Samedag IX
Paneldebatt på Etnografiska Museet 2002-12-15

Victoria Harnesk (ordförande), Kristian Lagercrantz, Johanna Wiklund, Hugh Beach, Staffan Källström, Anne-Li Lindgren, Tomas Cramér.


Kristian Lagercrantz

Välkomna till Etnografiska Museet, till Samedag IX. Det passar in särskilt bra av framför allt två skäl. Dels för att vi har en utställning, som vi har öppnat om hur världsbilden har präglats i Sverige under olika tider – det är ju samma anslag som paneldebatten idag om resistenta åsikter med särskilt fokus på samerna – och dels för att exakt tio år sedan på dagen så togs det en ödesdiger lag. Jag lämnar över med stor glädje till Victoria Harnesk, ordföranden i Stockholms sameförening, som kommer att förklara närmare varför vi sitter här.

Victoria Harnesk

Tack så mycket. Vi sitter här idag för att höra olika talare berätta om samefrågan och kanske framför allt om samernas rätt till land och vatten. För exakt tio år sedan togs en lag, som gjorde slut på samernas exklusiva rätt till jakt och fiske i fjällen. Tidigare var det så att man var tvungen att fråga samebyarna om lov för att få jaga och fiska i fjällen, men så är det inte längre. Den lagen som togs för tio år sedan är ett allvarligt steg tillbaka. Det man tog var samernas sista omsättningsbara tillgång. Renskötselrätten har inget kommersiellt värde till skillnad från rätten till jakt och fiske. Det där var allvarligt.

Vi kommer under dagen att få höra talas om ratificeringen av ILO-konventionen 169 också och då är det viktigt att påpeka att den konventionen är en konvention för ett folk och inte för en näring.

Med det så vill jag tala om hur det här kommer att gå till. Varje talare har 25 minuter var på sig och jag vill uppmana talarna att hålla den tiden för det vore synd om vi inte hann höra slutet på någons inlägg. När det är tre minuter kvar på varje talare, så kommer jag att knacka lite grann i bordet för att uppmärksamma om att tiden håller på att rinna ut.

Jag sitter här bredvid Johanna Wiklund som är FN-förbundets representant.

Johanna Wiklund

Jag företräder Svenska FN-förbundet och jag arbetar som handläggare för mänskliga rättigheter. Vi arbetar inte specifikt med samernas rättigheter, men vi är väldigt intresserade av samefrågan. Jag delar på ordförandeskapet här med Victoria.

Vi kan väl inleda då med den första talaren som är professor Hugh Beach. Så är det docent Staffan Källström, doktor Anne-Li Lindgren och författaren Tomas Cramér. Vi hälsar professor Hugh Beach välkommen som kommer att kritiskt redogöra för reservatet Lapponia, som består av gamla nationalparker. Varsågod.

Hugh Beach

Tack så mycket. På 25 minuter kan jag inte göra så mycket mer än kanske redogöra för vissa viktiga frågeställningar, som hör ihop med just utnämningen av världsarvsområdet Lapponia. Som ni hör är jag både förkyld och amerikan och då hörs det lite annorlunda, t.o.m. för mig själv. Men jag gör så gott jag kan.

1996 utnämnde UNESCO det nya världsarvsområdet Lapponia i norra Sápmi. Det är ett område som innefattar flera nationalparksområden, Padjelanta, Sarek, Stora Sjöfallet och också några naturskyddsområden (Muddus är en nationalpark). I alla fall är det ett sammanhängande stort område. Vi har en overhead som visar vilket område det gäller. Vad jag vill påpeka är att samma områden ingår i Sveriges samebyar, alltså där renskötseln får bedrivas. Det innebär att Lapponia-området sammanfaller med åtminstone, jag tror att det är, uppåt åtta olika samebyar, fjällsamebyar och också några skogssamebyar, Gällivare skogssameby, t.ex.

Det viktiga att komma ihåg, när det gäller Lapponia, är att det finns flera världsnaturarv i Sverige, Drottningholm är ett världsnaturarv. Det som är specifikt märkligt med Lapponia är att det blev utropat till världsnaturarv på grund av två skäl, inte bara kulturellt skäl utan också av naturskäl men båda tillsammans och det kallas för dual site på engelska, alltså utmärkande båda, jag läser upp motiveringen:

"Området är geografiskt, biologiskt och etnologiskt unikt och framstående och innehåller naturfenomen av exceptionell skönhet samt utgör en viktig naturmiljö för bevarandet av biologisk mångfald. Vidare är området sedan förhistorisk tid befolkat av samerna och utgör ett av de bäst bevarade exemplen på ett nomadområde i norra Skandinavien. I Lapponia finns boplatser och betesmarker för stora renhjordar, vilket anses vara en sedvänja som en gång i tiden var mycket vanlig och som kan härledas till ett tidigt stadium av mänsklighetens ekonomiska och sociala utveckling."

Jag vet inte om jag som antropolog precis skulle hålla med om deras 'olika stadier av mänsklighetens utveckling', men i alla fall, det viktiga här är ju att inse att det är en 'dual site'. Det är både på grund av naturskönhet och märkligheter men också att det finns ett samiskt kulturlandskap där. Det finns bara, tror jag, tre andra så kallade 'dual sites' i världen, två av dessa är i Australien och en i Nya Zealand. Båda i Australien har med områden där aboriginerna är med och den i Nya Zealand, har med områden där maoribefolkningen är med och som utgör kulturelementen i dessa områden.

I viss mån är det så att bevarandet av naturintressen och samernas egna intressen går hand i hand och visst gör det det i mångt och mycket, men inte hela tiden och det finns vissa viktiga aspekter, som jag tycker man bör nu ta upp. Jag hoppas att de kommer fram i diskussionen.

Först och främst är det: Vems natur är det som man nu ska bevara? Är det de svenska fjällen? Är det Sápmi? Den natur vi ska ha, ska den ha 200 vargar, ska den ha 500 vargar, ska den ha 2 vargar eller ska den ha 50 vargar? Vad är naturligt för området t.ex.? Som ni vet finns det ingen kommun i hela Sverige, där samerna är i majoritet. Det innebär i detta svaga politiska läge, där samiska rättigheter har blivit på något sätt falskeligen omvandlade till att vara privilegier, inte bara i lagstiftningen, då är det så att om samerna på något sätt blir kända så är det som kriminaliserade. Man läser i tidningen, särskilt i Norrbottens tidningar, hela tiden att samernas renskötsel förstör de svenska fjällen, överbetning, trampar ner, det är samerna som skjuter alla rovdjur, som är skyddade. Det är samerna som förstör biologisk mångfald etc., etc. I den situationen är det väldigt farligt, samerna är i en väldigt ömtålig situation för deras rättigheter kan snabbt ryckas undan och inte bara exproprieras utan också konfiskeras. Det senaste fallet vi hade var just med småviltsjakten, där det inte är fråga om expropriation och det är inte fråga om 'due process and just compensation', alltså det var fråga om ren konfiskering. Sådant kan hända.

Och vad händer i en dagssituation, som är nu, där samisk renskötsel har pressats och pressats och pressats till att vara mer och mer rationell, där man rationaliserats något enormt? Det innebär att för att bedriva en modern och rationell renskötsel idag, så krävs det viss teknologi. Visst den finns, man fraktar renar i lastbilar, man måste frakta dem numera till särskilda EU-godkända slakterier, flyttvägarna på mark är förstörda, man får inte ha s.k. buskslakt, som man brukade ha. Man måste driva en väldigt rationell renskötsel, som innebär att man ofta använder helikopter, man kanske använder snöskoter under vintern, vissa samebyar kör motorcykel under barmarksperioden.

I viss mån kommer de här sakerna i kläm, när ett område som är utnämnt till ett naturskyddsområde vill ha en orörd natur. Då uppfattas den här typen av renskötsel lite grann som: Ja, visst, vi måste ha kultur här, vi måste ha samer här, men det får vara någon måtta med den typ av renskötsel. Den högteknologiska renskötseln är inte samisk kultur och som vi har uppfattat det, enligt svensk lag, är samisk rennäringslag baserad på att man ska ge samerna särskild rätt till land och vatten för att bevara deras särpräglade kultur. OK, det låter bra, men baksidan av samma mynt, the flip-side of the coin, som vi säger på engelska, är att i den mån man anser att samerna då frångår sin s.k. naturliga, samiska kultur i samma mån bör deras rättigheter, eller vad vi nu kallar för privilegier, avlövas, så att renskötare som far omkring med snöskoter och åker helikopter och använder sig av GPS och GSM osv. tycker vi illa om. Är det därför vi har gett samerna särskilt särpräglade kulturrättigheter för att ha betesrättigheter i Sverige åt sina renar i fjällen? Då börjar vi få problem och inte bara det utan särskilt fokuserar vi på Lapponia.

Det är många olika intressen, det är naturintressen, det är kulturintressen och så är det turism och alla möjliga olika intressen och de går inte hand i hand. Samebyarna själva har tillsammans tagit initiativ och fyra har kommit tillsammans och utformat ett väldigt fint och stort samebyarnas Lapponia-program. Jag har tyvärr bara den icke publicerade, men det här kan man få tag på på nätet, väldigt genomtänkt och väl utfört. Alla som är intresserade bör ta sig en titt på det här. Kommunerna, Gällivare kommun, Jokkmokks kommun, har sedan gått ut och gjort sitt eget Lapponia-program, kanske 50% av det är nästan taget från det här programmet, men i mycket av det är samerna och kommunerna överens, men inte helt överens. Så det finns inom Lapponia en viss, kan man säga, explosiv fara här som sätter naturvårdsintressen kontra samernas intressen, trots att de har så väldigt mycket gemensamt och det är synd. Jag vill bara påpeka ett exempel som ett tankeexperiment på vår egen syn på vad natur är och vad som är naturligt. Vi läser t.ex., vi kan titta på statistik som visar att renskötseln idag är subventionerad av 178% av sin produktion genom olika bidrag, rovdjursersättning först och främst, ett enormt stort bidrag till rennäringen, påstås det. Och så är det en massa annat.

