Föredrag om urfolks rätt och FN:s dekad 1994–2004

inför en talrik engagerad publik å Odd Fellows lokaler, V. Trädgårdsgatan i Stockholm den 19 januari 2005

av Tomas Cramér


Föredraget är en parallell till 20 framställningar om djupare historiska och antropologiska aspekter på samefrågan, redovisade i Vinterstierna I (2000) och Vinterstierna II (2004), bl.a. på Etnografiska Museet och Utrikespolitiska Insti­tutet.

            Det finns ett stort intresse för samefrågan i de tätt befolkade delarna av Sverige. Detta starka intresse fångas ej upp av de politiska partierna. Publiken har genomgående varit talrik, intresserad, sakkunnig och frågvis.

–––––––––––––––––

Som ordförande för dekaden har Peter Weiderud fungerat över tio år. Det som har kommit ut i skrift är en mycket svag broschyr, som heter Samer och som har en hel del grova felaktigheter och inte för oss de väsentliga dragen. Man kan säga att man är rätt lite påläst i den här dekaden. Det finns en omfattande litteratur och jag har t.ex. givit ut ett par böcker som heter Vinterstierna, ca 700 sidor tillhopa. De är redogörelser för inte mindre än tjugo konferenser, som har varit i Stockholmsområdet med en analys av rättsutvecklingen för samerna. Det syns mycket lite av det i den här skriften Samer.

            Den 6 december 2004 hölls ett seminarium på lilla Dramaten med senare mottagning hos kung och drottning på Slottet. Där talade bl.a. en världsledande same, professor Ole Henrik Magga från Norge, som också är ordförande i FN:s kommitté för urbefolkningar. Han är alltså en världsledande representant för urbefolkningarna. Han sa då: "Jag är, Ole Henrik Magga, från Kautokeino", som ligger här uppe [karta], och som tillhörde Torne Lappmark, men som Sverige förlorade 1751, när man drog upp gränserna mot Norge under en svag period för Sverige, politiskt och militärt. Och då säger Ole Henrik Magga, inför kungen och drottningen och en ganska stor publik, där också vår sameminister Ann-Christin Nykvist ingick, "Jag är från Kautokeino, som vi har pekat ut, och det tillhörde Sverige före 1751 och det finns de i Kautokeino som tycker att det vore bättre om det fortfarande tillhörde Sverige. Det har alltid varit så att de svenska kungarna har varit de som har slagit vakt om samernas rättigheter." Det var ju remarkabla ord inför kungen och drottningen och motsvaras inte alls av vad den här dekaden har åstadkommit. Det är en reklambyrå som har gjort den här mycket innehållslösa skriften Samer

            Gustav Vasa förklarade i två brev 1551, att vissa uppräknade samebyar, som är identifierade – en sameby är ett långsträckt område, man ser dem på den här kartan – ägde sitt land och sina fiskevatten. Jag frågade för säkerhets skull Ole Henrik Magga efteråt: När du talade om det här, tänkte du då framför allt på Gustav Vasas brev 1551? Ja, det bejakade han och sa att det var ju också hela Vasaätten, som slog vakt om samernas rättigheter. Erik XIV, Johan III, 1584 gjorde han ett betydelsefullt uttalande, och sedan kom ju Karl IX, som var lapparnas konung, han tog upp det i sin egen kungatitel och förklarade också att samerna ägde sina områden år 1602. Gustav II Adolf fortsatte i samma anda och Sverige erövrade Jämtland-Härjedalen i Brömsebro-freden 1645. Det hade alltså tillhört Norge tidigare men hade varit ockuperat länge av Sverige och till­hörde hela tiden ärkestiftet i Uppsala. Jämtland och Härjedalen erövrades 1645 och 1646 skattlades de här områdena, som kallas för skattefjäll och som ligger här i fjällvärlden i Jämtland och Härjedalen, av drottning Kristina, som vanlig skatt, samma skatt som bönderna betalade. Det betyder alltså att man fick skattemannarätt med särskild rätt till djurskjutning.

