När ämnet gäller de svenska samerna och konventionen om renbete 1919–1972 i Norge för dem, vill jag gärna utgå från begreppet hegemoni, som enligt Natio­nalencyklopedin (NE) bl.a. betecknar den makt som utövades av Storbritan­nien under 1800-talet och av USA efter andra världskriget. Utan att vara marxist vill jag även erinra om Gramscis definition av hegemoni som den makt över människo- och samhällssynen som en ledande klass utövar vid sidan av sin ekonomiska och politiska dominans (NE). Ingen torde förneka att Sverige styrts hegemoniskt under lång tid i denna mening, i samefrågan (Gramsci eller ej).

            Samerna hade en relativ självständighetstid från 1950, då Svenska Samernas Riksförbund (SSR) bildades av den eminent kunnige kyrkoherden Gustaf Park i Stensele, och fram till 1981, då SSR gjorde det fatala misstaget att ej gå till Stras­bourg med Bertil Bengtssons samevänliga votum i HD (obs. tingsrättens helt samevänliga dom) 1981 i Skattefjälls-målet. Även om samerna ej skulle ha vun­nit ett sådant mål, skulle de dock visat att de var beredda att kämpa för sin sak. Med all sannolikhet skulle samerna då ej förlorat kontrollen över sin sista om­sättningsbara nyttighet, jakt- och fiskerätten, som Per Unckel tog ifrån dem i riksdagen 1992-12-15, utan politisk opposition. Samerna hade visat en starkt negativ skylt 1981, jaktintressena intrigerade framgångsrikt mot dem.

            1981 ville SSR:s landsmöte ej gå till Strasbourg, tänkte ej på möjligheten att gå dit i förhandlingssyfte eller på att eljest tillvarataga förhandlingsmöjligheter av skilda slag. Det var uppenbarligen starka politiska krafter som påverkat och skrämt upp landsmötet 1981 och som sedan fortsatt en intensiv propaganda i tidningen Samefolket, som blott läses av ett mindre antal personer, samer och byråkrater.

            Det har framgått att en senare SSR-ordförande, Nikolaus Stenberg, ångrade att han 1981 lät sig skrämmas politiskt att lyda hegemonin. Han är ej ensam.

            SSR:s självständighetstid stod i tecknet av professor Israel Ruong, som var språkman och hade – från en mycket låg start, då han ej ens kände till lapp­kodicillen 1751 – skaffat sig en insikt i den ytterst komplicerade samejuridiken. Ruong och landsmötet startade Altevatn-målet i Norge 1963, som ledde till de avgörande civilrättsliga segrarna för alla samer 1965 och 1968 (Høyesterett under Terje Wold). Dessa segrar i enhälliga norska domstolar blev utgångs­punkten för de norska samernas hungerstrejker kring det juridiskt obetydliga Alta älv-målet. I Varfjell-målet 1979 bestyrks Altevatn. Ruong och landsmötet startade även Skattefjälls-målet 1966.

            I Norge råder ej den politiska domstolshegemoni – begränsade tankesfär – som Sverige har. Redan 11:14 i den svenska regeringsformen sätter HD på plats. Domstol får ej underkänna lagar för att de är grundlagsstridiga, annat än i (icke existerande) uppenbara fall.

            Utnämningarna till de högsta domstolarna sker utan sakkunnigprövning. Regeringen sätter dit välprövade departementsjurister, som skrivit de lagar ministern vill ha, och förgätit den rätt till eget votum man har i en hovrätt, och givetvis ej kan ha i ett departement. Kandidaten är efter många departementsår gleichschaltet, likriktad, och detta grundar en hegemoni i HD i samefrågan. Unga utredare vill komma till departement och lägger sig därför i hegemonisk position.

            Intet parti i riksdagen är intresserat av samefrågan eller har någon sakkun­skap i denna. Alltmer är det så i svensk politik att les extrêmes se touchent, ytter­ligheterna berör varandra, särskilt de stora politiska partierna. Det blir allt svå­rare att få gehör för urfolkssynpunkter, som är något annat och mer än minori­tetssynpunkter, urfolksrätt redan i allmän folkrätt.

            ILO 169 av 1989 är en global konvention för urfolk, ej en konvention för renskötare. ILO 169 gäller urfolk om tillsammans 300 miljoner, varav ett fåtal är renskötare. Det är alltså helt fel att utredningen om samerna i Sverige och ILO 169 blott gäller renskötsel och renskötare. Landshövding Heurgren och sekrete­raren Marie Hagsgård har alltså gjort en grov uppsåtlig miss, som andra fort­satt. Den andra slutsats som kan dras är att Sverige ej vill lösa frågan och att utredarna liksom HD styrs av hegemonin. Positionerna i samhället får ej för­ändras. Samer får ej höjas och svenska domstolar får ej hjälpa dem, som de norska gör.

            Men då kommer nästa fråga: Är Sverige med på att svenska medborgare berövas sin civilrätt i annat land, ett land som knappast kan expropriera de svenska samernas civilrätt då landet Norge har ratificerat ILO 169, och knap­past heller kan införa generande reservatbestämmelser eller gränspassage­bestämmelser el. dyl. riktade mot urfolket. Nomadismen och samebyns tradi­tionella gränser skall ju respekteras, gränser för distrikt (i kodicillen = samebyn = universitas; obs. occupatio per universitatem i kodicillens förarbeten). Detta kan norsk domstol korrigera, i kraft av folkrätten brister hegemonin.

            För att repetera något: Samernas i Sverige stora främsta motpart är staten, som tagit till sig urbefolkningens mineral, vattenmagasin, timmerskog och ut­rymme för tung motoriserad turism, snart rovdjursskådning och etnoturism (indianpolitik, kleptokrati). De intressen som står samerna emot kan gott klassi­ficeras som hegemoniska klassintressen – rasintressen inom politiken och de högre domstolarna. Sverige tillvaratar ytterst skickligt hegemonin gentemot samerna, och gjorde genom ett snilledrag det valda sametinget 1993 till ett statsämbetsverk men utan dessas viktiga traditionella självständighet mot staten i fråga om ämbetsområdet (se Konkurrensverket). Sametinget har ju intet ämbetsområde, ej ens information om samerna får sametinget sköta, förmod­ligen i regeringens skräck för samernas samepolitiska program av 1968 (själv­ständighetstiden, rätten till land och vatten, samernas värdegrund). I stället sköter fyra departement utdelning av 20 miljoner kronor till sameinformation, t.ex. till nationella bastioner som Skansen (600.000) medan den äldsta same­sammanslutningen, Same Ätnam från 1945, fått nej till pengar.

            För att ytterligare repetera. Sverige har betjänat sig av samerna för riks­gränsbevakning sedan Gustaf Vasa 1526, 1543 (lappgräns, jakträtt och rätt till jaktbyte även nedan lappgränsen, skattemannarätt), 1551 (rätt till fast egendom, äganderätt). Vasaättens kungar, ofta, och Kristina som drottning slog 1646 vakt om skattemannarätten och jakträtten samt om samerna som riksgränsbevakare, deras skattefjäll ha tillika med Jemteland 1645 tillfallit Sverige, varför en same "finnekonge i lappfiellerne" (chef för kollektiv) uttryckligen skattlades, och denna skatt upptogs i jordeboken. Det var dessa skattetal som avvittrades 1841 med bevarad skattemannarätt. HD saknade 1981 den erfarenhet av kameral rätt som krävdes, vägrade taktiskt remiss till Kammarkollegiet och styrdes utan att själv förstå det av den härskande hegemonin, innebärande oacceptabel nedvär­dering i själva lagstiftningens grund. Det ligger också i hegemonin att all ned­värdering kraftigt förnekas, och att den höga uppskattningen av samerna 1751–1752, 1789, 1841, 1868, 1871 och 1873 ej kan återföras, samerna måste stå kvar längst ner.

            Urfolksrätten är en rätt av säreget slag, en rätt sui generis. Det klargjordes under den trots yrkande icke protokollförda förberedelsen i HD att en sådan rätt ej skulle komma under bedömning i det dispositiva Skattefjälls-målet. Något yrkande på en rätt sui generis gjordes därför ej. Vad som skulle bedömas var vanlig svensk fastighetsrätt, närmast urminnes hävd, som HD sedan tolka­de ned till att blott gälla vissa kullar inom skattefjällen, en negativ tolkning som förvånade då och ännu mera nu, med den utveckling som skett. Det var ju de gamla skattetalen i jordeboken som avvittrades. Betydelsen härav inses alltmer.

            Efter tillkomsten av ILO 169, som numera till stor del torde tillhöra allmän folkrätt, är situationen ändrad och 1981 års dom starkt föråldrad.

            Vulgärdarwinismen är numera allmänt erkänd som en viktig faktor bakom näringslagarna av 1886 och senare. Dessa rennäringslagar är icke några lagar om vem som äger fjällen (detta utreddes aldrig). Staten har ingen lagfart på fjällen, inga åtkomsthandlingar, ingen hävd, ingen sedvana. Samerna har häv­dat sina äganderättsanspråk och blott fått en otillräcklig, hegemonisk prövning. Domarna har troligen ej själva förstått hur fångna de är i hegemoniska tänkesätt som ej medger ändring av relationerna från 1880-talet. Den statliga förvaltning som sker av Fastighetsverket är grundad på förvaltningsföreskrift, ej ägande­rätt. Under äldre tider hade samerna hög status, de behövdes och 1751–1789 sågs de som viktiga och nödvändiga. Dessa författningar av 1751–1789 måste bedömas efter sin tids betraktelsesätt och kan ej sägas upp. Det är blott 38 år mellan dem.

