(Samedag X)

Samerna och folkrätten

Utrikespolitiska Institutet, Gamla Stan, Stockholm den 10 juni 2003

Anders Hellner (ordförande), Tomas Cramér, Thomas Hammarberg, Ulf Mörkenstam


Anders Hellner

Vi ska idag få diskutera Samerna och folkrätten, ett ovanligt ämne för Utrikespolitiska Institutet att ta upp, eftersom vi mest har utrikespolitiska frågor (märk dock renbeteskonventionen med Norge, som nu efter 30 år ska göras om efter 1751 års kodicill och senare konventioner) men desto större anledning tycker jag. Vi har då fått möjligheten här att samla en eminent liten panel, som ska introducera oss i detta område. Borta vid apparaterna sitter Tomas Cramér, som är jurist, men som har varit under en lång följd av år engagerad i samiska frågor, inte minst som Sameombudsman i 35 år och har också representerat samerna i internationella fora, i Strasbourg och Genève. Sedan är det Thomas Hammarberg, som ganska nyligen blev chef för Olof Palmes Internationella Centrum efter Carl Tham, men han är nu också ambassadör och rådgivare i humanitära frågor i Utrikesdepartementet. Bredvid mig här så sitter docenten Ulf Mörkenstam, som är statsvetare och studierektor för doktorsprogrammet vid Stockholms Universitet, men det är inte i första hand därför som han är här utan han har faktiskt ägnat väldigt mycket tid och tankeverksamhet åt samernas situation, inte minst genom att han har skrivit en doktorsavhandling som heter Om lapparnas privilegier, föreställningar om samiskhet i offentlig svensk samepolitik 1883–1997. När dessa lärda herrar har gjort sina inlägg så blir det då tillfälle för andra lärda herrar och damer m.fl. att efteråt ställa frågor. Då går ordet först till Tomas Cramér, som också har medfört alla dessa eleganta kartor, vilket kan vara nödvändigt och viktigt i det här ämnet. Varsågod, Tomas.

Tomas Cramér

Jag kan börja med kartorna, tala om dem lite grann. Det där är alltså en karta över svenska sameområden, som går in i Norge med sina gamla civilrättsliga gränser från före 1751 (ockupation av sameby), men man behöver komplettera den med kartan över hela Norden för att sameområden är mycket koncentrerade kring Treriksröset här uppe. Man brukar säga i Sverige att det finns inte någon kommun som har någon stark samisk representation eller befolkning, men det beror på att man har storkommuner i Sverige. När man slog ihop Karesuando kommun med Kiruna kunde man med sådana åtgärder åstadkomma kommuner där samerna har mycket lite inflytande. De sena riksgränserna av 1751 och 1809 ska man bortse från, civilrättsligt för samernas del.

Den här gränsen Sverige–Norge är från 1751, vilket ur samernas synpunkt är en mycket ung period. Samerna omtalades ju redan av Tacitus vid tiden för Kristi födelse och av Jordanes senare, så de var mycket kända för vetenskapsmännen redan vid tiden för Kristi födelse. 1751 är ju en ung gräns. Ännu yngre är den här ganska onaturliga gränsen mellan Sverige och Finland, som egentligen beror på ett blyertsstreck av tsaren där man skar igenom enhetliga byar efter Torneälvens sträckning för att få en riksgräns 1809. Svenska Västerbotten hade en östligare gräns vid Ijo älv och omfattade lappmarker, Kemi, Torne, Lule, Pite, Ume, utanför själva smala Västerbotten, vartill kommer Åsele lappmark och Jämtlands lappmark (skattefjällen), se 1776 års karta.

Här ser man svenska sameområden och det som är markerat med rött är det som vi miste vid en renbeteskonvention för 30 år sedan, 1972, då ambassadören Love Kellberg, som hedrar oss med sin närvaro här, verkade mycket starkt. Utan insatser från honom och andra hade vi väl inte fått behålla så pass mycket som vi ändå fick, med civilrättens hjälp.

När jag pekar här så borde jag nämna ett mycket känt rättsfall som utspelade sig här uppe vid Altevatn, som ligger i Norge. Jag kanske skulle säga något kort om det målet. Där var det ju så att både Sverige och Norge hade bestritt att samerna överhuvudtaget hade någon civilrättslig rätt till sina norska områden som alltså har mycket äldre hävd än riksgränsen 1751. Det är alltså så att de gamla samiska gränserna överkorsades av riksgränsen. Samerna hade stor juridisk betydelse i gammal tid och Love Kellberg brukar framhålla att malmfälten här vid Gällivare och Kiruna fick Sverige 1751, därför att samerna var där och betalade skatt till Sverige och inte till någon annan. Så samernas betydelse för riksgränsen har varit kolossalt stor även i Jämtland–Härjedalen, som kom till Sverige 1645, där skattefjällen skattlades som bondehemman men även gavs jakträtten, djurskjutning, som bönderna ej hade då (drottning Kristina 1646). Skattefjällen är tillika med Jämtland fallna under Sverige, alltså särskild enhet, heter det 1646, en lappmark, del av den gamla Finnmarken (Egilssagan).

Efter en liten inledande introduktion om kartbilden, så skulle jag vilja komma till lite modernare tider och är den här bilden på sätt och vis en vision av vad folkrätten har utvecklat sig till senare. Den här stod på första sidan av Dagens Nyheter 1972 och då pågick Miljökonferensen, som ministern Ingemund Bengtsson med bistånd av Jan Mårtensson ordnade. Då kom indianhövdingen George Manuel från National Indian Brotherhood i Kanada hit. Jag hade då mycket goda förbindelser med Dagens Nyheter och frågade dem om de var intresserade av det där och det var de och så flög DN:s plan upp mig och George Manuel och journalisten Gun Leander till Kiruna och nästa dag kom vi ut till en sameby som heter Rensjön och där träffade vi Johan Kuhmunen, som är här, och fotografen blev oerhört glad när vi kretsade över Rensjön med helikopter och han såg att Johan Kuhmunen hade tagit på sig den största tofsmössan i hela sameland, så att han fick en fin bild. Gun Leander skrev en mycket bra artikel som talade om att den här bilden kan synas vara ett jippo, men det är det inte utan det finns någonting som förenar urbefolkningar över hela världen, en klok förutsägelse om ILO 169 av 1989, urfolkskonventionen, som ju inte är gjord för att bekräfta nedvärderande lagar om urfolk.

Jag tror att man lugnt kan säga att Kanada är föregångslandet, när det gäller urbefolkningar. De har haft en serie positiva rättsfall om indianerna och i British Columbia har en tribe som heter Nishka fått ett eget område med fulla rättigheter (jfr inuiternas Nunavut). Så Kanada är där ett betydande föregångsland under det att Sverige, tyvärr, får nog betecknas som ett jumbo-land i fråga om urbefolkningsrätten och erkännandet av den. Sverige har ju vägrat, ännu så länge, att ratificera konventionen om urbefolkningar som heter ILO 169. Däremot har Norge och Danmark ratificerat den där konventionen och det är ju mycket tal om hur den ska tillämpas. Som Bertil Bengtsson framhållit blir Sverige av det internationella trycket tvunget att ratificera, men vill dessförinnan skada samerna genom fullbordade fakta.

I det sammanhanget kan jag också nämna att i Norge är samerna missnöjda med sin regering för det har kommit alldeles nyligen ett förslag beträffande rätten till det här stora området, Finnmarks Fylke på kartan, och där har inte samerna fått tillräckligt gehör för sina önskemål. Det är så mycket mer egendomligt eftersom man har gjort en stor omfattande utredning om samisk sedvanerätt, som i huvudsak är gjord av samer (där påpekas de falska teorier om samerna som Yngvar Nielsen konstruerade i Norge) men ordföranden i sedvanerättsutredningen var professor Tom G. Svensson, som har disputerat i intressant och viktigt om samerna, översatt till engelska, i etnografi här i Stockholm men sedan länge tjänstgör i Norge och har kommit ut med den här mycket fylliga boken på engelska om Skattefjällsmålet 1997 (visas upp), ett mål i Sverige som kom 1966–1981 efter Altevatnmålet, som jag nämnde förut. I Altevatnmålet var det ju så att både Sverige och Norge bestred att samerna hade någon rätt överhuvudtaget. Den civilrätten fick vi alltså erkänd 1965 av den norska hovrätten och det var ett genombrott för samisk civilrätt. Detta erkändes genom Varfjellmålet 1979.

Det finns alltså ett senare norskt rättsfall som heter Varfjell, 1979, och där sägs det att samerna kunde inte ha någon uppfattning om att de egentligen hade några civilrättigheter förrän Altevatnmålet avgjordes, 1965 vann vi i hovrätten och vi vann 1968 i Højesterett och då säger de alltså i Varfjell-målet att samerna kunde före Altevatnmålet inte veta att de hade några rättigheter. Därför tog Højesterett upp ett krav som egentligen var 'foreldet', dvs. preskriberat, men på grund av att samerna när väl skadan skedde där i Varfjell, när den skedde, så kunde inte samerna ha någon uppfattning om att de hade några civilrättigheter och därför räknade man då preskriptionstiden från dagen för Altevatnmålets dom och det är ju ett erkännande av mål som är utan motstycke, när man t.o.m. menar att det bröt preskriptionen. Skillnaden mot andra mål (Brekken m.fl.) är ju att där gällde det civilrättens omfattning, i Altevatn dess existens (se Varfjell).

