Hegemoni


När ämnet gäller de svenska samerna och konventionen om renbete 1919–1972 i Norge för dem, vill jag gärna utgå från begreppet hegemoni, som enligt Nationalencyklopedin (NE) bl.a. betecknar den makt som utövades av Storbritanniens under 1800-talet och av USA efter andra världskriget. Utan att vara marxist vill jag även erinra om Gramscis definition av hegemoni som den makt över människo- och samhällssynen som en ledande klass utövar vid sidan av sin ekonomiska och politiska dominans (NE). Ingen torde förneka att Sverige styrts hegemoniskt under lång tid i denna mening, i samefrågan (Gramsci eller ej).

Samerna hade en relativ självständighetstid från 1950, då Svenska Samernas Riksförbund (SSR) bildades av den eminent kunnige kyrkoherden Gustaf Park i Stensele, och fram till 1981, då SSR gjorde det fatala misstaget att ej gå till Strasbourg med Bertil Bengtssons samevänliga votum i HD (obs. tingsrättens helt samevänliga dom) 1981 i Skattefjälls-målet. Även om samerna ej skulle ha vunnit ett sådant mål, skulle de dock visat att de var beredda att kämpa för sin sak. Med all sannolikhet skulle samerna då ej förlorat kontrollen över sin sista omsättningsbara nyttighet, jakt- och fiskerätten, som Per Unckel tog ifrån dem i riksdagen 1992-12-15, utan politisk opposition. Samerna hade visat en starkt negativ skylt 1981, jaktintressena intrigerade framgångsrikt mot dem.

1981 ville SSR:s landsmöte ej gå till Strasbourg, tänkte ej på möjligheten att gå dit i förhandlingssyfte eller på att eljest tillvarataga förhandlingsmöjligheter av skilda slag. Det var uppenbarligen starka politiska krafter som påverkat och skrämt upp landsmötet 1981 och som sedan fortsatt en intensiv propaganda i tidningen Samefolket, som blott läses av ett mindre antal personer, samer och byråkrater.

Det har framgått att en senare SSR-ordförande, Nikolaus Stenberg, ångrade att han 1981 lät sig skrämmas politiskt att lyda hegemonin. Han är ej ensam.

SSR:s självständighetstid stod i tecknet av professor Israel Ruong, som var språkman och hade – från en mycket låg start, då han ej ens kände till lappkodicillen 1751 – skaffat sig en insikt i den ytterst komplicerade samejuridiken. Ruong och landsmötet startade Altevatn-målet i Norge 1963, som ledde till de avgörande civilrättsliga segrarna för alla samer 1965 och 1968 (Høyesterett under Terje Wold). Dessa segrar i enhälliga norska domstolar blev utgångspunkten för de norska samernas hungerstrejker kring det juridiskt obetydliga Alta älv-målet. I Varfjell-målet 1979 bestyrks Altevatn. Ruong och landsmötet startade även Skattefjälls-målet 1966.

I Norge råder ej den politiska domstolshegemoni – begränsade tankesfär – som Sverige har. Redan 11:14 i den svenska regeringsformen sätter HD på plats. Domstol får ej underkänna lagar för att de är grundlagsstridiga, annat än i (icke existerande) uppenbara fall.

Utnämningarna till de högsta domstolarna sker utan sakkunnigprövning. Regeringen sätter dit välprövade departementsjurister, som skrivit de lagar ministern vill ha, och förgätit den rätt till eget votum man har i en hovrätt, och givetvis ej kan ha i ett departement. Kandidaten är efter många departementsår gleichschaltet, likriktad, och detta grundar en hegemoni i HD i samefrågan. Unga utredare vill komma till departement och lägger sig därför i hegemonisk position.

Intet parti i riksdagen är intresserat av samefrågan eller har någon sakkunskap i denna. Alltmer är det så i svensk politik att les extrêmes se touchent, ytterligheterna berör varandra, särskilt de stora politiska partierna. Det blir allt svårare att få gehör för urfolkssynpunkter, som är något annat och mer än minoritetssynpunkter, urfolksrätt redan i allmän folkrätt.

ILO 169 av 1989 är en global konvention för urfolk, ej en konvention för renskötare. ILO 169 gäller urfolk om tillsammans 300 miljoner, varav ett fåtal är renskötare. Det är alltså helt fel att utredningen om samerna i Sverige och ILO 169 blott gäller renskötsel och renskötare. Landshövding Heurgren och sekreteraren Marie Hagsgård har alltså gjort en grov uppsåtlig miss, som andra fortsatt. Den andra slutsats som kan dras är att Sverige ej vill lösa frågan och att utredarna liksom HD styrs av hegemonin. Positionerna i samhället får ej förändras. Samer får ej höjas och svenska domstolar får ej hjälpa dem, som de norska gör.