            HD har 1981 dömt bort den vilsefarna idén om samernas påstådda privile­gium odiosum som kom 1928 och erkänt samernas civilrätt, men härtill tog riks­dagen ingen hänsyn 1992 i jakt- och fiskerättsfrågan. (s) hade nog gärna genom­fört denna hegemoniska "reform" med förintande av samernas sista fria till­gång, men hölls tillbaka av fruktan för ett eventuellt politiskt intresse att främja enskild rätt hos den politiska motsidan (Europakonventionen).

            Per Unckel önskade förvärva jägarnas röster 1992 och behövde ej frukta något intresse för samernas enskilda rätt, jakten skattlagd till samerna 1543 och 1646 och fisket 1841 (NJA 1962 s. 392), från motsidan. Samerna var vid denna tid, 1992, ej på nivå med rikspolitiken och lät sig ledas in i ett maktlöshets­system. Självständighetstiden hade under ett decennium bleknat bort 1982–1992 och har ej återkommit. Flytten norrut utan permanent representation nära regering och riksdag visade sig generera inre tvister utan udd mot huvud­motparten staten, vilken tvärtom lyckats slå under sig sametinget 1993. Kan en självbestämmanderätt återetableras som folkrätten kräver? Samerna bör erinra sig Carsten Smiths och kung Haralds ord: Norge har grundats på territorierna för två folk, norrmän och samer. Detsamma gäller ju uppenbarligen Sverige, men Sverige saknar sådana domare som Terje Wold och Carsten Smith (se vad denne senare skrivit om rättsskapande i den norska advokattidskriften, vid sin avgång som Høyesterettsjustitiarius).

            Hegemonins sverigetak är lågt, jämfört med både Norge och Finland. Visserligen har båda dessa länder också aggressiva samefiender, men debatt­taket är likväl mycket högre där, och förhoppningarna på rättskipningen större, se särskilt de färska norska samerättsfallen år 2000.

            Svenska HD har låtit sig fångas i ett mönster av statiska oföränderliga rela­tioner, där samerna för lång tid permanent ligger i botten, ehuru detta är en nyhet från 1880-talet och vulgärdarwinismen. Ett ledande av rättsutvecklingen anser Carsten Smith vara Høyesteretts sak – ej minst i samefrågan. HD har som längst sträckt sig till en invecklad fraseologi som saknat inflytande i verklig­heten och missade 1981 möjligheten att återföra samerna med 1841 års jäm­ställda avvittring, som skulle ge samerna sitt, kronan sitt och nybyggarna sitt, till läget före 1884 (Knut Olivecronas och HD:s negativa åsiktsbyte). Särskilt jämförelsen med Ålands svenska befolkning och dess bestående neutralitet av 1854 ställd mot Sapmis samiska befolkning och dess neutralitet av 1751–1752 kastar ljus över den faktiska hegemonin. Grönland, Island, Färöarna och Åland har fått självbestämmande medan samerna ej ens får informera om samerna. Ålands mest perifera socknar har fått behålla alla sina skär.

            Disputerade forskare, Ulf Mörkenstam, Roger Kvist och Åsa Nilsson Dahl­ström är närmast oobserverade i samediskussioner, ej minst bland samerna själva.

            Nu har tillkommit en avhandling 2003 av Mikael Mogren. Den romantiska kyrkan, som sysslar med fosforisterna.

            Jag har sammanfattat vad jag tidigare kommit fram till i en kort PM. (Se Bilaga.)

            I detta sammanhang vill jag citera Stig Strömholm, som skriver om rättsjäm­förelse i SvD 1979-07-01. Strömholm framhåller att en europeisk rätt kunde ha framvuxit ur läget före Napoleonkrigen.

            Strömholm fortsätter och säger att detta utgångsläge drastiskt undanröjdes av det tidiga 1800-talets idérörelser. Han utvecklar: När Europa åter höjde sig ur krutröken och vägdammet efter den napoleonska epopén, var det i för­vånansvärt många hänseenden ett nytt Europa. Upplysningstidens ljusa och älskvärda kosmopolitism, mänsklighetstro och förnuftsdyrkan hade givit plats åt romantik, historiesvärmeri och nationalism. Det egna folket ersatte mänsk­ligheten som kultobjekt; blod, ras och jord bröt in som dunkla slagord med en skickelsediger framtid, framstegstron förbyttes i svärmeri för det förflutna. I värnpliktsarméernas, språkstridernas och de chauvinistiska slagordens Europa blev rätten ett led i den nationella självhävdelsen.

            Så långt Strömholm. Vad fosforisterna egentligen avsåg och menade har nog varit fördolt för de flesta humanistiskt intresserade.

            Mikael Mogren hävdar i sin avhandling att de – liksom på sin tid Linné – var starkt bibelstyrda. Den kristna logos-kraften var deras centrala tema och för denna var samer och negrer onåbara. Samerna skärs alltså ut ur det kosmopoli­tiska sammanhang där kodicillen 1751 och universalet 1752 – efter riksdags­beslut – sätter dem och där Gustaf III 1789 bekräftar dem som skattemän med skattemannarätt.

            Erosionen av samernas rätt begynner hos t.ex. Atterbom 1813 (benäget överlämnat från Mogren). Atterbom i Phosphoros 1813:

       "De folkslag, som ännu behöfva blott de angelägna organens uppodling, äro derföre vilda; de åter, för hvilka odlingen af de fina blifvit ett lika trängande behof, civiliserade. Men endast i tempererade klimater, såsom i Grekland och Italien, är civilisationen en frivillig följd af jordens och mensklighetens lynne. I de öfriga dukar menniskan under antingen för ett öfvermått af nöd, eller för ett öfvermått af vällefnad. Lappen måste använda all sin kraft för att skydda sig emot den utifrån öfverallt påträngande förstörelsen och hans enda sällhet består i att kunna förlänga mellanskofven af en dorsk och djurisk hvila; negern åter arbetar nästan aldrig och förblifver ett ouppfostrat barn hela sitt lif igenom."

Så långt Atterbom. Detta var något gemensamt för fosforisterna. Den viktiga logos-kraften var enligt Mogren ej nåbar för lappen och negern. Här ses alltså lappen på ett helt annat sätt än 1751, 1752 och 1789, då riksdagen är mycket samevänlig.

            Under 1800-talet skiftar synen på samerna starkt. Inom juridiken slås vakt om samerna 1841, 1868, 1871, 1873 med ett åsiktsbyte av vulgärdarwinistisk färg i HD 1884–1886 (Knut Olivecrona, H. A. Widmark i riksdagen och i Norr­botten).

            I opinionsbildningen tänkte man i Sverige före 1809 i öst-väst, med Finland, Estland, Lettland, tyska provinser, språklig mångfald. Efter 1809 kommer Geijer med Vikingen, som ej är same eller finne och Tegnér med Frithiof, som är norsk arier. Tankarna går i nord-syd och samer och tornedalsfinnar känns som oöns­kade relikter.

            På detta sätt kan vulgärdarwinismen anknyta till en redan strax efter 1809 inträdd stark brytning med upplysningstidens kosmopolitism. Den juridiska brytningen kommer dock först så sent som 1884–1886 med näringslagar, som ej är lagar om vem som äger fjällen (detta var som redan nämnt aldrig utrett; en ändring av jordeboksnaturen i strid med 1789 års riksdagsbeslut kan aldrig ha någon självständig juridisk betydelse; avskrivning av grundskatterna kan ej ha någon verkan av minskning av civilrätt).

            Det samhälle av statiska relationer, omöjliga att förändra, som Sverige bli­vit, innefattar samernas underordning. Hur väl samernas skattemannarätt än styrks, med skattläggning av jakt 1543 och 1646 och av fiske 1841, allt bekräftat med avvittringsutslag vid 1800-talets mitt, i flera fall av Kungl. Maj:t, är det ej möjligt för HD att besegra hegemonin. Det finns alltför starka norrlandskrav och alla våra sju riksdagspartier samlar röster och är rädda att tappa röster i norr genom samevänlighet. Samernas egna röster är försumbara, men partierna låter sig i samefrågan domineras – för hela landets vidkommande – av risken för röstförlust i norr.

            Vad som är en stor etisk och moralisk fråga – vad Sverige gör för Europas mest utpräglade och särpräglade urfolk, som har sin styrka i själva sitt levande liv – ej i någon Shakespeare eller Goethe – blir en taktisk statisk hegemoni-fråga, som går ut på att hålla nere – i HD, i politiken. När det gäller att försvara existensen och rätten i Norge är behovet av stöd från Sverige dock så eminent att det måste presteras.

PM 2004-06-21

Svensk samevänlig mentalitet 1751–1809

upplöses successivt mot 1800-talets mitt och slut

(Ref. Cramér: Vinterstierna I och II 2000–2004)

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

En stor juridisk framgång för samerna var kodicillen till gränstraktaten med Danmark-Norge 1751 med bl.a. den av samer helt bestående lapprätten, som skulle syssla med arvs- och markfrågor och bekräftades av Svea hovrätt på kungl. befallning 1752 genom ett universal, sedan kodicillen efter kungl. pro­position godkänts av riksdagen.

            Endast 38 år senare bekräftade Gustaf III skattemannarätten 1789 genom den banbrytande förenings- och säkerhetsakten, där även jordnaturerna (kame­ral rätt) bekräftades inklusive underförstått samernas skattemannarätt och rätt till djurskjutning av 1646. Jordnaturerna förklarades oföränderliga.

            Uppfattningen om minoriteters rätt var oförändrat stark – samma juridiska mentalitet rådde 1751–1809.