Sedan startade Skattefjällsmålet i Sverige 1966 och avgjordes 1981. Det vanns i Tingsrätten men förlorades i Hovrätten, sedan presidenten von Schultz, kunnig och intresserad, hade dött under själva huvudförhandlingen, vid nyår dog han och så kom det en mycket kort dom och sedan så småningom efter sex månaders huvudförhandling så kom det en dom i Högsta Domstolen, som samerna aldrig har varit nöjda med och där samerna kommit med en ganska stark kritik, mot domen i Skattefjällsmålet 1981.

Då tänkte jag nämna något om vad grundlagen säger i Sverige. Den säger i 1:2 att etniska och språkliga minoriteters kulturliv och samhällsliv, inbegriper renskötseln m.m., ska skyddas. Den talar i 1:9 om likhet inför lagen. Nu är det visserligen så att det första kapitlet är mer av deklaratorisk natur och inte kan åberopas inför domstol direkt, men jag tror ingen skulle vilja göra gällande att principen om likhet inför lagen inte kan tillämpas därför att den står i första kapitlet av Regeringsformen. Jag återkommer till likhet mellan adeln och samerna. Samerna har också gamla ätter och en stark ättekänsla, som kräver likabehandling utan antisamitism.

Nu håller en processjurist, professor Christian Diesen på med en utredning om just det här om likhet inför lagen som enligt många inte tillämpas på rätt sätt. Om man går vidare i grundlagen, så står det i 2:15 att ingen får missgynnas pga. etniskt ursprung. I 2:18 talas det om ersättning i vissa situationer. En sak som har rönt stor uppmärksamhet var ju att riksdagen och Per Unckel 1992 tog ifrån samerna jakt- och fiskerätten. Det hävdas bl.a. av professor Bertil Bengtsson att det inte är förenligt med 2:18 i grundlagen. Sverige behöver en särskild grundlagsregel om samerna som Norge har (110 a).

Dessutom finns det en paragraf i den svenska grundlagen som heter 11:14 som säger att om regeringen eller riksdagen har gjort en bestämmelse som strider mot grundlagen så får inte en domstol åsidosätta en sådan föreskrift. Det är alltså en mycket egendomlig regel som juristerna har försökt få bort mycket länge men inte lyckats med. Det är en paradoxal omvärdering av en författningsdomstol. I det stora målet om skattefjällen, som alltså pågick i 15 år åberopade Bertil Bengtsson i ett samevänligt votum just 11:14 mot samerna. 11:14 kanske bidrog till att Bertil Bengtsson egendomligt nog ej fick med sig fler reservanter (t.ex. Gunnar Ehrner). Taktik? Det är då att märka, när vi nu talar om folkrätten, att i folkrätten gäller inte denna begränsningsregel utan om man får ett mål underkänt pga. 11:14 i Sverige så kan man gå till Strasbourg-domstolen eller till Human Rights Committee i Genève och vinna där, därför att 11:14-begränsningen gäller inte i dessa folkrättsliga instanser och det är ju också de som bestämmer vad som är mänskliga rättigheter och vad som är rasdiskriminering. Det är nog många svenskar som tror att det kan man bestämma i Sverige, men så är inte förhållandet. Folkrätten tar över riksdagen, som i längden måste göra samerna folkrättslig rättvisa mot de fullbordade fakta regeringen nu söker skapa genom direktiv till partiska utredare, Lennart af Klintberg, H-Å. Wängberg, Jan Alvå, Gösta Elfving, Sören Ekström, Sven Heurgren m.fl., på olika sätt uppbundna.

Jag återkommer till det folkrättsliga, men jag skulle vilja säga att de juridiska figurer, de juridiska begrepp eller institut som samerna kan åberopa är för det första ockupation av herrelöst land. På kartan längst bort kan man se samernas sommarland, höst-och-vår-land och vinterland med olika färgbeteckningar. I varje fall, när det gäller fjällen, så är det väl ingen som förnekar, att samerna var först där och alltså ockuperade dessa områden. Det framgår också av Altevatn 1968, där andra intressenter än samerna förlorade. Ockupation genom säsongvis mulbete jämte jakt och fiske anses då ha äganderättsverkan i andra sammanhang, når det gäller vanliga svenskar. Varför skulle det då inte gälla även när det gäller samerna?

Ibland har man sagt att det där gäller inte därför att det är så stora områden, men jag brukar då göra jämförelsen med de stora adelsinnehav, som vi har sedan mycket gammal tid i Sverige. Jag brukar ta exemplet ätten Bonde som har ett jättefideikommiss i Småland, som heter Bordsjö. Fideikommisset är slut men ätten har land och vatten kvar. Annars tänker man mest på Hörningsholm, men det är samma innehavare. Om man läser Lars-Olof Larssons bok om Medeltidens Värend, så framgår det att dessa adelsätter nere i Småland, Värend och Finnveden gjorde frälse nyodlingar som innebar ockupation av mark och fick då mycket stora markområden. Bönderna kunde ej uppodla nya hemman på ockuperad mark pga. regeln att bonde ej må skatta bonde, en regel som ej gäller samerna. Om det nu gäller för dessa stora frälse adelsinnehav – man kan också tänka på baroniet Adelsvärd i Östergötland, enorma, fertila områden eller på den som lär få mest EU-pengar av alla i Sverige, när det gäller jordbruk, Gyllenkrook på Svenstorp i Skåne, dessa jättelika innehav erkänner vi ju – varför skulle vi då inte kunna i namn av likhet inför lagen erkänna samernas rätt till sina ofertila områden som kräver samernas unika teknik. Är samen ej likvärdig med greve Bonde i ockupationens, juridikens, civilrättens och grundlagens värld? Då missgynnas samen av etniska skäl. Men HD 1981 var uppenbarligen inte redo för detta och det har nog skett, inte minst inom folkrätten, mycket betydande utveckling sedan dess, så att man kan nog gott göra gällande att med dagens folkrätt, så är knappast resonemangen i Skattefjällsdomen, som HD förde, bärbara längre. Bertil Bengtsson är själv inne på detta 2002 i Carsten Smiths festskrift.

Anders Hellner

Vad gick Högsta Domstolens argumentation ut på?

Tomas Cramér

Ja, det var en mycket egendomlig argumentation. Professor Tom G. Svensson, vars vägande bok om Skattefjällsmålet Thomas Hammarberg just bläddrar i, gjorde gällande, när han hördes som sakkunnig i målet, att det var samebyar som hade ockuperat de här fjällen i norra Jämtland, som det målet gällde. Då säger HD att de anser inte att det fanns några samebyar före kanske 1841 och det strider alltså helt mot vad den sakkunnige, numera professor Svensson hävdade; att är samerna på platsen, så ingår det i deras naturliga rörelseschema, näringsschema, det är inte bara en person, som kan hålla på med renskötsel, det måste vara ett kollektiv, som jägare eller skötare av tamren

När du frågar om HD:s resonemang så var det helt enkelt det uppenbart orimliga och mot sakkunskapen stridande påståendet att det inte fanns samebyar före 1841. Varför jag nämner 1841 beror på att då kom det ett kungligt brev om bestämmande av 'säkra gränser för lappallmogens i Jämtlands län renbetestrakter'. Då avvittrade man – genom lagakraftvunna utslag som i vissa fall gick ända upp till Kunglig Majestät – skattefjällen, de gamla jordeboksenheterna enligt skattläggningen 1646, av skatte jordnatur som det gällde, till samerna. Att försöka bestrida att samerna skulle ha besittningen till dessa skattefjäll, som är avvittrade enligt ett kungabrev om bestämmande av 'säkra gränser för lappallmogens i Jämtlands län renbetestrakter' tror jag ingen vågar hävda nu för tiden i alla fall. JK Hans Stark ansåg också i en förlikning 1988 med samerna, att avvittringsutslagen gäller. Stark var motparten i Skattefjällsmålet, ej övertygad av HD:s dom 1981, som felaktigt hoppar över avvittringen av 1841. Är det säkra gränser för lappallmogen, då har lappallmogen också besittningen innanför dessa gränser, så mycket mer som ILO 169 erkänner nomadismen och rätt sui generis.

Man blev mycket förvånad, när domen kom från HD 1981 därför att resonemangen verkade så egendomliga. Flera av deras resonemang stred ju helt och hållet mot vad det pärlband av professorer hade sagt som samerna hade fört fram som vittnen i målet. En väldigt viktig sak gällde Gunnar Erikssons utredning om vulgärdarwinismens inverkan, alltså den nedvärdering av samerna som skedde, egentligen i Sverige kan man datera den till 1884, då det kom fram sådana här nedvärderande synpunkter, som uppenbarligen inverkade på lagstiftningen i Sverige, som kom 1886, den första svenska lagen. Cramérs team, lovordat av tingsrätten bestyrkte varje punkt i resonemangen, särskilt vulgärdarwinismen, som nu – mot Bertil Bengtssons hägerströmianism – är erkänd som förödande kraft bakom antisamitiska lagar som bör underkännas, uppenbart kränkande (ett sådant fall erkänns även av 11:14 RF) mot samernas rätt till land och vatten.

Nu hade vi ju tänkt att vi skulle kanske ge varje talare en halvtimme ungefär.

Anders Hellner

Man behöver inte utnyttja hela sin tid direkt.

Tomas Cramér

När man säger 1886 att samernas ockupation blott gällde de betes-, jakt- och fiskerätter som samerna nyttjade, är detta en klar nedvärdering gentemot vad HD hävdade 1868 och J. J. Nordström och civilminister Axel Bergström i riksdagen 1871–1873. Nedvärderingen är vulgärdarwinism, vilket erkänns klart i "Samisk forskning og forskningsetikk", Oslo 2002. Etiska frågor och samisk rätt sui generis prövades ej alls i det dispositiva Skattefjällsmålet, som ej heller dömde staten som ägare till skattefjällen (staten förde ej talan därom och kunde i brist därpå ej dömas som ägare). De etiska kraven och sui generis-kraven i ILO 169 är orubbade av HD-domen 1981, talan därom fördes ej klokt nog.

