Samernas rätt till land och vatten – under nyckelordet Hegemoni

2004-10-07 å Wahlström & Widstrand, Sturegatan 32, Stockholm

av Tomas Cramér


Tomas Cramér

Hegemoni kan man applicera i viss mån också på konstvärlden. Jag var nyligen på en vernissage för Nils Kreuger, som målade hästar på Öland osv. Han var en konstnärsförbundare.

            Chefen för Waldemarsudde Hans Henrik Brummer höll ett underbart tal om Konstnärsförbundet och Kreuger, de var nationalistiska de där, Varberg och Småland, Öland. Det var kolossalt skickligt, det var kolossalt roligt att höra det där. Sedan skulle det hela invigas av Göran Persson. Göran Persson höll ett mycket bra tal faktiskt. Nils Kreuger hade målat en tavla med demonstrations­tåg med röda fanor och det tog Göran Persson förstås fasta på och sa att det där går tillbaka på Eugen Jansson, som hade målat också något liknande. Det hade jag inte sett förut, men det är faktiskt med på den här utställningen, Nils Kreugerutställningen. Jag är en stor beundrare av Eugen Jansson, de här skym­ningstavlorna, Blå skymning över Stockholm osv.

            Man kan ju säga, att något mer hegemoniskt än denna vernissage kan man inte tänka sig. Brummer talade om de nationalistiska målarna och hur under­bart det är att de upptäcker Sverige och Göran Persson uppskattar också det här. Alltså de utsatta grupperna i Sverige har ju ingen plats alls i denna hege­moni utan det är bara Sverige, Sverige i hegemonisk stil. Det tror jag är viktigt att man uppmärksammar, att det är väldigt svårt för olika utsatta grupper att hävda sig. Samerna är ju en grupp vars språk inte har kultiverats i Sverige. Prästerna ägnade sig ju mest åt att förfölja nåjder och trummor och sådana saker. Samerna har inte någon Shakespeare eller Goethe, för på den tiden då Shakespeare och Goethe florerade, då tillvaratogs inte samernas språk över­huvudtaget. Man kan gott tala om religiös diktatur.

            Jag menar då att samerna har sin styrka i själva sitt levande liv, inte i några hegemoniska prominenta figurer som kanske andra kulturer gärna vill åberopa. Det går ut på i den svenska politiken att hålla samerna nere, i politiken och ty­värr även i Högsta Domstolen. Men när det då gäller det som jag nämnde apropå de röda områdena i Norge, som finns på kartan och som vi förlorade 1972, då jag var med och gjorde konventionen med Norge och kämpade för de svenska samernas rättigheter – den här rätten i Norge, så är behovet av stöd från Sverige ändå så eminent, att det måste presteras. Annars är ju media i Sverige och de politiska partierna väldigt ointresserade. De politiska partiernas ointresse beror på att samerna är så pass få och inte kan besätta något riks­dagsmandat. Deras röster saknar egentligen politisk betydelse, ett parti som engagerar sig för samerna kommer däremot att förlora röster i Norr­botten/Västerbotten/Härjedalen och kanske Jämtland, fast där är det väl lite bättre förhållanden. Det är man rädd för, för man vill behålla sina positioner där uppe och det är ju landskap, som är ganska starkt dominerade av det nu­varande regeringsblocket. De positioner, som oppositionspartierna har, är ganska svaga och kan lätt förloras. Det är alltså rädslan för röstförluster, som ett sameengagemang skulle ge. Det är det som är mera avgörande än hur det egentligen förhåller sig för den här utsatta gruppen och hur de egentligen har det.

            Jag nämnde professor Israel Ruong. Han startade rättegångarna, Altevatnmålet, som vi vann i Højesterett 1968 och Skattefjällsmålet, som startades 1966 och som vanns i tingsrätten, kan man säga. De sa att samerna hade varit ägare av skattefjällen, men sedan hade staten tillvällat sig äganderätten under 1800-talet. Om den domen hade stått sig, så hade det varit lätt för samerna att då gå ut med meddelanden och utredningar, som skulle säga att nu har domstolen sagt att Kronan har tillvällat sig äganderätten på 1800-talet. Det betyder ju att de har kommit åt äganderätten med illegala medel och nu belyser vi dessa illegala medel och kräver att samerna ska få tillbaka sina rättigheter. Så det var ju ett mål, som man i verkligheten hade vunnit. Hovrätten kom sedan efter en lång förhandling med en kort negativ dom.

            Där var det så olyckligt att presidenten von Schultz, som var en duktig jurist, dog under huvudförhandlingen. Den började på hösten och gick över jul och nyår och fortsatte sedan på våren. Då dog von Schultz på nyåret. Ett hov­rättsråd, som hette Hans Olsson, vill jag minnas, hade disputerat för Karl Olivecrona i Lund och Karl Olivecrona var ju känd som en ganska brun person, så målet kom från von Schultz' sakkunniga händer in i händer, som hade en annan färg. Det var ju mycket beklagligt.