En ren, som är riven av rovdjur, då tycker man: staten kommer in och ger ersättning för den rivna renen. Nu har man hittat på en ny modell, att man ska inte ge ersättning för varje riven ren utan man ger ersättning i stället för det antal rovdjur och föryngringar, som finns i fjällvärlden. Och sedan har staten med Naturvårdsverket och samebyar kommit överens om den typen av rovdjurspolicy som ska vara. Då staten har begärt att det ska bli så, har staten dock inte alls med full kompensation finansierat det som det skulle kosta. Bortsett från det vill jag bara ta upp idén om staten som betalar rovdjursersättning eller ersättning till samerna för att det finns rovdjur. Detta belopp – och det är ett ganska kraftigt belopp – räknas med i de här 178% av produktionen, som rennäringen ger och då får man alla svenskar att tycka: Att ja, renskötsel är ju bara någon sorts skyddad verkstad, hobbyverksamhet som vi skattebetalare egentligen betalar för att samerna kan leka renskötare. Egentligen hade det varit mer än rationellt om vi inte alls hade någon renskötsel, kan man tänka sig. En gammal rätt får dock klart nyttjas med moderna medel.

Men om man tittar lite mer på det. Det här stora beloppet för ersättning ser vi kanske först och främst som naturligt, att rovdjur river renar och då är det visst trevligt och bra och beundransvärt av staten att gå in och betala renskötarna som har drabbats av den här naturliga katastrofen, en olycka, nästan som oväder, som en beteskatastrof som staten går in och betalar. Men är det verkligen så? Om man tittar på reglerna nu för jakt och möjligheten för renskötare att skydda sina renar mot t.ex. rovdjursattacker, är det för det mesta omöjligt för en renskötare, att skydda sin egendom. Jag kan inte läsa upp alla paragrafer men man får inte följa efter rovdjur, man får inte försvara sig från första angrepp, man ska bara stå stilla och titta på, när det äter upp renen framför sig. Man har möjlighet att agera vid ett andra anfall, om man kan bevisa att det är samma rovdjur, men man får inte följa den med skoter eller någonting sådant. Gevären, som man ska försvara sig med, får inte vara ihopplockade på samma ställe. Alltså, summan av alla de olika föreskrifterna är att det är totalt omöjligt att skydda sig från rovdjursangrepp, om man inte i förväg tar och flyttar på hela renhjorden. Om t.ex. en bonde i Skåne skulle få ersättning för att hans kor behöver föda, då får han majs eller vete eller någonting, då är det bidrag till bonden, men om samen är tvungen på det här sättet att ge mat till vargen eller till järven, till rovdjuren, då är det, som jag ser det, ett bidrag till rovdjursskötseln. Det är inte ett bidrag till renskötseln. Det beror på hur man ser på det. Men jag ser på det på det viset på grund av att numera i fjällen är det inte så att det är bara en naturkatastrof, inte bara naturligt när vargen eller järven eller rovdjur får härja som de vill för samerna är maktlösa att försvara sig själva. Det är också naturligt för renskötaren att försöka försvara sig själv, men det får man inte göra enligt lagstiftningen. Jag menar att det har gått överstyr, det är ej lika självklart nu att det här är bara en naturkatastrof. Det här är en 'legislerad' situation, som har gjort att det har blivit så här. Jag har inte alls någonting emot att staten betalar renskötarna för rovdjursrivna renar men det jag har emot är att jag inte tycker om när den summan förs över som ett argument för att visa att staten är så otroligt hygglig och betalar så mycket till renskötseln, att det blir 178% av produktion som sedan läggs rennäringen till last, när man räknar ut dess samhällsnytta.

Det är flera dilemman som samerna ställs inför, när det gäller Lapponia. Ett är det här med hård press för rationalisering och sedan att samtidigt flyta över markerna som änglar som inte rör markerna. Det ska vara så skyddat. Det ska vara som Sveriges eller hela Europas sista vildmark och ändå har det varit samernas hem i över tusentals år. Menar man att samerna inte har haft någon impact alls i området och dessutom inte ska ha heller. Bäst att hålla sig till skidor. Den typen av dilemma kommer upp hela tiden.

Som ni vet, när det gäller det juridiska, om samerna ska försöka bevisa urminnes hävd för ett område, för att skydda en egendomsrätt för markerna, då gäller det att visa fasta gränser, då gäller det att visa ganska intensivt utnyttjande av markområdena. Men, när man ska försöka visa att man har en sorts moralisk rätt till området, då ska man visa att man inte rör den alls. Den är knappast synlig där, det är som man kallar det på engelska, ett 'stewardship argument', när man vill visa att man är den som bäst har hand om området och bevarar det i sitt naturliga skick, då ska man ha kontroll över det. Då ska samerna visa sitt bra förmyndarskap över området genom att inte ha den minsta impact på det, men däremot ska de enligt lag visa att de har urminnes hävd på det, då har de verkligen haft impact, och förmågan att kunna visa det långt tillbaka i tiden med fasta gränser och intensivt arbete. Så det är en väldigt märklig sits, inte bara när det gäller Lapponia och det kommer att ordas ännu mera polariserat och fram till sin paradox, menar jag, genom att titta på problematiken genom Lapponia. ILO 169 godkänner nomadism.

Jag kanske bör stanna där och ta itu med frågor senare. Från samernas perspektiv kan mycket… Man har eko-allting, man har ekomjölk och man kan också ha ekokolonialism eller e-colonialism, kan man säga. Det innebär att man använder ekologiska argument för att ha ny styrningsmekanism. Visst, att säga något emot ekologi är som att svära i kyrkan eller banka på Moder Jord eller någonting sådant. Det vill jag inte alls. Jag är mycket för bra ekologi osv. men att vad som händer… Ta t.ex. det historiska perspektivet i Norrland. Timmerindustrin har gått fram enormt kraftigt och varför är det så att det finns en liten kil i Lapponia-området, som är vitt på kartan? Nu står det Stora Sjöfallet över det, men det är en liten kil där, som inte är i parken, Lapponia. Det är därför att de har dämt, vattenfallet är dämt 11 gånger. Så det får inte vara med. Det är definierat så, det ska inte vara med, men annars är det sammanhängande. Stora Sjöfallet blev nationalpark 1909 men har dämts bort, en intresseförintelse som även Lapponia kan sägas innebära mot samernas starka ställning enligt besluten 1909.

Alltså enorma, stora, exploateringar på gång och sedan efter att samernas betesmarker har krympt då kommer man och säger: Titta, vad fruktansvärt dålig renskötsel ni har! Ni håller på att trampa upp markerna. Helt ekologiskt fel! Det är ganska 'hypocritical', tycker jag. Jag vet inte vad man säger på svenska, ja, hycklande, kanske det.

Victoria Harnesk

Tack, Hugh Beach. Jag kommer själv från en renskötande samefamilj i just Lapponia-området. Det är särskilt intressant att lyssna på det här. För dem som vill ställa frågor, så finns det tid för det efter det att samtliga talare är färdiga, alltså vi sparar alla frågor till slutet. Ambitionen är att vi ska vara färdiga här kl. 17.

Då ska vi ta och lämna över ordet till Staffan Källström, som har tittat närmare på hur samefrågan behandlas bl.a. i riksdagen i den avsaknad av etik och moral, som man kan känna finns i konkreta myndighetsbeslut. Stämmer det?

Staffan Källström

Inte riktigt. Jag har inte tittat på hur det har behandlats i riksdagen utan min närvaro här betingas av en helt annan sak.

Mitt bidrag till den här diskussionen är att peka på hur en svensk tradition inom rätt och juridik, den s.k. rättsrealismen eller hägerströmianismen, har haft betydelse för kopplingen mellan rätt och politik under svenskt 1900-tal och därmed också indirekt kan tänkas ha haft betydelse för diskussionerna om samernas ställning i det svenska samhället under samma tid.

Alltså, i vilket rättsligt, politiskt sammanhang är samefrågan insatt? Det är i denna kontext, som mitt anförande idag kommer att handla om.

Jag ska börja i det svenska 1930-talet. En höstdag i mitten av 30-talet, så tar en svensk politiker tåget från Stockholm till Uppsala och knackar på i ett hus på Floragatan. Han välkomnas med kaffe av husets värdinna och han sitter och pratar en stund med värden och så återvänder han till Stockholm. Mannen, som reste tur och retur till Uppsala den här dagen var en av det samtida Sveriges mest omtalade intellektuella och politiker. Han hade just blivit invald i Första kammaren på socialdemokraterna men han var också professor i internationell ekonomi. Hans namn var Gunnar Myrdal. Den person han sökte upp i Uppsala var den nyligen avgångne professorn i praktisk filosofi Axel Hägerström. När jag drygt 40 år senare frågade Gunnar Myrdal varför han åkte till Uppsala den dagen, så sade han ungefär så här. "Jag åkte till Uppsala för att få Hägerströms välsignelse och när jag återvände till Stockholm, så var jag säker på att jag hade blivit välsignad."

Varför ville en aktiv socialdemokrat, tillika en av det spirande Folkhemmets arkitekter, bli välsignad av en professor i filosofi? Jag ska återkomma till detta men först förmedla ytterligare en bild från tidigt svenskt 1900-tal, från andrakammarvalet 1928, det som gått till historien som kosackvalet. Den politiska högern hade då hotat med invasion om ryska trupper om socialdemokraterna fick makten i landet. Den socialdemokratiska propagandan å sin sida gick ut på att kräva rättvis fördelning av landets tillgångar. Socialdemokraterna skickade denna höst ut en av sina riksdagskandidater för att motarbeta den borgerliga propagandan. Han var professor i civilrätt i Uppsala och hette Vilhelm Lundstedt. Han kommer en dag under valrörelsen till det lilla samhället Skutskär i norra Uppland. Dagen därpå så kunde man se ett referat av talet han höll i tidningen Socialdemokraten. Han säger så här:

"När man på motståndarsidan hojtar om vårt angrepp på äganderätten, så kan vi ta detta med största ro, ty det finns ingen äganderätt och har i alla tider aldrig funnits någon äganderätt. Hela begreppet är blott en fantasiprodukt, logiskt otänkbart i verkligheten."

