kraftigare skrivningar av Højesterett 1968.

I ett intressant mål i Højesterett, Varfjell, 1979 så säger Højesterett att samernas talan i det här målet, Varfjell, Stifjell, skulle egentligen vara preskriberad, prekludert, för samerna hade missat en tidsfrist, men då säger Højesterett att det var ju så att innan Altevatnmålet avgjordes 1968 så kunde samerna inte veta att de hade några rättigheter överhuvudtaget och deras lappfogdar undervisade dem närmast om att de inte hade några rättigheter. Så vi anser att preskriptionstiden ska löpa från tiden för Altevatndomen och inte från tiden för de angrepp på samiska intressen, vattenreglering eller vad det var, som hade skett. Bättre betyg kan man ju inte få för den här domen 1968, när de uttryckligen säger i Højesterett, att det hade ändrat hela rättsregeln, så att en fordran som egentligen skulle ha varit preskriberad fortfarande levde och skulle räknas från tiden för den här domen 1968. Så det var en mycket intressant händelse, som de norska samerna verkar ha svårt att erkänna; den same-samiska känslan på olika nivåer varierar.

I Sverige var man fortfarande ganska avvisande och det är nog min åsikt att man fortfarande är det. 1964 hade man tillsatt en utredning, som inte hade den sammansättning som SSR ville, så stämde vi, och det var ett stort antal samebyar och enskilda samer, 1966 på rätten till de här skattefjällen i norra Jämtland. Som jag sade förut, så var ju de avvittrade enligt ett kungligt brev 1841 Om bestämmande av säkra gränser för lappallmogens i Jämtlands län renbetestrakter, dvs. det ligger mycket nära till hands att tycka att de är avvittrade åt lapparna. Har de fått bestämda gränser och det är lappallmogen som får dem, då är det väl lapparnas områden, men det tyckte inte staten och det blev en jättelik rättegång, det s.k. Skattefjällsmålet. Det skrevs mycket om det och det förekom i tidningarna också en hel del. Här är då en bild av mig och en del av akten i det här målet. Det var ett jättelikt mål. Vi vann det, kan man säga i tingsrätten, för Einar Holm, en hovrättslagman, hade varit häradshövding länge i Gällivare domsaga, så han kände till lappmarksförhållandena och hade utnämnts till ordförande i tingsrätten med två bisittare (jurister). De skrev en mycket lång dom och sade att samerna hade ägt de här områdena, men staten hade sedan tillvällat sig äganderätten, skriver de, dvs. fixat äganderätten på olagligt sätt. Det var ju en mycket bra dom, därför att var det så att samerna hade ägt områdena och staten hade tillvällat sig äganderätten då kunde man ju med skäl hävda att tillägnandet inte skulle stå sig utan det skulle man ju kunna angripa och få bort.

Det var då innebörden av det här målet och som jag sa hade Skattefjällen fått sina gränser bestämda redan före det här med Hæckel och hela nytänkandet, det förringande tänkandet 1884 om samernas rättigheter. I förarbeten till 1841 års kungliga brev stod att skattefjällen skulle skiljas från nybyggarnas och Kronans marker. Tyvärr förlorade vi det där målet i Hovrätten i en mycket kort dom. Målet började på hösten och hade pågått några månader, när presidenten von Schultz dog under jul- och nyårsuppehållet. Han hade varit mycket intresserad av det här målet och var en jurist av hög kvalitet. Det blev då tyvärr efter hans bortgång en ganska kort dom. Men jag lyckades få prövningstillstånd i Högsta domstolen och där blev det också ett misslyckande, som kritiserades ganska starkt av mig och av Lars Anders Baer, som nu är ordförande i Sametinget, som ju har kommit till för ett antal år sedan. Han hade förut varit ordförande i SSR och han var med mig varenda dag i Högsta domstolen under sex månader då målet pågick i Högsta domstolen. Han liksom jag var mycket missnöjd med Högsta domstolens resonemang. Jag ska inte gå in på det i detalj, men Lars Anders Baer skrev i tidningen Samefolket mycket skarp kritik och menade att det här var mera en dom av tjänstemän än en dom av domare, alltså underförstått man hade liksom känt på vittringen vilken dom som förväntades av Höga Överheten. Det är ju ett problem med politiken kontra juridiken. Det svenska politiska scoutbältet: Sverige är alltid bäst och dess juridik ofelbar även när den vilar på förfalskning (Widéns lapprivilegium).