            Jag menar att HD var ganska hegemonisk där, ganska präglad av de Häger­strömska tankegångarna, som ju egentligen säger att rätt och moral inte är någonting utan det är bara den faktiskt, av riksdagen antagna lagtexten som gäller, oavsett om den är moralisk eller omoralisk, oavsett om den är förenlig med juridiska principer eller grundad på raslig etnisk nedvärdering (Knut Olivecrona och 1886 års HD, ej 1868 års HD).

            Något som professor Ruong brukade citera var det gamla romerskrättsliga uttrycket att rätten är given för de vakande och icke för de sovande, jura data sunt vigilantibus et non dormientibus. Han tog det där på allvar och kämpade verkligen för det på ett fint sätt. Som sagt var, han och SSR;s landsmöte startade de här principrättegångarna. Vi måste ha ett svenskt rättsväsen som är obero­ende av de politiska makthavarna (jfr Norge eller t.ex. Turkiet).

            Nu har det kommit en bok av journalisten Christian Catomeris som är re­censerad i Svenska Dagbladet idag, men det sorgliga är att Catomeris har skri­vit ganska bra om zigenare och tattare och judar osv., men hans samekapitel är mycket svagt och det är ju tråkigt därför, att det här kommer ju lätteligen att åberopas i olika sammanhang som en ledande text beträffande samerna och deras rättsställning. Det är faktiskt mycket olyckligt.

Fråga

Författarens bakgrund, känner du till den?

Tomas Cramér

Ja, Adam Heymowski skrev en avhandling om tattarna, där han menade att det finns inte någon särskild raslig bakgrund för tattarna, utan det var egentligen sådana vars jordbruk hade blivit omöjliga att driva pga. sandflykt i Halland och sådana där saker. Det var egentligen vanliga svenskar, men som hade tvingats övergå till ett resande liv. Det där behandlar Catomeris ganska bra men när det gäller samerna, så är det inte fallet. Han säger att han bygger på docenten Lennart Lundmarks forskning. Boken är utgiven av Ordfront. Lundmark dis­puterade på samerna och det var nog en ganska bra avhandling, där han menade att samerna drevs ut från ett mera bofast liv till helnomadismen genom att staten la om sin skattläggning. Samerna var mycket uppskattade som skinnleverantörer och landet där uppe, samernas land, var ju rikt på pälsdjur. Men nu la man om beskattningen och det drev samerna ut i helnomadismen, som var särskilt jobbig och besvärlig på den tiden, då de mjölkade djuren. Då måste man ju samla in vajorna varje dag och mjölka dem och man var också tvungen att sätta på kalvarna en sorts dihinder. Man satte något vasst på nosen, så när kalven närmade sig vajan, blev den inte väl mottagen och då gav det mera mjölk för samerna att mjölka ur denna vaja. Det där var oerhört jobbigt.

            Jag var mycket god vän med en synnerligen hedervärd och kunnig ren­skötare, som hette Per Idivuoma i Lannavaara och jag hade nästan under flera år som ett andra hem där uppe i Lannavaara. Han hade varit med om den här mjölktiden och hur oerhört jobbigt det var att samla in renarna, renarna går ju fritt.

            Så där har nog Lundmark gjort bra insatser, men sedan har han skrivit en del mindre lyckade saker. Vad jag skulle vilja ta fasta på är en artikel som Lundmark har skrivit i Ordfront 2001, nr 7–8. Där har han nämligen mycket starka uttalanden för att Sverige och dess regering inte gör rätt mot samerna. Han är inne på ILO-konventionen, som Sverige inte har velat ratificera och som för övrigt vår ärkebiskop K. G. Hammar inte heller, som remissinstans, har velat rekommendera ratifikation av, inte omedelbart i alla fall. Skulle den ratifi­ceras så måste man, enligt ärkebiskopen utreda kompensation till andra grupper. Det är ju ganska märkvärdigt. Står det inte i Matteus Evangelium någonting i stil med att allt vad I haven gjort mot en av dessa minsta, haven I gjort mot mig? Men det verkar inte som det var ett bibelställe som K. G. Hammar har lagt märke till.

            Jag kan inte gå in i detalj på vad Lennart Lundmark säger i Ordfront, men han säger, jag ska försöka summera det, att en anslutning till ILO-konventionen

       "…skulle skapa förutsättningar för en uppgörelse med det förflutna, ett för­flutet som idag vilar tungt över Sveriges behandling av samerna. Staten har under seklernas lopp uppmuntrat åtgärder som trängt undan dem och gjort det svårare för dem att bedriva sina traditionella näringar. Den har låtit gamla surdegar ligga kvar och jäsa i sekler. Oredan kring vinterbetes­markerna skapades 1886. Fortfarande vilar de grundläggande principerna för regleringen av renskötseln på en lag som stiftades 1928. Då spelade ut­talat rasistiska argument en stor roll för hur den utformades. Det här är första gången som samernas rätt till land och vatten i Sverige sätts in i ett samlat folkrättsligt perspektiv. Det står plötsligt klart att den svenska politi­ken mot samerna inte uppfyller elementära demokratiska principer. Men inget händer."