Och så avslutar han med orden: "Det finns över huvud inga rättigheter." Den som lyssnar lite ouppmärksamt på det här talet kanske kunde få för sig att Lundstedt med de här avslutande orden "Det finns inga rättigheter" menar ungefär att de besuttna har lagt beslag på landets rikedomar och ni arbetare har inte fått ta del av dessa, rätten att äga har kommit att förbehållas de rika. Han menade inte så. Han menade exakt vad han sa: Det finns inga rättigheter.

Jag ska försöka sätta in detta yttrande i en kontext som ger en mening, vilket inte bara omfattar den rättsfilosofiska eller juridiska bilden utan också den politiska aspekten. Jag ska också visa vilken betydelse som denna och besläktade frågor om rättigheternas innebörd får i det begynnande Folkhemmets tid och som i stor utsträckning kommer att prägla mycket av svensk politik under 1900-talet, Folkhemmets tid som var de sociala ingenjörernas tid.

Frågan om de juridiska rättigheternas innebörd var en central fråga i den politiska debatten, kan man säga, under hela 20- och 30-talet. Ytterst handlade det naturligtvis om huruvida den uppåtstigande socialdemokratin skulle hantera kraven på socialt och politiskt utrymme för ett större antal människor och en annorlunda fördelning av landets rikedomar, samtidigt som man hade att ta hänsyn till de gränser som de demokratiska institutionerna sätter, i varje fall så länge som man vill agera som ett reformistiskt parti och inte sträva att ta makten genom våld. Förr eller senare så kommer man naturligtvis till frågan om inskränkningar, utvidgningar i lagstiftningen som stöttar de mål som man strävar efter att uppnå. Frågan om begränsning av den privata äganderätten var en sådan viktig fråga som inte bara hade en rejäl utan också en stark symbolisk innebörd och det blev också en av de viktigare stridsfrågorna alldeles i början av socialdemokratins långa maktinnehav som började 1932.

I en av Tage Erlanders memoardelar drar sig den förre statsministern till minnes diskussionen kring äganderätten på 20- och 30-talet. Han talar om hur viktigt det var att man kom bort från föreställningen om äganderätten som okränkbar och att man i stället kunde se frågan om äganderätten instrumentellt, dvs. som ett sätt att påverka samhällsutvecklingen i den riktningen som partiet önskade.

Men dessa idéer kring en ny syn på äganderätten växte naturligtvis inte fram i ett vakuum. Förutom att det fanns ett starkt ideologiskt betingat önskemål att ge den här frågan politisk tyngd, så fanns det också bakom den politiska retoriken en strävan hos socialdemokratins ideologer att ge problemet intellektuell och politiskt godtagbar lösning. Det fanns med andra ord en strävan att förankra diskussionen om äganderätten i en vetenskaplig diskurs, vilket i det här sammanhanget betyder en filosofisk eller rättsfilosofisk kontext.

Samma år som kosackvalet äger rum, publicerar Östen Undén en artikel i en akademisk tidskrift, som är tillägnad just professorn i filosofi Axel Hägerström. Jag ska inte här gå in på Undéns argumentation utan jag ska bara lyfta fram en aspekt. Äganderätten är, säger Undén, en diktion, äganderättsbegreppet kan på sin höjd användas som en hållpunkt för tanken och det är den praktiska användbarheten, som avgör, så är det. De som således hävdar att det finns en äganderätt, oberoende av vad den politiska majoriteten bestämmer är begreppets innebörd, har helt lämnat verklighetens värld. I praktiken betyder det att ett begrepp som äganderätt helt bestäms av den politiska majoritetens vilja. I praktiken betyder det också naturligtvis att äganderätten, som kom att behandlas i domstolarna, blev ett instrument för den politiska makten. Det lämnar t.ex. utrymme för expropriering av privat egendom, om det ligger i den politiska majoritetens intresse. Det finns ingen rätt oberoende av makten att hävda, det finns ingen rätt oberoende av makten att hävda den.

Den här slutsatsen kom att bli central och den är viktigare än man tror för hela det svenska politiska etablissemanget under 20-, 30- och 40-talen.

Man kan göra en lite vidare aspekt, själva samefrågan till det svenska samhället på 1900-talet. Om man går ytterligare ett steg och ser det ur en vidare aspekt, så kan man se den här processen som äger rum inom ramen för den politiska filosofiska kontexten i det svenska 1920-talet och 1930-talet som uttryck för det som sociologen Max Weber kallar det sociala livets rationalisering. Alltså, rationaliseringen av värden som han menade kunde iakttas på olika kulturella vetenskaper, inte minst sociala områden, och en effekt av den här rationaliseringsprocessen är, enligt Weber, att de traditionella, religiösa mönster som individen tidigare har anknutit till nu, har övergetts eller håller på att överges till förmån för en mer rationell världsbild.

Detta leder i sin tur till att människan kan förvandla världen efter sina önskningar. Det moderna perspektivet innebär ett medvetande om den historiska processen, att allt är föränderligt och att allt kan ändras. Tidigare oöverstigliga hinder i form av traditionellt bestämda regler, beteendemönster, rättigheter och vad det nu handlar om, betraktas som konstruktioner av människor och därför också kan förvandlas och förändras av människor.

Gunnar Myrdal, som var en av Hägerströms trognaste lärjungar, sade vid ett tillfälle, att 'Hägerström tilltalade dem som ville ändra på saker och ting'. Det var nog detta som var en av de stora sakerna med Hägerströms filosofi som kunde användas av de sociala ingenjörerna på 20-, 30- och 40-talen. Man kunde ändra på saker och ting utan att behöva ta hänsyn till en massa tjafs om äganderätt, rättigheter och sådant.

Men varför just Hägerström? Ja, alla intellektuella på 30-talet att räkna med läste Hägerström, menade Gunnar Myrdal och det var säkert så. Han räknade naturligtvis sig själv till de intellektuella som läste Hägerström. Man kan väl säga att Hägerströms idéer uttryckte den här, ska vi säga, rationaliseringsprocessen som Max Weber talade om. Rationaliseringsprocessen invaderade den ena vetenskapen efter den andra och inte minst filosofin. Det var ju inte någonting som bara präglade den svenska verkligheten. Så såg det ut i hela Västeuropa och Nordamerika.

Det är inte orimligt att påstå att hägerströmianismen eller Uppsala-filosofin, som den också kom att kallas, blev den intellektuella förankringen för många politiker i mellankrigstidens Sverige. Här finns ju många dimensioner att ta hänsyn till vad gäller inflytande. Vilhelm Lundstedt, professorn som talade i Skutskär, spelade aldrig någon större politisk roll, när han kom in i Första kammaren så småningom men hans insats i den svenska juristutbildningen har varit mycket betydelsefull. Jag har mött jurister, som talat om hur Lundstedt och hans lärjungar präglade deras syn på rätten under 30- och 40-talet, den instrumentellt politiska synen på rätten och rättigheterna som är så framträdande för den här uppfattningen förmedlades till nya generationer av jurister.

Utrikesminister Undén å sin sida hade en central position i svensk, socialdemokratisk politik under ett halvt sekel och hans syn på den juridiska rätten, som också var så här instrumentellt politisk kom därför också naturligtvis att prägla den förda politiken.

Jag ska inte här gå närmare in på Hägerströms filosofi men bara konstatera att den hägerströmska s.k. värdenihilismen, kan sammanfattas i ett antal teser som man kan säga återkommer hela tiden när man diskuterar Hägerström och hans betydelse.

– För det första: Det går inte att slutgiltigt avgöra mellan existerande idéer om rätt och orätt. Alla sådana idéer sägs ha bestämd och specifik och social historisk, kulturell kontext. Vad som är rätt inom en kultur kan vara orätt inom en annan. Moralen är en produkt av samhället. Vi känner fruktan av olika slag för att bryta mot moralen och därför efterlever vi den liksom vi efterlever lagarna.

– För det andra: Det finns inga värden oberoende av den som har makt att hävda dem. Alltså det finns ingen rätt oberoende av den politiska maktens möjlighet att hävda den här rätten. Det finns inget sammanhang, där rättvisan är objektiv. Det finns bara instrumentell rättvisa. Nu utgick Hägerström från just moralföreställningar, han var professor i moralfilosofi bl.a. och det var det som var hans grund men den föll snabbt över från moralen till juridiken, bl.a. i hans lärjunge Lundstedt. Hägerström själv återkommer ständigt till rättsföreställningar, som han menar är metafysiska och därmed definitionsmässigt ovetenskapliga.

En av Hägerströms viktigaste angreppspunkter har viss relevans också för den här dagen, nämligen hans kritik av idéerna om s.k. naturliga rättigheter. Kan man, frågar sig Hägerström, tänka sig rättigheter, att de kan existera oberoende av en rättsordning som kan garantera deras position i verklighetens värld? Vad är t.ex. äganderätten värd om den inte kan relateras till rådande rättsförhållanden och den makt som utövas av domstolarna? Alltså rättigheterna kan inte ses isolerade från sitt sammanhang. Rättigheter oberoende av en social och rättslig organisation, ett straffsystem t.ex. är av det skälet något otänkbart och rätten i ett samhälle vilar helt och hållet på den samhällsordning, som har makt att hävda den. En politisk gruppering som vill bygga ett nytt samhälle måste alltså konstruera om rätten och på den vägen få till stånd en ny rättsuppfattning bland medborgarna. Eftersom det inte finns några rättigheter som alla utan invändningar kan enas kring – endast politiskt bestämda – så innebär samhällsomvandling att man ger rättigheterna en ny innebörd.

Konkret kan detta ta sig uttryck t.ex. i en artikel, som Myrdal skrev på 30-talet, som handlar just om hur man ska se på äganderätten. Han diskuterade det aktuella bostadsförsörjningsprogrammet, det behövdes många nya bostäder, folk flyttade in till städerna osv. Det var en stor förflyttning från landsbygd till stad. Den arkitekt som planerar ett sådant här område tycker att det är jättebra, om han har tillgång till så mycket mark som möjligt, alltså ett stort område garanterat för rationellt bostadsbyggande. Vad ska man göra med folk som vägrar att flytta på sig? Arkitekten som sådan behöver ju inte ha något emot privat äganderätt, han finner emellertid att denna rätt inte står i någon rimlig proportion till samhällsvinsten, vilken skulle bli större om ägarstrukturen var en annan, alltså föreslår arkitekten socialisering av marken.