Då kanske jag skulle sluta med att säga några ord om den här boken som har kommit och som ansluter sig, tycker jag, till någonting som ändå är intressant som Svante Isaksson har skrivit om i flera böcker. Det är Lennart Lundmark, som skriver i en av de stora tidningarna och han har gett ut en bok alldeles nyligen, som heter Lappen är ombytlig, ostadig och obekväm. Det är ju en konstig titel på en bok, tycker jag. Vad han gör där är att han samlar ihop ett stort antal uttalanden i riksdagen i samefrågor, men han har inte någon fullständig litteraturlista, han har visserligen gått igenom mycket litteratur, men den anges bara som noter till hans kapitel och på det sättet kan han vinkla bort en hel del betydelsefull litteratur. Vidare när han citerar uttalanden i riksdagen i stil med det som har gett boken dess titel, så anger han inte, när det har varit debatt i riksdagen, vilket parti som debattören tillhör eller, om det är fråga om tillsättande av utredningar, vem som är statsminister, vilka partier som ingår i regeringen osv., så det blir liksom ett ostrukturerat hopplock av mest negativa uttalanden, som han har kunnat samla ihop. Han har inte fört tillbaka resonemanget till 1751 och den höga uppskattning som samerna då åtnjöt – den lappiske nationens konservation, neutralitet i krig, äga skatteland, det är ju faktiskt ganska stora uttalanden. Och inte heller har han ens nämnt Edvard Henrik Carleson och hans högsta domstol. Därigenom så insätts ju inte de här delvis ganska förgripliga, förklenande uttalandena om samerna i någon politisk ram och ännu mindre inom någon juridisk ram. Det blir ett antal, en samling av negativa uttalanden, som inte placeras i sin kontext. Boken slutar i stort sett 1950 men han nämner ändå Högsta domstolens dom i Skattefjällsmålet 1981 så på sätt och vis har han ju ändå fört fram diskussionen till modernare tider. En sådan bok borde ju egentligen inte vara möjlig att skriva och så sluta 1950, för som jag har varit inne på här tidigare, så är det ju först 1950 som samerna får en organisation och som man överhuvudtaget tycker sig ha anledning att i ett organisationsland som Sverige bry sig om vad samerna säger, de blir remissinstans osv. Lundmark har valt s.a.s. en period som är så negativ och insignifikant ur samisk synpunkt som man gärna kan finna. Det är symptomatiskt att Norrlands universitetsförlag i Umeå publicerat denna tendensbok. Umeå har aldrig varit någon samevänlig universitetsmiljö, tendensen är omvänd.

Det olyckliga är ju att det finns en konvention – det är ju inte olyckligt i och för sig, det olyckliga är ju Sveriges attityd – det finns alltså en konvention ILO 169, som talar om urbefolkningar och deras rättigheter och den har Sverige inte ratificerat, inte Finland heller, men Norge, som är det största samelandet har ratificerat den och Danmark som ju också har en urbefolkning på Grönland har också ratificerat den. Det är alltså olyckligt att Sverige inte sköter samefrågan bättre och Sverige har fått mycket stark kritik av rasdiskrimineringskommissionen i Genève och av människorättskommittén i Genève, Human Rights Committee. Det är nämligen så att Sverige är rapportskyldigt till de där kommissionerna och då får de anledning att uttala sig om Sveriges samepolitik. De har kommit fram med mycket amper kritik mot Sverige, 2001 och 2002.

Det är nästan den enda möjlighet som samerna har att föra fram sina synpunkter, därför att det har processats om vinterbete och enligt min uppfattning så har dessa processer skötts mycket dåligt från samernas sida. Det är bl.a. här nere i Härjedalen som de har förlorat mål om vinterbete och jag tror att det beror på att målen inte har varit skötta på rätt sätt, viktiga juridiska grunder har ej förts fram i tingsrätten, där det måste ske. Sverige gör liksom ingenting för att avhjälpa de här bristerna som finns. Det här med jakt och fiske som Kristian nämnde är också en sådan här utestående fråga. Men Sverige skjuter på det och sätter igång nya utredningar och förhalar frågan. Genom de här rättegångarna, som samerna har förlorat, så har samerna nu en skuld i rättegångskostnader till motparter på kanske 10 à 12 miljoner kronor och det gör ju att samerna inte kan processa. De viktiga rättsfrågor, som borde tas upp kan inte tas upp i domstol, för man kan inte sätta igång rättegångar när man står på minus, ett sådant starkt minus som råder här. Enligt ILO 169 ska samerna ha samma möjlighet att processa som motparten men den skyldigheten har staten ej uppfyllt, trots att den gäller enligt allmän folkrätt, FN 1948.