            Det har man sedan försökt att förtiga och ingenting av det som Ole Henrik Magga tog upp och som jag har tagit upp i två böckerna, som jag visade, Vinterstierna, är med i skriften Samer. Så det är mycket svagt faktiskt.

            Någonting som är extra remarkabelt är följande: Sverige, liksom Norge och Finland är skyldigt att rapportera till två FN-kommittéer som finns i Genève, en för rasdiskriminering och en för mänskliga rättigheter. Där har Sverige fått all­varlig kritik för att man inte ratificerat den konvention från 1989, som heter ILO 169 och som just handlar om urbefolkningar. FN-dekaden, vars ord­förande, som sagt, var en man från UD, som heter Peter Weiderud, tar överhuvudtaget inte upp detta med den kritik Sverige har fått från FN-kommittéerna. Det är ju synnerligen remarkabelt. På samehåll överväger man nu att vända sig till FN:s kommitté i Genève och säga, att det är ytterst egen­domligt, att FN har tillsatt en dekad och att det finns en svensk kommitté för detta och att den inte bryr sig om, markerar inte ens, att Sverige har fått en seriös kritik från FN. Det är ju mycket egendomliga förhållanden. Det påpeka­des, som sagt, av Ole Henrik Magga inför kungen och drottningen. Jag har inte sett att mottagandet på Slottet, för en ganska representativ sameförsamling, överhuvudtaget har nämnts i media. Det är på något sätt så att regeringen gärna vill att samefrågorna ska läggas i tabu och inte behandlas i media. Denna ändå ganska intressanta händelse, att samerna mottogs på Slottet vid dekadens avslutande, har jag inte sett återspeglad.

            Jag hade i alla fall tillfälle då, när vi fick hälsa på kungen och drottningen, att säga till dem, att när Deras Majestäter gifte sig i Storkyrkan, så var en ledande same, som heter Anders Åhrén och hans fru där i samedräkt. Anders Åhrén och jag lämnade ett antal volymer i en skriftserie, som heter Samernas Vita Bok, till kungen några år senare och nu har det kommit ut ytterligare volymer i den här serien och så lämnade jag över de två böckerna Vinter­stierna I och II till kungen. Jag märkte att drottningen var särskilt tilltalad av att man förde bröllopet på tal för det var ju den stora succén, kan man säga, den stora inledande succén, populariteten, det lyckade bröllopet. När drottningen är i norr, bär hon ju sin eleganta samedräkt med mössan av Rosmarie Huuva.

            Sedan blev det nästa dag, den 7 december, ett mycket intetsägande semina­rium i andrakammarsalen i Riksdagshuset och därefter blev det en oerhört överflödande middag på UD för alla dessa. Även jag var där. Man kan nog kanske möjligen säga att det hölls tal i de här sammanhangen, men man fick inga positiva besked. Peter Weiderud gav inga positiva besked, ministern Ann-Christin Nykvist gav inga positiva besked, däremot två negativa, nämligen att konventionen, som jag nämnde, ILO 169, inte ska ratificeras under den här mandatperioden, som man hade lovat tidigare.

            Vidare sa sameministern att några åtgärder för sydsamer, som är en mycket intressant samegrupp i Jämtland och Härjedalen, ska det inte bli. Man har er­känt samespråket som ett minoritetsspråk men det fungerar i verkligheten bara längst upp i norr, i några kommuner där. Det tycker jag för min del är ytterst beklagligt, att inte sydsamerna får en plats där, därför att en del framstående arkeologer anser att sydsamerna är extra intressanta. De menar att samerna överhuvudtaget trängde fram, färdades utmed Atlantkusten, levde ungefär som eskimåerna gör på Grönland, och då var det alltså inlandsis uppe i norr och även på sydsvenska höglandet, men det fanns ett pass, Jämtlandspasset. Enligt den framstående arkeologen Björn Ambrosiani var det genom Jämt­landspasset som sydsamerna trängde in på ett mycket tidigt stadium, långt in­nan några svenskar överhuvudtaget fanns på Sveriges område. Men sådana mer djupgående reflektioner gör inte sameministern och det gjorde inte Peter Weiderud heller.