            Kring 1809 ändrades detta. Sveriges traditionella öst–väst-axel byttes mot nord–syd och samer och tornedalsfinnar kom att betraktas som oönskade ano­malier i ett germanskt nytt Sverige.

            Petrus Laestadius i Journal och Tillägg har skildrat hur länsstyrelsens maktutövning kring 1830 bröt ned den författningsstadgade lapprätten i prak­tiken, ehuru kodicillen som författningstext starkt försvarades i HD 1868 och i riksdagen 1871 och 1873 (civilminister Axel Bergström).

            Den juridiska mentaliteten var densamma (samevänlig) 1751–1809.

            Sedan förändrades den successivt under inflytande av Den Nya Skolan 1809–1830 med betydelse framöver 1800-talet. 1884 i HD (Knut Olivecronas åsiktsbyte) fick Den Nya Skolans åsikter (ej minoritetsvänliga) starkt stöd av vulgärdarwinismen (Darwin 1859) med början hos Gustaf von Düben 1872 i Svensk Tidskrift med Hans Forssell som redaktör.

            Viktiga delar av det samenegativa mentalitetsskiftet kom dock som sagt redan genom Den Nya Skolan, skildrad av dr Mikael Mogren i avhandlingen Den romantiska kyrkan 2003.

            Efter 1884–1886 kan juristkåren ej längre urskilja sina egna (nya) fördomar, som förstärks av nationalistiska bastioner särskilt inom museiväsendet, teknisk- och ekonomiutbildning i Sverige.

            Konventionen om urfolksrätt ILO 169 av 1989 är mer förenlig med tänkan­det bakom 1751 års kodicill och 1789 års riksdagsbeslut under Gustaf III, vilken även ville införliva Norge med stor samebefolkning, än med de förvridande nationalistiska bastionerna von Düben 1872, Hazelius 1873, Knut Olivecrona i HD 1884.

            ILO 169 åsyftar 300 miljoner urfolk, som sådana, som folk. ILO 169 åsyftar ej renskötare, endast få av de 300 miljonerna är renskötare, utan samerna som folk, urfolk, och detta måste lagstiftaren noga iakttaga. Utredare försummar dessa viktiga mentalitetsförändringar, som måste observeras för en rätt lagtolk­ning i domstol, samernas äganderätt påverkas ej av näringsrättsliga lagar.

Rätten är given för de vakande och ej för de sovande

                                                                                                 Professor Israel Ruong, SSR:s ordförande

Journalisten Christian Catomeris har skrivit en bok med titeln "Det ohyggliga arvet", Ordfront 2004 (320 sidor). Catomeris behandlar finnarna i Sverige, tattarna och zigenarna, afrikaner och orientaler på ett ganska tillfredsställande sätt. För alla liknande grupper är det ju det svenska lagverket som utgör basen för deras liv i Sverige och i de nyss­nämnda fallen är detta rätt väl iakttaget.

            När det kommer till samerna är motsatsen fallet. Catomeris anger på sid 309 att docent Lennart Lundmarks sameforskning i Umeå utgör huvudkällan till sameavsnittet.

            Lundmark har skrivit i olika riktningar om samerna. Catomeris har fastnat för en facett av Lundmarks sameproduktion och syns ha missat en tungt vägande del som har med det avgörande juridiska skelettet att göra och återgår på Upplysningstidens samekodicill till gränstraktaten med Danmark-Norge 1751, på kungl. prop. godkänd av riksdagen, och Gustaf III:s erkännande av äganderätten för alla innehavare av skattmannarätt 1789 i den av riksdagen antagna förenings- och säkerhetsakten, som även förbjuder ändring av jorde­bokstitlarna, skatte, frälse, lappskatt, lappränta, krono etc. (Kodicillen m.fl. för­fattningstexter är tryckta i Cramér m.fl.: Studier i renbeteslagstiftning, Norstedt 1970, 182 sidor, som ej är med i Catomeris' litteraturförteckning, som ej heller upptager Cramér: Vinsterstierna I (2000) och II (2004), 740 sidor.) Detta är bak­grunden när Lundmark i nr 7–8 2001 i Ordfront skriver följande (se Bilaga Lundmark).

            Det är givetvis omöjligt att skriva rättvisande om samerna utan att utförligt skildra samernas folkrörelse med Gustaf Park, som bildade Svenska Samernas Riksförbund (SSR) 1950, och med professor Israel Ruong, som med SSR:s lands­möte startade det segerrika avgörande Altevatn-målet i Norge (1963–1968) och det i tingsrätten, med dess lappmarkskännedom, framgångsrika Skattefjälls-målet (1966–1981), vilket sedan i hegemonins tecken missuppfattades av HD i en komplicerad, nu helt föråldrad fraseologi, där den nu uppenbara nedvär­deringen av samerna och deras rätt 1886 och alltsedan (näringslagstiftning) helt förnekades (se kapitlet om rättegångskostnad som ej tagits med i NJA eller, trots påpekande i god tid, i Gustaf Petréns översättning till engelska av 1981 års dom (Rättsfonden).

            Professor Gunnar Eriksson (idéhistoria) hade utförligt i målet bevisat den vulgär-darwinistiska nedvärderingen.

            Det går ej att, som Catomeris, nonchalera samernas folkrörelse med dess tryckta protokoll allt från 1918, där Gustaf Park och Israel Ruong m.fl. uttalar sig, dess rättegångar där samebyar och enskilda samer godtas som parter och genom Cramér som befullmäktigat ombud för talan i Høyesterrett och HD, ut­märkt norskt ombud Björn Dalan, omsorgsfullt utvald av Cramér i Oslo. Park och Ruong är lika litet som Cramér upptagna i litteraturförteckningar. Att göra denna omfattande produktion till icke-ämne vittnar om hegemonisk icke-ori­entering i ämnet eller styrd tabuering. Den sameättade professorn i reli­gions­historia, Louise Bäckman och hennes produktion förbigås.

            Det finns en dold men välstyrd bekämpning av samernas rätt till land och vatten (samernas samepolitiska program 1968 flera gånger antaget av lands­mötet). I Cramérs föreläsning i Jokkmokk på samernas nationaldag den 6 februari 2004, tryckt i Vinterstierrna II sid. 377–390 kritiseras denna politik. Särskilt uppmärksammar Cramér sid. 379–382 ett verk av Sven Erik Liedman m.fl., "Värdegrunden 6", Göteborgs universitet 2003, där denna tendens är övertydlig och hegemoniskt antisamisk.

            Catomeris' journalistiska verk "Det ohyggliga arvet" må ha sina förtjänster beträffande andra grupper. Vad gäller samerna är bristerna och nonchalerandet av samerna själva och vad de åstadkommit, t.ex. statens ursäkt till samerna för oförrätter juridiskt och kulturellt genom sameminister Annika Åhnberg, och lappfogdeväldets reducering likaså, påfallande. Det juridiska skelettet döljs i hegemonisk anda och syftet, vilket är syftet?

            Bland Catomeris' rubriker om samerna kan nämnas: Ett främmande folk möjligt att beskatta, tvångsarbete och häxprocesser, samen som den gode vilden, kolonisering och "fattiglappar", Stor-Stina. Lapp skall vara lapp, fjäll­vurmen, förmynderi och historielöshet m.fl. Ingenstädes behandlas det avgö­rande rättsliga skelettet kodicillen 1751 och äganderättsförklaringen 1789 av Gustaf III, den kung som vistats mest i Finland och hade aspirationer på Norge med sammanhängande drivkrafter att gynna samerna och lappskatten som Gustav Vasa, den store förebilden, uttryckligen gynnat 1543 och 1551 med lappgräns och äganderätt, hans ätt konsekvent gynnat och Kristina 1646 med jakträtt (vinterbetesrätt) givit skattemannarätt, bekräftande Vasaättens och Axel Oxenstiernas (Legifer Laponiae) hyllande av samebyarnas äganderätt – skatt­mannarätt enhetligt under all tid i de olika staterna.

            Konventionen om urfolk ILO 169 nämns ej heller av Catomeris annat än missvisande, i förbigående, sid 218, ej heller den vulgär-darwinistiska nedvär­deringen 1884–1886 bakom lagstift­ningen av idag.

            Samerna i det trots val statsanslutna ämbetsverket – utan eget förvaltnings­område – sametinget är ej ens anförtrodda att informera om samerna, trots att det ingår i instruktionen. Ej heller den äldsta sameorganisationen Same Ätnam av 1945 har fått del av de 20 miljoner kronor för sameinformation som fördelas av fyra statsdepartement till hegemonistiska instanser–nationalistiska bastioner som Skansen.

            Catomeris med sin starka begränsning (han nämner ej dessa 20 miljoner) kan betraktas som en sådan bastion, obekant om han fått anslag.

            Catomeris skymmer totalt bort de stora hotande samiska landförlusterna i icke statsägda Laponia, "världsarvet", och hotande landförluster i Norge, där staten attackerar samernas civilrätt enligt svensk grundlag, 2:18, norsk grund­lag samt den av Norge ratificerade ILO 169, och fällda domar. Detta torde kunna föras till norsk civil domstol, där fri rättegång kan erhållas, och vidare internationellt. Som jag tidigare påpekat (Lasermannen) och nu upprepar (Mijailovic) får det kosta obegränsat vid försvar i brottmål, medan civilrätten för de utsatta samerna i Sverige ej stöds med fri rättegång (fanns i Skattefjälls-målet).

            Bristande akribi hos Catomeris visar sig bl.a. i att samernas store vulgär-darwinistiske fiende 1884 Knut Olivecrona i HD av Catomeris omdöps till Oscar Olivecrona på sid 206.