Nej, jag har kanske svårighet att i stället dra över tiden, så därför tänkte jag nu gå över till att visa flera bilder. Den här bilden av indianen och samen (svenskarna vet mer om indianerna än om sina egna samer) tycker jag är mycket intressant. Tyvärr blev det så att pressens väldigt starka intresse för de här frågorna, samefrågorna, bleknade sedan och vad det beror på vet jag inte riktigt, men jag tror att Dagens Nyheter ända sedan Tingstens tid har en ställning av rikslikare inom media. Det var så att när Pär Wästberg blev chefredaktör för Dagens Nyheter då var det slut med intresset för samerna. Pär Wästberg hade ju läst stora underbara böcker i stort format med illustrationer om Afrika osv., det var det som intresserade honom och det här hemmaproblemet med samerna var för litet och för smalt och för oblodigt pga. Sveriges mycket skickliga kolonialism mot de icke-krigförande samerna, som prövat domstolsvägen. Det är en inställning som man också har stött på i Svenska Dagbladet alldeles nyligen, då man vägrade att ta in en artikel just om samerna och folkrätten, som för övrigt finns här och ingår i mitt anförande. Den har kommit nyligen ut i tidningen Samefolket. Den stora pressen är likgiltig för rasdiskriminering om det ej flyter blod, i Sverige, som det i viss mån har gjort i Norge.

Jag ser att det är en person som vill ställa en fråga, men jag tror att vi får lov att vänta med frågorna tills talarna har talat.

Intressant är att målet om skattefjällen spelades in på band så det finns på Riksarkivet, hela målet från början till slut. Det var sex månaders muntlig huvudförhandling i HD, det är alltså det största civilmål som har förekommit i Sverige och det är alltså bandat alltihop. Det tror jag är betydelsefullt därför att en mycket kunnig och välkänd svensk docent Bure Holmbäck skulle referera målet och var i HD då och hörde på. Han har sagt till mig efteråt: Jag var ju alldeles häpen över hur totalt oförstående justitieråden var för sådana här resonemang om likhet inför lagen och nedvärdering osv., det som man kan kalla för antisamitism, en sorts parallell till antisemitism. Den parallellen är inte så märkvärdig eller konstig som det kanske kan låta för judarna fick överhuvudtaget inte komma in i Sverige förrän 1786 ungefär, då de fick ett privilegium av Gustaf III. Det innebar bl.a. att man inte fick äga fast egendom. Sådana negativa privilegier kallas av juristerna för privilegia odiosa och det är just det som man har åberopat mot samerna också, att samerätten skulle vara ett sorts privllegium odiosum. Det ligger bakom 1928 års rennäringslag, som fortfarande ligger bakom de lagar vi har om renskötsel och samer idag, helt oförenliga med likhet inför lagen, med civilrätten och rättshistorien.

Nu tror jag att jag måste övergå till bildsviten. Det här är en intressant bild, som visar hur det var med synen på samerna före 1884 eller före vulgärdarwinismens inbrott. Det här är alltså en tavla av Johan Fredrik Höckert, mycket känd målare, som också har målat Slottsbranden 1697 då den unge Karl XII leder ut sin farmor från Stockholms slott. Här har han målat Gudstjänst i Lövmokks fjällkapell och här skildras då samerna precis som vanliga människor, det finns inget nedsättande i den här bilden. Den vann guldmedalj på Salongen i Paris 1855, köptes av Napoleon III och kom till museet i Lille, varefter den återköptes av Aron Borelius till Norrköpings museum, där den nu finns. Det visar alltså hur man såg på samerna före låt oss säga 1884.

Sedan kommer det här som visar på hur man såg på dem lite senare. Det här är en svensk tidskrift som heter Nutiden 1879. Det är professor Virchow som anställer hjärnskålsmätning på lappar i Berlins zoologiska trädgård. Dessa lappar är importerade från Kautokeino, varifrån bl.a. min vän Lars J:son Nutti, bredvid mig här, nu i Porjus, tvångsförflyttad 1930, och hans släkt kommer. De var importerade till Berlin av Hagenbeck, zoofirman i Hamburg. Han har en klav i handen som han mäter hjärnskålar med. Här sitter en annan professor i hög hatt och protokollför resultaten. De har alltså en radikalt annan inställning till samerna, en inställning som man kan kalla för antisamitisk.

Det hade också inflytande på synen på samerna i lagstiftningen, men inte på 1840-, 1850- och 1860-talet. 1868 hade nämligen HD uppe frågan om samernas rätt och en ledande man var Edvard Henrik Carleson, justitieråd, senare statsminister, som hävdade då att otvivelaktigt är lappens sekelgamla och genom statsfördrag (1751 års kodicill, efter proposition godkänd av riksdagen) erkända och helgade rätt så god som någon annans, som böndernas rätt, den här egalitära synpunkten dominerande. Det här med antisamitism, det fanns helt enkelt inte. Även jag hade en anfader i HD 1868, Victor Cramér, som vi ser här. Han var ordförande i Enskilda Bankens styrelse när huset med denna styrelsesal, där vi nu sitter, byggdes 1863. 1968 i Højesterett i Oslo kunde jag åberopa vad Victor Cramér sagt i HD 1868, likhet inför lagen, och så dömde Højesterett 1968, samernas av Norge och Sverige förnekade civilrätt erkändes. Detta var före de av Bertil Bengtsson framhävda forskarna Korpijaakko och Strøm Bull (långt före den senare).

Likadant var det i riksdagen, där riksarkivarien Johan Jakob Nordström 1871 hade mycket klarläggande anföranden om samernas äganderätt till fjällområden m.m. grundad på urminnes hävd. Det var en magnifik gestalt denne Nordström som hade varit professor i Finland och sedan blev svensk riksarkivarie.

Men dessa herrar, Carleson och hans högsta domstol och Johan Jakob Nordström fick mothugg 1862 av Gustav von Düben, som var en skallmätare och angrep dem som kämpade för samerna. von Düben var nog ganska påverkad av kolonialismen i Afrika som han hade studerat på plats och ville nog anlägga sådana synpunkter på samerna och betrakta sameområdena som en koloni.

Den synpunkten blommar fram kolossalt 1884 hos Knut Olivecrona i HD, där HD gör en volte face, som fransmännen säger, de byter åsikt totalt. Han utdömde samekulturen, "den måste gå under och ge plats för en högre civilisation vars berättigade intressen det är statens skyldighet att värna och vidga". Han talade också om invasioner av en främmande folkstam som efter ett tynande liv måste utdö. Samerna är väl kanske Sveriges allra äldsta befolkning, så det där med främmande folkstam var ju högst dubiöst och sanningslöst. von Dübens vulgärdarwinism blir helt etablerad först genom Knut Olivecrona och hans HD. 1886 års lag och riksdagsuttalanden speglar denna vulgärdarwinism (professor Gunnar Eriksson och nyss nämnda norska etikbok 2002). Knut Olivecrona personligen gör 1884 en politiskt välbehaglig förändring av vad han förut sagt i HD. Lika litet som lagar grundade på antisemitism kan godtagas, kan lagar grundade på antisamitism göra det.

Här ser vi då den som lärde mig om samerna, nämligen Israel Ruong, professor och en lärd man i Uppsala. Han var egentligen inte renskötare, hans patos var egentligen inte för renskötarna, han var son till en nybyggare ovanför Hornavan vid Rebnesjaur, högt uppe i fjällen dit vi gemensamt reste och han har på ett utomordentligt fint sätt skildrat just dessa nybyggare och deras anknytning till naturen. Det var någonting som gjorde mycket stort intryck på mig. Jag fick i min tur lära honom samejuridik. Han var mycket tacksam, visste föga därom, kände ej ens till 1751 års kodicill och dess riksdagsbehandling.

Här ser vi en annan av mina lärare, Per Idivuoma. Hos honom i Laannavaara hade jag mitt andra hem under ganska lång tid.

Det här tror jag är Lennart af Klintberg, en vattenrättsdomare som blev samerättsutredare. Han hade då dömt i vattenmål och dömt bort de här icke-renskötande samerna, de enda som räknades var renskötarna och därför, jag tror att det var därför som han blev sameutredare för regeringen ville inte ge någon rätt till sådana samer som inte var renskötare. Samernas bestående lappmarksrätt bygger ej enbart på renskötseln (ILO 169 är för ett folk, ej en näring). Om man då väljer en vattenrättsdomare som redan har tagit ställning i den frågan, som utredare, så vet man ju hur det kommer att gå. En berömd replik av Lennart af Klintberg, när det gällde samernas reformkrav var: Det är yttringar av missnöje med gällande ordning (= missnöje med falsariet lapprivilegium av 1928, som var och är etnisk särbehandling i strid mot likhet inför lagen och mot civilrätten). Det är ju inte precis någon neutral utredare som säger så. I det av SSR:s landsmöte flera gånger antagna klarsynta 1968 års samepolitiska program kritiseras Lennart af Klintbergs utredning och utpekas med rätta svenska staten som samernas mäktiga främsta motpart. Försvenskningen av icke-renskötare skedde genom ut-definiering, i samband med grundlagsstridig tvångsförflyttning av nordsamer (norska krav Peder Kjerschow). Försvenskning skedde genom ut-definiering, vilket var ännu värre än förnorskningen, som dock in-definierade alla samer, man ville förnorska dem. Sverige var brutalare och tog t.ex. 1928 olagligt bort jakt- och fiskerätten från icke-renskötare. Den svenska ut-definieringen är skälet till att Sverige till skillnad från Danmark och Norge ej omedelbart ratificerade ILO 169, som bl.a. i artikel 13 belyser icke-renskötarna.