            2005-01-13 stod det en mycket intressant artikel i Svenska Dagbladet av Hans Ingvar Roth. Han skriver under rubriken Urbefolkningarna kastar av sig offerrollen och nämner om ett seminarium som hölls på Island 2004, där man tog upp sådana här saker. Han nämner samerna flera gånger i det samman­hanget. Ingenting av detta syntes till den 6 och den 7 december utan man får det allmänna intrycket att de som sysslar med detta i departementet inte är in­tresserade av att sätta sig in i frågan, sätta sig in i det här som professor Ole Henrik Magga tog upp inför kung och drottning. Man bara försöker felaktigt göra gällande att det politiska styret över samerna sköts av Sametinget.

            Sametinget kom till 1992 genom ett riksdagsbeslut men då gjorde man samerna och deras valda ting till ett statligt ämbetsverk. Det är ju klart att ett statligt ämbetsverk inte kan hävda sig mot staten själv. Staten kan inte processa mot staten, så därmed har man ju neutraliserat det mesta av de samiska aktivi­teterna. Tinget, som inte har något eget förvaltningsområde, får inte sköta om några aktuella samefrågor, t.ex. inte jakt och fiske, som man tog ifrån samerna samtidigt som man inrättade Sametinget. Så det är ganska bedrövligt ställt och man måste ifrågasätta varför inte sameministern och hennes byråkrater er­känner hur det är ställt. Ministern hade den 6 och 7 december en blomstrande retorik men det enda konkreta som kom fram var de två negativa beskeden som jag nämnde.

            Det är ju väldigt egendomligt att man kan sköta saken på det sättet, när det finns så mycket litteratur. Som jag nämnde i två böckerna, som jag själv har givit ut, finns det ju redogörelser för inte mindre än 20 seminarier, flera har ägt rum på Etnografiska Museet och ett ägde rum på Utrikespolitiska institutet. Man har tagit upp de här sakerna seriöst. Men det har bara försvunnit. Den 6 och 7 december nämndes det ingenting om dessa seriösa saker och man kom med den här reklambyråprodukten, som också är utgiven av Jordbruks­departementet och Sametinget, men det är ju Sametinget i dess egenskap av statligt ämbetsverk utan eget förvaltningsområde och därför ofritt. Ett ämbets­verk med förvaltningsområde får och skall sköta själv detta förvaltnings­område, men för samernas del gäller ministerstyre, som vi icke skall ha i vårt land. Informationspengarna 20 miljoner kronor är ett typiskt uttryck för minis­terstyre. Samefolket är ju icke bara renskötarna. Samefolket skall ej vara under ministerstyre.

            En annan märkvärdig och beklaglig skrift är Bertil Bengtssons Samerätt, som har kommit ut alldeles nyligen. Där fixerar han sig bara vid ytliga para­grafhistorier, alltså juridiska svenska formalia och är inte alls inne på de här historiska rötterna, som Ole Henrik Magga tog upp inför kungen och drott­ningen, Vasaättens positiva inställning som återkom sedan, när man 1751 drog upp gränsen mot Norge, som man kan se här på kartan. Det var alltså ganska sent som man drog upp den gränsen. Då bifogade man också någonting, som kallas för Lappkodicillen, ett tillägg till gränstraktaten, där man försäkrar att samerna ska ha rätt att passera gränsen höst och vår med sina renar. Man garanterar också samerna egen domstol, lapprätten, 1752 bekräftad av Svea hovrätt och man garanterar dem neutralitet i krig. Ingenting av detta nämns i de här skrifterna, som jag nu kritiserar här. Det är ju beklagligt att man ser så juristformellt och så reklammässigt och utan fördjupning på de här frågorna, som verkligen är viktiga. Själva budskapet i ILO 169, MR-konventionen och rasdiskrimineringskonventionerna tycks Bengtsson varken höra eller se i para­grafskogen, ej heller den kritik Sverige fått internationellt av FN:s organ, som vill att Sverige skall ge samerna självstyre, folkräkning av alla samer och klar markrätt enligt folkrätten, se bl.a. Vinterstierna II, sid 342–376.