Därför är de här kommissionsrapporterna och uttalandena i Genève egentligen den enda rättsliga vehikel, om jag får säga så, som samerna har tillgång till överhuvudtaget. Det övervägs nu om man skulle försöka få hjälp av EU, eftersom Sverige inte bryr sig om det här andra kritiken de har fått. Man skulle kunna få hjälp av EU att trycka på Sverige för att de ska ta den här kritiken, som de har fått av instanserna i Genève, på allvar. Det kanske inte är alldeles omöjligt, att EU:s ombudsman Jacob Söderman som är från Finland och kan läsa svenska skulle kunna stödja den här saken. När Sverige gick in i EU, så kom det ett särskilt protokoll och det ger kanske vissa utgångspunkter. Sverige och Sveriges regering är nu väldigt sugna på EU och EMU så det är ju möjligt att det skulle kunna vara en väg, annars är det ju en risk att samerna blir utrensade. EU-parlamentet är även en möjlighet. Renskötseln får sämre och sämre förhållanden, ekonomiska och andra, och splittringen mellan renskötarna och de icke-renskötande samerna, som ju är majoriteten, består och regeringen gör ingenting för att avhjälpa det heller. Samerna är väl ungefär 20.000–25.000 i Sverige och 40.000 i Norge och kanske 5.000 i Finland och resten på Kolahalvön i Ryssland, så det rör sig väl om en befolkning på ca 80.000 och de svenska 25.000 är alltså splittrade och det är ju en befolkning som måste vårdas om den ska kunna bestå, annars blir det 'ethnic cleansing', en utrensning som är oblodig, det sköts skickligt av Sverige och pressen, som ju har en sådan oerhört stor betydelse, när det gäller initiativ i samhället, tycker att det här som är så oblodigt och odramatiskt är inte mycket att bry sig om. Detsamma gäller radio och TV.

Annars är ju en parallell till samerna, som är ett folk i fyra länder utan egen stat, kurderna, som också är ett folk i fyra länder utan egen stat, men där fattas det ju inte blod och dramatik och dessutom är de över 20 miljoner, så utrensningen eller elimineringen av den gruppen är ju kanske ändå inte möjlig, även om en hel del stater skulle vilja genomföra den. När blod flyter är media intresserade, Sveriges samestrypning utan blod är högeffektiv, förnekar elitistiskt underifrånperspektivet i Svenskjävel.

Så den här skickliga oblodiga 'ethnic cleansing' som pågår i Sverige bör man, enligt min uppfattning, söka alla vapen mot som man kan finna överhuvudtaget. Och med det slutar jag mitt anförande. //Applåder//


//Fråga om nomadskolan//

Tomas Cramér

Det var ju så att, som jag var inne på, att Sverige före 1809 var ett multinationellt land och det fanns ju då, som jag nämnde, finska, estniska, lettiska och vi hade ju tyska besittningar också, det fanns både deutsch och plattdeutsch, men i och med 1809 så blev det ju bara Tornedalsfinnarna och samerna kvar och de här diktarna av Vikingen och Fritiof och Svea, att inom Sveriges gräns erövra Finland åter…, de marginaliserade ju de här grupperna på ett sätt som inte var möjligt, när Sverige hade så många andra språk inom sina besittningar. Då fick man ju så småningom – och kanske också att det sammanföll med vulgärdarwinismen – en strömning, som skulle försvenska Tornedalsfinnarna och lapparna. Så i skolorna i Tornedalen fick man inte tala finska och nomadskolan skulle ju vara på svenska, även om man då, eftersom barnen i många fall inte kunde ett ord svenska när de började skolan, fick lov att använda lapskan som en sorts vehikel. Men målet var ju att det skulle vara undervisning på svenska. Det kan man ju kritisera.

//Ytterligare fråga apropå undervisning i Afrika mellan olika befolkningsgrupper/

Tomas Cramér

Jag har ju alltid varit imponerad, ända sedan jag gick i skolan, av de här fredliga folken. Det finns ju pygméer i Kongo och det finns ökenfolk i Kalahari osv., som nu behandlas mycket dåligt. Det är ju folk, som aldrig har fört några krig. Tibetaner är ju också folk som inte har varit krigiskt inriktade, det finns aborigenees, bergsfolk bl.a. i Vietnam och andra också. Jag var redan som gymnasist väldigt intresserad av detta. Jag gick i läroverk i Djursholm, så jag var väl mer eller mindre ensam om den åsikten, men jag hade den i alla fall.