Jag ser nu att Anders skickar blickar på mig och jag kanske ska avsluta då med den här bilden och reflektioner om sameutredare. Jag vill då nämna professor Wilhelm Aubert (och Lina Homme) från Norge, mannen bakom Nordisk Nykolonialisme, Orion, Oslo 1969, där även jag skrev. Aubert förföljdes. Jag utdelar min artikel i Samefolket "Samefrågan från folkrättslig synpunkt" (bilaga) och den är som sagt del av mitt anförande här. Det kan finnas en influens från USA i samepolitiken om rätt till land och vatten. Svenska immigranter sände budskap tillbaka. Skillnad är att samerna föder sig på o-fertila områden, som de bör få den ekonomiska revenyn av. USA:s brutalitet var enorm, även mot helt fredliga indianer i Kalifornien som slaktades in på år 1900 (boken ISHI om indianen Ishi, den siste). Se I. W. Charny: Encyclopedia of Genocide, 1999, Vol. II, s. 434–437.

Anders Hellner

Tack ska du ha. Det här rummet som är Stockholms Enskilda Banks gamla styrelserum har bristande ventilation för så många, så alla kommer så småningom att sitta och klippa med ögonen, så jag föreslår att du längst bak öppnar fönstret. Det är ganska varmt ute. Då lämnar jag ordet till Ulf Mörkenstam. Varsågod.

Ulf Mörkenstam

Jag ska prata om offentlig svensk samepolitik under ett drygt sekel och mer precist om makten att definiera och föreställningar om samiskhet. Jag kommer att försöka göra två parallella poänger här. Dels söker jag visa hur olika föreställningar om samer sätter inneboende gränser för den politik som är möjlig att föra, dels söker jag förstå hur de värderingar som dominerade svensk samepolitik kring sekelskiftet 1900 fortfarande kan sägas prägla politiken.

Min analys påbörjas i förarbetet till den första renbeteslagen, som Tomas har pratat om här, 1886. I och med den frångås sedvanerätten och ersätts av särskild lagstiftning. Därmed så förändras förutsättningarna för svensk samepolitik och de rättigheter samerna haft i egenskap av urbefolkning försvann. Att utgångspunkterna för politiken är helt nya, medför att kopplingen mellan samer och den nya lagstiftningen explicit konstrueras i den offentliga debatten. Särlagstiftning kräver, till skillnad från sedvanerätten, både att de särskilda rättigheterna preciseras och en allt noggrannare definition av vem rättigheterna ska komma till godo. För att förklara och rättfärdiga varför staten i fallet samer ska avvika från ett ideal om lika behandling av medborgarna så är den dominerande föreställningen om samiskhet av avgörande betydelse. Föreställningen om samiskhet svarar mot minoritetspolitikens kärna, frågorna varför vissa grupper ska särbehandlas, hur de ska särbehandlas och vilka som ska särbehandlas.

Genom vad jag kallar analogikedjor så ska jag försöka rekonstruera den offentliga föreställningsvärld som legitimerar särskilda rättigheter för samer från 1883 och fram till idag. Jag urskiljer utifrån föreställningar om samiskhet fyra olika tidsperioder.

  1. 1883–1917, en period som jag kallar ordnandet av svensk samepolitik.
  2. Perioden 1918–1952, då man skapar distinktionen mellan renskötare och icke renskötare, som Tomas pratade om, som internaliseras i lagstiftningen 1928.
  3. 1953–1977 präglas av renskötselns rationalisering.
  4. 1978 fram till idag, en period som jag kallar Samer som grupp, när man börjar se samer som en minoritetsgrupp och en urbefolkning. Jag ska precisera det vidare under periodens gång.

Den dominerande föreställningen vid regleringen av samers rättigheter är att motstridiga intressen alltid måste förekomma mellan en bofast och en nomadiserande befolkning. Det anses därför viktigt att studera hur renskötsel bedrivs och om eventuell vanskötsel förekommer. För dem som vårdar och vaktar renar på ett vederbörligt sätt året runt, åstadkommer inte skador på bofastas ägor, hävdar man i den offentliga debatten. Med den här problemformuleringen så organiseras lagstiftningen kring en föreställning om den gode renskötaren och den gode renskötaren är nomad. "Renskötsel kan ej med framgång bedrivas i någon större utsträckning därest renens vårdare ej följer honom på hans vandringar. Renskötseln fordrar därför att lappen för ett nomadiserande liv." Hämtat ur ett betänkande från 1909. Det understryker att rennäringen inte kan hanteras som andra näringar eller renskötsel som andra yrken. Tidig svensk samepolitik ska därför förstås som en reglering av renskötseln, där önskan om en god renskötsel är avgörande. Renskötsel är en fråga om en livsstil, en levnadsform som på något sätt måste bevaras. I diskursen så underförstås och förutsätts samer vara nomader och i det så finns det en värdering och föreställning om vad det innebär att vara en "riktig same". Det här synsättet förtydligas i diskussionen om samisk kultur, särskilt tydligt blir det när den naturliga orsaken till samers underutvecklade kultur, som man skriver, beskrivs i termer av att civilisation och renskötsel inte går ihop. Civilisationen är t.o.m. en värre fiende för samer än att deras renbetesland minskar. Så fort samer kommer i kontakt med en civiliserad värld, så förstörs deras välstånd, hävdar man i debatten.

Biskops Bergqvists utredning om lappskoleväsendet och dess organisation från 1909 är ett välkänt exempel på den här inställningen. Skolväsendet behöver, enligt honom, omorganiseras, dels eftersom undervisningen är av ytterst låg kvalitet, dels eftersom de existerande "lappfolkskolorna med sin helårsläsning och sin femåriga kurs bidragit till att avvänja lapparnas barn från nomadlivet och renskötseln". Lösningen på problemet står att finna i att flyttsamers barn avskiljs från bofastas barn samtidigt som bofastas samebarn undervisas tillsammans med övriga bofasta. Samer är nomader och ska hållas för sig. Det blir också huvudargumentet vid särlagstiftningen. Statliga anslag till undervisning bör exempelvis endast utgå till: "nomadlappars i nomadlivet förblivande barn, andra lappar och lappbarn borde icke äga andra eller större anspråk på understöd än övriga svenska medborgare. Endast nomadlappar kunde göra anspråk på att understödjas i egenskap av lappar." Detta är 1913, en proposition, Statskontorets yttrande.

Avgörande för politikens inriktning med avseende på särskilda rättigheter är den starka föreställningen om samiskhet som etableras. Jag ska visa det med en analogikedja, som jag har här. Man etablerar ju en föreställning om att samer som är renskötare är nomader, de ägnar sig åt god renskötsel, de är företrädesvis egentligen fjällsamer och det finns en nomadkultur. Hela den här synen på det samiska ligger till grund för att legitimera särlagstiftning. Det här med analogikedjan visar explicit vad samer är i statens ögon, men den visar också den offentliga politikens gränser. Det innebär för det första att de föreställningar som ligger till grund för svensk samepolitik bidrar till och förstärker en social och politisk ordning, där samers relation till det dominerande samhället definieras i termer av deras lägre värde. Den här föreställningsvärlden skapar och upprätthåller en samisk stereotyp där exempelvis samisk bofasthet utesluter möjligheten av något moment av samiskhet, därför att civiliserade lappar inte existerar. Då är de per definition svenskar och inte lappar enligt den logik som finns här.

För det andra så underordnas de samer som inte inkluderas i särrättighetssystemet. Genom lagstiftning så tydliggör man att samisk kultur utanför rennäringen i statens ögon egentligen inte existerar. Samer utanför renskötseln exkluderas därmed från den samiska gruppen och förutsätts automatiskt assimileras och överta svensk kultur.

När svensk samepolitik definieras så medför då den här konstitueringen av det annorlunda för det tredje att en bred kulturell särbehandling eller särskilda politiska rättigheter ut-definieras som möjliga politiska handlingsalternativ även om de förs fram i debatten. Också möjligheten att utifrån andra föreställningar formulera problem och frågor, som berör den samiska gruppen, exempelvis utifrån bofastas samiska levnadsförhållanden trängs också ut ur debatten.

Det här är utgångsläget när min andra tidsperiod 1918–1952 inleds. Det centrala problemet i svensk samepolitik formuleras nu som att det är nödvändigt att reglera och begränsa renantalet. Antalet renar hävdas leda till konflikter mellan bofasta och nomader och det hindrar jordbrukets fortsatta utveckling. Missförhållandena i renskötseln anses dock också vara beroende av förändrade renskötselmetoder, val av levnadssätt och en förändring i mentalitet. Genom mötet med en bofast kultur har inte samerna kunnat undgå att jämföra sitt arbete med de bofasta, hävdar man nu. Men eftersom samer bedriver en näring som kräver ett nomadiserande liv är det inte möjligt att arbeta under samma betingelser som en bofast jordbrukare. "Följden bleve ofrånkomligen, en bristande tillsyn av renarna. Lapparnas strävanden efter bättre yttre levnadsförhållanden har stundom sträckt sig längre än vad som kan vara möjligt att förena med utövande av en god renskötsel." Från en offentlig utredning 1936.