Det där är ju bra, men det tar inte alls Catomeris fasta på i denna bok, som är utgiven av Ordfront. Så hans inläsning i ämnet är limiterad, för att uttrycka det vackert. Han har missat det juridiska skelettet, upplysningstiden och dess kos­mopolitiska synsätt. Samekodicillen av 1751, som var ett tillägg till gränstrak­taten med Danmark-Norge, och som godkändes på kunglig proposition av riksdagen och innehöll samernas egen domstol och deras neutralitet i krig. Jag återkommer nu här till Gustav III;s erkännande av äganderätten för alla inne­havare av skattemannarätt 1789 i den av riksdagen antagna förenings- och säkerhetsakten, som också förbjuder ändring av jordebokstitlarna som är t.ex. skatte frälse, lappskatt, lappränta, Krono är också en jordbokstitel men den är intet bevis för någon statens äganderätt.

            Kodicillen m.fl. författningstexter är tryckta i en bok som jag gav ut till­sammans med juris doktor Gunnar Prawitz redan 1970 på Norstedts som heter Studier i renbeteslagstiftning. Det har alltså varit möjligt för Catomeris att ta del av den, den är ju lätt att hitta på bibliotek osv., om man verkligen är intresse­rad. Den är inte med i Catomeris' litteraturförteckning och den upptar inte hel­ler Ruong och Gustav Park, som jag har talat om här eller mina böcker, Vinter­stierna I, 2000 och Vinterstierna II, 2004, m.fl. Så Catomeris har inte eftersträvat att orientera sig i litteraturen på det här området.

Fråga

Vem är det som är recensent?

Tomas Cramér

Jag minns inte riktigt namnet nu.

Fråga

Det var inget känt namn?

Tomas Cramér

Ja, det var kanske det ändå, men recensenten hade inte trängt in i ämnet till­räckligt s.a.s. – Jag nämnde om Skattefjällsmålet. Jag menar att det blev ganska hegemoniskt bedömt av HD. De har t.o.m. i kapitlet om rättegångskostnad förebråelser mot mig för att jag hade fört in det här med vulgärdarwinismen och nedvärderingen av samerna, som faktiskt då 1884 och 1886, när den första lagen kom, och senare, var en nedvärdering, som var så kraftig att den erinrar om nedvärderingen av judarna före Kristallnatten i Tyskland. Det var ju en suc­cessiv nedvärdering. Det var ju först i och med Kristallnatten som våldet kom fram och det var väl 1938, om jag minns rätt. Man avlövade alltså samernas rätt till land och vatten successivt och det har staten fortsatt med att göra, t.ex. även beträffande rätt som samerna äger genom uttrycklig skattläggning, jakt 1646 och fiske 1841. Nedvärderingen är ju nu vetenskapligt erkänd.

            Högsta Domstolen har i och för sig en del uttalanden, som kan vara relativt samevänliga, men de döljs i en mycket invecklad fraseologi, så den är mycket svår att ta fram. Till exempel när Per Unckel tog ifrån samerna jakt- och fiske­rätten, så strider det egentligen mot vad HD sa 1981, men det är så inlindat och komplicerat uttryckt, så att de som skötte samepolitiken från samernas sida då inte hade förmågan att ta fram det här och det är ju mycket beklagligt.

Fråga

Det strider mot grundlagen också.

Tomas Cramér

Ja, det strider mot 2:18 i grundlagen. Det är ju mycket beklagligt. Det här att de nämner, när det gäller rättegångskostnad, att det var fel att ta in det här med vulgärdarwinism och nedvärderingen, som ingen bestrider numera. Kapitlet om rättegångskostnad är ju sorgligt nog inte heller med i Rättsfondens engelska översättning av den här domen. Trots att jag påpekade för Gustaf Petrén, att det här är ju viktigt. Det är nämligen inte med i referatet till Nytt Juridiskt Arkiv, för där brukar man inte ta med rättegångskostnadshistorier. Man kan ju undra om de hade lagt in det här just i rättegångskostnadskapitlet för att det skulle inte synas. Det var lite sorgligt att inte Gustaf Petrén, som jag hade goda för­bindelser med , tog med det här, för det hade ju varit bra, för översättningen av domen är tryckt av Rättsfonden och även kommentarer, som jag med flera har gjort, finns där på engelska, ej noterad av Catomeris.