            I Signums medeltidshistoria har Ingvar Svanberg, kunnig sameforskare, troligen tabuerats. Det är eljest oförklarligt att han ej ens nämner de olika av samebyar bestående lappmarkerna Kemi, Torne, Lule, Pite, Ume (alla under Västerbotten), Åsele och Jämtland-Härjedalen. Den sistnämnda kom till Sverige definitivt 1645 (Brömsebro) och skattefjällen därinom skattlades av Kristina med djurskjutning 1646. – Men Signum tar dock upp Skåne i medeltidsdelen, tros att det blev svenskt först 1658 (Roskilde).

–––––––––––––––––

Fosforisternas diskriminerande nationalistiska idéer, som bröt med upplys­ningstidens generösa kosmopolitism och sinne för andra kulturer och tanke­system – levnadssystem (t.ex. Kina), gick vidare till Christoffer Jacob Boström, 1797–1866, under 1800-talet länge dominerande filosof – statstänkare i Sverige, som ansåg att staten alltid har rätt. I sistnämnda hänseende efterträddes han av Axel Hägerström, 1868–1939, som ansåg detsamma från helt andra utgångs­punkter och eliminerade det religiösa inflytandet, vilket bidrog till hans idéers genomslag i det alltmer irreligiösa Sverige.

–––––––––––––––––

De tre abrahamistiska religionerna m.fl. religioner visar att det finns ett perpe­tuellt (bestående) andligt behov hos människan (professor Johan Cullberg), jämför Europakonventionen, tilläggsprotokoll artikel 2 som ingår i svensk lag och detta innefattar ett behov av lagstyrd rättvisa för även de svagaste, t.ex. ILO 169 om urfolk.

            Efter 1809, i strid mot upplysningstidens kosmopolitism som uppbär kodi­cillen och universalet 1751–1752, uppkommer den starka ännu bestående lill-svenska hegemonin som uppskjuter och därmed effektivt bekämpar ILO 169 i nuläget.

            Genom bestående fakta (faits accomplis) bedriver Sverige Ethnic Sami Cleansing without Human Bloodshed (etnisk rensning utan spillande av män­niskoblod) i strid mot the Rule of Law nationellt och internationellt.

            Den svenska juridiken stod emot hegemonin 1841 (avvittring av samebyns skattefjäll, skilda från kronans och nybyggares mark) 1868 (HD stödd på kodi­cillen), 1871 och 1873 (J. J. Nordström och Axel Bergström i riksdagen), för att bli hegemonisk 1884 (åsiktsbytaren Knut Olivecrona i HD i vulgärdarwinis­mens tecken, vilket nu allmänt vitsordas och erkännes).

            Näringslagstiftningen 1886, hegemonisk, som drevs fram av Olivecronas HD på en utredning som gällde vinterbete (ej äganderättsfrågor till samernas skattefjäll eller deras mark ovan odlingsgränsen) är ej en lag om vem som äger fjällen. Detsamma gäller 1928 års och senare lagar som bygger på det 1981 av HD bortdömda falsariet lapprivilegium (privilegium odiosum). Samernas ägande­rätt har aldrig av staten utretts, men civilrätten är bekräftad i Altevatn-målet 1968 (jfr Varfjell 1979) och i Skattefjälls-målet 1981.

            Vad som finns till stöd för Fastighetsverkets förvaltning är administrativa föreskrifter på helt otillräcklig juridisk grund. Nationalparksföreskrifterna och därmed "Laponia" vilar på ett felaktigt hegemoniskt äganderättsantagande som aldrig domstolprövats och de innefattar ej en socialisering av marken utan är som sagt ett blott utflöde av hegemonin (staten saknar lagfart och åtkomsthand­lingar samt sedvanerätt).

            Staten vågade ej domstolspröva "sin äganderätt" (som ej heller blev fast­ställd i domen) i Skattefjälls-målet då samebyn har ockupationsrätt (sameby = universitas). Kodicillen 1751 och Svea hovrätts universal om lapprätten 1752 vilar på riksdagsbeslut och på occupatio per universitatem. Samebyns ockupation är laga fång. Samernas civilrätt hotas idag främst av "Laponia" och tilltänkta mot civilrätten stridande markförluster i Norge. Staterna saknar rättslig be­fogenhet att inskränka samebyarnas och enskilda samers i domar erkända civil­rätt till mark. Staternas rättstridiga hegemoni, vid vilken de envist klamrar sig fast, och vars rätta natur de vägrar erkänna kan domstolprövas i Norge som har grundlagsregler, har ratificerat ILO 169 och saknar motsvarighet till RF 11:14. vid negativ utgång kan saken prövas folkrättsligt internationellt, där samernas rätt redan torde skyddas av dynamisk allmän folkrätt. Det är ett generellt sameintresse att hegemonin klarläggs, uppvisas och bekämpas med fri rätte­gång för civilrättens prövning (jfr brottmål) för utsatta urfolk.

–––––––––––––––––––

Förre diskrimineringsombudsmannen , DO, Peter Nobel har 2004 (Atlantis) ut­givit ett stort verk: I idealisk riktning Mitt liv. Bedömningen av Nobels verk här nödvändiggör vissa repetitioner.

            Som DO hade Nobel stor uppskattning för samerna och deras kamp vid domstol i Norge, seger av banbrytande natur i Altevatn 1965 och i Høyesterett 1968 och i Sverige seger i den lappmarkskunniga tingsrätten i Skattefjälls-målet, men tvetydighet i HD 1981, där dock falsifikatet lapprivilegium odiosum av 1928 dömdes bort och samernas civilrätt gavs ett starkt skydd, som dock riksdagen ej tillämpade den 15 december 1992 i jakt- och fiskefrågan – jakten var skattlagd till samebyarna 1646 med skattemannarätt av drottning Kristina och fisket 1841 ovan lappmarksgränsen. I Skattefjälls-målet var parterna ense om att samerna ensamma ägde jakt- och fiskerätten. Peter Nobel uppskattade vad samerna själva utfört under ledning av män med pondus som kyrkoherde Gustaf Park och professor Israel Ruong, ordförande i Svenska Samernas Riks­förbund (SSR) vars landsmöte under hans ledning (självständighetstiden) beslöt Samernas Samepolitiska Program 1968 samt att föra Altevatn-målet 1963–1968 och Skatte­fjälls-målet 1966–1981. Peter Nobel skrev utförligt i samefrågan i remiss­svar och i Svenska Dagblandet. Man förväntar sig att DO-ämbetet skall ha, som äm­betsverk, en långsiktligt uthållig konsekvent samepolitik, som den fastlagts av Nobel, inom förvaltningsområdet för DO.

            Nobel hyllar sin lärofader professor Halvar G. F. Sundberg, som i föreläs­ningar i Uppsala framhöll, att den äldre fastighetsrätten kunde man blott lära sig på djupet genom tjänstgöring i Kammarkollegium, som kände jordebokens och skattläggningens starka verkan bl.a. som underlag för Gustaf III och riks­dagen 1789, när de erkände skattemannarätten som äganderätt. Det skulle ha krävts ett uttryckligt undantag för att lappskatt – lappränta – ej skulle innefattas häri av en kung som planerade erövring – union med Norge med dess omfat­tande sameområden. 1789 är blott 38 år senare än Kodicillen 1751 (se Vinter­stierna II 2004 sid. 96–106).

            USA var till hela sitt område 1520 styrt av indianer, en del med hög kultur "i våra mått" USA är därefter framkommet genom ofta förbisett folkmord långt in på 1800-talet (Kalifornien). Peter Nobel framhåller indianernas rättskamp för sitt återstående land, som har sin motsvarighet hos samerna (NJA 1962 sid. 392 m.fl. rättsfall). Se Charny: Encyclopedia of Genocide med företal av Desmond Tutu och Simon Wiesenthal.

            När Israel Ruong efter många års bekantskap och flera gemensamma lapp­landsresor tillfrågade mig om jag var villig att antaga ämbetsmannaställningen som icke-statlig Sameombudsman, SO, svarade jag efter betänketid ja. Jag var då t.f. kammarråd och hade ju efter åtta år i Kammarkollegiet de jordrätts­kunskaper som erfordrades och som fattas både hos Nobel och Bohlin. Åtskil­liga lokala advokater, advokater som samerna bl.a. gratis kunde anlita i vattenmål (Vattenfall betalade men hade även makt genom granskning av advokaträkningarna – eller underlåten granskning) saknade de erforderliga kunskaperna i den kamerala jordrätten. De kände ej till Vasaättens konsekventa samevänliga jordpolitik, Gustav Vasas brev 1526 och 1543 (lappgräns, skatte­mannarätt, jakträtt) och två brev 1551 med erkännande av samebyarnas ägan­derätt till land och vatten, och hela ättens fortsättande därav, Johan III 1584, Karl IX 1602, lapparnas konung, Gustav II Adolf med drottning Kristinas skattemannarätt för sameby genom dess finnekonge (motsvarande), prejudika­tet av 1646 för hela sameområdet och dess samebyar ovan lappmarksgränsen.

            Peter Nobel skrev förtjänstfullt i pressen i samarbete med "sameprofessorn" Hugh Beach som är kulturantropolog, icke jurist. Jordrätten för samerna låg Nobel nära.

            I Skattefjälls-målet fört av nästan alla samebyar i landet jämte enskilda samer, alla godtagna som processparter med fri rättegång för enskilda, förd av Lars-Anders Baer (hans röst på bandet i Riksarkivet) och Tomas Cramér kan betecknas som en grupprättegång. För sådana ivrar Nobel. Den samiska be­folkningen med urminnes hävd enligt lag är ej juridisk person, kan ej föra talan.