Det är när levnadssättet förändras som de verkliga problemen inom renskötseln uppstår. Metoden blir sämre och mentaliteten blir degenererad. I statens ögon förutsätter god renskötsel, liksom under föregående tidsperiod, fortfarande ett specifikt levnadssätt. Den här begränsningen av renantalet medför dock en förändrad problemformulering i politiken och en avgång från renskötseln anses nödvändig. Strävan att minska renantalet medför därför ett förtydligande av att samer inte bara är nomadiserade renskötare, statligt stöd måste också utgå till dem som tvingas överge nomadlivet. Och det är inte minst viktigt därför det är de som ligger fattigvården till last. Det innebär att samer utanför renskötseln för första gången inkluderas i debatten. Den naturliga kopplingen mellan dem som politiskt konstituerats som samer, dvs. nomader, och får rätten att åtnjuta särrättigheter, blir därmed inte längre lika självklar. Den här förändringen medför därför att det samiska i den offentliga debatten rekonstrueras och definitionen av vem som är att räkna som same innesluter två kategorier samer, renskötande och icke renskötande. Den förra kategorien renskötare konstitueras i stort sett inom den analogikedja som vi känner igen från föregående tidsperiod.

Samer är renskötande nomader och de ägnar sig åt god renskötsel. Nu gör man också tillägget att de inte belastar fattigvården med kostnaderna. De bör ha särskilda rättigheter, de bör segregeras. De icke renskötande däremot konstitueras utifrån vad de inte är, alltså de är varken nomader eller svenskar. Det skapas en analogikedja av negationer här. Samer är icke renskötare, de är icke nybyggare, de är icke bofasta, de är icke nomader, de ägnar sig antingen åt dålig renskötsel eller undermåligt jordbruk, de är fattiga, de bör inte ha några särskilda rättigheter, de bör assimileras i det svenska samhället.

Med de här analogikedjorna så tydliggör man återigen politikens gränser. Gränserna innebär för det första att kategorin renskötare fortfarande underordnas genom föreställningar att renskötsel och civilisation är oförenligt. Den samiska stereotypen återskapas därför och de renskötande frånkänns både kunskap och självbestämmande i egna angelägenheter. Analysen visar också för det andra hur den nya kategorin icke renskötare bidrar till att fullständigt legitimt exkludera samer utanför renskötseln från det här särrättighetssystemet. De är samer, men de är inte bärare av den samiska identiteten och därmed inte del av en särlagstiftning. I och med att icke renskötare räknas som samer enbart i egenskap av vad de inte är, så legitimeras för det tredje att det existerande systemet av särrättigheter inte rekonstrueras för att innesluta dem. Samers annorlundahet är beroende av deras relation till renskötseln, och därför anses inte heller några särskilda rättigheter behöva sträcka sig utanför renbeteslagstiftningen. Samepolitiken ordnas i en kategori samer med rättigheter, som ska segregeras, och en kategori som är exkluderad från rättigheter och aktivt ska assimileras.

Under de första decennierna efter andra världskriget, så sker en påtaglig diskursiv förändring i offentlig svensk samepolitik. Det är fokus i min tredje urskiljda tidsperiod, den mellan 1953 och 1977. Explicit är rasbiologiska argument nu svåra att anföra och mer demokratiska argument framförs i stället.

I den offentliga debatten anses inte lagstiftningen längre vara i takt med samhällets övriga utveckling och en helt ny lagstiftning bedöms vara nödvändig. Den övergripande frågan är nu i svensk samepolitik hur rennäringen ska kunna rationaliseras för att överleva konkurrensen med andra näringar. Rennäringen "betraktas som en underutvecklad näring" från en proposition 1962. Man måste hinna i kapp tiden och civilisationen, den måste rationaliseras. En förutsättning för att modernisera renskötseln är att antalet sysselsatta i rennäringen måste minska och att det traditionella levnadsmönstret bland renskötarna ändras. Rationaliseringen av renskötseln förutsätter därmed en förändrad syn på det specifikt samiska. Den gode renskötaren tycks inte längre vara den skötsamme nomaden utan god renskötsel mäts i ekonomisk lönsamhet. Samen betraktas därför nu som renskötare och det är en yrkeskategori och inte som nomader. Rennäringen anses också på så sätt vara lik annan ekonomisk verksamhet, det handlar helt enkelt om att omskola arbetskraften till nya yrken.

Det här är då ur ett särrättighetsperspektiv problematiskt för de renskötandes normalisering i statens ögon, det skulle kunna medföra att den tidigare grunden för särlagstiftning försvann. För varför ska de som är lika behandlas särskilt? Speciellt om kostnaderna är stora för svenska staten. För att fortsätta att legitimera ett särskilt stöd till rennäringen måste näringen fortfarande på något sätt hävdas vara annorlunda. En delvis ny föreställningsvärld etableras också, vilket innebär att rennäringen hävdas vara förutsättning för samisk kultur. När samisk kultur explicit anförs till stöd för särskild lagstiftning, så utsätts dock den dominerande föreställningsvärlden för inre svårigheter, därför att kultur som legitimeringsgrund för särskild lagstiftning, till skillnad från renskötsel, har potential att räkna med alla samer, dvs. även de icke renskötande. Möjlighet finns därmed att utifrån den uttalade viljan att stödja samisk kultur skapa ett nytt system av särskilda rättigheter. Men förutsättningen, när åtgärder till stöd för den samiska kulturen ska företas, är att det finns en enhetlig samisk kultur och den representeras av renskötarna. De representerar den naturliga kärnan i samekulturen, det normala i en normalfördelning och därmed så är de icke-renskötande avvikarna. Frågan om samisk kultur är då icke en utvidgning av dominerande föreställningar utan ytterligare ett starkt stöd för fortsatt ekonomisk och politisk fokusering av renskötseln. Det här förhållningssättet får sitt mest precisa uttryck i den proposition som föregår 1971 års rennäringslag: "Det är ett samhällsintresse, inte bara från näringspolitiska synpunkter, att rennäringens lönsamhet förbättras. Rennäring är en förutsättning för den samiska kulturen." Ekonomiska överväganden till förmån för rennäringen försvaras därigenom som ett stöd till samisk kultur. Det rättfärdigar dessutom, ja, nästan kräver en fortsatt omfattande statligt reglerad rationalisering, eftersom det är ett kulturkrav. Det innebär att den explicita diskussionen om samisk kultur förstärker den svenska samepolitikens särskiljande mellan renskötande och icke renskötande samer snarare än tvärtom. Den nya och som man säger själv demokratiska, moderna och upplysta eran utmynnar därför i system av rättigheter som är i det närmaste identiskt med det som skapades 1886.

Under tidsperioden så konstituerades en helt ny analogikedja som den äkta samiska identiteten.

Samer är renskötare, det är en yrkeskategori, man är näringsidkare och gärna småföretagare. Det är viktigt med samisk kultur, det samiska språket och man bör ha någon form av särskilda rättigheter, samtidigt så börjar man nu hävda att renskötarna redan är assimilerade, de är redan svenskar i den meningen och renskötseln, rennäringen är en näring som andra näringar. Så därför så är frågan om de är svenskar. De icke renskötande fortsätter att definieras utifrån vad de inte är, dvs. de är icke renskötande, de har ett svenskt levnadssätt, de är marginaliserade, de talar inte samiska, de är inte bärare av samisk kultur och i den bemärkelsen är de inte heller samer i lagstiftningens bemärkelse. De bör inte ha särskilda rättigheter, de är svenskar på det sättet.

Det här menar jag gör att svensk samepolitik för det första trots sin mer demokratiska vokabulär endast är en modern variant av sekelskiftespolitiken och också vilar på samma grunder, nämligen en hierarkisk kultursyn där samer är av lägre värde än svenskar. Politiken präglas av det man kallar för den nödvändiga rationaliseringen och försök att göra dem som fortfarande är avvikande till äkta svenska medborgare.

Paradoxalt nog så är det här med särlagstiftning konstruerad utifrån renskötseln fortfarande legitimt samtidigt som rennäringen när den rationaliseras ska bryta just de kulturella traditioner, som betraktas som en förutsättning för dem. Politiken verkar alltså på två sätt.

För det andra så tillerkänns de renskötande ett ökat politiskt handlingsutrymme men det begränsas utifrån deras identitet och definieras i termer av inflytande över sin egen näring. Gränserna för inflytande är liksom tidigare mycket tydliga. Uppmärksammandet av kulturen är en fråga om näringspolitik och med det så är egentligen grunden för svensk samepolitik oförändrad.

För det tredje så gäller att uppmärksammandet av samisk kultur förstärker den underordnade position som de icke renskötande samerna intar. Genom att i identiteten icke-renskötande lägga icke-bärare av samisk kultur och icke samisktalande, markeras än tydligare den gräns mellan de som kan och de som inte kan ställa legitima krav i egenskap av att vara same och det är när kultur är den legitima grunden för särbehandling avgörande för att bibehållet system ska kunna legitimeras.

Samisk kultur som legitimeringsgrund för de åtgärder som vidtas öppnar då diskursen om kultur är mer än renskötsel och delas av fler och som blev fallet i den sista studerade tidsperioden 1978 och fram till idag, en period som jag kallar för Samer som grupp. För rennäringen så får den väl etablerade kopplingen till samisk kultur stora konsekvenser under den här tidsperioden. Rennäringspolitik blir ett explicit minoritetsskydd. "Rennäringslagen syftar ytterst till att skydda den samiska befolkningens möjligheter till att behålla och utveckla sitt eget kulturliv. I den meningen är rennäringslagen inte bara en näringslag utan utgör ett minoritetsskydd som bygger på ett minoritetspolitiskt ställningstagande." Definitivt samma lagstiftning som 1886. Den vikt som fästs vid rennäringen som kulturbärare innebär även att staten ur ett folkrättsligt perspektiv påtar sig ansvaret för att garantera renskötselns vidare utövande. Dess fortlevnad är ett samhällsintresse som måste säkras. Men en förstärkt rättslig ställning för rennäringen kan också vara en plåga för andra markanvändares intressen. Det här är alltså Samerättsutredningen som pågick under 80-talet.