Jag har också tagit starkt intryck av Gandhi. En norsk professor Arne Næss har i år kommit ut med en bok om Gandhi och där säger han att när man kämpar för någonting mot en motpart så ska man inte försöka att svartmåla motparten utan man ska försöka att kanske i viss mån anknyta till motpartens argumentation och inte antagonisera motparten. Det har jag också försökt att hålla mig till. Kritik ska ju framföras och yttrandefrihet ska finnas, även om de svenska medierna, när det gäller samefrågan, inte medger någon yttrandefrihet, men det ska ju finnas i princip i alla fall. Gandhi sa någonting om att det som engelsmännen framhöll som sin officiella uppfattning i Indien var ungefär detsamma som Gandhi sade för de var ju väldigt, vad ska vi säga, överklassbetonade, elitistiska som svenskarna mot samerna.

Så det finns paralleller, visst gör det det, men det verkar som att i dagens Sverige så har man lite uppskattning för det där. Vi håller ju på och rustar ner nu, men svenskar är nog i botten ändå ett krigarfolk, till skillnad bevisligen från samerna.

//Fråga om hur lappfogdarna utsågs//

Tomas Cramér

Ja, det var inte någon lapp i alla fall. Det förekom ju faktiskt lappar som eftersträvade att bli lappfogdar, men det lyckades aldrig, även om de var högt kvalificerade. De lappfogdar som jag personligen har haft erfarenhet av var Hedbäck och Malmström i Norrbotten och Ritzén i Västerbotten. Sedan fanns det en som hette Ivan Lundberg i Jämtland och han var till skillnad från de andra samevän, så det var någonting helt annat i Jämtland. Ivan har tyvärr nyligen avlidit, han stödde min kamp för samerna i tal och skrift.

Hedbäck var uppvuxen i Finland. Han berättade för mig att det enda skälet till att inte de röda 1917 sköt hans far, som var ingenjör eller direktör på något bruk någonstans vid kusten, var att han var svensk, de andra direktörerna sköts av de röda. Hedbäck hade varit elev till Karl Bernhard Wiklund, som var professor i lapska i Uppsala, och som var oerhört kunnig men samtidigt var han en fullblodsvulgärdarwinist och det var inte så främmande på den tiden. Det fanns t.ex. en man i Finland som var expert på zigenarna och gav ut ett lexikon över deras språk osv., men han föraktade zigenarna. Det där att sympatisera med dem som man forskade om var ovetenskapligt, det var att 'go native' och det skulle man inte.

//Fråga om von Düben//

Tomas Cramér

Ja, alltså 1872 så skrev han i Svensk Tidskrift och där lyfte han visiret s.a.s. och visade sig som den mer eller mindre lappkritiker, för att använda ett snällt ord, som han var. I boken 1873 om lapparna, så har han ju bilder som är tagna av hans fru Lotten och de har ju försökt hela tiden att visa lapparna så apliknande som möjligt.

En som har bidragit och skrivit en hel del i boken är landshövdingen H. A. Widmark i Norrbotten, som hade ett enda intresse, när det gällde samerna och det var exploateringen av malmfälten. Han upplevde samerna bara som ett stort hinder och inte minst lappskattelanden. Det är nämligen så att Gällivare och Kiruna ligger på gamla lappskatteland och det gjorde att när man gjorde den första lagstiftningen 1886, då såg man inga lappskatteland. De var lätta att hitta i arkiven men man såg dem inte. Boken fick ett stort inflytande, blev auktoritativ, med orätt. Det är näringspolitik i 1886 års lag. I Kammarkollegium ansåg man ej att den lagen var en lag om vem som äger fjällen, den saken var ju behandlad av Carlesson – Nordström och motutredningar saknades.