            Den som utförligt hade belyst nedvärderingen var professor Gunnar Eriks­son, som då var professor i idéhistoria i Umeå men sedan kom till Uppsala. Han har ju skrivit ett stort verk nu om Olof Rudbeck. Han hade alltså utförligt redo­gjort för vulgärdarwinismen och Ernst Hæckel, som var en ledande figur och som valdes in i Svenska Vetenskapsakademien och var kolossalt dominerande i undervisningen också. Die Natürliche Schöpfungsgeschichte skrev Hæckel och undervisningen bedrevs på universitet enligt Hæckels normer. Han var anti­semit och en typisk vulgärdarwinist.             Catomeris, i boken Det ohyggliga arvet, nonchalerar samernas folkrörelse, som har tryckta protokoll ända från 1918 och där Gustav Park och Israel Ruong m.fl. uttalar sig. Rättegångarna, som same­byar och enskilda samer har fört, där de godtas som parter och genom mig som befullmäktigat ombud för talan både i Højesterett och i Högsta Domstolen, de nämns överhuvudtaget inte av Catomeris och här finns ju ett ofantligt rikt material. Det kan han ju rimligen inte vara okunnig om, eftersom det har skri­vits så mycket och han citerar ju en hel del vad pressen har skrivit. Går man in på pressklipp, så är det ju klart att de här rättegångarna är rikt presenterade i pressen. Hans framställning verkar ju faktiskt styrd på något sätt, ungefär som jag förut sa om Ingvar Svanberg. Det verkar som att i det här fallet Ordfront och i Svanbergs fall Signum har tabuerat bort sådant som man inte vill ha med och det är ju inte godtagbart.

            Skriver man om samerna, så ska man ju också presentera vad samerna själva har gjort, vad deras egen folkrörelse har presterat. Svenska Samernas Riksförbund (SSR), Parks och Ruongs organisation, antog ett samepolitiskt pro­gram 1968, som fortfarande gäller och som flera gånger antogs av SSR:s lands­möte. Det är ju häpnadsväckande, när man behandlar en minoritet som har en folkrörelse och har ett samepolitiskt program, att man kan förbigå detta. Det är ju så uppseendeväckande, att man undrar om det är en styrd tabuering. I varje fall kan man ju säga att det är ganska hegemoniskt, det anpassar sig till vad man kanske nu, inte minst i Ordfront-kretsar tycker är acceptabelt och tryckvärt.

            I boken Vinterstierna II har jag kritiserat en annan liknande framställning, som har kommit på Göteborgs universitet, där Sven-Erik Liedman och andra har medverkat. Den heter Värdegrunden 6 och den skulle också handla om samerna och deras rättigheter. Där går man också förbi det samepolitiska pro­grammet av 1968. Hela boken är grundligt kritiserad i Vinterstierna II.

            När man då tänker på Liedman och Catomeris, så kan man inte hålla till­baka en känsla av att det är väldigt mycket hegemoni i det här, speciellt när det gäller samefrågan. Sådana tendenser tycker jag inte att jag kan skönja i de andra kapitlen om utsatta grupper.

            Catomeris skymmer bort totalt de stora hotande eller genomförda landför­lusterna i Laponia, världsarvet, som består av samiska kärnmarker uppe i Jokkmokkstrakterna och där man kan urskilja en tendens att samernas infly­tande beträffande dessa kärnområden ska minskas till förmån för ekoturism och kanske ännu värre etnoturism, där samerna, kanske en del turistintressen föreställer sig, ska tvingas göra som vissa indianer, som dansar för turisterna. Ska världsarvet få den konsekvensen så är det ju verkligen hegemoni i över­kant.

            De hotande landförlusterna i Norge, där staten attackerar samernas civilrätt som vilar på ILO 169, grundlag och fällda domar är ju ett annat område där landförluster kan uppkomma.

            Jag tycker man kan säga att Catomeris har en bristande akribi – och jag kan sluta med det som en liten lustig detalj. Den store vulgärdarwinistiska fienden till samerna, som har utförliga darwinistiska resonemang, heter Knut Olive­crona och han gjorde detta i HD och fick HD med sig på saken, som innebar en omsvängning, för Knut Olivecrona hade tidigare hållit med Carleson och Cramér och andra justitieråd, som hade talat för samerna i HD 1868. Denne Knut Olivecrona, alltså en åsiktsbytare i samefrågan i HD, omdöps i den här boken av Catomeris till Oscar Olivecrona. Jag slutar med det.

Mötesordföranden

Tack snälla du för ett lysande föredrag. Trots att jag har läst Vinterstierna, så tycker jag nog ändå att du sammanfattade det hela på ett lysande sätt. Det finns frågor att ställa här.

            Svenska samer som har renbeten i Norge, de har alltså inga rättigheter i Norge som norska medborgare?