Men då kommer nästa fråga: Är Sverige med på att svenska medborgare berövas sin civilrätt i annat land, ett land som knappast kan expropriera de svenska samernas civilrätt då landet Norge har ratificerat ILO 169, och knappast heller kan införa generande reservatbestämmelser eller gränspassagebestämmelser el. dyl. riktade mot urfolket. Nomadismen och samebyns traditionella gränser skall ju respekteras, gränser för distrikt (i kodicillen = samebyn = universitas; obs. occupatio per universitatem i kodicillens förarbeten). Detta kan norsk domstol korrigera, i kraft av folkrätten brister hegemonin.

För att repetera något: Samernas i Sverige stora främsta motpart är staten, som tagit till sig urbefolkningens mineral, vattenmagasin, timmerskog och utrymme för tung motoriserad turism, snart rovdjursskådning och etnoturism (indianpolitik, kleptokrati). De intressen som står samerna emot kan gott klassificeras som hegemoniska klassintressen – rasintressen inom politiken och de högre domstolarna. Sverige tillvaratar ytterst skickligt hegemonin gentemot samerna, och gjorde genom ett snilledrag det valda sametinget 1993 till ett statsämbetsverk men utan dessas viktiga traditionella självständighet mot staten i fråga om ämbetsområdet (se Konkurrensverket). Sametinget har ju intet ämbetsområde, ej ens information om samerna får sametinget sköta, förmodligen i regeringens skräck för samernas samepolitiska program av 1968 (självständighetstiden, rätten till land och vatten, samernas värdegrund). I stället sköter fyra departement utdelning av 20 miljoner kronor till sameinformation, t.ex. till nationella bastioner som Skansen (600.000) medan den äldsta samesammanslutningen, Same Ätnam från 1945, fått nej till pengar.

För att ytterligare repetera. Sverige har betjänat sig av samerna för riksgränsbevakning sedan Gustaf Vasa 1526, 1543 (lappgräns, jakträtt och rätt till jaktbyte även nedan lappgränsen, skattemannarätt), 1551 (rätt till fast egendom, äganderätt). Vasaättens kungar, ofta, och Kristina som drottning slog 1646 vakt om skattemannarätten och jakträtten samt om samerna som riksgränsbevakare, deras skattefjäll ha tillika med Jemteland 1645 tillfallit Sverige, varför en same "finnekonge i lappfiellerne" (chef för kollektiv) uttryckligen skattlades, och denna skatt upptogs i jordeboken. Det var dessa skattetal som avvittrades 1841 med bevarad skattemannarätt. HD saknade 1981 den erfarenhet av kameral rätt som krävdes, vägrade taktiskt remiss till Kammarkollegiet och styrdes utan att själv förstå det av den härskande hegemonin, innebärande oacceptabel nedvärdering i själva lagstiftningens grund. Det ligger också i hegemonin att all nedvärdering kraftigt förnekas, och att den höga uppskattningen av samerna 1751–1752, 1789, 1841, 1868, 1871 och 1873 ej kan återföras, samerna måste stå kvar längst ner.

Urfolksrätten är en rätt av säreget slag, en rätt sui generis. Det klargjordes under den trots yrkande icke protokollförda förberedelsen i HD att en sådan rätt ej skulle komma under bedömning i det dispositiva Skattefjälls-målet. Något yrkande på en rätt sui generis gjordes därför ej. Vad som skulle bedömas var vanlig svensk fastighetsrätt, närmast urminnes hävd, som HD sedan tolkade ned till att blott gälla vissa kullar inom skattefjällen, en negativ tolkning som förvånade då och ännu mera nu, med den utveckling som skett. Det var ju de gamla skattetalen i jordeboken som avvittrades. Betydelsen härav inses alltmer.

Efter tillkomsten av ILO 169, som numera till stor del torde tillhöra allmän folkrätt, är situationen ändrad och 1981 års dom starkt föråldrad.

Vulgärdarwinismen är numera allmänt erkänd som en viktig faktor bakom näringslagarna av 1886 och senare. Dessa rennäringslagar är icke några lagar om vem som äger fjällen (detta utreddes aldrig). Staten har ingen lagfart på fjällen, inga åtkomsthandlingar, ingen hävd, ingen sedvana. Samerna har hävdat sina äganderättsanspråk och blott fått en otillräcklig, hegemonisk prövning. Domarna har troligen ej själva förstått hur fångna de är i hegemoniska tänkesätt som ej medger ändring av relationerna från 1880-talet. Den statliga förvaltning som sker av Fastighetsverket är grundad på förvaltningsföreskrift, ej äganderätt. Under äldre tider hade samerna hög status, de behövdes och 1751–1789 sågs de som viktiga och nödvändiga. Dessa författningar av 1751–1789 måste bedömas efter sin tids betraktelsesätt och kan ej sägas upp. Det är blott 38 år mellan dem.