            Den härskande anakronistiska hegemonin hade fått mindre spelrum om samerna ställts mot Kammarkollegiet med dess objektiva icke-hegemoniska insikter i den skiftande historien och doktrinen. Kammaradvokatfiskal mot kammaradvokatfiskal hade lyft målet till ett sakkunnigt plan med det ville ej den sluga staten, som ville profitera på den hegemoni staten visst fanns. Kam­markollegiet kunde processa mot staten (t.ex. vattenmål, allmänintressen t.ex. samerna). Större förståelse hade funnits i det självständiga Kammarkollegiet för Sveriges stora gränsdragningsintresse mot andra makter, som ledde till juri­diskt erkännande av samernas äganderätt till land och vatten av Vasaätten, i Kodicillen 1751, i Svea hovrätts universal och lapprätten 1752, som sagt i Gustaf III:s erkännande av skattemannarätten som äganderätt 1789 med riks­dagen, endast 38 år efter Kodicillen (riksdagen). Samernas rätt borde 1981 ha återförts till läget i HD 1868 och till uttalanden i riksdagen 1871 (Nordström) och 1873 (Axel Bergström), före nedvärderingen i tysk judestil (av 1934) 1884–1886 som lagen nu vilar på.

            Hans Stark som JK förstod nog detta, men i rättssalarna rådde i brist på djupare insikter hegemonin, gagnande staten som samernas motpart. Anakro­nistiskt hade hegemonin – nedvärderingen av samerna trängt in i domar­sinnena som en evig, aldrig förändrad sanning från hedenhös – rakt emot den sanning som endast Kammarkollegiet och kunskaper därifrån samt professor Gunnar Eriksson hade kapacitet att klarlägga. Därför avslogs samernas yrkande om att Skattefjälls-målet – som alla liknande HD-mål – skulle remitteras till Kammarkollegiet. En sådan remiss skulle ju strida mot statens processuella grepp att få bort målet från den sakkunniga instansen och in under hegemonins föråldrade domvärjo. Peter Nobel är skarpögd för just sådana statens rätts­skadliga metoder. Rätten är given för de vakande, ej för de sovande, samerna måste se upp.

            Samernas rättsställning var faktiskt bättre under den katolska tiden, som pga. eftersläpning de facto varade fram emot och förbi år 1600 för samernas del. Katolska kyrkan är global, ej svensk-nationell. Då (katolsk tid) bedrevs en mission under civiliserade former utan brännande av nåjder och konfiskering av heliga föremål, förbjudande av jojk, 1913 års hushållskåtor (biskop Olof Bergqvist) med apartheid även inom samegruppen (skogssamebarn och jord­brukarsamebarn, "lärda samer-barn" fick ej gå i nomadskolan) etc. Även i nutid är den katolska synen överlägsen, se Vinterstierna I, s.103 och Vinterstierna II, s. 107–110.

            I sameslöjden förekommer sedan gammalt och fortfarande som "löv" medeltida A och M, Ave Maria (Anna, Maria) (Ref. professor Louise Bäckman, beskop Arborelius).

            Det är sällsynt med konkreta bevis på hegemonin i domarkåren, den är of­tast en dold men effektiv underström särskilt i överrätt, som rekryteras, liksom JK, DO m.fl. från departementen utan särskild sakkunnig prövning, politiskt.

            Peter Nobel ger ett tydligt exempel, JK Bengt Hamdahl, senare ordförande i regeringsrätten) (s. 415 f.):

       Jag sa bland annat att jag ville se efter i vilken utsträckning svensk lag och praxis stämde med vad Sverige åtagit sig i olika internationella konventio­ner särskilt den mot rasdiskriminering och dess krav på förbud mot rasis­tiska organisationer. Då började Hamdahl oja sig och sa:

            "Nja, alla dom där konventionerna… Nä, Undén hade rätt. Han var­nade för att skriva på den europeiska konventionen. Det skulle bara bli tras­sel sa han och det har det ju blivit också. Nej, vi skulle ha lyssnat till Undén."

            Jag häpnade vid att höra detta, men invände: "Men hur skulle det ha sett ut om Sverige av alla länder skulle ha vägrat att skriva på den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter?"

            Hamdahl svarade: "Käre bror, nu tycker jag du har kommit in på ett sidospår. Nej, det är som jag säger, Undén hade rätt, vi borde aldrig ha skrivit på."

            Så talade en av landets högsta jurister. Det svenska juridiska och poli­tiska etablissemangets njugga ovilja att fullt ut respektera internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter står i motsats till den officiella retoriken.

Jämför här bristen på konkreta besked 2004-12-06- -7 från Peter Weiderud (vars arkiv måste undersökas – vad har han gjort under tio år?) och Ann-Christin Nykvist med blommande retorik utan innehåll så när som på två negativa be­sked om ILO 169 och om sydsamerna. Nobel fortsätter (s.439):

–––––––––––––––––––––

Ambassadör Love Kellberg har ingående, i en föreläsning, analyserat Undéns negativa roll. Kellberg var chef UD:s rättsavdelning under Undén.

            Under självständighetstiden 1950–1981 drev de svenska samerna en rätts­kamp, Altevatn (Björn Dalan baserad på Cramérs forskning och med Cramérs konstanta närvaro och fullmakter), Skattefjäll (Cramér, med LAB i HD under sex månaders muntlig förhandling, allt på band i Riksarkivet) och de omtalade internationella målen Genève–Kitok, Strasbourg–Östergren (Cramér). Den av Linné beklagade passiviteten fanns då ej längre hos samerna. Ett annat mål i Strasbourg misslyckades (Jörgen Bohlin) på grund av en allvarlig processuell försummelse, målet var ej fört till högsta instans i Sverige av Bohlin. Bohlin har även begått svåra misstag i målet om vinterbete i Härjedalen och vållat rätte­gångskostnader på 10–15 miljoner, jfr Skattefjälls-målet, inga kvarstående rätte­gångskostnader för samerna efter Cramérs fria rättegång och ingripanden. Se Vinterstierna II, sid 30–34. Vad skall ske efter hovrättsdom om vinterbete i Härjedalen (2002) vitsordat av Bertil Bengtsson.

            Efter 1981 uppstod inre tvivelsmål bland samerna, SSR ./. Landsförbundet Svenska Samer LSS, vars ordförande Tage Östergren 1982, med 1968 års same­politiska program gällande för såväl LSS som SSR, gjorde om professor Israel Ruongs insats av 1962 och rekryterade SO Cramér som samma år pensionerats från SSR. LSS drev den av Thomas Hammarberg bekräftade linjen att ILO 169 gäller hela samefolket, ej blott renskötarna, vitsordat av Bertil Bengtsson. Även LSS fylldes av inre tvivelsmål och Cramér lämnade LSS 1997, efter 35 år som arbetande forskare-aktör, sameombudsman, ämbetsman 1962–82, vald 1982–1997. De många inre tvivelsmålen hindrade ett effektivt bekämpande av fri jakt- och fiskerätt i riks­dagen den 15 december 1992. Per Unckel (m) drev detta i riksdagen; pga. inre tvister använde samerna ej den befintliga sakkun­skapen om skattläggning 1646 och 1841 m.m. Europakonventionen ingår nu i den svenska lagen, med sin artikel 3 mot förnedrande, m.fl. punkter.

            I sitt breda humanistiska engagemang för samerna företräder Peter Nobel liksom lärofäderna Hugh Beach och Tomas Cramér, budskapet, något mer än blott den torra formaljuridiken. Juridiken ses med Terje Wolds och Carsten Smiths ögon som något vidare. Den ses som en domarroll av rättskapande som ej blott går i politikeraktörernas och medias spår utan kan se längre än till nästa val, tillvarataga långsiktiga rättsliga intressen utan blomstrande innehållslösa ordkulisser och skådespel. EU-domstolen och Europadomstolen liksom mänsk­liga rättighetskommittén och rasdiskrimineringskommittén i Genève visar ju att Wold-Smith har rätt. Som presidenten Johan Hirschfeldt starkt framhållit i TV visar även den moderna utvecklingen av öststaternas grundlagar (se Ukraina) vikten av helt självständiga domstolar fria mot politiska makthavare, fritt till­satta.

            Institutet för rättsvetenskaplig forskning har ej velat stödja Cramérs ny­skapande utredningar och forskning om samernas juridiska rätt sedan Gustav Vasa och Vasaätten och Gustav III. Ansökningar har fått avslag där och det var utan mening att ansöka ur de 20 Mkr, när t.o.m. Kristina Lasko fått avslag. Institutet har haft en hegemonisk statsvänlig inriktning utan verkliga kun­skaper av kvalitet, utan att betänka att den svenska samepolitiken kan bli lika starkt kritiserad som den tyska judepolitiken, den rättsliga avlövningen före Kristallnatten 1938. Det är samma av­lövning av rättigheter för de av Gustav Vasa 1551 hyllade samebyarna, vilka hela tiden till nu bestått med lappskatte­landen enbart som underavdelningar. Det är därför ej något nytt när lagstifta­ren 1886 och senare ställer samebyn (universitas) i centrum. Samebyn har ju laga fång genom occupatio per universitatem enligt Hielmstierne och Stampe, vars resonemang accepterades av båda staterna i Kodicillen 1751 (riksdagen) och i Svea hovrätts universal 1752 (samernas egen domstol lapp­rätten, utsedd av lappbyar, district) som utfärdades på kunglig befallning efter riksdagsbeslut. Neutraliteten i krig är lika välbefäst som Ålands neutralitet av 1854.

            Här måste därför några ord tilläggas om kompendiet Samerätt, 123 s., av Bertil Bengtsson, som utkom i slutet av 2004, förlagt av samma institut som hegemoniskt, två gånger, vägrat Cramér anslag för icke-missaktande, djup­gående sameforskning.