Tomas Cramér

Om du tänker dig nu en norsk träpatron, det fanns ju sådana under deras stora tid, som äger en skog i Sverige, det kan han ju göra fast han är norrman och de svenska samerna kan ju äga sina områden i Norge, fast de är svenskar. Altevatn-domen antyder väl att det i själva verket är på det sättet. De äger sina områden i Norge pga. ockupation. Då är det viktigt att i förarbetena till kodi­cillen 1751, man talar om occupatio per universitatem … Det har uppfattats som att det är någon sorts allmän lite diffus ockupation, men studerar man vad detta uttrycket universitas egentligen innebär enligt lexikon, så är det alltså grupp, skrå eller någonting sådant. Det är alldeles klart, när man analyserar Samuel von Pufendorff, som det här går tillbaka till, att det innebär alltså same­byns eller lappbyns ockupation av området. Det är ingen som förnekar att de var först på plats. Ockupation är då ett laga fång enligt juridiska principer. Det har man tappat bort och det har tappats bort av HD och även, tyvärr, av samer­nas ombud i vissa mål.

            Jag tänker då på ett mål om vinterbetesrätt i Härjedalen som samerna för­lorade och där HD har sagt att de inte ger prövningstillstånd, därför att pro­cessuellt och utredningsmässigt ligger inte det här målet så till, att en prövning av det kan ge någon anvisning för hur rätten ska tydas i framtiden. När man säger att processuellt och utredningsmässigt är inte målet av den beskaffen­heten, då är det i själva verket en svidande kritik av de ombud som samerna hade anlitat där.

Fråga

Norska samer, som har renbeten på svenska sidan, har ju också berövats jakt- och fiskerätten, på den svenska sidan. De har ju inte stöd av den norska regeringen då, de är ju med??

Tomas Cramér

Jag vet faktiskt inte riktigt hur det förhåller sig. Det är nog så här, att traditionellt i Sverige så hade samebyarna ganska bestämda gränser eller sfärer, där de fick röra sig. De hade rätt till jakt och fiske inte bara för husbehov utan även för avsalu, men det har nog inte de svenska samerna kanske på länge haft i Norge. Man kanske hade det på 1700-talet men det har nog genom mindre samevänlig lagstiftning suddats ut ganska mycket. Vad de har nu i Norge är väl en rätt för sitt eget husbehov. Jag kan inte svara bestämt på den frågan. Det viktiga är ju egentligen att renbetesrätten kan bevaras och inte skuffas undan, som har skett med de här röda områdena i Norge, de som är röda på kartan här.

Wieselgren

Vad gjorde ryssarna 1809 med de finska, f.d. svenska lapparna?

Tomas Cramér

De fortsatte nog… och hade det nog ganska bra. Det var t.o.m. så att kodicillen gav rätt att passera riksgränsen och då åberopade så småningom Langenskiöld och andra ledande finländska politiker kodicillen för att försöka tillkämpa Finland en ruta vid Atlanten för den till 1809 svenska Kemi lappmark. Det fick ju Finland sedan så småningom i Dorpat-freden med Petsamo. Det var de redan ute efter, mot mitten av 1800-talet, men fick nej. Då var det ju så att den svenska utrikesministern Stierneld skulle tillvarata även Norges intressen för han var ju gemensam utrikesminister för Norge och Sverige. Han lyssnade ganska mycket på en norsk amtman som hette Harris, som inte var särskilt samevänlig, så anspråken från Langenskiöld m.fl., som stöddes av ryssarna, att finnarna stödda på kodicillen skulle få fiska i Atlanten och kanske t.o.m. ha en egen landruta där, tillbakavisades.

            Det ledde till att ryssarna, finnarna spärrade gränsen för renskötsel 1852, så då fick inte längre de norska samerna komma in till de rika lavbetena i norra Finland och det ställde till väldigt stora problem och det blev tvångsförflytt­ningar. Det var nämligen så att det var bara norska samer från Kautokeino och Karasjokk, områdena där samerna håller till i Norge, som inte fick flytta in i finska vinterbeten och då skrev de sig i Sverige, skrev sig i det svenska Karesu­ando. Utan att de kanske egentligen flyttade så mycket på sina renar, så kunde de som svenska medborgare nyttja de finska lavbetena. Det stoppades först betydligt senare och ledde då till att en hel del norska samer i realiteten flyttade till Sverige och använde sommarbeten i Norge. Om det har det varit mycket tvister, därför att de norska samerna, som flyttade in i Karesuando, ledde till att det blev en ökad belastning på Troms fylke i Norge och där de också sedan gammalt flyttade ut på öarna.