Jag är rädd för att Lundmarks bok och Svante Isakssons böcker och kanske Bernhard Nordhs I Marsfjällets skugga och andra samefientliga böcker kommer att spela en stor roll nu, när det ska gå ut någon informationsverksamhet. Jag är mycket rädd för att staten kommer att göra informationsverksamheten mest i norr, i Norrbotten och Västerbotten och min bestämda uppfattning, som delas av många samer är ju att det är meningslöst med upplysningsverksamhet och information där uppe, för där vet alla redan vad de tycker. Lapparna tycker vad de tycker och de andra tycker vad de tycker och de kommer att tycka likadant hur mycket information de än får. Yttrandefriheten kräver att information lämnas till hela valmanskåren och omfattar rätten till land och vatten.

Jag vet inte om jag svarade riktigt på det här om lappfogdarna. Hedbäck var alltså väldigt diktatorisk. Han höll då stämma, för det stod i lagen att "med lappby ska en gång om året hållas årsstämma under ordförandeskap av lappfogde eller landsfiskal". De fick inte vara ordförande på sina egna sammanträden. Hedbäck höll då sammanträden på finska för att samerna, särskilt uppe i norr, kunde bra finska, för de var ju från Tornedalen och även i Gällivare förekom mycket finska och så kunde de lite norska men svenska var de främmande för. Bara detta att man inte kunde hålla bystämma med samerna på samiska är ju förvånansvärt.

Hedbäck var väldigt diktatorisk. Jag minns, när jag var i Troms fylke på sommaren så träffade jag den största renägaren i Sarivuoma, en by här uppe, tillsammans med Hedbäck, Johan Labba hette han, och då tog Hedbäck honom så här och skakade honom och sa: Är du min lapp? Det var symptomatiskt då för föraktet i Hedbäcks attityd. Den stöddes av en landssekreterare i Norrbotten som hette Ragnar Sandberg, som var oerhört mot Gustav Park och samernas organisationssträvanden osv. och även landshövdingen Ragnar Lassinantti, som var en bildad man på många sätt. Jag hade inspirerat en motion i riksdagen, det måste ha varit på 60-talet någon gång, i mitten på 60-talet kanske, om stöd till tidningen Samefolket. Då var Lassinantti riksdagsman, han var inte landshövding då ännu och så sade Lassinantti att när den svagare kulturen möter den starkare, så blir det den svagare som går under och jag tror inte heller att lapparna kommer att besparas detta öde. Elias Jönsson som var första namn på motionen jag skrivit och med viss möda fått fram (det var nytt då med samevänlig motion) sade då: Låt oss rösta nu här i kammaren, det var på nattkröken och då besegrades Lassinantti i voteringen och det hade han ju förtjänat.

Lappfogdarna hade ju stöd från högsta ort och ibland har man kritiserat Gustav Park för att han höll sig mycket till en nog ganska dubiös lapputredare som hette Lennart Berglöf, som så småningom blev generaldirektör i Kammarkollegium. Berglöf var nog ganska diskutabel, hade ej gott rykte i Kammarkollegium. Hans linje var väl att lapparna hörs och myndigheterna beslutar. Men han var ju här i Stockholm och därigenom fick alltså Gustav Park kontakt i Stockholmsmiljön och med sådana som Ragnar Sandberg och Ragnar Lassinantti så var ju Norrbottensmiljön hopplös. Där skulle samerna aldrig få någon framgång. Det har kritiserats lite grann, att Park höll sig så pass mycket till Berglöf, men det tror jag har den här förklaringen som ju är naturlig.

Hedbäck var lappfogde för det nordligaste distriktet och sedan kom Malmström lite längre söderut och han var ungefär av samma ull som Hedbäck, kanske inte riktigt lika utmanande. Dess lappfogdar – kolonialofficerare hade ju stöd i Widéns odiösa lagstiftning, varför staten har ett tungt ansvar, som börjar uppmärksammas i Genève.

Jag var också med och förhandlade med Norge. Det var en konvention 1972 och då skulle det vara vissa vinterbetesområden, Granöomårdet hör till Västerbotten och då hade Ritzén, lappfogden i Västerbotten, mer eller mindre order att de måste skaffa fram ett monopolområde där norrmännen, norska samer skulle få ensamrätt till bete och då höll han sammanträden där uppe och skrev någonting om att det där skulle gå bra. De samer som hade varit på sammanträdena var mycket upprörda för de hade motsatt sig det där å det allra kraftigaste. Det var en liten bild över den lappfogden i Västerbotten.

Ivan Lundberg, som jag nämnde i Jämtland, var obesmittad av darwinistiska tankegångar. Han gillade lapparna helt enkelt och det kan man inte säga om Hedbäck och Malmström.

Är det någon mer fråga?