Vi hörde Hugh Beach tala tidigare om samhällsnyttan. Det är precis det som det handlar om här. Samhällsnyttan kräver att man ska kunna bygga rationellt för många människor, det ligger i de flestas intresse enligt den politiska majoritetens uppfattning. Då betyder det som man såg som rättigheter ingenting, även om de har etablerats tidigare. Även om man har köpt sitt hus utifrån lagliga förutsättningar så är det så att i den här situationen så bestämmer den politiska majoriteten vad det är som ligger i samhällets intresse.

Det är alltså inte svårt att tänka sig då att folkhemsbygget och den sociala ingenjörskonsten kunde hämta inspiration från den hägerströmska tankevärlden. Idéer om en absolut rätt är ju oförnuftiga och hit hör ju också sådana saker som hävdvunna rättigheter, tradition, sådant som är intimt förknippat med samefrågan. Vad som nu gäller är vad som är bra för samhället i sin helhet, alltså inte vad som gagnar en specifik samhällsgrupp. Resultatet blev på något vis en expertkultur, som ersätter förlegade traditioner, religion och föreställningar om rättvisa utifrån den värdenihilistiska tesen, att vi inte har möjlighet att skilja den ena värdeståndpunkten från den andra i en objektiv mening så vi kan konstruera någon typ av föreställningar som är passande för det samhälle, som vi lever i, som den politiska majoriteten har att regera.

Hur ska man då sammanfattningsvis se relationen mellan filosofi och samhälle under svenskt 1900-tal och framför allt svensk mellankrigstid? I vilken utsträckning kan man säga att den hägerströmska filosofin haft en praktisk betydelse för det svenska samhällsbygget och de frågor som diskuterats, t.ex. samefrågan? Något har jag antytt här: Äganderättsfrågan som är den avgörande brytpunkten i den politiska debatten och den därmed sammanhängande frågan om juridikens eventuella politisering. Hägerströms syn på värdeföreställningar, som i första hand tillhör känslornas sfär men inte har med en objektiv verklighet att göra. Vidare den politiskt vetenskapliga elit som samlas i regeringskansliet, när det långa socialdemokratiska maktinnehavet tar sin början 1932. Aldrig har överströmningen från universitet varit så stark som under början av 30-talet. Därtill Hägerströms eget medborgarideal, alltså den upplyste individen som tror på rationella lösningar av samhällsproblemen. Det kan knappast råda någon tvekan om att Hägerströms idéer i en eller annan mening påverkar samhällsklimat och underlättar för det sociala livets ingenjörer och detta alldeles oavsett om sådana som t.ex. Per-Albin Hansson eller Gustav Möller till skillnad från Undén och Myrdal läste Hägerström. Det var inte på den officiella politiska nivån som rationaliseringsprocessen fick sitt tydligaste genomslag, härskade i den politiska retoriken, utan i departementets inre arbete, i ämbetsverk, i domstolar och i andra samhälleliga institutioner, t.ex. de som hade hand om samefrågan.

Man kan säga rent generellt att även om man inte direkt kan påvisa att hägerströmianismen fick betydelse i ett enskilt fall, i en enskild regeringsproposition eller liknande, så kan man ändå med stor säkerhet vara förvissad om att den kom att spela en stor roll i skapandet av det samhällsklimat som möjliggjorde det sociala livets rationalisering.

Jag vill också avslutningsvis säga att det faktum att hägerströmianismen kom att få stort genomslag i svensk juridik naturligtvis också måste kopplas till allmänt specifikt svenska faktorer, t.ex. att det funnits en lång svensk tradition, att den juridiska rättstillämpningen kopplas till politiska organ redan före Hägerström och dessutom det faktum att det var en vanlig karriärväg för domare att gå från departement till domstol.

En annan inte specifik svensk faktor i sammanhanget som är viktig är att notera att just när det gäller synen på samernas rättigheter, så är det mycket utbredda föreställningar kring raser och rashygien i början av 1900-talet och de spelar säkert en viktig roll, när det gäller uppfattningen av samerna. Samerna inrangerades i det schema för rasernas inbördes förhållande och egenskaper som rastänkandet byggde på och Sverige var ju världens ledande nation på 1920-talet, när det gällde att fastställa skillnader mellan vad man trodde var olika raser. Svenskarna hörde t.ex. till den nordiska rasen medan samerna kopplades ihop med mongoler. På rasernas rankstege intog mongolerna en mycket blygsam roll. Till detta kom också under slutet av 1800-talet och i det begynnande 1900-talet den s.k. socialdarwinismen, som också Hägerström var påverkad av, dvs. tanken att Darwins idéer om kampen för tillvaron i naturen också kunde överflyttas på mänskliga samhällen. I det perspektivet hade samerna spelat ut sin roll och skulle försvinna i konfrontationen med den svenska rasen och kulturen. Så såg man det på 1900-talets början.

Victoria Harnesk

Tack så mycket, Staffan Källström. Då går vi vidare till Anne-Li Lindgren, som har synat bilden av samerna i massmedia.

Anne-Li Lindgren

Närmare bestämt kommer jag att prata också om 30-talet. Bilder av samer i skolradion på 1930-talet, konstruktioner av nationell identitet, inkluderingar och exkluderingar. Jag har alltså studerat skolradion. Vi fick ju en nationell rundradio i Sverige på mitten av 20-talet och redan från början, så insåg man att barn var en viktig målgrupp att nå ut till, så man började att göra barnprogram redan från starten. Men man insåg också att skolan, folkskolan, den gemensamma bottenskolan, kunde använda sig av radion som ett sätt att få en gemensam bottenskola över hela landet, som ett sätt att nå ut till alla elever över hela landet, med samma röst, samtidigt, som en enhet.

Men i den här konstruktionen av en svensk, en speciell svensk identitet, så hade man också behov av att förhålla sig emot någonting, de andra, dem som vi inte var och där var samerna en sådan grupp, zigenare var en annan grupp. Men det fanns också beskrivningar, t.ex. Sten Bergman och Sven Hedin och deras resor som det pratades väldigt mycket om. Det var alltså folk i främmande länder, det var Sydeuropa, Sydamerika och hur de här programmen beskrev de här befolkningarna har jag bl.a. jämfört med hur man då beskrev samerna. Det är det som det här kommer att handla om.

Jag vill också säga att skolradion sändes inte bara för skolorna utan det sändes i den vanliga rundradion fast på eftermiddagen, så om man ville lyssna hemma, så kunde vem som helst slå på de här radioprogrammen och lyssna på dem, så det här var inte något som var exklusivt för skolan, även om målgruppen var specifikt folkskoleelever.

Man gjorde också speciella skolradiohäften med fotografier och med presentationer av programmen, som eleverna skulle titta på innan de lyssnade på programmen, som varade i ungefär 20–25 minuter och sedan skulle man diskutera programmen i efterhand. Det fanns alltså ganska medvetna idéer om att om vi får barnen att prata annorlunda, så får vi dem också att tänka annorlunda. Det här är också en del av det här svenska folkhemsbygget. Man pratade mycket om att man skulle få in nya personligheter ute i landet, ute i skolorna, man skulle få in nya idéer. Vad var då det här nya? Ja, det var väldigt kopplat till den socialdemokratiska folkhemsvisionen, vilket är väldigt intressant, eftersom man egentligen inte har kunnat visa hur det socialdemokratiska i de här folkhemsvisionerna kunde få ett sådant snabbt genomslag, som de har fått i Sverige. Jag tror att skolradion är en del av hur det här kunde gå till, hur det kunde ske med en sådan omfattning så pass snabbt som det gjorde. Det här är också ett material som ingen har tittat på faktiskt, innan jag hittade det här i arkivet. Nu är det ju inte så att alla program finns kvar, däremot så finns nästan alla manuskript kvar, så jag har alltså studerat det här från texter.

Jag vill också inledningsvis säga att jag utgår från en ganska speciell syn på språkets roll för att formulera identiteter, för att formulera föreställningar, för att formulera känslor hos befolkningen. Alltså hur vi ska uppfatta dem vi själva är, sker ganska mycket via språket och vilka föreställningar som skapas via språket och därför är det också ett viktigt studiematerial, anser jag. Det är inte bara språket som retorik, som alltså ligger här uppe, utan det är någonting som vi också använder med att bearbeta varje dag som individer. Det är mer på den nivån som jag har min utgångspunkt.

Om man då tittar på ett sådant här motiv på 30-talet, som var väldigt vanligt och som man faktiskt också ser i utställningen här utanför med Vega-expeditionen i slutet på 1800-talet men sedan också med Hedin och Sten Bergman. Det är ju resan, det är en sådan här viktig kulturell markör, kan man säga, man byggde väldigt många berättelser, väldigt många framställningar just kring resor. Man använde resan som motiv. Då kan man ju fråga sig på vilket sätt framställdes resorna. Var de hot eller möjligheter? Och i så fall för vem? Det är också en sådan här grundläggande frågeställning, som jag har haft, när jag har gått igenom det här materialet.

Ungefär hälften av skolradioprogrammen från 1935, som jag har specialstuderat, handlar på något sätt om resor. Det var också mycket vanligt i folkskolans barntidning, som idag heter Kamratposten och som har funnits sedan 1892. Det är också ett material, som jag har studerat från det här perspektivet. Det var också vanligt i Hemmets Veckotidning, äventyrsböcker, även i den allmänna radions utbud, det var ofta de här exotiserande resorna, Sten Bergman osv., reseskildringar, som var en populär genre på 30-talet, naturbeskrivningar om Sverige. Här har man framför allt visat hur man har beskrivit naturen för att skapa föreställningar om att vi är av individualitet men också om demokratin. Här är t.ex. semesterresan en viktig resemetafor, alltså semesterresan skulle göra Sverige till allas egendom. Det är också viktigt då hur man t.ex. beskriver samerna och fjällen och fjällnaturen. Det här kommer jag att prata mer om snart. Det var alltså en del av en allmän demokratisering, nu hade alla fått rösträtt men de skulle också ha rätt till att resa och utforska sitt eget land. I det här fanns ett budskap om att Sverige var till för alla, fjällen och naturen var till för alla och bl.a. Svenska Turistföreningen var väldigt pådrivande och väldigt aktiv i att lansera de här idéerna.