            Det var ju, tycker jag, väldigt intressant, förmodligen går det tillbaka på hur renarna betedde sig som vilda, att de simmade över fjordarna och sunden ut till öarna. Renen styrs ganska mycket av luktsinnet och det luktade då gräs osv., så de simmade förmodligen alldeles spontant. När samerna då så småningom hakade på och tämjde renarna osv., så följde de också upp det här. Per Idivuoma t.ex. berättade för mig mycket om hur man simmade över med renarna och man fick hjälp av ortsbefolkning med båtar, för det kan hända att renarna tappar orienteringen och börjar simma runt och då drunknar de. Jag har mycket spännande berättelser om det där.

Wieselgren

Norska jurister har alltså annan integritet genom att man håller fast vid det här med förtjänst och skicklighet, som ju befordrar till Højesterett.

Tomas Cramér

Jag tror att det är så att Højesterett har en mycket stark ställning i Norge och det beror nog mycket på att när det var union, då var ju norskt statsråd permanent stationerat i Stockholm… Ett antal statsråd höll till i Stockholm och de hade ett mycket fint hus, där Arbetsgivareföreningen nu länge har suttit och där en gammal intrigör (Pechlin) huserade som var djupt inblandad i Gustav III:s mord, ett mycket vackert hus, som man sedan rev. Norrmännen tyckte, att när det äntligen hade blivit skilsmässa 1905, så skulle de inte behöva någon legation eller ambassad i Stockholm, åtminstone inte på en så fin tomt och i en sådan fin byggnad.

            Statsrådet var ju då lite komprometterat för norska patrioter medan däremot Højesterett satt i Norge. Man drev ju där i Højesterett en del riksrätts­processer mot norska statsråd som hade varit kanske lite för kungavänliga, så traditionellt så har Højesterett en gloria, en nimbus av att vara en norsk instans. Den svenska Högsta Domstolen kom till 1789 och1809 genom den grundlagen, då man slopade det gamla Riksrådet, som hade varit högsta domstol. HD har aldrig legat så särskilt bra till i Sverige. Karl Johan hade ju två röster i HD, men han var inte så förtjust i den. Oscar II var ju där en gång och utövade sina röster och påverkade utgången och det skulle han naturligtvis inte ha gjort, för då blev det ju kungen som dömde, så att en viss part förlorade ett mål, som man annars hade vunnit. HD har aldrig fått den ställningen i svensk opinion.

            Sedan har vi ju det här med Hägerströmianismen och vissa svenska, även mycket prominenta jurister som har sagt att det är ju väldigt konstigt att tänka sig att personer som inte är valda ska åsidosätta lagar och bestämmelser som är fattade av parlamentariskt valda personer. Då är man ju långt ifrån det som Israel Ruong brukade citera, som jag har nämnt här, rätten är given för de vakande och ej för de sovande, jura data sunt vigilantibus… Det utgår ju från att det finns ett rättsbegrepp, som kan realiseras. Vi måste ha ett rättssystem som är oberoende av de politiska makthavarna. Rule of Law. Europakonventionen av 1950 ingår i svensk lag och den kan ej svenska politiker ändra.

Wieselgren

Jag kan ju tillägga en sak att HD:s och Regeringsrättens lokaler befann sig ju i Stockholms slott. HD satt ju och dömde på Slottet.

Tomas Cramér

Ja, i ordenssalarna.

Wieselgren

Ja, visst, jag har varit sekreterare i Regeringsrätten och suttit där och varit med på domstolsseanser, det var väl i Svärdsordens sal, tror jag. Det kan vara intres­sant att notera.

Tomas Cramér

Sedan när de hade fått flytta ut från Slottet, så hade de ändå länge en sigille­ringsprocedur där man skickade upp domarna till en lokal i Slottet och påsatte det kungliga sigillet.

Wieselgren

Det var en avdelning av Rådet egentligen.

Tomas Cramér

Ja, ursprungligen var det så.

Wieselgren

HD är ju väsentligen ett uttryck för regeringens verkställande och regeringens lagstiftning i Sverige, men Europakonventionen etc. finns ju.

Tomas Cramér

Det underliga är att HD och domstolsväsendet överhuvudtaget har ju inte något eget kapitel i vår grundlag och egendomligt nog har det ju varit konsensus om detta mellan de politiska partierna, att rättens självständighet i Sverige är diskutabel, 11:14 är ju ett bra uttryck för det i Regeringsformen.

Tomas Cramér

Det kallades ju för kooptation, de utsåg egentligen själva de nya justitieråden i HD. Som Svenska Akademien.

            Men jag tror att det mycket beror på just den här norska traditionen, de har en tradition. Väldigt mycket vad gäller rätten är ju fråga om traditioner och sedvänjor. Men i Sverige har ju märkvärdigt nog det här med Hägerströmianismen trängt igenom så kolossalt. Det är ju egendomligt därför att Hägerström som filosof blev ju ganska tidigt attackerad. Hedenius skrev en bok som heter Det Hägerström-Lundstedtska misstaget, där han kritiserade Hägerström och hans elev Lundstedt. Lundstedt var ju helt emot moral och etik, "det var bara som en papegojas pladder", sa Lundstedt om man skulle hävda detta mot beslut som riksdagen hade tagit i lagfrågor. Trots att alltså Hägerström ganska snart förlorade sin gloria som filosof, så var han ändå i politiska sammanhang och även vid juridiska fakulteter väldigt dominerande och det är ju egendomligt.