            Denna konvention som Sverige arbetade mycket för att få till, men sedan inte har velat ratificera, ILO 169, gäller alltså 300 miljoner urbefolkningar i hela världen och någon promille av de där urbefolkningarna är renskötare. Men i Sverige har man gärna velat uppfatta det så att ILO-konventionen bara gäller renskötsel. De utredningar man har gjort, statliga utredningar, utgår från detta felaktiga antagande.

            Det är då nu framför allt två internationella frågor, som är aktuella och det ena gäller FN och den seriösa kritik som Sverige har fått från FN, liksom även Norge och Finland. Den andra frågan är Norgefrågan, som jag ska återkomma till.

            Jag kanske skulle nämna någonting om bilden som ni ser där. Det var alltså 1972 som det hölls en miljökonferens. Det var i Stockholm och där började man väl egentligen att introducera miljötänkandet. Där var också indianer när­varande. Dagens Nyheter var då mycket intresserad av sådana här frågor, vilket intresse DN senare tappade tyvärr under Per Wästbergs chefredaktör­period. Då var det locket på med samefrågan i DN. Men när det här skedde 1972, då hade jag goda förbindelser med DN och skrev själv där mycket. Då flög vi upp, Chief George Manuel, han som är till höger, med DN:s plan till Kiruna och sedan med helikopter ut till Rensjön, en sameby och då sa DN:s fotograf till mig kvällen innan: Nu ser du väl till att han har den rätta kostymen på sig? Då ringde jag till Johan Kuhmunen och framhöll detta i lämpliga orda­lag. Han hade då den största mösstofsen i Sverige och när vi 'ringade' över Ren­sjön med helikopter förd av Olle Ek, så såg man den där tofsen och fotografen omfamnade mig i helikoptern. Så kom bilden på första sidan i DN. Då fanns det medialt intresse för sådana här frågor, som nu på något sätt har ebbat ut. George Manuel var ordförande för Kanadas Indian National Brotherhood och bilden har en stor symbolik.

            I Bertil Bengtssons framställning är samerna en välsmord kugge i ett kolo­nialt nedvärderingsparagrafmaskineri (som uteslutande är näringspolitiskt) med falsariet lapprivilegium (bortdömt 1981 av HD) som förblivande grund; enär riksdagen trots löfte aldrig följt upp 1981 års dom. 1683 års påbud kan ald­rig gälla fjällen, enär det gäller skog för bergsbruket. Sådan skog saknas i fjällen. Bengtssons Samerätt är en partsinlaga, som kan verka plausibel så länge de mäktiga media ej synar den mot annonsörviljan som styr, särskilt när nu gratispressen tillkommit med ökad annonsörmakt. De politiska partierna är rösträknare, vilka liksom Bengtsson bortser från budskapet i rasdiskrimine­rings- och MR-konventionerna samt Europa-konventionen, vilken ingår i svensk lag. Detta budskap har FN-dekaden 2004 helt utelämnat, trots FN:s tyd­liga uttalanden i Genève.

            Vi kanske skulle kunna visa nästa bild. Det där är en karta över Sverige och Norge från 1776 eller någonting sådant. Där ser man så tydligt att även nu­varande norra Finland ingick i Sverige. Det som är längst till höger är Kemi Lappmark som avstods 1809. Så kommer Torne Lappmark och där ingår Kautokeino, där Ole Henrik Magga bor. Han sa ju, som jag nämnde, att det finns de som tycker att det vore lika bra eller bättre om Kautokeino fortfarande tillhörde Sverige som före 1751. Så det är ju en enhet, det här sameområdet. När Finland t.ex. har fått amper kritik av FN:s kommittéer för att de inte tar seriöst på samernas äganderättsfrågor, så är det ju så att Kemi Lappmark och Torne Lappmark, Pite Lappmark, Ume Lappmark, alla tillhörde Västerbotten. Juridi­ken är ju densamma för hela området och därför måste man ta de mycket posi­tiva sameuttalandena som grundlagsutskottet har gjort i Finlands riksdag på allvar och göra klart för sig att de gäller också Sverige och svenska sameområ­den.