Men det är faktiskt också en ny hjälte vid den här tiden och det var ju upptäcktsresenären. Det var inte bara Sven Hedin men han är väl arketypen för det här. Han var ju också en speciell sorts upptäckare. Han reste ut i världen och upptäckte det okända och det var i vetenskapens tjänst. Det var alltså en speciell form av upptäckter, som man premierade med det här pratet om resan. Sedan fanns det också i skolradion en väldigt speciell kategori och det var barn, som var upptäcktsresanden fast de reste ju inte ut i världen utan de upptäckte Sverige, det egna landet, de upptäckte restaurangköken, de upptäckte godstågsexpeditionerna och de berättade för andra barn i radion om det här, men idén, idealet var ändå att de var och kallades också för upptäcktsresanden, när de presenterades i radion.

Det fanns också äventyrsböcker av alla slag, det är flygmaskiner, bilar, blixttåg och "dylika förekommer och höra nog annars till vår tid". Det här är ett citat som jag har hämtat från en skolradiokonferens, där alltså de som satt och producerade programmen tillsammans med en hel mängd folkskollärare från hela landet var med. Det visar också vilket sorts äventyr det var som man pratade om, vad det var för sorts resa som premierades här.

Geografi var också ett viktigt ämne. Det fyllde ett naturligt behov hos barnen, det handlade väldigt många gånger om att beskriva naturtillgångar, Sveriges naturtillgångar, vattnet, bergen, skogen men också staden fanns med i de här beskrivningarna, de var en del i paketet. "Dylika föredrag vidgar vyerna", det fanns alltså en väldig tilltro till potentialen i de här resebeskrivningarna.

Det fanns också en väldig fokusering vid Stockholm. Det ena var semesterresan, den orörda naturen och fjällen men den andra var Stockholm. Om man ser på hur man vände sig till barn, så var Stockholm ett pris. Om man var med och tävlade i folkskolans barntidningstävlingar, så kunde man vinna en resa till Stockholm som pris, hela klassen kunde ofta vinna det. Likadant var det i skolradion, man vann en resa till Stockholm, så Stockholm och staden var också en sådan här idylliserad plats. Man gjorde det till en idylliserad plats men också någonting som var del av det moderna. Henrik Berglind, som var ansvarig för skolradion, sade bl.a. så här, det är citat från ett radioprogram:

"Så är den stora dagen inne, alla ansikten stråla i förväntan, alla är pigga fast en och annan inte har sovit sedan klockan två på natten av fruktan att inte hinna vara i tid vid tåget. Föräldrar och anhöriga vinkar vid stationen. Det hurras. Många av barnen har inte tidigare rest tåg och ingen av dem har varit i Stockholm förr. Men nu har resan ut i världen börjat."

Alltså det här visar hur man beskrev Stockholm och storstaden som något väldigt åtråvärt, någonting som alla barn skulle längta till. De här barnen skulle då få resa till Stockholm på en skolresa och det här gjorde man radioreportage om.

Jag pratade om nationell identitet och inkludering. Vad var det då som var det svenska, det som alla skulle bli för någonting? Vad var folkhemsvi? Vad var det för någonting? Det kommer jag att prata om nu. Men vi ska också visa hur man hade någon slags tilltro till att radion verkligen var ett medel för att förmedla det här. Nu är det återigen citat från ett radioprogram:

"Först och främst den [skolradion] låter oss känna på ett påtagligt sätt att vi alla i detta land äro en enhet. I detta ögonblick är kanske mer än 2.000 skolor runt om i vårt land som en enda väldig skolklass. Jag vet inte hur många ni blir tillsammans. Skolradion kan för er alla vara en påminnelse om att ni hör ihop liksom ni alla just nu hör en och samma röst tala till er."

Det här är från den 9 september 1935, alltså den här väldiga tilltron till mediets betydelse för att skapa en nationell identitet, skapa en känsla av att vi i Sverige är på samma sätt, oavsett om vi bor på landsbygden, staden eller var vi än bor. "Från Skåne till Haparanda" var något som man slängde sig med hela tiden, att det var samma budskap som gick ut över allt.

Skolradion var särskilt populär på landsbygden. Det var framför allt på landsbygden som folkskollärare tog till sig det här och ville använda det för det var ju också där man tyckte det var spännande med det här nya som skolradion innebar. I städerna var inte alls genomslaget lika stort.

Sedan gjorde man program t.ex. om Kalifornien, de solkyssta apelsinernas land, och vad är det man beskriver bl.a. där? Ja, det är faktiskt rätt mycket av det svenska. Det är bonden, det är den skötsamme svensken, men det här är alltså om Kalifornien. "Var kan då få se en vacker och välskött farm?", säger han. "Här bor en svensk farmare. Svenskarna är kända som duktiga jordbrukare där ute." Han är egentligen där, när han gör det här, låtsas han, fast här ser man det här 'var är man?', 'var befinner man sig någonstans?', 'där ute, där borta'. "Vi besöker flera av dem, t.ex. Andersson från Skåne, bröderna Häggmark från Ångermanland, deras tungomål röjer dem. Även när de talar engelska, hör man deras landsmåls brytning." De kan alltså inte dölja att de är de här goda genuina svenskarna. Det här handlar också väldigt mycket om hur de längtar hem och hur de längtar tillbaka och hur de egentligen vill tillbaka till Sverige.

Det var flera program om Sven Hedin och hans upptäcktsresor i radion vid den här tiden. Han hade precis kommit hem från en resa 1935, så han var speciellt uppmärksammad. Jag vill också ge några exempel på hur han som upptäcktsresenär beskrevs i skolradion, bara för att ge en liten konklusion.

"Under sin ungdoms djärva pionjärfärder korsade Sven Hedin många av de allra strängaste och svåraste ökenområden, som ingen förut hade vågat sig in i. Upptäckaren fullföljde sina krävande forskningar tills han funnit förklaringen. Det ville sig så väl, att Sven Hedin blev den förste vise man, som fick reda på att hans ungdoms djärva förutsägelser verkligen hade gått i uppfyllelse."

Här är det alltså den vite mannen som upptäcker… Det här är ju en konstruktion, en skapelse av att det inte fanns några människor där Sven Heden var, men det fanns det ju och bl.a. så följdes han av väldigt många människor i sina karavaner men också sättet som han själv beskriver de här på visar att han hade en väldigt hierarkisk människosyn, där vissa var där uppe och andra var där nere och vissa var människor och andra vet jag inte om de hörde till den kategorin… Sven Hedin:

"Det har alltid varit min princip och mitt mål att söka sådana trakter av det innersta Asien, som är okända, som bildar vita fläckar på våra kartor. Då utsätter man sig för oerhörda risker."

Jag tar upp det här för jag kommer senare att visa lite om hur man sedan beskriver samerna och Sverige och ni kommer då att se skillnaden i hur det här okända, hur den här naturen beskrivs annorlunda, när det handlar om samerna.

Exkludering, det andra som den här identiteten skulle skapa sig en relation till var bl.a. samerna. Ett program gjordes 1935 och hette En dag i en nomadskola av pastor Georg Bergfors. Det presenterades så här i skolradiohäftet:

"Sedan lång tid tillbaka i tiden har i norra Sverige bott en folkstam, lapparna, som till härstamning, språk, försörjningssätt, seder och bruk, i högsta grad skiljer sig från landets övriga inbyggare. Själva kallar de sig samer. De har invandrat från norr och öster och ingen vet med visshet var deras vagga stått."

Det här är alltså en väldigt speciell beskrivning i relation till hur det svenska beskrevs för det svenska beskrevs bl.a. med Verner Rydén, att vi germaner hade bebott det här landet i 6.000 eller 10.000 år, samma landbit, samma territorium. Vi visste var vi kom ifrån, vi visste vårt ursprung, vi var ingen främmande folkstam, som lapparna beskrivs här utan vi var någonting genuint som hörde till territoriet och som hade utvecklat en relation till territoriet. Det var alltså ett väldigt intrikat sätt att lyfta fram betydelsen av ett annorlunda språk, en annorlunda kultur, annorlunda försörjningsstrategier. Man skapar alltså här bilden av en invandrare i Sverige. Det var också att man hade inget eget territorium utan samerna, lapparna, som Bergfors talade om, var utspridda i en fjällvärld, som de hade tagit i besittning och de saknade kunskap om sin historia, sade man också i de här programmen. Om man ser hur man samtidigt beskrev svenskarnas inblandning i kolonisationen av Amerika, ja, det var ingenting som svenskarna hade tagit i besittning och man hade inte annekterat något främmande land utan man hade ingått vänskapliga förbindelser och indianerna såg på svenskarna som sina bröder. Om man jämför de här beskrivningarna, så visas det väldigt tydligt hur samerna skapas som det andra här, men också zigenarna, fast inte just i radion.

De delade inte den ursprungliga och grundläggande relationen mellan befolkning och territorium, som annars skrevs fram för att förstärka det svenska. Samerna var inte ett ursprungsfolk och det var också en viktig sådan här mytbildning vid den här tiden, att var man ett ursprungsfolk, som hade bebott sitt land under en lång tid, då hade man faktiskt också rätt till sitt land. Någonstans fanns det sådana föreställningar och jag skulle vilja säga emot dig lite, för mongolerna var ju också ett sådant där folk, som lite idylliserades just därför att de hade en koppling sitt territorium. De var ett ursprungsfolk och det var också indianerna, men man beskrev inte samerna på det här sättet. De visste inte om de hörde hemma i Norge, Finland eller Sverige, de visste inte var de kom ifrån, det var sådana här saker som hela tiden upprepades.