            Men det kanske hänger ihop med att det där med lag och dess förankring har också en sida åt det religiösa hållet, Mose lag osv. Även i islam så finns det tendenser, inte bara med de här förfärliga straffen i sharia utan också att det finns ett lagbegrepp, som är högt skattat och inom Sunnimuslimernas kretsar så har man fyra olika rättsskolor. Så det är mycket rätten, lagen som är accepterad och inhämtad genom religionen. Jag undrar om det möjligen kan vara så, inte minst i Uppsala, att i studentkretsar osv. så var man väldigt emot religionen, att den skulle bestämma för mycket. Det kan ha smittat av sig på att även det här rättsbegreppet, som lite religiöst förankrat, ville man inte ha, det skakade man av sig. Statskyrkan var ogillad i juristkretsarna.

Wieselgren

Jag kan ju nämna det som en liten notis, att min pappa hade examen i filosofi för Hägerström och på vårt sommarställe på Västkusten bodde professor Lund­stedt, så jag kände honom ganska väl. Professor Lundstedt, riksdagsman för socialdemokraterna i första kammaren, jag kan förstå mycket väl att han var starkt avvisande till att någon legal instans skulle pröva hans visa beslut som riksdagsman.

Tomas Cramér

Jag läste civilrätt, "obligationsrätt", för Lundstedt i Uppsala. För att klara muntliga tentamen måste alla sätta sig noga in i hans teorier. Lundstedt var på sitt sätt charmerande, och många blev charmerade av hans teorier. Han attackerade rättsföreställningarna och folkrätten, Rule of Law, lagstyrd rättvisa, mänskliga rättigheter. Av sociologiska och (vad som senare kallades) kulturantropologiska skäl var jag emot dessa teorier hela tiden, ganska ensam bland studenterna. Jag anser att tiden givit mig rätt. När jag läste obligationsrätt föreläste Lundstedt svårbegripligt över Hedenius' Det Hägerström-Lundstedtska misstaget. – Jan Hellners avhandling om obehörig vinst hade aldrig kommit till utan Lundstedt.

            I stora konstutställningar på Waldemarsudde och Nationalmuseum har Mårten Vinges tyskinspirerade kolossalmålning Tors strid med jättarna (vilka kan tydas som samerna) nyligen fått stor plats med sina allusioner på den svenska rasbiologin med vulgärdarwinisterna professor Gustaf von Düben i Stockholm och senare i Uppsala K. B. Wiklund och Herman Lundborg. Dessa båda var negativt specialinriktade på samerna redan runt år 1900. Som balans borde Johan Fredrik Höckerts Lappmässa i Lövmock och Johan Tiréns Renmorden i Ljusnedal visas – icke hegemoniska verk med en intressant historia från Salongen i Paris 1855 och från svenska riksdagen 1886. – Det förtigs även att John Bauers troll är förvrängda samer, det passar ej i hegemonin.

            Andrea Karlssons uppsats 2004, 24 sidor, vid Lunds universitets Centrum för teologi och religionsvetenskap "Minoritetsbegreppet i Sverige" visar hur föga litteraturen beaktas i de svenska sameutredningarnas hegemoni. Konventionen ILO 169 är en konvention för ett folk, Samefolket, ej för en viss näring, som den missförståtts i Sverige. Den gäller ju för 300 miljoner urbefolkning globalt, varav blott en liten del är renskötare. Detta har utretts av fil.dr. Ulf Mörkenstam i Bilden av den andre i svensk samepolitik (i Svenska Värderingar, Carlssons förlag 2002).

            Genom ensidigt konsturval och litteratururval påverkas publiken – allmänheten – avnämarna.

            Tors stridepoken 1872 med dess nedvärdering – raslära och "makt är rätt" – är ej något som vi skall vara stolta över och överkommunicera, inprägla. Återvänd i stället till Höckert 1855, HD 1868 (Carleson m.fl.) och Tirén 1886!


Anna Lindh var medveten om att samerna och kurderna båda är autoktona (med eget område sedan gammalt) minoriteter, i fyra länder, utan egen stat. Samerna har aldrig fört några krig men är som ålänningarna garanterade neutralitet i krig, vilket rimligen innebär att politiska attacker mot socknarnas eller samebyarnas traditionella områden ej skall förekomma.