            Bengtsson framträder i detta sammanträngda kompendium ej till sin fördel. Han vill nog vara en lika nobel samevän som Peter Nobel, men är ej lika påläst. Professor Gunnar Erikssons omfattande utredning om vulgärdarwinismens katastrofala inverkan på staternas anakronistiska samerättsuppfattning har Bengtsson ej tillgodogjort sig. I Kautokeino vid Kodicillens 250-årsjubileum er­kände Bengtsson att han ej läst Gunnar Erikssons utredning på 20 år. Han hade uppenbarligen förträngt den hur vetenskapligt välgrundad den än är – och för­ödande för den skygglappsförsedda formaljuridiken. Bengtsson ville ej erkänna den välbestyrkta enorma nedvärderingen av samernas rätt till land och vatten som näringslagstiftningen 1886 och senare vilar på, som i december 2004 in­tygades av professor Ole Henrik Magga inför kung och drottning på Stock­holms slott och numera är allmänt vedertagen. Se härom i Vinterstierna I 2000 och II 2004, t.ex. s. 98 ff och s. 377 ff.

            Den isbrytande Altevatn-domen 1968 och Varfjell-domen 1979 åberopas ej i kompendiet Samerätt. Skattläggningens stora betydelse för samebyarnas ägan­derätt till land och vatten och jakträtt, drottning Kristinas prejudikat 1646 på basen av hela Vasaättens samepolitik omtalas ej i kompendiet, lika litet som skattläggningen av fisket 1841 (utslag där lantmätare, länsstyrelse och i många fall Kungl. M:t avvittrade skattetalen i jordeboken från 1646 med kartor över samernas mark till samebyn, NJA 1962 s. 392), och särskild, preciserad, skatt­läggning av fisket i angivna sjöar, där fritt fiske alltså är omöjligt pga. 1841 års författning.

            Det är märkligt att dr Ulf Mörkenstams forskning ej fått plats i kompendiet (Svenska Värderingar, Carlssons förlag 2002) och ej heller professor Tom G. Svenssons stora verk Ethnicity and Mobilization in Sami Politics 1976, doktors­avhandling 279 s. respektive The Sami and their Land, den stora avhandlingen om Skattefjälls-målet 1997, 213 s. eller Åsa Nilsson Dahlströms stora avhandling 2003 Negotiating wilderness, 530 s.

            Bengtsson menar nog väl men den sammanträngda kompendieformen har ej gjort ämnet rättvisa. Endast den trånga formaljuridiken har fått utrymme.

            Värre är det med de "vänner" som Bengtsson åkallar i sitt företal.

            Det är ju Jörgen Bohlin som tagit upp urminnes hävd på ett alldeles för trångt sätt i Härjedalsmålet om vinterbete i tingsrätten (vitsordat av Bertil Bengtsson), och sedan envist fortsatt, trots att det ej är möjligt att åberopa nya grunder i högre rätt. Genom Bohlins felsyn har bevisbördan med orätt helt fallit på samerna och de har fått en skuldbörda på 10–15 miljoner i rättegångskost­nad. Skattläggningen 1646 för djurskjutning har Bohlin bl.a. i försummat. Felen i Skattefjälls-domen skulle ha attackerats. I HD säger J. R. Regner att vinter­betesmålet varken processuellt eller utredningsmässigt är ett lämpligt prejudi­katmål. Här har Bohlin fått skarp kritik av HD och gjort samekollektivet större skada än kanske någon annan än Knut Olivecrona, åsiktsbytaren i HD av 1884. Bohlin har sökt sig till Jordbruksdepartementet, motparten, för anställning. Knut Olivecronas HD-votum ingår i prop. 2.1885 och har lästs av den svenska hegemonin sedan dess. Detta votum är den stora skiljegränsen i svensk same­politik.

            Marie Hagsgård bär nog det största ansvaret för att 1999 års utredning om ILO 169 fick den rättsligt felaktiga utgångspunkten att ILO 169 handlade/ handlar om renskötsel. ILO 169 gäller 300 miljoner urfolk, varav någon promille är renskötare, den är alltså avsedd för samefolket, de sameättade, vitsordat av Thomas Hammarberg, ej blott för dem som har språkarv eller är renskötare. Detta misstag är en tung skuldbörda för Hagsgård, hegemonisk liksom Bohlin. De orsakar samernas utarmning. I Lantto-Sköld: Befolkning och bosättning i Norr, 2004, sid 121, anses självklart att ILO 169 omfattar hela det svenska same­folket.

            Vid kodicilljubileet i Kautokeino 2001 var Kirsti Ström-Bull ej så utförlig om den före hennes tid och före Bohlins tid vunna Altevatn-domen 1968 som is­brytare, bestyrkt av Varfjell-domen 1979. Hon lade som ordförande en dämpare på yttrandefriheten, hon hade placerat Bengtsson i panelen. Denne fick ytterst mångordigt utveckla sin nu helt föråldrade lära om obefintligheten av vulgär­darwinistisk nedvärdering av samerna som grund för hela samelagstiftningen 1886 och senare. Motsidan fick orimligt knapp tid och kunde ej utveckla de numera helt accepterade vetenskapliga fakta om nedvärderingen. Bengtsson hade i sitt kapitel i 2001 års sameutredning på ett förkastligt sätt utelämnat pro­fessor Gunnar Erikssons vetenskapliga utredning. I kompendiet Samerätt 2004 nämns professor Eriksson i en fotnot s. 36, men sammanförs med den från ståndpunkt till hegemonisk ståndpunkt vacklande Lundmark, en svagare stjärna på den vetenskapliga rättshistoriska himlen.

            Professor Svante Bergströms vittnesmål var i Skattefjälls-målet ett totalt fallissemang. Han återkom ej. Det väcker förvåning att sådana helt hegemo­niska figurer som Bergström och Mauritz Bäärnhielm alls åberopas i kompen­diet, de är ju helt anakronistiska.

            Det kan ej vara nödvändigt att ånyo här återge texterna av Carleson-Cramér m.fl. 1868 och J. J. Nordström samt Axel Bergström 1871 och 1873 eller Gustaf von Dübens kolonialtext i Svensk Tidskrift 1872 under Hans Forssell, enär dessa texter redan finns i SVB i Riksarkivets bibliotek, väl förtecknade 1–31. Där bör Hans Danelius och Carsten Smith ta del av dem, det blir ej rimligt att här återge dessa omfattande texter, som HD 1981 i sina generellt otillfredsställande referat-resonemang förträngde. I dessa texter är skiftet evident från samevän­lighet med svensk tradition från hela Vasaätten och Gustav III, 1751–52, 1789, 1841, 1868 till nedvärderingen av och genom åsiktsbytaren Knut Olivecrona, vulgärdarwinisten av 1884, som fick HD med sig på kolonialismen och för­mådde statsrådet von Steyern och riksdagen att missvisande byta lagrubrik 1886. Den bakomliggande utredningen gällde 'lapparne och de bofaste', ej äganderätt. Professor Gunnar Erikssons vetenskapliga analys är helt över­lägsen, men förträngs och vanställs som sagt i kompendiet och i HD:s dom 1981 i rättegångskostnadskapitlet (ej återgivet i NJA 1981 liksom ej heller hela tings­rättens dom, för vilken NJA hänvisar till SVB).

            Hegemonin framträder klart i Bengtssons försummande av samernas folk­rörelse med Gustaf Park, Israel Ruong och Nikolaus Stenberg, män med pon­dus, det Samepolitiska Programmet av 1968 och SVB, som Bengtsson blott nämner ringaktande och i förbigående. Vad samerna själva gjort försvinner hos Bengtsson.

            Sedan den lappmarkskunnige Einar Holm dömt i tingsrätten i Skattefjälls-målet och president von Schultz avlidit under hovrättens huvudförhandling utsågs Bertil Bengtsson till referent i HD och han höll två trots yrkande icke protokollförda förberedelsesammanträden i HD. Här borde givetvis protokoll ha hållits när Bengtsson förklarade att samerätt sui generis ej kunde beaktas. Även om samerna ansåg att sådan rätt förelåg sedan gammalt (= Kammar­kollegiet) måste den rätten då lämnas till framtida prövning. ILO 169 av 1989 bygger på en rätt sui generis men den konventionen, som väl nu till stor del in­går i allmän folkrätt, fanns ej då, rätten har alltså utvecklats sedan 1981 vilket gör 1981 års dom starkt föråldrad. Detta hindrar ej Bengtsson att i kompendiet bygga på 1981 års Skattefjälls-dom som om den vore en evig sanning. Bengts­sons påstående att Norges ratificering av ILO 169 skulle vara ett misslyckande är obestyrkt. Den även i Norge liksom i Sverige långvariga nedvärderingen, missaktningen, av samerna från 1880-talet bryts och detta får de som profiterat på nedvärderingen och den mot brottsbalken 16:8 stridande missaktningen acceptera, se Terje Wold och Carsten Smith, vilka vill återupprätta samerna med en domstolsmakt fri från de politiska makthavarna. I Norge gjorde Peder Kjerschow i 1904 års betänkande gällande att samerna skulle sakna rätt att gå till domstol, gällande norska och svenska samer, jämte många andra om Knut Olivecrona påminnande uttalanden. Men Olivecrona uttalade sig i HD, Kjerschow ej i Høyesterett. Sedan den store juristen Olivecrona, dödsstraffets ädle bekämpare, bytt åsikt till vulgärdarwinismen 1884 och fått HD med sig, har hans text blivit signaturmelodin för den svenska hegemonin.