            Jag nämnde alltså att det här med FN är en internationell fråga, som har vanskötts av Sverige och av den svenska sameministern och dekaden under Peter Weiderud. En annan internationell fråga, som kommer upp, är frågan om betesrätten i Norge för svenska samebyar. Jag nämnde att Kodicillen av 1751 gett en fri gränspassage. Jag var med 1972, då jag tillsammans med ambassadör Love Kellberg och andra från Sverige och motsvarande på norska sidan, åstad­kom en renbeteskonvention. Den har gått ut nu efter 30 år, men är förlängd och det är ett stort problem hur det ska bli med den i fortsättningen. Då gäller alltså rätten till de här områdena. De röda områdena på kartan är sådana områden som Norge tog ifrån de svenska samerna i konventionen 1972. Nu vill de gärna fortsätta och ta bort områden. Jag har nyligen fått göra en intervju med Love Kellberg. Han och jag är väl kanske de som kan det här bäst, eftersom vi var med för 30 år sedan, då man förhandlade och det var mycket intrikata förhand­lingar. Altevatnmålet av 1968, jämfört med Varfjell 1979, ger samerna en civil­rätt, som måste ytterligare befästas. Den civilrätten tillhör sameby och kan ej disponeras av staten.

            Vi kanske skulle kunna visa några bilder till. Det där är en målning av Johan Fredrik Höckert från 1855. Den heter Lappmässa i Lövmock och den visar samerna som vanliga människor. Den fick guldmedalj på Paris-salongen 1855.

            Det här är en bild från en svensk tidning 1877 och då är det alltså en helt annan anda. Här är samerna importerade från Kautokeino, nu i Norge till Berlins Zoologiska trädgård av Hagenbeck, zoo-firman i Hamburg, och man gör skallmätning på dem. Nu har det alltså inträffat en vulgärdarwinistisk epok och det har blivit något helt annat. Det klara människovärdet är ej längre kvar, det förtrampas, som senare sker, särskilt i 1928 års lag, grundad på falsariet lapprivilegium, som riksdagen ännu kolonialistiskt fasthåller.

            1868 var samefrågan uppe i Högsta Domstolen och den här mannen, Edvard Henrik Carleson, som sedan blev statsminister, försvarade då samerna, så då bestod ännu samernas juridiska värde i Sverige.

            Det här är en förfader till mig, som heter Viktor Cramér och han var med i HD då, 1868. När jag så småningom vann ett mål i Høyesterett i Norge, så var det en glädje för mig att i Høyesterett kunna åberopa 1968 vad Viktor Cramér hade sagt i HD 1868. Jag tror att jag ska sluta med det. //Skratt och applåder//

Ordföranden

Vi har tid för lite frågor, varsågod.

Jag tänkte bara ge en liten komplettering. Samerna har fått en representant i Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin från och med i år. Där finns den främsta expertisen, när det gäller skog, jord och jakt och fiske bl.a. Vi hoppas mycket av hans ledamotskap där och att han kommer att göra sig hörd. Han får ett nytt forum att arbeta från.

Hur många samer finns det?

Tomas Cramér

Ja, man brukar säga att det finns 20.000 samer i Sverige, 40.000 i Norge, totalt inklusive Ryssland kanske 80.000. En intressant sak är att de svenska samerna är alltså 20.000 ungefär. Ålänningarna som har en kollosalt fin självstyrelse är inte fler än 25.000. Ålänningarna har självstyre, färingarna har självstyre, grönländarna har självstyre. De enda som inte får åtnjuta det självstyre som de ska ha, enligt FN-konventionerna, är samerna.

Den sydsamiska gruppen, som jag förstår är väldigt liten, är deras språk därmed hotat?