Själva radioprogrammet, ja, det kunde låta så här:

"Lärarinnan behövde bara ta ett steg ur skolsalen, så står hon ute på skolgården. Hon kastar en blick på armbandsuret för att se om tiden är inne. Jo, klockan är kvart över åtta. 'Uppställning', kommenderar hon. 'God morgon'. Flickorna niga och pojkarna bocka sig så att de röda tofsarna i deras mössor slår dem i ansiktet. 'Marsch in'. Vi höra intet klapprande av skor mot trä- eller stengolv utan bara ett mjukt tassande, om ett ögonblick ett prassel som då man vandrar i lingon- eller videsnår."

Det här är alltså ett sätt att presentera det samiska som någonting väldigt annorlunda, om man jämför med en svensk skola, som man överhuvudtaget inte behöver beskriva för det är så självklart vad det är för någonting. Alltså olikheterna presenterades här slag i slag, det var en annorlunda rumsform, ett annorlunda uttal, annorlunda kläder, annorlunda byggmaterial och annorlunda ljud och en närhet till naturen som inte fanns annars i det här svenska. Men det fanns också likheter, men olikheter och likheter konstruerar ju varandra hela tiden. Det var en skolvardag med ljud och material. Det var en lärarinna där, det var tidsangivelser, det var uppmaningar och hälsningar. Så här fanns både det som var likt men också det som var väldigt olikt. Sedan säger Bergfors:

"Den skola jag just nu tänker på är en liten lappkåta av torv." Då är det helt klart, att här är det olikheten som står i centrum. Man pratar också om den runda skolsalen, att det inte fanns fönster eller skolbänkar, osv.

Man skapar också i de här programmen en föreställning om att den lapska karaktären är någonting helt annat än den svenska, det är en annan folkstam, det är någonting helt annat. Man säger lapska barn eller barn, man säger aldrig skolbarn om samernas barn t.ex. i programmen. I skolan beskrivs de i teoretiska ämnen som hängivna och intresserade men också undermåliga och ganska klumpiga, men när de kommer ut i naturen, då ändrar barnen helt beteende, då blir de snabba, skickliga, praktiska och då kan de t.o.m. styra innehållet i lektionen, beskrivs det som. Men det är en väldigt speciell beskrivning av det här. Samerna är de enda som varit i stånd att finna sin utkomst där, alltså i fjällen.

Samen var i naturens våld, det var renen som i stort sett bestämde var lappen skulle uppehålla sig. Lappen måste följa med sina renar. Det här är intressant om man relaterar det till hur det svenska beskrevs. För hur var den moderna demokratiska svensken vid den här tiden? Ja, det var inte någon som måste följa naturen, som var underkastad naturen utan svensken var någon som hade kontroll över naturen, svensken byggde dammar, man elektrifierade, man byggde flygplan, man byggde vägar, man ökade kommunikationerna och det blev snabbare kommunikationer. Det var den här moderniseringsbilden, som väldigt starkt trycktes på i samband med det här andra svenska. Jag menar att det som är väldigt speciellt med det här är att det skapas nästan… Det är ingen propaganda och det är inte någonting som man säger: Titta här, vad annorlunda! Titta här, vad tokigt! utan det här byggs in som en del av en större beskrivning och det får det att framstå som väldigt vardagligt och som väldigt naturligt i någon mening. Jag tror att här kan vi också förstå det, som du pratar om, synen på naturen, vems är naturen, vem är det som ska kontrollera eller kontrolleras av naturen. Sådana föreställningar grundläggs också i språket i den här typen av beskrivningar.

Det här var bara ett litet axplock, men jag får avsluta här. Jag vill bara också att den svenska naturen och det svenska natursinnet, som man så ofta pratade om, kopplades helt till civilisationen och det var sprunget av civilisationen och det var mycket mer civilisationstanke och då skulle naturen, som jag sa inledningsvis, fungera som rekreation för dem som hade blivit trötta i civilisationen men inte på det sättet som samen skulle kunna använda den. Så det var helt olika beskrivningar. Tack så mycket.

Victoria Harnesk

Tack så mycket Anne-Li Lindgren. Då lämnar vi över ordet till Tomas Cramér, som kommer att prata om en nyutkommen bok av Lennart Lundmark. Varsågod.

Tomas Cramér

Jag kan börja med att understryka den kolossalt stora vikten av yttrandefriheten. Dessa tre talare, som har talat nu här, representerar ju alla saker som man ofta officiellt försöker att förtränga och det har ju varit oerhört intressant att lyssna till dessa föredrag.

Vad jag skulle vilja börja med är att visa den här bilden, som är från 1855. Då fanns ännu inte attityderna, som vi har hört tre talare tala om, utan samerna var uppskattade i Sverige. Det här är alltså Gudstjänst i Fjällkapell av Johan Fredrik Höckert. Den visar samerna jämställda med, om jag uttrycker mig så, vanliga människor. Det är ingen skillnad här utan de är fullvärdiga personer.

Sedan kommer då en nedvärdering, som har mycket att göra med socialdarwinismen, som Staffan Källström talade om här. Här har vi ju då ett bra exempel på det, en svensk tidskrift 1873 och här är det alltså en totalt annan syn på samerna och det är ju den syn som dessa tre talare har beskrivit, kan man säga. Här är det alltså professor Virchow, som var medlem av Svenska vetenskapsakademien liksom Ernst Hæckel, som hade en oerhörd betydelse och införde en form av vulgärdarwinism i Sverige och dominerade den akademiska utbildningen. Här är det Virchow, som har en klav där man kan mäta och vad han gör är att han gör hjärnskålsmätning på samerna i Berlins zoologiska trädgård och dessa samer importerades från Kautokeino i Nordnorge, som tidigare tillhörde Torne lappmark och Sverige. De är importerade av Hagenbeck, zoofirman, som importerar apor och lejon osv. från olika ställen. Det är ju en kolossalt talande bild, måste man säga.

Tidigare, 1855 och däromkring hade man en annan uppfattning om samerna och det berodde mycket på att samerna hade så stor betydelse för riksgränsen. Gustav Vasa ville lägga beslag på ishavskusten och då använde han ett antal lappbyar utmed ishavskusten, när Kalmarunionen hade spruckit, för att försöka komma över ishavskusten. Men det fick vi släppa i Knäreds-freden 1613 och då gick riksgränsen mellan dessa samebyar utmed ishavskusten och samebyarna i fjällen. Jag har med den här kartan, för när man talar om samer är det alltid viktigt att ha med hela området. Det var alltså samebyar här uppe som Gustav Vasa ville lägga beslag på men som vi fick avstå 1613 i freden vid Knäred. Då sades det att 'därmed ej menandes de lappbyar som ligga till fjälls'. Dem skulle alltså Sverige ha kvar. Så riksgränsen gick alltså mellan lappby vid kusten och lappby uppe i fjällen.

Det här är en mycket färsk gräns från 1809 och den här är från 1751. Det är ju ganska nya gränser. En stor del av Torne lappmark gick till Finland eller snarare Ryssland. Även Kemi lappmark hörde till Västerbotten, så lappmarkerna var mycket svenskt dominerade och man hade lappskatt.

Liksom dessa tre talare, som har talat här, inte är så framhävda av det officiella Sverige, så är inte heller litteraturen, t.ex. Hugh Beachs avhandling Reindeer herd management in transition, en mycket tungt vägande tjock bok, och professor Tom G. Svensson, som har disputerat på samernas rättskamp, den finns på engelska, Ethnicity and Mobilization in Sami politics, 1976 och han har skrivit en monografi över Skattefjällsmålet, som gällde de här områdena i norra Jämtland. Den har också i något tecken av brist på yttrandefrihet inte blivit uppmärksammad. Det är alltså en juridisk bok, monografi över ett centralt rättsfall och den har inte uppmärksammats i juridiska tidskrifter osv.

Man kan nog kanske, som Staffan Källström var inne på, ganska starkt skönja en politisk strävan bakom det här. På många ställen i samhällets toppar, så känner man en sorts vittring utan att det kanske sägs så mycket ord av vad som förväntas av olika höga myndigheter. Det finns alltså en resistens mot nya tankar här. Där har boken som heter Svenska värderingar? där Staffan Källström har skrivit och doktor Ulf Mörkenstam har skrivit, sponsrats av Röda Korset och försöker bryta upp den här resistensen. Fakta om samerna är nog egentligen ganska kända, nedvärderingen, som vi har talat om, men man vill liksom inte erkänna det där riktigt ändå.

Det här seminariet har ju en titel som syftar på jakt och fiske och jag tänkte därför att jag skulle säga några ord just om det. I domen om skattefjällen 1981, som meddelades efter sex månaders muntlig huvudförhandling i Högsta domstolen, så erkänner egentligen HD samernas rätt till jakt och fiske, men Tom G. Svensson har sagt att det är en sådan invecklad fraseologi i HD:s dom så det är svårt att få fram kontentan ur den. Det möjliggjorde också för Per Unckel 1992 att göra samernas rätt till småviltsjakt och fiske till en sak för vem som helst som betalar 500 kr till länsstyrelsen. Samerna fick alltså inte längre ha bestämmanderätten över denna jakt. Men egentligen var det inte någon riktig lag utan vad det var Per Unckel gjorde var att göra en mycket dubiös omtolkning av den lag som redan fanns.

Jag skulle vilja säga någonting om juridiken här. Jag menar för det första att samebyarna, som finns här i Jämtland, Härjedalen och här uppe ligger en som heter Semisjaur-Njarg, ett exempel, det är alltså en avlång by med vinterbete här nere, ända nere vid kusten och sommarbete här uppe. De blev av med en del sommarbete i Norge 1972 genom en konvention, som ändå blev mycket bättre än vad man varit rädd för, mycket tack vare Love Kellberg, som är här och som kämpade mycket för detta. Jag menar att dessa samebyar ockuperade områdena och ockupation är en källa till äganderätt. Det är en grund för äganderätt. Samerna hade då i de här köldöknarna här uppe en ökenteknik, som var överlägsen alla andras och de kunde då utan konkurrens ockupera de här områdena. Enligt min mening finns det ingen anledning, att senare underkänna denna ockupation. Om vi jämför med stora adelsdomäner, som det jättelika fideikommisset Bordsjö, som familjen Bonde har i Småland, så vilar det också ytterst på ockupation. De har haft det väldigt länge. Det är ingen som ifrågasätter att det ska finnas kvar, men när det gäller samerna så är man ganska pigg på att nagga det i kanten och på något sätt underkänna den här ockupationen-äganderätten och smuggla in främmande jägare och fiskare och eko- och etnoturister mot markägarens vilja. Det tycker jag, för min del, inte är riktigt.