            Vad gäller språk drev Sverige en nationalistisk svensk politik mot tornedalsfinnar och samer från sent 1800-tal. Man fick ej tala sitt eget språk. Den första biskopen i Luleå, Olof Bergqvist, låg bakom en proposition 1913, som medförde att samebarn ej fick bo i rum (ej "avvänjas från nomadlivet"). Bild­ningsmålet var lägre än för svenska barn och detta skapade boklösa hem, vilket har en negativ långtidsverkan. Samebarnen tvingades bo i hushållskåtor, byggda på annat sätt än "lappkåtor", hälsofarliga, där all tvätt och matlagning skulle ske och barnen sammanträngdes, isolerades från föräldrarna. Undervis­ningsspråket var svenska även för barn som endast kunde samiska. Detta var närmast en apartheidskola och bestod in på tiden för andra världskriget.

            Tornedalsfinnarna fick också stå ut med en negativ språkpolitik men de fick bo i rum, de fick behålla sin rätt till land och vatten, sina hemman, ofta namngivna efter den första upptagaren-nybyggaren på den samiska marken, Kerttu, Hannu etc.

            Samernas äldre markrätt utsattes däremot för vulgärdarwinistisk nedvärde­ring, successiv aggressiv erosion in på 1990-talet i den nationalistiska hegemo­nins tecken.

            Svenska nordsamer tvångsförflyttades 1920–1939 inom Sverige, sedan greve Albert Ehrensvärd och Ivar Afzelius, genomdrivit detta som utrikesminister respektive talman 1912 (förberedelser i Saltsjöbaden och Göteborg för 1919 års renbeteskonvention med Norge). Detta stred mot samernas rätt till land och vatten, samebyns laga fång (ockupation) och fördrev många sydsamer.

            Jag skrev i början av 1960-talet en riksdagsmotion (en av många). Denna gällde tidningen Samefolket, som delvis kom ut på samiska (redaktör Gustaf Park – Israel Ruong). Flera riksdagsmän från flera partier lade/stödde motion­en, men riksdagsman Ragnar Lassinantti gick emot med yttrandet att när den starkare kulturen möter den svagare, blir det den svagare som går under, och Lassinantti trodde ej att samerna skulle besparas detta öde. I Nordiska Rådet och Föreningen Norden fullföljde Lassinantti den linjen, men han förlorade riksdagsvoteringen. Samefolket fick sitt anslag.

            Folkrättsprofessorn i Uppsala-Bergen Atle Grahl-Madsen ledde en semina­rieserie med stor uppslutning som hette The four small Nattions of the North, Åland, Faeroes, Greenland and Samiland. Seminarier hölls på plats. De tre förstnämnda har nu självbestämmande enligt 1966 års FN-konvention om mänskliga rättigheter, som även kräver detta för Samiland, trots att Samiland ej är en ögrupp (även om öar ingår).

            Dagens folkrättsprofessorer borde uppmärksamma Grahl-Madsens semina­rier, som är tryckta i den danska folkrättstidskriften.


            Efter åtskilliga år i Svea Hovrätt kom jag 1954 till Kammarkollegium och har sysslat med samefrågor sedan dess. Jag vann som kammaradvokatfiskal ett viktigt principmål om samernas på skattläggning vilande fiskerätt i HD (NJA 1962, s. 392, Stenvattnet) och som sameombudsman Altevatn, ett annat viktigt principmål, i Høyesterett 1968 (jfr Varfjell 1979).

            Samernas framgångar i domstol och i riksdagen, t.ex. 1977, förtröt (störde) politiska krafter, som 1981 lyckades stoppa ett tilltänkt principmål i Strasbourg till stor skada för samernas rätt, jakt- och fiskerätten i riksdagen 1992–1993. Då samerna under politiskt tryck från stora krafter 1981 visat att de ej kämpade för sin rätt, vakade för den, enligt Bertil Bengtssons votum i HD 1981 (jakt-fiske) kunde Per Unckel 1992 i riksdagen utnyttja samernas oenighet och brist på sakkunskap – samarbete. Betydelsefull var skattläggningen av jakträtten 1646 och av fisket 1841, genom författning 1841 och på den grundade lagakraftvunna avvittringsutslag, grundade på jordebokens skattetal för skattefjäll alltsedan 1646 års skattläggning (en helt annan avvittring än den som långt senare skedde norr om Jämtland – även där borde samernas landytor med jakt och fiske ha uttryckligen avvittrats men bl.a. landshövdingarna Widmarks kolo­nialism hindrade detta). 1992 utnyttjade samerna ej dessa skattläggningar av 1646 och 1841 i riksdagen. (Jfr 1962 års HD-mål.) Detta är fortfarande en pro­cessbar fråga.


– Innehåll –

Copryright 1966 till dags dato Tomas Cramér. Senast uppdaterad Wednesday, March 30, 2005. Sidan laddad gånger. Webmaster Carl Cramér.