Utifrån en klassisk problemställning i svensk samepolitik, nämligen renskötarens relation till andra befolkningsgrupper, så nås också den definitiva gränsen för förändring. Trots gällande rätt i Skattefjällsmålet och folkrätten, så för staten samma diskussion som vid sekelskiftet. Det råder konflikter mellan renskötarna och den övriga befolkningen. Renantalet måste kraftfullt regleras och nya metoder för renskötsel skapar problem, ofta i kombination med en förslappning i renvården, hävdas det. Så när motstående intressen vägs in, så förskjuts således perspektiv från att vara en fråga om samiska rättigheter, och därav rubriken på Samerättsutredningen, till att handla om en kamp mellan intressen. Det har tidigare varit ett kraftfullt argument för statlig reglering och kontroll över rennäringen och det perspektivet släpps inte.

Samers kulturella särart anses dock erhålla skydd i både grundlag och folkrätt och det anses inte heller "särskilt meningsfullt att söka utröna vilka kulturelement som är aktiva för att någon ska definiera sig själv som hörande till en samisk kulturkrets". 1989.

En explicit koppling till renskötseln försvinner därmed i föreställningen om det typiskt samiska och kultur definieras som summan av gruppmedlemmarnas föreställningar, värden, symboler osv. När det här synsättet sammanlänkas med folkrätten så föranleder det förslag till många olika former av särlagstiftning vid sidan av rennäringen, en särskild språklag, en grundlagsändring, en särskild samelag osv. Med de här lagförslagen så skisseras en helt ny föreställningsvärld. Men den förefaller inte etableras eller vara den dominerande, eftersom i princip alla förslag till skydd av samisk kultur avvisas. Vi har numera en språklag. Det förelåg förslag redan i slutet av 80-talet, men det tog lång tid, liksom merparten av de förändringar som syftar till att erkänna samiska kulturbärare som grupp om än enbart av symboliskt värde.

Ett sameting inrättas också och med ens institutionaliseras för första gången en form av kulturell autonomi. Formen för tinget överensstämmer dock väl med det mönster för svensk samepolitik som är etablerad och dess verksamhet är kraftigt reglerad. Det innebär att det folkvalda organet inte erhåller några konstitutionella befogenheter, t.ex. medbestämmanderätt i lagstiftningsfrågor eller vetorätt på förvaltningsbeslut.

Det här nya synsättet innebär att olika kategorier samer upplöses. Under tidsperioden konstitueras en helt ny analogikedja för samisk identitet, som legitimerar särskilda rättigheter.

Det finns en koppling till det samiska språket som förs fram, till samisk kultur. Viktigt här är samhörighetskänslan. Samer har också blivit erkända som urbefolkning, som en nationell minoritet. Den här kedjan av analogier gör tydligt att samer inte är lika andra medborgare och legitimerar därmed på ett självklart sätt positiv särbehandling och avvikelse från idealet om lika behandling. Det kräver även folkrättens krav på positiv särbehandling.

Men den här nya föreställningen om samer medför också för det första att varken exkluderande särlagstiftning eller ett begränsat system av rättigheter, allt riktat till nackdel för icke-renskötare, egentligen går att politiskt legitimera. Samtidigt så har inte lagstiftningen förändrats i någon högre grad. Det innebär att svensk samepolitik idag äger en grundläggande inneboende motsättning där avvisandet av konkreta åtgärder i särskild lagstiftning inte överensstämmer med föreställningen om den samiska gruppen. När samer betraktas som minoritetsgrupp upprätthålls för det andra distinktionen mellan samer och svenskar. Det är den som legitimerar avvikelser från idealet om lika behandling. Den anses föranleda särskilda rättigheter men då staten bidrar med en stark kontroll över rennäringen, så utökas ej samernas politiska handlingsutrymme som grupp. En traditionell och olycklig ordning tenderar därför att upprätthållas fortfarande.

Om jag ska sammanfatta generellt, så blir det ungefär så här. Den offentliga politikens beroende av en föreställning om gruppen innebär att det är omöjligt att formulera en politik med särskilda rättigheter utan att samtidigt konstituera den grupp som ska särbehandlas och som särlagstiftningen är tänkt att skydda. Den politiska konstruktionen av gruppen, statens definitionsmakt får därmed avgörande konsekvenser för att skapa och upprätthålla politikens inneboende gränser. Det innebär att svensk samepolitik i princip varit oförändrad sedan förra sekelskiftet. Politiken har varit enhetlig och svårföränderlig trots betydande förändringar i åskådningssättet i politiken. Övergången från ett rasbiologiskt och kultur-kolonialt synsätt i vad man kallar en demokratisk minoritetspolitik och erkännande av samer som urbefolkning (ILO 169) har ännu så länge inte resulterat i särskilt omfattande konkreta, politiska åtgärder.

För det andra så tenderar den grupp som ska särbehandlas att konstitueras som både annorlunda och underlägsen, vilket synliggör grupper i offentlig politik snarare än motverkar existerande stereotyper. Det är också uppenbart att svensk samepolitik i den första renbeteslagen förklarade samer och samisk kultur av ett lägre värde. I tidig samepolitik så är den här värderingen explicit. Den samiska identiteten tillskrivs naturgivna och oföränderliga egenskaper, som man säger, som den samiska rasen, naturen eller kulturen. Värderingen sker därigenom på tillsynes objektiv och neutral grund. Efter andra världskrigets slut så sker den här värderingen högre och lägre implicit och skillnaden mellan det avvikande samiska och det svenska samhället skildras i neutrala näringstermer. Samerna får anpassa sig till samhällsutvecklingen.

Om jag avslutningsvis ska dra ut de politiska konsekvenserna av min analys så är svensk samepolitik nödvändig att förändra. Och i första hand på två områden: Vad gäller makten att definiera och vad gäller det politiska handlingsutrymmet. Frågorna varför samer ska särbehandlas, hur och vilka, har genom att gruppen definierats erhållit ett givet svar, vilket medför att politiken varit svårföränderlig. En konkret följd av att försöka leva upp till ett ideal om demokratisk jämlikhet – att ta alla individers lika respekt och omtanke på allvar – bör därför vara att definitionen av gruppen och av vad samiskhet är, måste överlåtas åt gruppen själv. Endast gruppen kan definiera och kategorisera sig själv. Så länge staten tillåts definiera vem som tillhör gruppen, kommer denna definition att fungera förtryckande.

Ett jämlikhetsideal talar också för att samer bör tillerkännas ett faktiskt politiskt handlingsutrymme – självbestämmanderätt. Det kan ske genom att existerande system av särrättigheter rekonstrueras i grunden. En utsträckt särlagstiftning skulle exempelvis kunna innebära särskilda rättigheter i form av vetorätt i frågor som berör hur mark och vatten ska användas inom renbetesområdena och någon form av särskild politisk representation – exempelvis genom att sametingets verksamhet utvidgas – för att garantera samer en stark position i den samepolitiska diskursen. Utan att tillerkänna samer som grupp makten att definiera och självbestämmande kommer särskild lagstiftning fortsätta att reproducera en hierarkisk ordning.

Svar på fråga: Min grundtanke där var att samtidigt som man legitimerar, förklarar och rättfärdigar politiken som ett stöd till samisk kultur, där man skapar rennäring som förutsättning för samisk kultur, så försöker man samtidigt omforma rennäringen just för att bryta det levnadsmönster, som anses som förutsättning, dvs. politiken förs på två sätt. Man har två olika målsättningar om politiken.


Thomas Hammarberg

Får jag bara nämna innan jag börjar, jag representerar inte Utrikesdepartementet nu. Jag märker att departementet är starkt representerat här, bl.a. med representanter från Enheten för folkrättsliga och mänskliga rättigheter. Jag ser också att Jordbruksdepartementets enhet i just de här frågorna finns här, så där har vi också en källa för information om svensk politik och svenska ansträngningar.

Jag tänkte tala om den internationella dimensionen och naturligtvis då både titta på hur vi försöker påverka det internationella arbetet för urbefolkningars rättigheter och hur vi påverkas av de överenskomna reglerna och de institutioner som skapats internationellt. Det här blir då väldigt kort, eftersom ämnet är stort.

Vill man gå till källorna, så måste man granska alla de överenskommelser och internationella konventioner som finns om minoritetsrätt (även om urfolken i flera länder inte är i minoritet utan i majoritet – men problemen är sådana att ofta minoritetsrätten i sådana länder kan användas för att skydda denna majoritetsbefolkning – de är marginaliserade även om de är många till antalet).

En av de ledande principerna i de internationella överenskommelserna om minoritetsrätt är naturligtvis icke-diskriminering, att ingen ska diskrimineras pga. nationalitet, religion, etnicitet osv., alla ska ha rätt till de mänskliga rättigheter som överenskommits. Alla ska ha de rättigheterna.

Men därutöver kommer att det för vissa grupper krävs en positiv särbehandling för att människorna i de grupperna ska ha möjlighet att verkligen utnyttja sina rättigheter. De är av olika skäl i ett sämre utgångsläge och därför behöver de en form av särbehandling, en positiv särbehandling för att kunna utnyttja de rättigheter som alla har på ett fullvärdigt sätt. Det är naturligtvis detta som är dilemmat.