//Fråga//

Tomas Cramér

De, lappfogdarna, heter nu någonting i stil med byrådirektörer eller något sådant.

//Fråga//

På länsstyrelsen?

Tomas Cramér

Ja, just det, det finns någon sorts rennäringsavdelningar där. Jag är nog förvånad över hur mycket av det här gamla giftet som sitter kvar ändå i de lokala nivåerna, hos länsstyrelsen osv. "Panggruppen" på länsstyrelserna i norr var en skandal. Ämbetsmän svek sin plikt för att komma åt samernas jakträtt. Det har skrivits om ganska mycket, det är en resistens som finns mot nytänkande i de här frågorna och den är väldigt besvärande. Det politiska scoutbältet.

Det har kommit ut en bok, som Röda Korset har varit sponsor till, som heter Svenska värderingar? Att ifrågasätta det invanda, att se och ompröva det invanda (på Carlssons förlag) och den som kanske allra mest har fokuserat sig på resistensen mot ny forskning och nya synsätt är Ulf Mörkenstam. Han kommer att vara på Yale University i USA och lägga fram sina teser. De finns i den nämnda boken. De går ut på i största korthet att lapparna aldrig någonsin har fått definiera vem som är lapp i Sverige. Det har staten gjort. Man har skiljt på renskötare och icke-renskötare, det är statens påhitt helt enkelt, strider mot folkrätten, FN 1948.

Inte heller har samerna fått en minsta antydan till autonomi. Om vi jämför med Åland, Färöarna, Grönland så har ju de långtgående autonomi och samerna däremot har i Sverige ingen autonomi alls. Åland har lika många invånare som antalet svenska samer, men har ett nästan perfekt självstyre. Egentligen är det så att det här är inte några nyheter som Mörkenstam och de andra författarna framför utan det har sagts av mig och av professor Hugh Beach i Uppsala och andra, men det finns en resistens, och då har vi gjort en parallell med Stalins förtryck i Ryssland och Gulag osv. Det var ju känt, det hade ju skrivits om detta, men det var först när Solsjenitsyn tog itu med det, med sin litterära förmåga som man bröt resistensen mot de nya (nygamla) sanningarna. Den här boken är någon sorts svensk Solsjenitsyn, den bryter igenom den resistensen utan att kanske komma med så kolossalt mycket som är epokgörande nytt, men de gör som Solsjenitsyn, de framställer det i en ram, som gör att man måste lyssna, om nu de svenska byråkraterna kommer att lyssna och de svenska politikerna, det vet man inte. Deras resistens är betydande och de sprider en vittring från långvarigt maktinnehav och propaganda, samerna tillhör ej folkhemmet, människovärde och jämställdhet gäller ej dem, deras skattläggning är ej skattläggning, deras ockupation saknar rättsverkan, vad än folkrätten säger.

//Fråga om industrialiseringen påverkade//

Tomas Cramér

Ja, brytningen kommer ju med Knut Olivecrona 1884. Tidigare hade man ju slagit vakt om samerna och Carleson säger ju i Högsta domstolen 1868, att enligt det då gällande, alltså kodicillen av 1751 så har bonden och samen precis samma rättigheter under det att han menar att de förslag som då presenterades satte lappen i andra hand. Det som sker då i Högsta domstolen 1884 är ju att Knut Olivecrona säger att man ska inte behöva tåla "invasioner av en främmande folkstam" och liknande saker. Vi ser nu framför oss en utveckling här med järnvägar osv., som naturligtvis inte samerna enligt Olivecrona, kan få någon ekonomisk del av eller kan få stoppa på något sätt. Där sker alltså en mycket tydlig brytning.

Avslutningsvis kan man ju hoppas att den här boken – som är ganska färsk, från 2002 – kommer att ha en verkan och öppna ögonen ungefär som Solsjenitsyn gjorde i Ryssland.

Kristian Lagercrantz

Detta anknöt till vår pågående utställning om influenser utifrån, här från Ernst Hæckel m.fl. Det var fantastiskt, vi hämtade stoff från långt, långt tillbaka och vi begav oss ända in i framtiden. Jag ber att få tacka så mycket.

//Applåder//



Vissa kompletteringar har skett, föranledda av viktiga händelser.



– Innehåll –

Copryright 1966 till dags dato Tomas Cramér. Senast uppdaterad Friday, August 01, 2003. Sidan laddad gånger. Webmaster Carl Cramér.