HD har 1981 dömt bort den vilsefarna idén om samernas påstådda privilegium odiosum som kom 1928 och erkänt samernas civilrätt, men härtill tog riksdagen ingen hänsyn 1992 i jakt- och fiskerättsfrågan. (s) hade nog gärna genomfört denna hegemoniska "reform" med förintande av samernas sista fria tillgång, men hölls tillbaka av fruktan för ett eventuellt politiskt intresse att främja enskild rätt hos den politiska motsidan (Europakonventionen).

Per Unckel önskade förvärva jägarnas röster 1992 och behövde ej frukta något intresse för samernas enskilda rätt, jakten skattlagd till samerna 1543 och 1646 och fisket 1841 (NJA 1962 s. 392), från motsidan. Samerna var vid denna tid, 1992, ej på nivå med rikspolitiken och lät sig ledas in i ett maktlöshetssystem. Självständighetstiden hade under ett decennium bleknat bort 1982–1992 och har ej återkommit. Flytten norrut utan permanent representation nära regering och riksdag visade sig generera inre tvister utan udd mot huvudmotparten staten, vilken tvärtom lyckats slå under sig sametinget 1993. Kan en självbestämmanderätt återetableras som folkrätten kräver? Samerna bör erinra sig Carsten Smiths och kung Haralds ord: Norge har grundats på territorierna för två folk, norrmän och samer. Detsamma gäller ju uppenbarligen Sverige, men Sverige saknar sådana domare som Terje Wold och Carsten Smith (se vad denne senare skrivit om rättsskapande i den norska advokattidskriften, vid sin avgång som Høyesterettsjustitiarius).

Hegemonins sverigetak är lågt, jämfört med både Norge och Finland. Visserligen har båda dessa länder också aggressiva samefiender, men debattttaket är likväl mycket högre där, och förhoppningarna på rättskipningen större, se särskilt de färska norska samerättsfallen år 2000.

Svenska HD har låtit sig fångas i ett mönster av statiska oföränderliga relationer, där samerna för lång tid permanent ligger i botten, ehuru detta är en nyhet från 1880-talet och vulgärdarwinismen. Ett ledande av rättsutvecklingen anser Carsten Smith vara Høyesteretts sak – ej minst i samefrågan. HD har som längst sträckt sig till en invecklad fraseologi som saknat inflytande i verkligheten och missade 1981 möjligheten att återföra samerna med 1841 års jämställda avvittring, som skulle ge samerna sitt, kronan sitt och nybyggarna sitt, till läget före 1884 (Knut Olivecronas och HD:s negativa åsiktsbyte). Särskilt jämförelsen med Ålands svenska befolkning och dess bestående neutralitet av 1854 ställd mot Sapmis samiska befolkning och dess neutralitet av 1751–1752 kastar ljus över den faktiska hegemonin. Grönland, Island, Färöarna och Åland har fått självbestämmande medan samerna ej ens får informera om samerna. Ålands mest perifera socknar har fått behålla alla sina skär.

Disputerade forskare, Ulf Mörkenstam, Roger Kvist och Åsa Nilsson Dahlström är närmast oobserverade i samediskussioner, ej minst bland samerna själva.

Nu har tillkommit en avhandling 2003 av Mikael Mogren. Den romantiska kyrkan, som sysslar med fosforisterna.

Jag har sammanfattat vad jag tidigare kommit fram till i en kort PM. (Se Bilaga.)

I detta sammanhang vill jag citera Stig Strömholm, som skriver om rättsjämförelse i SvD 1979-07-01. Strömholm framhåller att en europeisk rätt kunde ha framvuxit ur läget före Napoleonkrigen.

Strömholm fortsätter och säger att detta utgångsläge drastiskt undanröjdes av det tidiga 1800-talets idérörelser. Han utvecklar: När Europa åter höjde sig ur krutröken och vägdammet efter den napoleonska epopén, var det i förvånansvärt många hänseenden ett nytt Europa. Upplysningstidens ljusa och älskvärda kosmopolitism, mänsklighetstro och förnuftsdyrkan hade givit plats åt romantik, historiesvärmeri och nationalism. Det egna folket ersatte mänskligheten som kultobjekt; blod, ras och jord bröt in som dunkla slagord med en skickelsediger framtid, framstegstron förbyttes i svärmeri för det förflutna. I värnpliktsarméernas, språkstridernas och de chauvinistiska slagordens Europa blev rätten ett led i den nationella självhävdelsen.

