Samefrågan ur folkrättslig synpunkt


Sverige har fått bestämd kritik av FN:s rasdiskrimineringskommitté i Genève med anledning av Sveriges obligatoriska rapport dit.

I sitt utlåtande den 1 maj 2001 säger Kommittén, vilkens diplomatspråk innebär amper kritik, att staten har plikt att sprida kännedomen om CERD, rasdiskrimineringskonventionen, bland samerna, NGO-grupper, föreningar och allmänheten tillika med Kommitténs uttalanden, p. 9.

Någon sådan spridning har ej skett. Ej ens tidningen Samefolket har fått uttalandet den 1 maj 2001 på något språk, engelska, svenska, samiska, från staten.

Kommittén rekommenderar i p. 13 att samernas landrätt stärks vad gäller jakt och fiske samt att "Sami lands" ej säljs till privata. Kommittén kräver att i lagstiftning erkänns traditionell samisk rätt till land och renskötsel som viktig symbol för hela samefolket "Sweden's indigenous people". Kommittén kräver att staten ratificerar ILO 169 om urfolk (alltså ser Kommittén ILO 169 som en konvention för hela folk, i Sverige hela samefolket, ej blott som Heurgrens utredning SOU som en konvention för enbart renskötare). Sverige snedvinklar alltså frågan till samernas skada.

Kommittén kräver att statistik upprättas med data baserade på etniskt ursprung (vilket samerna även krävt). Kommittén kräver att staten rapporterar mer omfattande och aktuell statistik, p. 18, statistikkravet är en kritik mot snedvinkling.

Kommittén kräver att dess uttalanden med stor bredd delges allmänheten genom statens försorg (alltså oberoende av medias ointresse), p. 19. Detta har ej skett.

Sammantaget är slutsatsen för läsaren, att Sverige utövar rasdiskriminering mot samerna, särskilt genom dröjsmål och ständigt nya utredningar, medförande förhalning.

FN:s människorättskommitté uttalar den 1 april 2002 att CCPR (konventionen om civila och politiska rättigheter) borde infogas i det svenska lagverket, särskilt som CCPR ger bättre skydd än 1950 års Europakonvention (CCPR art. 25, 26, 27 om etniska minoriteter).

Staten skall enligt denna kommitté i lag tillförsäkra processmöjligheter att hävda rätt enligt CCPR, p. 6.

Människorättskommittén kräver att staten ger Sametinget en betydande roll när det gäller beslut om traditionell samemark och om hela samefolkets ekonomiska verksamhet och företagande, exempelvis när det gäller vattenkraft, gruvor och skogsindustri samt landförsäljning, CCPR art. 1, 25, 27. Här är det tydligt att Kommittén avser hela det svenska samefolket, ej enbart renskötare samt att den mycket viktiga artikel 1 i CCPR åberopas, p. 15, med rätt till självstyrelse och till näringsunderlaget land och vatten.

Den svenska staten åläggs att vitt sprida människorättskommitténs uttalanden den 1 april 2002, p. 16. Detta är ett åläggande riktat till staten, vilket staten ej uppfyllt. Staten har att uppfylla åläggandet helt oberoende av medias ointresse, och av de politiska partiernas ointresse. Det är FN som bedömer vad som är rasdiskriminering och mänskliga rättigheter och tar över eventuella svenska motföreställningar. Liknande kritik har framförts mot Sverige av Europaparlamentets utskott.

När exempelvis nomadismen erkänns av ILO 169, är det folkrättsstridigt att låta en utredare – Jan Alvå – göra gränsbestämning av bl.a. vinterbete för ren. Nomadism innebär urbefolkningens rätt att föra sina renar ned till tillgängligt vinterbete, en urgammal rätt som ej kan gränsbestämmas.

I den nordiska tidskriften Retfærd 2002 nr 3 trycks s. 1–9 professor Håkan Hydéns utredning (över SOU 2002:37) av ett kriminalrättsligt fall, Osmo Vallo, som hållits levande genom insatser främst av en enskild person, Vallos moder. Detta är ingalunda något unikt, många rättsliga frågor, även inom civilrätten, har hållits vid liv och efter motgångar bragts till riktig lösning genom ork och tåga.

Hydén hänvisar till en uppgift av Dick Sundevall i Aftonbladet 2002-10-14 att man i England ålagt domare en mångkulturell vidareutbildning men inte i Sverige. Det förefaller då påkallat att erinra om en svensk tradition av mångkulturalism i en för rättsliga bedömanden viktig fråga. Jag syftar på den värdefulla traditionen med samiska nämndemän.