Vad har vi då för regler? För det första så har vi en av de sex stora internationella konventionerna för att skydda mänskliga rättigheter , den som handlar om eliminering av rasdiskriminering. Det är framför allt den som handlar om skydd för minoriteter, men det finns skydd för minoriteter i samtliga de fem andra stora konventionerna. Den om barn t.ex. tar upp minoriteters rättigheter och kan anses täcka också den här frågan om urbefolkningarnas rättigheter. Det finns således inom FN-systemet en möjlighet att föra en meningsfull diskussion om vad som krävs av de enskilda medlemsstaterna när det gäller respekten för en sådan minoritet (eller majoritet).

Vi har inom Europa-rådet den stora konventionen om mänskliga rättigheter, som också skyddar minoriteters rättigheter och där har vi också under senare år fått två mycket intressanta konventioner, dels ramkonventionen om minoriteters rättigheter och dels minoritetsspråkskonventionen. Bägge har ratificerats av Sverige och bör användas i diskussionen mycket mer aktivt än vad vi hittills har gjort också i vårt eget land. De är viktiga och de bör studeras och vara en del av våra egna överväganden.

Sedan har vi, som nämnts, ILO-konvention nr 169, som talar om urbefolkningarnas rättigheter och som Sverige inte har ratificerat. Det pågår som bekant en diskussion om vi bör göra det eller inte. Jag har uppfattat att det finns en utfästelse från statsrådet Margareta Winberg om att vi går i riktning mot en svensk ratificering. Som har sagts här tidigare så har Norge och Danmark tidigare ratificerat den konventionen.

Vi har i andra regionala organ en del intressanta saker, som jag tycker vi borde lära oss av och det är framför allt utvecklingen inom organisationen OAS, Organisationen för Amerikas Stater. Dess interamerikanska konvention för de mänskliga rättigheterna har diskuterat de här frågorna mera intensivt, tror jag att jag vågar säga, än Europa-rådet och OAS har också kommit överens om en deklaration för urbefolkningars rättigheter. Det här är en mycket levande fråga i hela Latinamerika men också, som bekant i USA och Kanada.

1993 var ett FN-år för urbefolkningar som ledde fram till dekaden 1994–2004 – vi är alltså nära slutet på den dekaden. Meningen har varit att under den tioårsperioden skulle föras mera koncentrerat en diskussion inom FN-systemet för att ha både tydliga regler och institutioner, som kunde övervaka att de reglerna respekterades. Det är framför allt två projekt som har diskuterats. Det ena är att det skulle vara ett sorts permanent råd för att diskutera urbefolkningarnas situation och deras rättigheter. Den diskussionen har lett fram till ett beslut, det finns nu ett särskilt permanent råd i den här frågan, den har haft eller är på väg att ha sitt andra möte.

Den rapporterar till Generalförsamlingens underorgan ECOSOC och har också fått ett permanent sekretariat. Jag tror att Sverige har varit aktiv att säkerställa att det blev ett permanent sekretariat som gör att det kan pågå verksamhet mellan mötena och försöka binda ihop FN-systemet så att frågan om urbefolkningarnas situation och rättigheter bevakas inom hela FN-systemet och inte isoleras inom detta permanenta forum.

Så man måste säga att det har gjorts framsteg. Det började för ett antal år sedan i "sub-kommissionen för förhindrande av diskriminering och skydd av minoriteter" – ett sorts underorgan under Kommissionen för mänskliga rättigheter – som tillsatte en arbetsgrupp. Därmed finns – trots FN:s struktur, som bygger så mycket på regeringar och nationalstaterna – ett forum för en diskussion kring urbefolkningarnas rättigheter i olika länder. Det är ett framsteg.

Det andra större projektet som har diskuterats under dekaden är att generalförsamlingen antar en deklaration. En sådan deklaration är mindre bindande än en konvention, men ska ändå anses vara vägledande för regeringar. Arbetet med deklarationen har inte avslutats. Den information jag har är att diskussionen fortsätter och att det går trögt. En arbetsgrupp under kommissionen för mänskliga rättigheter har tillsatts men har vissa problem. Ett av problemen är uppenbarligen just frågan om hur man säkerställer att positiv särbehandling inte leder fel, fel också i den meningen att den i praktiken leder till diskriminering.

Det pågår vissa konsultationer mellan de nordiska regeringarna för att säkerställa att det här projektet inte förliser utan att det verkligen kan bli en deklaration om urbefolkningarnas rättigheter relativt snart. Det är precis den typ av aktion som borde kunna vara möjlig inom FN-systemet, för att säkerställa åtminstone de framsteg som har gjorts, när det gäller att börja fungera, med tydligare internationella normer för skydd för urbefolkningarnas rättigheter.

Ytterligare ett beslut har fattats, som jag tror egentligen är viktigt, men som inte riktigt har kommit upp på dagordningen och åtminstone inte märkts mycket i medierna. Kommissionen för de mänskliga rättigheterna i Genève har beslutat tillsätta en särskild rapportör för urbefolkningars rättigheter. Den som fått uppdraget är mexikanaren som heter Rudolpho Stavenhagen.

Jag menar att det skulle kunna vara ett instrument som för diskussionen vidare, precis på de här punkterna som vi nu diskuterar. Jag tycker det skulle vara värdefullt om Rudolpho Stavenhagen inbjöds till Sverige och fick kontakt med den typ av frågeställningar som har kommit upp på det här mötet och även andra frågeställningar. Jag tror att han också skulle vara intresserad av att diskutera med regeringsledamöter om svenska problem och om vad som kan göras på ett internationellt plan för att förstärka urbefolkningarnas rättigheter.

Det här är ett mycket kort sammandrag av så långt som den internationella diskussionen har kommit. Jag nämnde de sex FN-kommittéerna som är knutna till de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter. De kommittéerna ställer frågor om rättigheternas genomförande till de regeringar som har ratificerat. Numera är det naturligtvis rätt många ratificeringar av dessa sex konventioner och det betyder att systemet börjar fungera och urbefolkningarnas rättigheter kommer upp med jämna mellanrum. Sverige får frågor om hur vi behandlar samerna vid dessa internationella möten och svenska representanter tvingas besvara dessa frågor. Det gäller t.o.m. frågor ibland om enskilda mål i rättegångar. Det här är väl, om man ska se det på distans, en av de frågor där Sverige måste räkna med kritiska frågor internationellt. Våra FN-ambassadörer har ofta mött sådana frågor från grupper, som arbetar med mänskliga rättigheter internationellt men också från andra regeringar. Det är naturligtvis av enorm betydelse, när vi arbetar för ett stärkt system för mänskliga rättigheter att vi själva kan redogöra tydligt och klart hur vi har skyddat och skyddar minoriteters rättigheter i vårt eget land. Därför är det så viktigt att vi faktiskt diskuterar detta och att vi har forskare som tittar på, inte bara på det historiska perspektivet, utan också andra dimensioner av svensk samepolitik.

Jag tror att det faktiskt har skett rätt stora framsteg internationellt. Det var inte mer än 10 à 15 år sedan som samefrågan och de andra urbefolkningsfrågorna faktiskt inte fanns alls på FN:s dagordning. Men nu finns en öppning som bör utnyttjas konstruktivt.

FN-systemet har mycket inriktat sig på den enskilda personens rättigheter. Här talar vi om att den enskilda personens rättigheter i dessa grupper kräver en respekt för hela gruppen för att rättigheten ska bli verklig. Detta har varit svårt för FN-systemet att få ihop i bärande normer och bra system för övervakning. Där behövs ytterligare satsningar och mera intellektuellt bidrag från vår sida och andra också. Tack.

Anders Hellner

Tackar så mycket. Jag tackar dessa tre prominenta personer, med sin bakgrund, var och en på olika områden för den här jämförande exposén. Nu har vi lite tid kvar för kommentarer till detta och korta frågor till panelen.

Jag skulle själv då vilja börja fråga. Samer finns ju i Norge, Danmark, Finland och Sverige och i Ryssland också. Det förekommer en samordning här sannolikt och ett utbyte, men man kommer tydligen till olika slutsatser. Varför har nämligen Norge och Danmark ratificerat FN-konventionen men inte Sverige och Finland? Hur går resonemangen där? Det var min fråga.

Jag skulle också vilja ställa en fråga, som ligger i botten på många minoritetsfolk som också är problematiskt, när det gäller t.ex. palestiniernas och grekcyprioters och turkcyprioters territoriella krav. Det är ju så att indianerna i Nordamerika och samerna kunde ju och kan ju i princip göra anspråk på kolossala mycket värdefulla markområden. Det här är ju då en politisk fråga, som tar över de juridiska bevekelsegrunderna, vilket jurister alltid tycker är besvärligt naturligtvis. Men det finns ju en praktikalitet i detta om Nordamerikas indianer eller Sveriges samer skulle kräva tillbaka de områden som de traditionellt har haft. Vad är då svaret på denna fråga? Är det pengar? Eller är att man kan inte kräva detta?

Same

Om tvångsförflyttning av samer.

Tomas Cramér

Det var en fråga om norsk samepolitik. Varför har Norge ratificerat den här viktiga konventionen, ILO 169? Då vill jag först erinra om att de här två kommittéerna som Thomas Hammarberg var inne på, han talade om fler kommittéer, men rasdiskrimineringskommittén och kommittén för mänskliga rättigheter har ju kommit med en amper kritik mot Sverige, se min utdelade artikel i Samefolket, där man har krävt att vi ska ratificera ILO 169 från 1989, alltså en gammal konvention, som vi borde ha ratificerat för länge sedan.