Så långt Strömholm. Vad fosforisterna egentligen avsåg och menade har nog varit fördolt för de flesta humanistiskt intresserade.

Mikael Mogren hävdar i sin avhandling att de – liksom på sin tid Linné – var starkt bibelstyrda. Den kristna logos-kraften var deras centrala tema och för denna var samer och negrer onåbara. Samerna skärs alltså ut ur det kosmopolitiska sammanhang där kodicillen 1751 och universalet 1752 – efter riksdagsbeslut – sätter dem och där Gustaf III 1789 bekräftar dem som skattemän med skattemannarätt.

Erosionen av samernas rätt begynner hos t.ex. Atterbom 1813 (benäget överlämnat från Mogren). Atterbom i Phosphoros 1813:

"De folkslag, som ännu behöfva blott de angelägna organens uppodling, äro derföre vilda; de åter, för hvilka odlingen af de fina blifvit ett lika trängande behof, civiliserade. Men endast i tempererade klimater, såsom i Grekland och Italien, är civilisationen en frivillig följd af jordens och mensklighetens lynne. I de öfriga dukar menniskan under antingen för ett öfvermått af nöd, eller för ett öfvermått af vällefnad. Lappen måste använda all sin kraft för att skydda sig emot den utifrån öfverallt påträngande förstörelsen och hans enda sällhet består i att kunna förlänga mellanskofven af en dorsk och djurisk hvila; negern åter arbetar nästan aldrig och förblifver ett ouppfostrat barn hela sitt lif igenom."

Så långt Atterbom. Detta var något gemensamt för fosforisterna. Den viktiga logos-kraften var enligt Mogren ej nåbar för lappen och negern. Här ses alltså lappen på ett helt annat sätt än 1751, 1752 och 1789, då riksdagen är mycket samevänlig.

Under 1800-talet skiftar synen på samerna starkt. Inom juridiken slås vakt om samerna 1841, 1868, 1871, 1873 med ett åsiktsbyte av vulgärdarwinistisk färg i HD 1884–1886 (Knut Olivecrona, H. A. Widmark i riksdagen och i Norrbotten).

I opinionsbildningen tänkte man i Sverige före 1809 i öst-väst, med Finland, Estland, Lettland, tyska provinser, språklig mångfald. Efter 1809 kommer Geijer med Vikingen, som ej är same eller finne och Tegnér med Frithiof, som är norsk arier. Tankarna går i nord-syd och samer och tornedalsfinnar känns som oönskade relikter.

På detta sätt kan vulgärdarwinismen anknyta till en redan strax efter 1809 inträdd stark brytning med upplysningstidens kosmopolitism. Den juridiska brytningen kommer dock först så sent som 1884–1886 med näringslagar, som ej är lagar om vem som äger fjällen (detta var som redan nämnt aldrig utrett; en ändring av jordeboksnaturen i strid med 1789 års riksdagsbeslut kan aldrig ha någon självständig juridisk betydelse; avskrivning av grundskatterna kan ej ha någon verkan av minskning av civilrätt).

Det samhälle av statiska relationer, omöjliga att förändra, som Sverige blivit, innefattar samernas underordning. Hur väl samernas skattemannarätt än styrks, med skattläggning av jakt 1543 och 1646 och av fiske 1841, allt bekräftat med avvittringsutslag vid 1800-talets mitt, i flera fall av Kungl. Maj:t, är det ej möjligt för HD att besegra hegemonin. Det finns alltför starka norrlandskrav och alla våra sju riksdagspartier samlar röster och är rädda att tappa röster i norr genom samevänlighet. Samernas egna röster är försumbara, men partierna låter sig i samefrågan domineras – för hela landets vidkommande – av risken för röstförlust i norr.

Vad som är en stor etisk och moralisk fråga – vad Sverige gör för Europas mest utpräglade och särpräglade urfolk, som har sin styrka i själva sitt levande liv – ej i någon Shakespeare eller Goethe – blir en taktisk statisk hegemoni-fråga, som går ut på att hålla nere – i HD, i politiken. När det gäller att försvara existensen och rätten i Norge är behovet av stöd från Sverige dock så eminent att det måste presteras.


– Innehåll –

Copryright 1966 till dags dato Tomas Cramér. Senast uppdaterad Wednesday, 06 December, 2006. Sidan laddad gånger. Webmaster Carl Cramér.