Jämtland och Härjedalen, tillsammans med en del andra landskap, Gotland t.ex., fick Sverige genom ett krig som Axel Oxenstierna förde och det var 1645 vid Brömsebrofreden, som Jämtland och Härjedalen kom till Sverige. Då blev det en skattläggning av vissa fjäll där och det står i landshövding Hans Strijks brev 1646 att eftersom dessa lappfjäll har 'tillika med Jämteland fallit under Sverige och det har varit en finnekonge i lappfjällerne' som har visat det brev han hade fått från den danska överheten och nu begär han skattläggning av sina fjäll och då säger landshövdingen att han får skattläggning av ett par fjäll och där står det då: 'skatta för den skull tre riksdaler'. Det är alltså en skattläggning, som är precis likadan som böndernas och vanliga bönder, som har hemman har ju skattemannarätt. Det finns inget skäl, när man läser den här skattläggningen, att ifrågasätta att inte samerna också fick skattemannarätt "med djurskjutning". Men tyvärr i HD:s dom 1981 så har de inte citerat den här skattläggningen fullständigt och den hade ändå åberopats av mig genom professor Knut Bergsland, som var en av flera professorer som var sakkunniga åt mig, så där har man, tycker jag, försökt att hoppa över någonting, som är mycket viktigt. Jag menar, att den skattläggningen består fortfarande, därför att när man avskaffade grundskatterna i början på 1900-talet, då var det en jämlikhetshistoria. Bönderna fick alltså betala grundskatt, hemmansränta, för sina hemman och de tyckte att dessa statsbor behöver inte betala någon grundränta, det är orättvist att vi ska besväras med det så av jämlikhetsskäl så vill vi ha bort de här grundskatterna. Detta drogs in i frågan om militärtjänst och alla möjliga saker och då drog man bort de här grundskatterna. Men det var aldrig någonsin meningen att civila rättigheter, som var förknippade med grundskatterna, skulle komma bort. Det finns en del sådana rättigheter till urfjäll och annat som hänger ihop med gamla skattläggningar och det var aldrig meningen att sådana rättigheter skulle komma bort.

Det första var alltså ockupation och det andra var skattläggning 1646. 1841 gjorde man lantmäteri på de här skattlagda enheterna, skattefjällen i Jämtland/Härjedalen och då skattlades fiskesjöarna, så de är alltså skattlagda till samerna på de här fjällen, som fick bestämda gränser då enligt det lantmäteri, s.k. avvittring, som skedde pga. 1841 års kungliga brev om bestämmande av säkra gränser för lappallmogens i Jämtlands län renbetestrakter.

Det tredje skiktet i det här om samernas rätt är inrymning i lappskatteland. Lappskattelandet var en underavdelning av samebyn och enligt min uppfattning, så var det samebyn som hade ockuperat och som erkändes som ägare – det gjorde ju Gustav Vasa 1551 bl.a. här uppe och på andra ställen också och han talade 1543 också om lappgränsen. Skattelandet är alltså en underavdelning av samebyn och det ärvdes på ett särskilt sätt, som ett slags fideikommiss, så det var en av sönerna som fick rätten till lappskattelandet. Man kunde inte splittra upp det på många barn för då skulle det hela pulvriseras på ett olämpligt sätt, utan det var ett av barnen som fick inrymning, som det hette. Jag lärde mig det där i Kammarkollegium under mina åtta år där och det kallades för 'inrymning i värdskapet på skattelandet', en åborätt kallades det också för.

Det skedde då till stor del enligt en kungörelse 1805 av Kammarkollegium. Ett kammarråd som heter Bergström har skrivit mycket om det här med åborätten. Den avskaffades senare 1886, när man gjorde den första inomsvenska renbeteslagen och då påstod man att det gamla var egentligen lappbyar och det skulle inte finnas kvar några lappskatteland utan dem tog man kål på. Så småningom upphörde då de här inrymningarna i värdskapet. Jag menar då att den här punkten tre, inrymningarna, är nog kanske den svagaste delen av samernas rätt för dem har man upphört med för länge sedan och kanske för närmare hundra år sedan.

Skulle man nu försöka realisera åborätten, då måste man gå igenom alla dödsbon under hundra år och se vilken av sönerna skulle vara den rätte åbon och det skulle bli ett oerhört pyssel att gå igenom allt det där. Så jag tycker att det är den svagaste delen av samernas rättigheter och jag tycker att Kaisa Korpijaakko och andra har med stor rätt framhållit att lappskattelanden hade en stark ställning, men det har nästan blivit lite för mycket. Man har bara velat tänka på lappskattelanden och då var det så att den här inrymningen i värdskapet som åbo på ett skatteland skedde först av häradsrätten men sedan gled det så småningom över till länsstyrelsen och då har man tagit det som exempel eller som skäl till att lappskattelanden ägdes av kronan. Men det är alldeles fel resonemang, för vem som skulle inrymmas i värdskapet kan man ju betrakta som en administrativ sak som skulle ordnas helt enkelt enligt de dispositionsregler som fanns och det var inte så betydelsefullt egentligen. En del jurister favoriserar idén om äganderätt till skatteland, kanske i medvetande om att skulle enskild same äga gammalt skatteland blir renskötseln omöjlig. Äganderätt är för sameby.

Jag menar då att jakt och fiske egentligen skulle vara processbart för samerna, eftersom de har skattläggningen för djurskjutning 1646 och de har sjöar, som är skattlagda till samerna. Det är alltså fel att upplåta fiske där och även jakt till vem som helst, som betalar 500 kr till länsstyrelsen. NJA 1962 s. 392.

ILO 169, en internationell konvention är en konvention för ett folk och inte för en misshandlad näring som renskötseln, den är för ett folk som har renskötseln som en symbol, som fäbodlivet för dalfolket. Det har missuppfattats av landshövding Heurgren, som gjorde en utredning som heter SOU 1999:25, där han bara har utgått från de befintliga lagarna, som är mycket dåliga och underhaltiga under det att det rätta skulle ju ha varit att utgå från ILO 169 och vad den ställer för krav och sedan utifrån det laborera om den svenska lagstiftningen beträffande samerna. Jag vet också att prominenta personer i utrikesdepartementet tycker att det hade varit mycket bättre om Sverige hade börjat som Norge och Danmark med att ratificera ILO 169 och sedan fixa till lagarna, så att det passade med konventionen i stället för att som Heurgren gå den motsatta vägen och där, tycker jag, kommit alldeles på fel spår.

En noggrann analys har gjorts av dr Ulf Mörkenstam av hur staten ända sedan 1886 har hindrat samerna att själva definiera vem som är same, vilket är ett krav enligt ILO 169, att urbefolkningen ska få definiera sig själv och vilka som är med i urbefolkningen, och man har också hindrat minsta autonomi. Heurgren, i sin utredning, SOU 1999:25 ifrågasätter knappast denna svenska attityd och han vill ha en gränsbestämning för kanske framför allt vinterbetet. Man ser det blå här på kartan på väggen, det är vinterbetet. Det tycker jag för min del är mycket tveksamt, eftersom ILO 169 klart erkänner nomadism. Skattefjällen, som jag nyss sade, är ju bestämda åt lappallmogen enligt ett kungligt brev 1841 'Om bestämmande av säkra gränser för lappallmogens i Jämtlands län renbetestrakter' och trakterna skulle delas mellan nybyggarna, kronan och samerna. De trakterna är också, enligt lag, 'till samernas uteslutande begagnande', så där behöver man inte några gränsbestämningar, det är redan gränsbestämt. På något sätt är det ju väldigt dubiöst, för att använda ett vänligt ord, att försöka gränsbestämma det om igen. Det gör man ju inte med Bondeska familjens Bordsjö eller baroniet Adelsvärd eller andra jättelika områden, som dessutom är fertila områden. Det här är ju fråga om köldöknar. Direktiv för gränsbestämning, 2000:7 skrevs före rasdiskrimineringskommissionens m.fl. kritik av Sverige 2001–2002.

Jag ställer mig väldigt tveksam till gränsbestämning. Jag har skrivit en artikel som snart kommer i tidningen Samefolket, som heter Stoppa Jan Alvås gränsbestämning! Jan Alvå är en lagman i Lunds tingsrätt och han skulle också få hjälp av professor Kjell Åke Modeer som också är skåning. Jag försökte doktorera för Modeer men blev stoppad, så jag vet ju att Modeer kan egentligen ingenting om det här. Man har bara stoppat in honom därför att en professor i rättshistoria – ger någonting med dignitet osv. – men om det är en professor som inte vet någonting om ämnet så är ju den digniteten högst dubiös.

Jag tror att det är viktigt att stoppa det här och hoppas nu att Sametinget och SSR och andra tar itu med den här frågan. Det är nämligen så att samerna förlorade ett mål om vinterbete i Härjedalen och det menar jag, berodde på att deras advokat inte begrep sig på saken. Här var ju alltså dessa vinterbeten skyddade, menar jag, av 1646 års skattläggning för djurskjutning. Skattlägger man någonting för djurskjutning då förutsätter det att det finns bete året om, för ren och älg, som avses med 'djur'.

[Bortfall i ljudupptagningen.]

Hugh Beach

…verkligheten så associerar det här med mongoler då och det var ett ytterligare belägg på att man måste se det i en sådan här evolutionistisk socialdarwinistisk tankegång, inte bara 'real Mongolian', Mongoliet alltså.

Victoria Harnesk

Staffan.