Detta är ju en mångkulturell "utbildning" som svenska domare fått i sekler. Sådana domare som Erik Solem i Norge och Einar Holm i Sverige har fått en djup insikt i sameförhållanden genom tjänstgöring i lappmarker och i Sverige genom samernas deltagande som domare i rättskipningen. När övergång i sen tid skedde till politisk utnämning av nämndemän hade man kunnat göra förbehåll: samiska nämndemän skulle ingå i nordliga domstolar, men denna värdefulla sekelgamla tradition vårdades ej, det mångkulturella släpptes för politiseringen.

När samerna enligt ville få upp frågan i domstol om samernas rätt till land och vatten utsågs föredömligt Einar Holm till ordförande i ett domarkollegium av tre jurister i det kända Skattefjällsmålet. Här borde ju en same varit med, men den starkt kritiserade undermåliga nomadskolan av 1913 (biskop Olof Bergqvist) hade ej gynnat uppkomsten av samiska akademiker.

Einar Holm hade dock lappmarkserfarenhet och hans domstol dömde så, att samerna ägt skattefjällen ifråga, men att staten på 1800-talet "tillvällat sig äganderätten" (= fått över äganderätten på olagligt sätt). Denna dom var grundad på djup lappmarkskännedom, och det hade varit lätt för samerna att med denna dom lagakraftvunnen sedan angripa statens tillvällande. I referatet i NJA har Einar Holms dom förkortats och hänvisning skett till Cramér: Samernas Vita Bok, som har den fulla texten.

Presidenten von Schultz i Hovrätten för nedre Norrland var djupt engagerad i målet. Olyckan var att han avled under nyårspausen i huvudförhandlingen. Efter hans bortgång blev behandlingen summarisk och en kort dom ändrade Einar Holms insiktsfulla bedömning.

Det lyckades dock att få prövningstillstånd i Högsta domstolen, huvudförhandling i sex månader med Cramér och Lars-Anders Baer som kärande, och fri rättegång hade samernas ombud skaffat i god tid ( nu efter lagändring ej möjligt, trots folkrättens krav härpå).

I SOU 2002:37 klandrades utredningssystemet i Sverige för ensidighet. Hydén skriver: I detta perspektiv saknas en aktör i utredningen, domstolarna. Längre fram säger Hydén på s. 9:

"Rättsmaskineriets agerande framstår i dessa sammanhang som tendentiöst och enögt. Den omständigheten att rätten är en del i statsmaktens förlängda arm tycks göra att den kommer i försvarsposition och överreagerar gentemot dem som utmanar och uppfattas hota denna statsmakt. I den rättssociologiska litteraturen (t ex Eugen Ehrlich) talar man om att rättssystemet har sina blinda fläckar. Dvs rätten har svårigheter att uppfatta nya och/eller andra aspekter och företeelser än de som normalt sett förekommer och som den är tränad att se. Och när den väl bestämt sig för hur ett händelseförlopp skall uppfattas har den svårt för att se något annat. Det handlar i och för sig om samma fenomen som följer av etablerad kognitionspsykologi, men som i juridikens fall förstärks av dess professionella och systemiska karaktär. - - - - - - Vissa aspekter och företeelser syns inte i den backspegel domstolen använder för bedömning av ett fall. Detta beror, dels på de specialiserade egenskaper som utredningen pekar på att rättssystemet uppvisar och som nämns ovan, samt dels på att rättssystemets företrädare inte är utbildade och tränade att se nyanser i de verklighetsbeskrivningar som den oförmedlade "verkligheten" reproducerar och för vidare.

Rättssociologiska avdelningen menar att dessa omständigheter i hög grad medverkar till en snedvriden rättslig behandling och olikhet inför lagen med åtföljande förtroendeförluster för rättssystemet. För att komma till rätta med dessa problem krävs en ökad omvärldskunskap hos jurister, något som måste förmedlas i grund- och vidareutbildning.

Problemet med bristande likhet inför lagen för t ex invandrare är inte att de bedöms annorlunda, utan att de uppfattas annorlunda och därför får en annan (rättslig) bedömning.

Detta yttrande, som utarbetats av undertecknad, har varit föremål för diskussion på ett seminarium vid rättssociologiska avdelningen den 18 september 2002, varvid värdefulla synpunkter tillförts yttrandet."

Författarupplysning:

Håkan Hydén är professor vid Rättssociologiska avdelningen, Lunds universitet.



– Innehåll –

Copryright 1966 till dags dato Tomas Cramér. Senast uppdaterad Friday, August 01, 2003. Sidan laddad gånger. Webmaster Carl Cramér.