            De citat från Bengtsson som Jacob Sundberg återger på s. 48–49 i "Från Eke­löf till Europa, Om doktrinen, det offentliga samtalet, och Europakonventionen" 2004 är ju fakta.

            Slutligen bör återges prövningen av Finlands rapporter CERD 4–22 augusti 2003 och Kommittén för mänskliga rättigheter 18 oktober – 5 november 2004 och grundlagsutskottets uttalande.

Kommittén för mänskliga rättigheter

82. session

18 oktober – 5 november 2004

(suomi)

(inofficiell översättning)

Oredigerad förhandsversion

– – – – –

8.         Kommittén beklagar att konventionsstaten endast delvis följt de observationer som avser meddelandet Nr. 779/1997 (Anni Äärelä and Jouni Näkkäläjärvi v. Suomi).

Konventionsstaten uppmanas att fullt genomföra kommitténs observationer. Den borde överväga ibruktagande av vederbörliga förfaranden för att genomföra de observationer som kommittén godkänt med stöd av det fakultativa protokollet.

– – – – –

13.       Kommittén noterar med oro de politiska myndigheternas (regeringsmedlemmarnas och riksdagsledamöternas) öppna anfall mot rättsväsendets kompetens för att ingripa i vissa juridiska beslut.

Konventionsstaten borde vidta åtgärder på högsta nivå för att slå vakt om rätts­väsendets oberoende och upprätthålla allmänt förtroende för detta (artiklarna 2 och 14 i konventionen).

– – – – –

17.       Kommittén beklagar att den inte fått något tydligt svar avseende samernas rättig­heter som ursprungsbefolkning (punkt 3 i artikel 17 i grundlagen) i ljuset av artikel 1 i konventionen. Kommittén upprepar sin oro över misslyckandet med att lösa tvisten om samernas jordäganderätt och de åtskilliga offentliga och enskilda jordanvändningssätt som påverkar samernas traditionella näring – speciellt renskötseln – och riskerar deras traditionella kultur och levnadssätt och således deras identitet.

Konventionsstaten borde tillsammans med samerna snabbt vidta bestämda åt­gärder för att nå en sådan lösning av tvisten om jordanvändning genom vilken behovet att upprätthålla samernas identitet enligt artikel 27 i konventionen beak­tas på ett tillräckligt sätt. Under tiden begärs att konventionsstaten skall avstå från alla förhandsåtgärder som på ett negativt sätt skulle kunna påverka lösandet av tvisten om samernas jordrätt.

18.       Den femte rapporten och dessa slutsatser borde ges stor spridning av konventions­staten.

19.       I enlighet med stycke 5 i artikel 71 i kommitténs arbetsordning borde konventions­staten inom ett år sända in information om genomförandet av de av kommitténs re­kommendationer som nämns i styckena 8, 12 och 17. Kommittén begär att konventions­staten i sin nästa rapport, som skall inges senast den 1 november 2009, inkommer med information om de övriga rekommendationerna och genomförandet av konventionen i sin helhet.

            Eftersom alla lappmarker, t.ex. Ume, Pite, Lule, Torne och Kemi tillhörde Sverige och Västerbotten till 1809, är ju juridiken för samerna gemensam för Sverige och Finland och lagstiftningen 1886 i Sverige och motsvarigheten i Fin­land bottnar ej i någon som helst utredning om samernas juridiska grunder för äganderätt, t.ex. ockupation av sameby (universitas) med åtföljande äganderätt. Därför är kritiken av Finland lika drabbande för Sverige. I Sverige är jakten och fisket uttryckligen skattlagt med skattemannarätt till samerna 1646 och 1841 (se ovan).

            Hela SVB måste uppmärksammas. Vinterstierna I 2000 och II 2004, tillsam­mans över 700 sidor, har en välmotiverad bredd som vida övergår Bengtssons inskränkta kompendium av 2004, vilseledande kallat Samerätt. Se särskilt Vinterstierna II s. 324–333 och den norska boken Samisk forskning og forsk­ningsetik, Oslo 2002. Här visas grepp som är helt frånvarande i Bengtssons kompendium, som helt kopplar bort de stora principiella synpunkterna på samefrågan, vilka Norge men ej det självtillräckliga Sverige tar på allvar.

            Det viktiga brevet till professor Sture Linnér, Vinterstierna II s. 248–250 med referat av brev till Bertil Bengtsson 2002-10-01 tar upp nedvärderingen och missaktningen.

Stockholm den 18 januari 2003

Professor Sture Linnér

Grev Turegatan 54

114 38 STOCKHOLM

Käre Sture,

Strax före jul 2002 vid signerandet inför en stor publik av Din bok Europas ungtid, 2002, som jag läst med största intresse, apostroferade Du vänligen mig som jurist för samerna. Möjligen spelade det in att jag vid Sicilien-resan i ett litet tal hyllat Dig som motståndsman ända sedan Uppsala-tiden, med Dag Hammarskjöld etc. och med Dina humanistiska böcker, som läses.

            Jag vill gärna förklara mitt engagemang lite närmare och börjar med att återge ett brev till justitierådet Bertil Bengtsson 2002-10-01 med referens till Arne Næss:

"Stockholm den 1 oktober 2002

Justitierådet Bertil Bengtsson

Wallingatan 1

752 24 UPPSALA

Broder,

Tack för brev 2002-09-20!

I Kautokeino 2001 uppehöll Du Dig starkt vid att nedvärderingen av samerna ej – i vulgärdarwinistisk form eller eljest – alls fanns/finns i samelagstiftningen i Sverige. Denna skiljer starkt med legala svärdseggen mellan renskötare (med samerättigheter) och icke-renskötare (helt annan syn i grannlandet – unions­landet Norge). Detta hävdade Du i direkt strid med professor Gunnar Eriksson som utrett vulgärdarwinismen med de dominerande från 1880-talet härskande professorerna Ernst Haeckel, Bengt Lidforss m.fl. med rasläror i litterär-veten­skaplig dominans, Herman Lundborg med favoritelev Georg Bergfors.

Av Ditt brev ser jag att Du ej läst Källström – Mörkenstam i Röda Korsets bok Svenska Värderingar? 2002 (Carlssons bokförlag), vari nedvärderingen så klart ådagaläggs.

Det intressanta och viktiga mot pågående ethnic cleansing av samerna i Sverige (till skillnad från Norge med bl.a. Altevatn-domar 1965 och 1968 och Varfjell 1979 samt två HR-domar 2002) vore ju en diskussion 2002-12-15 mellan Dig (hedrad av ett särvotum 1981) och doktorerna Källström – Mörkenstam – Lindgren, vilka enligt min uppfattning bevisat nedvärderingen på ett nyanse­rat, övertygande sätt.

Detta är en yttrandefrihetsfråga, där olika meningar måste få komma fram och söka etablera "wie es eigentlich gewesen" (Ranke), även om media och politiska partier helst lägger samesaken i mörker och låter samerna försvinna (renskötsel bort och resten assimilering).

Du framhöll ju i Kautokeino att det behövs nya sameprocesser. Detta kan ju förklaras närmare på Etnografiska Museet 2002-12-15.

Själv har jag ända sedan ungdomen (ganska ensam i skolan i Djursholm) högt uppskattat de icke-krigförande folken, som tibetaner och samer, vilka senare som bekant vunnit Skattefjällsmålet i första instans samt Altevatnmålet i två instanser 1965 och 1968 (HR) – jfr Varfjelldomen 1979 (HR) och två vunna HR-domar 2002, ävensom aborigines, vilka i högsta instans senare vunnit två mål, m.fl. Även Gandhi fogade in sig i den bilden för mig. Professor Arne Næss skriver i Gandhi (Natur och Kultur 2002) s. 53:

       "Som en viktig princip vill jag framhäva normen att inte beskriva mot­ståndarens ståndpunkt på ett sätt som är nedsättande. Bland de rimliga möjligheterna för tolkning av det vi säger får det inte finnas sådana som gör motståndarna dummare eller ondare. En helt annan sak är att påstå att mot­ståndarna drar felaktiga eller vilseledande slutsatser av sina ståndpunkter. Gandhis framställning av vad de engelska imperialisterna stod för skilde sig inte väsentligt från det som de själva sade att de stod för."

Detta passar ju precis in på normgivaren och åsiktsbytaren Knut Olivecrona och hans HD 1884 och på Mörkenstams bild av gällande lag 2002. Mörkenstam klargör ju oemotsägligt samelagstiftningens innebörd, nedvärdering, som svenska juristkåren utan undersökning är resistent emot att inse. "Den svenska juridiken är ren, trots att lagen vilar på falsariet lapprivilegium, ingen döms ohörd." Jag framhöll i pressen, särskilt i DN, då pressen tog vad jag skrev (före Per Wästberg) fakta som ingen bestred, kunde bestrida, och som nu yngre forskare åter framför.

Hjärtliga hälsningar från tillgivne

Tomas Cramér"

Jag vill inte utmåla motståndare som onda, men de bör ha en lyssnande attityd, ett lugnt tonläge och acceptera fakta! Högsta Domstolen står generellt ofriare än Høyesterett, bär generellt ett politiskt scoutbälte, farligt för yttrandefriheten. Detta politiska scoutbälte sitter ej blott på HD:s ledamöter. Statsrådet Ulla Lindström talade felaktigt om Sverige, ett land utan kolonialt förflutet. Scout­bältet runt henne förträngde den svenska kolonialismen och kleptokratin mot samerna, radiopropagandan verkade, studieiver saknades, även hos stats­ministrarna, som noterade motsvarande problem i utlandet.