Staffan Källström

Jag vill understryka det som Hugh säger här. Det är ju så att när man upptäckte att även mongoler kunde få mongolism, då föll hela begreppet. Det är ett mycket bra exempel på hur man konstruerar en verklighet efter de värderingar som är rådande i ett samhälle.

Sedan Anne-Li Lindgrens invändning mot det här med mongoler på 30-talet. Det är alldeles korrekt som du säger, jag menade inte 30-talet, jag hade tänkt på de här tidigare tabellerna som gjordes upp i slutet på 1800-talet och början på 1900-talet. De sociala ingenjörerna var ju inte rasister, de var inte rashygiener, de tyckte sådant var vulgärt, de sysslade med socialgrupper och folkgrupper osv. Men man ska också ha klart för sig att i början av 1900-talet så var det flera olika traditioner, giltiga samtidigt. Det fanns socialdarwinism från 1800-talets slut, det fanns föreställningen från 1700-talet om den ädle vilden, ursprungsland och sådana saker.

Sedan fanns det så sent som på 20-talet faktiskt ett rasbiologiskt institut i Sverige. Sverige var ju främst i världen, som sagt, när det gällde rasbiologi och de ägnade sig i väldigt stor utsträckning just åt samerna. Herman Lundborg, som var chef för institutet och Retzius som var en av hans underhuggare åkte upp och tillbringade en månad uppe i kåtorna i Lappland och konstruerade tabeller av olika slag. Man mätte hit och dit för att se vad som kännetecknade den typiska lapska utseendet. Det var ju ett sätt också att ha kontroll. Du talade om exkludering och inkludering, det var ett sätt att få koll på vad vi har för befolkning här i landet och vem är det som har rätt att räknas som riktiga svenskar. Det tankesättet försvann ju inte i och med att rastänkandet försvann utan det finns ju kvar som något slags underström hela tiden, den här exkluderings- och inkluderingsproblematiken.

Som alltid när man konstruerar den här typen av värdeföreställningar kring folk, så blir det alltid egendomligt förr eller senare. Å ena sidan så var samerna svaga och de skulle gå under i konfrontation med de s. k. svenskarna – de var svaga, det sade man i slutet av 1800-talet och början på 1900-talet – å andra sidan så var samerna väldigt starka för de hade överlevt i den hårda naturen. De här olika bilderna var giltiga samtidigt. Alltså man kan konstruera vilken verklighet som man vill, det beror alldeles på vilka intressen man har, sociala och politiska och rättsliga.

Anne-Li Lindgren

Jag håller helt och hållet med men det intressanta är ju ändå att man sätter de här bilderna i relation, alltså samen mot vad som var den nye svensken. Då är ju det här en modell, som inte fungerar. Jag håller med dig om att det finns dubbla bilder och det är också så tydligt med de här barnen, de har ju ändå en viss framtid, för deras framtid ligger i att de blir bofasta och att de inordnar sig i skolsystemet och blir svenskar. Som det framhålls i det här materialet, som jag har gått igenom, så är det däri framtiden finns. Framtiden finns inte i den här folkstammen där de är, det ska inte gå tillbaka till det utan det är att gå upp i det dominerande systemet.

Nisse Matti

Jag måste få reagera som same. Jag lovar att jag ska inte ?? Tomas Cramér, som jag tänkte kommentera. Som same reagerar jag betänkligt på ?? sanningen som om den vore den värsta skridskobana. Cramér säger att Heurgren gjorde fel ?? utsänd av regeringen med fastlagda direktiv. ?? godkände nomadismen. Javisst, men det förutsätter ju att man ställer upp gränser. ILO-konventionen godkände nomadism på så vis att den kräver att man ?? vissa rättigheter inom mark, där samerna brukat sitt land med annat, alltså vinterbetesmarker.

Tomas Cramér

Jag tänkte bara säga någonting om att jag hade ju tillfälle att tala här också den 7 december och då talade jag mycket om den här boken som har en sådan konstig titel: Lappen är ombytlig och ostadig och obekväm. Jag har inte tagit upp den här idag för det gjorde jag den 7 december. Lennart Lundmark har alltså samlat en massa samefientliga citat från riksdagen men aldrig talat om vem som var regering, vem som var statsminister, vem som var sameminister, när de här uttalandena gjordes, så det är hopplock av samefientliga citat, kan man säga. Han har helt glömt 1751 års kodicill, som var oerhört samevänlig och likaså den starka kraft som samerna själva kunde utveckla efter 1950, när Gustav Park hade lyckats bilda Svenska Samernas Riksförbund och man för första gången fick en organisation. I organisationssverige är det ju bara organisationerna man bryr sig om, LO osv. och då fick samerna äntligen sin organisation och kunde frigöra sig från lappfogdarna och landshövdingar som Lassinantti och landssekreterare som Ragnar Sandberg och andra.

Victoria Harnesk

Om det är OK, så vill jag gärna att vi avslutar med Lilian för att sedan sammanfatta det här.

Lilian Mikaelson, Sameföreningen i Stockholm

Nisse Matti, du säger att du inte förstod Sameföreningen i Stockholm. Jag måste säga att jag inte förstår hur Sametinget agerar många gånger och de samer som representerar oss, därför att man går ofta med på de av det svenska samhället föreslagna åtgärderna och lagarna osv. Och vad det leder till, så är det hela tiden att våra rättigheter beskärs och förminskas. Jag personligen har inget förtroende för Gränsdragningskommissionens Jan Alvå pga. att den består av flera svenskar än samer och att det skulle vara olika intressen som kan tala, jordbruket, skogsnäringen, jägarna och samerna. Det är fyra parter, varav tre är i en sorts maskopi, det är väl ett grovt ord, men de har gemensamma intressen gentemot samerna helt enkelt. Jag tycker att man glömmer att det handlar faktiskt om två mot varandra motstående kulturer. I den här frågan så är man motstående kulturer och motstående intressen.

Samtidigt skulle jag vilja säga, att vad vi har hört här idag har handlat väldigt mycket om en svensk självsyn, att vi i Sverige är så bra på det här med demokrati och mänskliga rättigheter. I det här resonemanget, i självsynen, så har samerna som vanligt marginaliserats. Vi har inte samma möjligheter till mänskliga rättigheter i Sverige. Sverige går ut och försvarar minoriteter i andra länder, men när det gäller den egna minoriteten, då är man inte lika alert. Jag vet att för kanske en månad sedan, så var det stor kalabalik därför att invandrarna påpekade just det här om hur man i Sverige diskriminerar folk från andra kulturer. Egentligen vill jag faktiskt bara säga att man kanske skulle titta på det svenska. Vi som samer har blivit studerade och betraktade och redogjorda för. Jag tycker att vi samer ska i stället göra tvärtom, titta på de svenska och jag vill tacka dem som har pratat här, för det är just det som ni har gjort. Ni har avslöjat det svenska, tack så mycket!

Victoria Harnesk

Tack så mycket. Då kommer Johanna att sammanfatta.

Johanna Wiklund

Jag skulle å Svenska FN-förbundets vägnar tacka så väldigt mycket för den här intressanta och givande paneldebatten.

Inledningsvis berörde Hugh Beach dilemmat mellan att sätta upp Lapponia på världsarvslistan och sedan ställa krav på de samer, som finns i det här området, att efterleva, helt enkelt klara av de krav man ställer. Frågan är: Går samernas behov hand i hand med de krav som man ställer på ett naturreservat? Det är en svår fråga. Samerna hamnar naturligtvis i kläm.

Vidare så hörde vi Staffan Källström prata om hägerströmianismens roll och den betydelse, som filosofen fortfarande har kanske i det svenska systemet, därför att han hade väldigt stort inflytande på 30-talet. Alla intellektuella läste Hägerström och hans idéer går alltså ut på, som vi talade om alldeles nyss, att det går inte att avgöra vad som är rätt eller orätt för att det går inte att fritt ur sitt sammanhang konstatera här. Moral är en produkt av samhället och det finns alltså inga värden oberoende av den politiska makten att hävda dem. Vad är äganderätten värd om man inte kan hävda den? Som sagt, de här värderingarna kan fortfarande styra vår uppfattning i den här frågan.

Det var också intressant att höra Anne-Li Lindgren tala om det inflytande som skolradion hade på 30-talet. Det kanske lade grunden också för det synsätt, som vi fortfarande idag i viss mån har, när det gäller olikheter, att man hela tiden pekar på vad det finns för olikheter mellan de folk som bor i vårt land, att man på ett ganska sublimt sätt, kanske inte kallt uträknande utan snarare aningslöst, jag kan inte riktigt avgöra om det var med berått mod, men hur man genom att beskriva olikheter mellan olika folk skapar motsättningar och att skolradion då har en ganska stor del i det här ansvaret.

Avslutningsvis hörde vi Tomas Cramér, som visar hur samerna ganska långt tillbaka hade en annan ställning i samhället och när man då övergick till att mäta samernas hjärnstorlek och sådana absurda saker, hur samernas rättigheter urholkats fram till idag. Tomas Cramér menar att samerna skulle kunna hävda ockupationens rätt, skattläggningen av land, jakt och fiskesjöar och inrymning för att hävda sina rättigheter och processa för dem. 1981 så kom man ganska långt med Skattefjällsdomen, som var så komplicerad så att det fanns utrymme för att inskränka den 1992, då Per Unckel passade på att ge även andra, som ville betala för det, rätt till småviltsjakt i samernas landområden.

Jag skulle vilja tacka för en, som sagt, väldigt inspirerande paneldebatt. Jag hoppas att det kan stimulera till fortsatta diskussioner och olika arrangemang på det här området.

Svenska FN-förbundet kommer att under nästa år att samla in material om hur Sverige efterlever rasdiskrimineringskonventionen. Vi kommer att lämna in en alternativ rapport till den svenska regeringsrapporten. Sverige kommer återigen att granskas 2004 och fram till dess vill vi ha alternativt material om hur vi anser att Sverige efterlever den här konventionen. Det ska bli väldigt spännande. Tack så mycket.



– Innehåll –

Copryright 1966 till dags dato Tomas Cramér. Senast uppdaterad Friday, August 01, 2003. Sidan laddad gånger. Webmaster Carl Cramér.