Tomas Cramér

Ja, det är starkt hotat.. Jag har inte lärt mig samespråket, för jag kom från Svea hovrätt och Kammarkollegium och jag visste att jag skulle få så mycket att göra med juridiska frågor… Jag har ju fört jättelika processer, jag nämnde att jag vann en seger 1968 i Høyesterett, men däremot så har jag beflitat mig om att umgås med samerna och det har jag gjort i form av älgjakt. Det har jag bedrivit i Jämtland, i Norrbotten och Västerbotten, så jag känner väl till förhållandena. I Jämtland håller de faktiskt fortfarande sydsamiskan vid liv.

Ohörbar fråga

Tomas Cramér

Det är en väldigt intressant fråga. Det försökte de också då den 6 och 7 december, att liksom lägga dimma över den frågan. Man tog nämligen fram norska damer som var skolexperter och de talade om skolan för samer i Norge. Därigenom kunde man från svensk sida kolonialistiskt skickligt lägga i dimma att i Norge har det alltid varit så att man har räknat samerna som ett folk, där renskötarna är en minoritet inom detta folk, under det att Sverige har försökt att bara erkänna renskötarna som bona fide-samer. Sverige drar växlar på renskötarnas ringare förmåga att själva försvara sig.

            Det gjorde man bl.a. genom att den första biskopen i Luleå Olof Bergqvist 1913 införde en särskild nomadskola. Då fick man inte bo i hus, man måste bo i kåtor, som inte var som lappkåtor utan s.k. brädkåtor, smittfarliga, och det var bara fjällsamernas barn som fick gå i de skolorna, med lägre bildningsmål. Man införde alltså någon sorts apartheid inom samegruppen. Endast renskötarnas barn var äkta samer. Jordbrukarsamer, s.k. lärda samer, lärare osv. skiljdes bort och så är det fortfarande i Sverige, vilket naturligtvis är väldigt olyckligt. Detta påpekade jag i debatten. Om man tänker sig att alla som studerar osv. sållats bort från samebyarna och samebyarna då faktiskt blir utsatta för en viss brain drain, så har ju det en förödande verkan för samerna. De intellektuella, som behövs i t.ex. alla föreningssammanhang osv. kommer ju då bort. Man måste säga att Sverige som kolonialmakt är ett väldigt skickligt land. En del av den koloniala skickligheten består i att förneka det faktum att Sverige, hemma, är ett kolonialvälde över samerna och deras landrikedomar, som de förvärvat genom ockupation, stora landytor som de behövde, och förvärvade äganderätt till som kungen erkände, skattemannarätt. Här får man ej, när samerna en gång vunnit äganderätten genom civilrättslig ockupation och skattläggning, införd i jorde­boken som skattetal, vilka sedermera genom lantmäteri fick kartor och gränser (avvittringen 1841), senare komma med falska motargument. Sådana argument är att samebyar ej skulle ha existerat före 1886 (NJA 1981, sid 1). Det mest per­manenta i samernas historia är samebyn, sedan Gustav Vasa, ledd av en finne-konge i lappfiellerne. Man måste dra ut sanningen ur källorna. Man kan ej dri­va renskötsel som ensam individ.

Ordföranden

Vi satt vid lunchbordet och pratade om hur EU-medlemskapet märks i Sverige. Man kan ju göra en reflektion efter att ha hört dig, att det kanske mest svenska som finns är inte avundsjukan utan det är självtillräckligheten och den tar sig uppenbart även uttryck gentemot våra minoritetsfolk, vårt urfolk, ett gene­rande faktum som jag hoppas kan ändras. Men jag tvivlar på att det finns talesmän av din kaliber som kan rätta till det där. Jag hoppas att Sametinget och deras framtida ombudsmän, om de har sådana, kan vara lika stridbara som du har varit.

            Vi ska be att få tacka för ett väldigt intressant och tankeväckande föredrag och det gör vi med det här diplomet. Tack, tack. //Applåder//

Efterskrift

Missaktningen av samerna i skriften Samer 2004 är sannolikt straffbar enligt 16:8 i Brottsbalken. Läs hela paragrafen!


– Innehåll –

Copryright 1966 till dags dato Tomas Cramér. Senast uppdaterad Wednesday, March 30, 2005. Sidan laddad gånger. Webmaster Carl Cramér.