Norge har gjort det och det beror på till en stor del att Norge har en totalt annan samepolitik än Sverige. Den analys som Ulf Mörkenstam på ett elegant och vetenskapligt sätt har gjort av den svenska samepolitiken är ju förödande, hur man skiljt ut olika grupper och förklarat i olika etapper sådana samer som inte är renskötare för oberättigade till stöd och att de egentligen är svenskar osv. En sådan samepolitik har Norge aldrig haft utan Norge har alltid erkänt att samer är ett folk, vilket ILO 169 anser.

Sverige har ju feltolkat ILO 169 genom utredningen av landshövding Sven Heurgren, SOU 1999:25, där man vill låta påskina att konventionen är en konvention för en näring. Det är den inte alls, den är en konvention för ett folk. Dessa kommittéer har också krävt att Sverige ska göra en folkräkning av samerna på etnisk bas och det uttrycker ju väldigt klart att konventionen är för ett folk och inte för en näring eller för en språkligt definierad grupp (statens sametingsmisstag) under det att Heurgrens utredning fabulerar ju att konventionen bara är till för rennäringen och man tittar då på den rennäringslag man har och finner den otillfredsställande, den bör då putsas upp på olika sätt, men därmed missar man ju kärnan, nämligen att konventionen är för ett folk.

I Norge har man alltid erkänt samerna som folk och man har den principiella synen att renskötseln, OK, det är en samisk historia, men det är bara en liten detalj i samefolkets liv. Norge är ju den största samenationen med kanske 40.000 à 45.000 samer. Som tvåa kommer Sverige med kanske 25.000 samer, om man räknar alla, vilket man ska göra. Det är ju faktiskt så att när samerna gjorde en framställning till regeringen att man skulle få denna folkräkning på etnisk bas så finns det ett kungabrev av Gunnar Sträng som sa att detta ska ske, men det saboterades sedan av Statistiska Centralbyrån, som inte ville göra detta. På något sätt, trots att Gunnar Sträng hade stort politiskt tryck, så ebbade det ut och blev ingenting. Det är kanske lite typiskt för svensk samepolitik.

Norge hade nog lättare att ratificera det här eftersom Norge begrep, ville begripa, att det här är en konvention för ett folk under det att Sverige ville inte begripa det, vilket Heurgrens utredning är ett bra bevis för. Det kommer Sverige inte att klara i längden, för Sverige kommer inte att klara trycket. När Sverige gör rapporter till kommittéerna för rasdiskriminering och mänskliga rättigheter så får Sverige amper kritik. Vad som är rasdiskriminering avgörs, som jag sa i mitt anförande, inte av Sverige, riksdag, regering, utan det avgörs i Genève. Man kan ju också klaga t.ex. till mänskliga rättighetskommittén, när man har förlorat ett mål i Sverige. Jag förde ett mål till denna mänskliga rättighetskommitté, Ivan Kitok, och i det målet blev det klart att det skydd som vår grundlag ger för samerna och deras kultur innefattar också renskötseln. Däremot vann inte Ivan Kitok det han egentligen ville, det hindrades av kravet i Genève på consensus, nämligen att bli erkänd som medlem av byn med fulla rättigheter. Det reses oerhörda svårigheter för samerna att nå Strasbourg eller Genève. De måste processa i Sverige och får ej fri rättegång trots ILO 169, som ger dem rätt därtill. I svensk domstol stoppas de av 11:14 RF, som de blir fria från först i internationell instans.

Jag hoppas att jag har kunnat klargöra varför den norska samepolitiken är helt annorlunda. Nu kanske jag ska tillägga att det verkar ju som att Norge nu ändå har svikit detta genom lagförslaget om Finnmarken som min gamle vän Arne G. Arnesen tydligen har skrivit på Justisdepartemanget i Oslo och som har lett till stor besvikelse för samerna och mycket intensiva protester, därför att man har inte tagit hänsyn till Tom G. Svenssons utredning om samisk sedvanerätt. Det är en bok två gånger så tjock som hans bok som handlar om Skattefjällsmålet och som har observerats oerhört lite i Sverige. Det var detta om norsk samepolitik.

Sedan var det en fråga varför förvaltar staten samernas markområden. Om jag då håller mig till de klaraste fallet, alltså fjällområdena, så processade vi ju om skattefjällen i nordligaste Jämtland. Där har ju staten egentligen inte några papper som säger att staten har rätt att förvalta de här områdena. Staten har inte någon fångeshandling, som man säger, staten har inte lagfart och samerna stämde därför på bättre rätt, dvs. äganderätt. Samerna vann i tingsrätten men förlorade i HD 1981. Den domen prövade ej rätt "sui generis", som ILO 169 bygger på, ej heller rätt pga. tidigare och nuvarande diskriminering, se den norska Etik-boken 2002, s. 127 (Audhild Schanche). – HD behandlade bristfälligt ockupation, skattläggning, 1841 års avvittring, besittning och 1751 års kodicill med dess omfattande civilrättsliga utredningar av Hielmstierne och Stampe, Carleson och Nordström, civilminister Axel Bergström i riksdagen 1873 m.fl. Den rätt som Bertil Bengtsson vill ge samerna i uppsatsen i Carsten Smiths festskrift 2002 är ytterst svag och beroende av myndigheter, bolag och enskilda jordägare med lobbymakt, som aldrig visat samerna någon hänsyn. Genève, som bestämmer, accepterar ej detta. Världssamvetet Sverige får dåligt anseende. ILO 169 ska råda med ILO:s tolkning. Den har som sagt ej tillkommit för att stödja nedvärderande lagar i Sverige.

Thomas Hammarberg

Jag arbetade med urbefolkningarnas rättigheter för några år sedan som FN-sändebud i Kambodja. Deras mark var värdefull. Exploatörer kom dit, köpte sig helt enkelt papper som gjorde att de fick dokumentation på att de "ägde" skogsområdena och därför var urbefolkningsrepresentanterna helt slagna i alla rättsprocesser. Någon likhet inför lagen gällde inte. Det här är ganska typiskt för situationen i en rad länder. Generellt tror jag man kan säga att ju värdefullare ekonomiskt en mark är, som urbefolkningen befinner sig på, ju sämre läge har den här kategorin. Det om något skriker efter kraftfulla internationella vettiga normer för att skydda dem och mekanismer som gör att man övervakar att de reglerna verkligen respekteras.

Marianne Olsson frågade om det finns paralleller till judeförföljelser och det gör det naturligtvis i historien här. Så var det och det tror jag att Ulf Mörkenstam fick fram. Också i vår behandling av romerna, zigenarna har det funnits samma strävan att mäta, att kategorisera människorna på olika sätt. Jag tillhör dem som tror att det är oerhört viktigt att det blir något sorts officiellt avslut på den rasistiska politiken, även om det är långt i efterhand.

Det är inte så att de nuvarande makthavarna behöver ta på sig en personlig skuld, när de ber om ursäkt, men jag tror att det är viktigt att statens representanter rensar upp i historien och markerar på ett tydligt sätt, att vi har kommit in i ett nytt skede och att vad som hände historiskt var felaktigt. Det här att det glider undan bara och det blir några fotnötter i historieböckerna tycker jag inte är tillräckligt för att demonstrera att den typen av behandling av olika grupper, rasism, systematisk diskriminering är uteslutet i framtiden. Där tycker jag inte att vi på alla punkter har gjort rätt för oss i det svenska samhället, det gäller också samerna.

Ulf Mörkenstam

Jag ska göra en väldigt kort kommentar. Det är intressant när man ställer sig frågan vad Sveriges svar har varit här till de båda Genève-kommittéerna som ampert kritiserat Sverige 2001 och 2002. Man ställer sällan frågan: Vad har Sverige gjort för att föregripa den här typen av svar. I ett historiskt perspektiv har Sverige alltid varit reaktiv, aldrig aktivt själva i den här frågan. Man har reagerat antingen på det som är uppe i Norge i första hand eller det som har skett i ett internationellt perspektiv. Det var en första kort kommentar.

Jag tänkte också bara beröra lagstiftningen lite kort. När lagstiftningen kommer till, när man sätter in det i ett perspektiv, så är det naturligtvis det här med mark- och vattenområdena viktiga, de ekonomiska aspekterna viktiga, när lagstiftningen kommer 1886 och 1928 (privilegium odiosum). Det blir viktigare och viktigare, de områdena för svenska staten, det är ett skäl även om det väldigt sällan anförs. Det är samtidigt så att det är en del av ett grundläggande av Sverige som nationalstat, det är en väldigt stark vilja att grunda en nationalstat vid den här tidsepoken, när lagstiftningen började skisseras vid slutet av 1850-, kanske 1860-talet och framåt. Rent konkret anförs bara praktiska konflikter som föranledde det här ursprungligen.


Kommentar till Ulf Mörkenstams föredrag

Självbestämmande kan samerna i Sverige utöva först sedan den etniska folkräkning skett, som Genève begärt.

Nu ingår i sametinget renskötare och samer enligt språkkriteriet. Det senare är av staten valt för att få få samer. Många etniska samer är uteslutna från rösträtt, just de som är viktiga för urfolket samerna enligt ILO 169.

Örsö den 28 juli 2003

Tomas Cramér


– Innehåll –

Copryright 1966 till dags dato Tomas Cramér. Senast uppdaterad Friday, August 01, 2003. Sidan laddad gånger. Webmaster Carl Cramér.