            Generalkonsul Ingmar Karlsson skriver i SvD sid 9, spalt 4 2002-12-31 om att skilsmässan Sverige-Norge ej belastades av territoriella konflikter eller minoritetsproblem. Karlsson har skrivit mycket om minoriteter men aldrig – såvitt jag vet – om samerna. Samerna var oförskyllt en svensk stor bråkpunkt 1905. Greve Albert Ehrensvärd "löste" som utrikesminister i Karl Staaffs regering 1912 denna mycket invecklade fråga med grundlagsstridiga tvångsför­flyttningar av ett stort antal svenska nordsamer söderut inom Sverige (vissa fakta, utan politiska bakgrunden, se Uggleupplagan Supplement Lappar). Detta känner troligen den kunnige Karlsson till – liksom att Hjalmar Hammarskjöld och landshövding Karl Bergström var helt emot dislokationer bl.a. av grund­lagsskäl – men det är ej opportunt att nämna. Det politiska scoutbältet sitter trångt på svenska höga tjänstemän. Alltid redo!

            Tvångsförflyttningarna har aldrig ersatts, som steriliseringarna. De tvångs­förflyttade med renar fick minimal – om någon – hjälp av samhället. De alls­mäktiga lappfogdarna utjämnade ej motsättningarna mellan inflyttare och samiska landägare-renägare på plats, vilka senare samer ej fick stöd av Åke Holmbäck efter hans politiska volte-face (se strax nedan) 1920 ./. 1922.

            Vad det framför allt gäller för det trogna politiska utnämnda scoutbältet är att fortsatt tabubelägga samernas rätt till land och vatten (mitt ämne efter om­fattande tjänstgöring i Svea hovrätt och Kammarkollegium) och den jude­parallella nedvärderingen därav. Occupatio per universitatem av (mycket) små samegrupper med äganderätt till fjäll måste förnekas. Privilegium odiosum med sin judeparallell, falsifikatet lapprivilegium som vår samelagstiftning vilar på, och som strider mot människovärde, jämställdhet och jämlikhet, och folkrätt, måste förnekas eller döljas i dimmig fraseologi av tjänstemän, som samerna oavbrutet framhållit sedan 1981. Ethnic cleansing av samerna i Sverige sker genom hägerströmsk avlövning av rättigheter utan blodsutgjutelse, fångar där­för ej media. I dess stycken förnekas själva yttrandefriheten, tabu skall råda. Sameämnet skall i Sverige med rikliga penningmedel vinklas bort från rätten till land och vatten, kolonialism och kleptokrati. Den äldre jordrätten med dess kamerala grund får ej beröras, endast Bertil Bengtsson gjorde 1981 några an­satser (utan att inse den kraftiga judeparallellen – nedvärderingen, anti­samitismen), som dock strandade mot politiska scoutbältets kärna, den oför­svarliga 11:14 RF, som i praktiken eliminerar alla fasta rättsgarantier, i parti­politisk enighet kring en dubiös grundlag. Folkrätten återstår med t.ex. det grekiska rättsfallet Holy Monasteries (m.fl.) i Strasbourg.

            När jag utsatts för partipolitisk förföljelse i Samefolket har jag, trots de många sakfelen, varit återhållsam i Gandhis – Arne Naess' anda. Jag har även iakttagit detta när jag bedömt Bengtssons "vänner" i kompendiets företal 2004. Denna vänskara är något helt annat än Cramérs respektingivande icke-hege­moniska professorsteam med Gunnar Eriksson, Gerhard Hafström, Tom G. Svensson, Magnus Mörner samt Knut Bergsland, den verkliga lappmarks­kännaren och Ole Henrik Maggas lärofader. Alla dessa hade egen produktion som fortsatt på hög nivå. Böckerna Vinterstierna I–II är värda ett detaljerat stu­dium men nämns ej alls i kompendiet. För Carsten Smith och Hans Danelius måste dessa verk vara centrala, de ger den modernaste bilden, då ännu ej mogen för en sammanfattande sammanställning av det ytterst komplicerade sameämnet, men vittgripande och idérika i antikrigsledaren Gandhis anda. (Samerna har ju aldrig fört några krig.)

            Vulgärdarwinismen kunde ej finnas före 1859 då Darwins arbete kom, och det tog en viss tid för Ernst Haeckel, Bengt Lidforss och andra, som professor Gunnar Eriksson skriver om, att få fart på sin rasistiska (antisemitiska) littera­tur, vilken fick ett sådant genomslag på svensk akademisk och HD-nivå. Knut Olivecrona bytte åsikt 1884 och ansåg sig säkerligen stå på toppen av moderni­tet då han kolonialistiskt antisamitiskt förkunnade samernas död "efter ett tynande lif" och förklarade deras civilisation som "lägre", de borde missgynnas. Denna text måste läsas. Den förordar det förtryck lagen genomförde och nu genomför genom samernas ytterst svaga rättsställning, även enligt Marie Hagsgård, lagens missaktning.

            JK Hamdahl är ej ensam om att uppfatta historien utan förändringar och utan reformbehov och behov av reella restitutioner av rättigheter efter nedvär­deringen, missaktningen.

            Einar Holm hade kännedom om samiska folkliga miljöer typ Lannavaara. Detta räddade honom från att under verksamhet i Norrbotten och Västerbotten se urbefolkningen som oönskade gäster på den senare bonde- och industri­befolkningens fastighetsnummer, vilket klart är Olivecronas syn. (I Jämtland är det samerna som har fastighetsnummer med adpertinenser, vinterbetesrätt nödvändig för den skattlagda djurskjutningen 1646.) Denna felaktiga syn kommer Alvås' fastighetsutredning att anlägga liksom jakt- och fiskeutred­ningen. Den initierade vet hur det rings i telefonerna höga jurister emellan, i kompendiets stil, där det väsentliga bleknar bort bland paragraferna. Noma­dism i ILO 169 och folkrätten (Gudmundur Alfredsson) innebär att man för renarna så långt mot kusten att de får bete, vilket varierar med is och andra beteshinder och har vari­erat så innan fastighetsnumren kom till, efter naturens anvisning, samekultu­rens kärna som ej får ingärdas. Instängd är den ej längre samekultur.

            Nobel är genom sitt Linnécitat, där skatt betyder skattemannarätt, på säker fot i historien och rättshistorien. Rätten är given för de vakande. Samebyarna fanns före Gustav Vasa, erkändes av honom som befintliga markägare med lappgräns, jakträtt och skattemannarätt 1543, och återigen som befintliga mark­ägare, land och vatten, 1551. Samebyarna har i hela sameområdet funnits oav­brutet sedan dess, varför något avvittringsanspråk för någon statlig rätt av något slag ovan Gustav Vasas lappgräns 1543–1551 eller ovan 1873 års odlings­gräns eller skattefjällsgränsen aldrig funnits. Samerna angriper dock ingalunda befintlig bonderätt. Det är ej böndernas fel att sådan rätt tillkommit. – Knäreds­freden 1613, Gustaf II Adolf – Axel Oxenstierna, gjorde fjällsamebyarna svenska och gjorde deras gräns till svensk riksgräns – lappskattegräns. I kraft av lapp­skatten fick Sverige 1751 malmfälten Kiruna-Gällivare (norske förhandlaren Mangelsen). De tillhörde kungariket men ägdes ej av staten. 1683 års skogspå­bud gäller blott skog för bergverken, ej fjällen.

            Sverige är liksom Norge grundat på territorierna till två folk, samerna och svenskarna. Detta är Carsten Smiths och Kirsti Ström-Bulls lära, som kompen­diet ej når upp till.

            Bengt Hamdahls hållning att ej erkänna konventionen, Nobel s. 415–416, upprepas hos Ann-Christin Nykvist och Bertil Bengtsson. De vill ej ta till sig budskapet om urfolk som numera ingår i Rasdiskriminerings- och Mänskliga rättighetskonventionerna, till vars kommittéer i Genève Sverige är rapport­skyldigt (och är skyldigt att vitt sprida den skarpa kritik dessa rapporter får i Genève). Ej heller budskapet från Europa­konventionen, som ingår i det svenska lagverket, eller i ILO 169 om urfolk, vars principer numera till stor del ingår i allmän folkrätt (ILO 169 ratificerad av Norge, det största samelandet med 40.000 – kanske långt flera – samer).

            Skriften Samer är närmast en statens partsinlaga mot samerna och deras av folkledarna Gustaf Park, Israel Ruong och Nikolaus Stenberg främjade bestå­ende Samepolitiska Program av 1968. Samerna själva fick ej sköta informa­tionen om samerna, trots Sametingets informationsuppgift (anslaget 20 miljoner har ej utmynnat i annan text än den undermåliga skriften Samer 2004).

            Det väsentliga här är, att Nykvist och Bengtsson är främmande för att på allvar och med djup tillägna sig budskapet i de juridiskt-humanistiska konven­tionerna till den svages skydd. Det är endast den politiskt korrekte "svage" som Nykvist och Bengtsson ser, för denne "svage" kan ett paragraflöst engagemang finnas. Se JK om romer 2005-02-01 i DN, samme JK har vägrat ta emot repre­sentant för samerna i pågående process.

            Samerna är endast faktiskt undanträngda, berövade "det dagliga brödet", försörjningen, jfr svenska godsägare med stora marker, men undfägnade med mottagning på Slottet, teater och ypperlig måltid på Utrikesdepartementet. När det gäller deras reella existens som folk finns "brödet" ej på plats, engage­manget ej på plats, endast paragrafernas grym­het och skådespelet. Hamdahls svenska perspektiv härskar.

–––––––––––––––––

I avsnittet Rätten är given för de vakande och ej för de sovande förekommer vissa upprepningar, enär avsnittet skall kunna användas separat.